Elektromagnetiska fenomen och ljusets natur



Yüklə 16,84 Kb.
tarix20.10.2017
ölçüsü16,84 Kb.
#6152

Elektromagnetiska fenomen och ljusets natur
Första gången jag läste ordet ”foton” var i en biologibok. I kapitlet om ögat! Ljuset tänkte jag mig som vågor, men nu stod det i boken ... som partiklar.
Det elektromagnetiska fältet enhetligades med Einsteins speciella relativitetsteori, 1905. Klart att andra hade tänkt något liknande, men det var Einstein som fann den geniala enkla enigheten. Ett rent elektriskt fält, inget magnetiskt närvarande, sett från en rörlig observatör befanns innehålla ett magnetfält. Ett rent magnetfält, inget elektriskt närvarande, sett från en rörlig observatör befanns innehålla ett elektriskt fält.

I en kopparplatta finns inget elektriskt fält. Om den roterar i ett rent magnetfält får den för en medroterande observatör inget elektriskt fält heller, men för en stillastående.

Ett tidsvarierande magnetfält åtföljs av ett elektriskt fält. Ett tidsvarierande elektriskt fält åtföljs av ett magnetiskt. För att elektrisk/magnetisk energi skall transporteras måste ett elektriskt och ett magnetiskt fält samverka!

Detta är relativitetsteori!


Ljuset kan betraktas som elektromagnetiska vågor. Ljusvågornas våglängder är små men ändå inte jämförbara med atomistiska storheter. Frekvenserna är höga och vågorna samverkar då lätt med atomer. Att beskriva detta kräver kvantmekanik, som har en tvåsamhet mellan partiklar och vågor. I en utpräglad atomistisk beskrivning av ljuset talar man om partiklar, fotoner. Ljuset lämnar källan som fotoner, utbreder sig som vågor och når målet som fotoner. Hastigheten för fotonerna är alltid ljusets hastighet, den elektromagnetiska vågens hastighet i vakuum.


En fotons energi bestämmer hur den uppfattas som färg av vårt öga. Antalet fotoner anger ljusstyrkan. En sensorenhet i ögat måste nås av minst 10 fotoner under någon millisekund för att notera en ljusglimt.





Elektromagnetiska fenomen och ljusets natur
Första gången jag läste ordet ”foton” var i en biologibok. I kapitlet om ögat! Ljuset tänkte jag mig som vågor, men nu stod det i boken ... som partiklar.
Det elektromagnetiska fältet enhetligades med Einsteins speciella relativitetsteori, 1905. Klart att andra hade tänkt något liknande, men det var Einstein som fann den geniala enkla enigheten. Ett rent elektriskt fält, inget magnetiskt närvarande, sett från en rörlig observatör befanns innehålla ett magnetfält. Ett rent magnetfält, inget elektriskt närvarande, sett från en rörlig observatör befanns innehålla ett elektriskt fält.

I en kopparplatta finns inget elektriskt fält. Om den roterar i ett rent magnetfält får den för en medroterande observatör inget elektriskt fält heller, men för en stillastående.

Ett tidsvarierande magnetfält åtföljs av ett elektriskt fält. Ett tidsvarierande elektriskt fält åtföljs av ett magnetiskt. För att elektrisk/magnetisk energi skall transporteras måste ett elektriskt och ett magnetiskt fält samverka!

Detta är relativitetsteori!


Ljuset kan betraktas som elektromagnetiska vågor. Ljusvågornas våglängder är små men ändå inte jämförbara med atomistiska storheter. Frekvenserna är höga och vågorna samverkar då lätt med atomer. Att beskriva detta kräver kvantmekanik, som har en tvåsamhet mellan partiklar och vågor. I en utpräglad atomistisk beskrivning av ljuset talar man om partiklar, fotoner. Ljuset lämnar källan som fotoner, utbreder sig som vågor och når målet som fotoner. Hastigheten för fotonerna är alltid ljusets hastighet, den elektromagnetiska vågens hastighet i vakuum.
En fotons energi bestämmer hur den uppfattas som färg av vårt öga. Antalet fotoner anger ljusstyrkan. En sensorenhet i ögat måste nås av minst 10 fotoner under någon millisekund för att notera en ljusglimt.


Färger kan också ha vetenskapliga förklaringar
I fysiken pratar man om partiklar. Varje partikelslag har ett motpartikelslag. Elektronen har positronen, som motpartikel. Det är uppiggande att prata om motparter, många gånger har nya upptäckter gjorts tack vare ett sådant resonemang.

I färgernas värld finns det också motparter. Varje färg har en komplementfärg. Regnbågen innehåller inte alla färger. Den saknar en som av många uppfattas som en grundfärg, som alla de andra grundfärgerna, nämligen purpur. Purpur visar sig vara komplementfärg till grönt.

Tänker vi nu oss vitt och svart som komplementfärger till varandra så skulle man kunna tänka att det svartas spektra, svartas regnbåge, som det vitas spektras komplementfärger. Purpur finns då i den svarta regnbågen, men inte grönt. Tack vare komplementprincipen får purpur en plats som grundfärg. Den förtjänar det. Goethe den stora 1800-talspoeten tänkte så och byggde upp en av de mer intressanta vetenskapliga beskrivningarna av färgerna.
Det finns förresten svart norrsken.
En av de lokala konstnärerna i Lycksele, Olle Blomberg, hade ett förflutet som konstkonservator på Nationalmuseum. Han hade en stor erfarenhet av att blanda färger och att få fram den rätta färgen. Men han menade också att varje konstnär hade sin hemlighet, Zorn inte minst!

Olle Blomberg konstruerade en färgklocka. Färgklockan består av många klotsar i olika utvalda färger efter ett av Olle genomtänkt system. Det som fascinerar mig är att klotsarna har speciella platser i sin låda, men dom kan lyftas ut ur lådan, betraktas, vridas och ge en solid känsla. Det är som objektorienterad färglära där färgerna talar med betraktaren och med varandra.


c.j. Norrskenets koder i Norrskensporten, Lycksele 2005


Färger kan också ha vetenskapliga förklaringar
I fysiken pratar man om partiklar. Varje partikelslag har ett motpartikelslag. Elektronen har positronen, som motpartikel. Det är uppiggande att prata om motparter, många gånger har nya upptäckter gjorts tack vare ett sådant resonemang.

I färgernas värld finns det också motparter. Varje färg har en komplementfärg. Regnbågen innehåller inte alla färger. Den saknar en som av många uppfattas som en grundfärg, som alla de andra grundfärgerna, nämligen purpur. Purpur visar sig vara komplementfärg till grönt.

Tänker vi nu oss vitt och svart som komplementfärger till varandra så skulle man kunna tänka att det svartas spektra, svartas regnbåge, som det vitas spektras komplementfärger. Purpur finns då i den svarta regnbågen, men inte grönt. Tack vare komplementprincipen får purpur en plats som grundfärg. Den förtjänar det. Goethe den stora 1800-talspoeten tänkte så och byggde upp en av de mer intressanta vetenskapliga beskrivningarna av färgerna.
Det finns förresten svart norrsken.
En av de lokala konstnärerna i Lycksele, Olle Blomberg, hade ett förflutet som konstkonservator på Nationalmuseum. Han hade en stor erfarenhet av att blanda färger och att få fram den rätta färgen. Men han menade också att varje konstnär hade sin hemlighet, Zorn inte minst!

Olle Blomberg konstruerade en färgklocka. Färgklockan består av många klotsar i olika utvalda färger efter ett av Olle genomtänkt system. Det som fascinerar mig är att klotsarna har speciella platser i sin låda, men dom kan lyftas ut ur lådan, betraktas, vridas och ge en solid känsla. Det är som objektorienterad färglära där färgerna talar med betraktaren och med varandra


c.j. Norrskenets koder i Norrskensporten, Lycksele 2005
Yüklə 16,84 Kb.

Dostları ilə paylaş:




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©genderi.org 2024
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə