Jag skulle gissa att somliga av er har hört mig tidigare



Yüklə 3,08 Mb.
səhifə1/5
tarix17.11.2018
ölçüsü3,08 Mb.
#80397
  1   2   3   4   5

Evolutionsteorin och tidsandan

Göran Schmidt, mars 2011
Bakgrund och inledning

Bakgrunden till den här långa artikeln är att jag för några månader sedan blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att hålla ett föredrag under rubriken ”Evolutionsteorin och kristen etik”.

Efter några dagars tvekan bestämde jag mig för att acceptera möjligheten att få fördjupa mig i ett område som jag hittills bara tangerat under mina föredrag inom ursprungsfrågeområdet.

Efter lite rotande på Internet landade mitt sökande till slut på en bok från 2002 av en för mig hittills okänd författare - ”Moral Darwinism - How We Became Hedonists” av Benjamin Wiker. Sagt och gjort - jag köpte boken på AdLibris lagom till sportlovsveckan och började plöja den redan på flygresan ner till Medelhavet.

Jag insåg snart att jag borde dela med mig bokens budskap till fler än den där lilla gruppen som skulle komma att bli min åhörarskara, och påbörjade ett ganska intensivt redigeringsarbete för att kunna presentera boken i en någorlunda lättillgänglig form för en publik som har annat att göra än att plöja engelskspråkig litteratur om antikens filosofer.

Artikeln du nu har framför dig bygger till övervägande del på Wikers bok, både till innehåll och disposition, men eftersom jag inte är någon van recensent så har jag valt att skriva om valda delar med egna ord och stundtals med egna tankar och reflektioner tillfogade eller invävda. Det handlar heller inte om någon recension i egentlig mening, eftersom jag inte värderar utan helt enkelt återger budskapet i boken.

D
ISBN 10: 0830826661
et är två saker som gjort mig extra motiverad att ta itu med ämnet. Båda speglar den rådande tidsandan1 i vårt västerländska samhälle. Den ena är en reflektion som legat och grott i många år, den andra någonting som kom i min väg dagarna före mitt föredrag. Låt mig börja med den senare.

För några veckor sedan råkade jag nämligen via en artikel i en dagstidning höra talas om en ny dejtingsajt som påstods uppmana till otrohet. En snabb genomläsning av webbsajten övertygade mig om att de senaste sex veckornas ganska krävande arbete med att studera och sammanfatta hade varit väl använd tid. Det bekräftade det mönster som jag just börjat få upp ögonen för. Det krävdes naturligtvis lösenord för att få tillgång till alla sajtens ”möjligheter”, men för min del räckte det – dessbättre – med att studera den information som man lagt ut till allmänhetens beskådande. Där kunde jag läsa följande på sajten Victoria Milan:

Otrohet en naturlig del av vårt beteende

Människan är av naturen avsedd att se till att vår art lever vidare. Otrohet är därför en mycket naturlig del av hela djurrikets beteende. De många regler och förordningar som styr vår tids relationer, passar alltså inte helt in i det som naturen beskriver som det normala djurbeteendet.”

Lite längre ner i texten hänvisas till en bok av Allan och Barbera Pease: ”Varför män vill ha sex och kvinnor kärlek” (förlaget Lindhardt & Ringhof). Huvudtanken i boken, sägs det, är att ”det s k normala monogama parförhållandet är i strid med resten av djurriket.”

D
www.victoriamilan.se
ärefter citerar man två kända kulturpersonligheter. Först den legendariske sågaren Mick Jagger från Rolling Stones som säger: ”Om man studerar djurens beteende närmare, eller har en aning kunskap om detta ämne, är det svårt att förstå hur våra mänskliga regler och bestämmelser passar in i naturen.” Och sedan den amerikanska skådespelerskan Scarlett Johansons uttalande i en intervju till den amerikanska tidningen Cosmopolitan: ”Våra hjärnor och inte minst naturliga begär efter sex och bekräftelse, har alltså inte ändrat sig sedan grottmänniskans tid och de kemiska orsakerna som resulterar i otrohet, är en ganska naturlig del av vårt mänskliga beteende”.

Den andra anledningen som katalyserade mitt artikelskrivande har med min mångåriga verksamhet som föredragshållare att göra. Under många år har jag nämligen föreläst om skapelsefrågan i många skiftande sammanhang. I min argumentation för en Skapare bakom skapelsen2 har mitt fokus de senaste åren legat på tre centrala designargument . De är:




Några pp-bilder från ett av mina föredrag om skapelsetro/intelligent design

Eftersom jag motiverar dessa argument på andra platser3 så hänvisar jag den nyfikne läsaren dit och nöjer mig med att formulera tre enkla frågor.

Vad kan vara orsaken till:


  1. att vetenskapssamfundet anser det mer ”vetenskapligt” och relevant att spekulera i förekomsten av ett oändligt antal hypotetiska universa än att beakta alternativet att det kan finnas en Gud som skapat världen?

  2. att vetenskapen hellre väljer att förklara naturens svindlande sinnrika konstruktioner - som vida övergår de mänsklig teknologi kan åstadkomma - som illusioner och en nödvändig konsekvens av slumpmässiga molekylrörelser än som ett verk av Gud?

  3. att man hellre söker förklara närvaron av miljontals Terabyte av svindlande högt organiserad information och tillhörande informationsbehandlingssystem i biosfären som antingen en falsk metafor eller som ett resultat av en kombination av slump och naturlagar - trots att all erfarenhet entydigt och stundligen utpekar intelligens4 som den enda kända källan till sådana fenomen?

Det finns här inte utrymme för en längre diskussion än så. Jag nöjer mig med att konstatera att denna mer eller mindre uttalade ambition att exkludera Gud från den vetenskapliga arenan till förmån för andra förklaringsmodeller - den ena mer absurd än den andra - också det är ett uttryck för vår tidsanda.

Ytligt betraktat kunde man tänka sig att den bakomliggande orsaken till denna ovilja att beakta alternativet Gud skulle vara en rädsla för att vetenskapen åter skulle kastas in i ett medeltida intellektuellt mörker där uppriktigt sanningssökande vetenskapsmän brändes på bål. Men där finns också någonting annat, som vi snart ska se, något som Wikers bok och den här artikeln kommer att handla om.

Med detta sagt är det nu äntligen dags att påbörja vår resa genom millennierna. Förhoppningsvis kommer den att bli till nytta och eftertanke även för dig och bidra till ett fördjupat perspektiv på den tidsanda vi lever och rör oss i. Om den rentav kan påverka tidsandan vill jag låta vara osagt, men förhoppningen lever.

Låt oss börja vår resa genom historien mot vår egen samtid med några flyktiga porträtt av några namnkunniga antika filosofer.

Vi börjar med stoikerna. Stoikerna ansåg att det bakom naturen fanns en världssjäl eller ett världsförnuft – Logos – som planerat allting in i minsta detalj. Men man var materialister och ansåg att såväl Gud – Logos – som själen var av materiell art. De avvisade nämligen uppdelningen mellan tanke och materia (dualism) och föredrog att se världen som en helhet. I längden kan – menade de - en människa inte påverka världens gång, och därför bör hon acceptera sitt öde i stället för att spjärna emot det. En stoiker hade därför en fatalistisk5 syn på livet och världen. Det var människans plikt att leva i

Bilden: "Stoiskt lugn" - Zenon från Citium (333-264 f Kr) - för tillfället aningen bekymrad. (Källa: Wikipedia)

enlighet med naturens eviga lagar. Genom sitt förnuft kunde människan förstå den eviga lagen och med hjälp av dygderna (visdom, mod, rättfärdighet, måttfullhet etc) leva i enlighet med den. Man betraktade varje enskild människas förnuft som en gnista från Logos - och ansåg därför att alla människor i den bemärkelsen ägde lika värde.

Nästa filosof i raden är Aristoteles.

Aristoteles (384-322 f Kr) var minst sagt en mångsysslare. Han ägnade sig bland annat åt filosofi, fysik, biologi, poesi, teater, musik, logik, retorik, politik och etik. Till skillnad från sina filosofiska föregångare som Platon och Sokrates – som jag inte behandlar närmare - hade han ett förhållandevis empiriskt6 angreppssätt när han närmade sig naturen.

Han betonade förnuftets, det goda omdömets och de moraliska och intellektuella dygdernas vikt för det goda livet.

S
Aristoteles (Källa: Wikipedia)


kulle Aristoteles ha levat idag hade han med största säkerhet ha anklagats för att vara intelligent-design-förespråkare. I följande citat illustrerar han skillnaden mellan ekollons inneboende förmåga att bilda ekar med trästyckets förmåga att bilda skepp.

Ekollon bär i sig möjligheten att producera ekar, trä har inte i sig att producera skepp. Om skeppsbyggnadskonsten vore i träet skulle det [träet] av naturen åstadkomma samma resultat [skepp].”7

Aristoteles hade, trots att han i vissa aspekter kan anses som materialist, en teleologisk8 syn på världen. När han studerade naturen konstaterade han att den var ändamålsenlig, att allting löpte mot sitt bestämda mål, (jfr ekollonet som strävade mot målet i form av en ek).

Hans argumentation är här helt i linje med moderna intelligent-design-teoretiker, som med liknande resonemang menar att ”livsbyggnadskonsten” inte finns i de aminosyror, lipider, kolhydrater och mineraler som utgör livets beståndsdelar.

Mycket mer finns givetvis att säga om Aristoteles, men utrymmet medger det inte9.
Epikuros och epikuréerna

Epikuréerna ska vi uppehålla oss vid en längre stund. Det är nämligen med denna riktnings grundare, den grekiske filosofen Epikuros (341-270 f Kr) som vår resa mot dagens modernistiska samhälle tar sin början på allvar.

Vi börjar med ett något kryptiskt Epikuros-citat:


Epikuros



(Källa: Wikipedia)
Tro inte att det finns något annat mål att uppnå genom kunskapen om meteorologiska10 fenomen än frihet från störningar och en säker övertygelse, precis som med resten...”11

Vad menade han med ”frihet från störningar” och ”en säker övertygelse”? Wiker skriver att Epikuros var motståndare till sin generations föreställningar om horder av gudar som ansågs blanda sig i människornas göranden och låtanden. Dessa föreställningar utgjorde orosmoment för människorna, inte bara i der vardagliga livet, utan också inför livets avslutning, då man våndades inför Hades, dödsriket. Allt sådant kastade enligt Epikuros mörka skuggor över den jordiska tillvaron och det var ett otyg. Hans botemedel var att lärjungarna skulle söka befria sig från dessa orosmoment genom att aktivt öva sig till en vana i att tänka i förståndiga banor.

Vilka var då dessa förståndiga tankebanor? Jo, materialistiska sådana! Wiker menar att Epikuros uppmanade sina lärjungar till att studera naturen och samtidigt intala sig att materiella förklaringar i termer av rusande atomer var fullt tillräckliga orsaker till alla fenomen. Naturstudierna skulle alltså inte ske som ett led i någon form av sanningssökande, utan snarare som en verksamhet i syfte att avleda tankarna på de eviga tingen.

Tanken på atomerna var inte ny. Epikuros landsman Leukippos hade redan ett sekel tidigare fört fram idén om att allting består av osynliga atomer och tomrum, Atomerna hade Leukippos12 föreställt sig som oföränderliga och oförstörbara, med olika geometriska former och stadda i ständig rörelse. Genom att atomerna till sin natur var eviga, och eftersom Leukippos ansåg universum vara oändligt gammalt, så kunde därmed alla tänkbara kombinationer av atomer uppstå, och därmed alla naturens strukturer – levande ting såväl som livlösa.

E
Leukippos

(Källa: Wikipedia)
pikuros adopterade alltså atomidén: allt i universum13 kunde förklaras genom atomernas rörelser, inklusive den levande kroppen och människans själ. Detta ledde i sin tur till ett talesätt bland kommande generationer av epikuréer, att ”Nil igitur mors est ad nos” - ”Döden är ingenting för oss”. Döden är ingenting att frukta, eftersom själen liksom kroppen upplöses i sina atomer i samband med döden.

Genom att reducera allting till atomer hade nu såväl människosjälen som de eviga tingen förflyttats från den gudomliga sfären till naturen, och under dessa premisser framstår det naturligtvis som det viktigaste i tillvaron att leva ett gott liv med maximal njutning och ett minimalt mått av lidande.

Epikuros själv förordade i och för sig en ganska asketisk livsstil och rekommenderade en kost bestående av ”vatten och kornkakor”, och en moralisk livsföring. Det senare naturligtvis inte på grund av hotet om vedergällning i det eviga, utan av mer pragmatiska skäl, för att inte störa själstillståndet med relationsproblem: ”Gör ingenting som förorsakar dig rädsla om det upptäcks av din nästa.” Hans argument för att leva återhållsamt med avseende på kroppsliga njutningar var också risken för att sådant kunde medföra den oönskade bieffekten av att lärjungen skulle attraheras av eller associera till andliga ting.14 Och detsamma ansåg han vara fallet med alltför mycket lidande, som kunde få människan att längta efter ett underverk eller befrielsen i en himmelsk tillvaro utan plågor. Lagom var bäst med andra ord. Allt för att inte oroa själstillståndet.

Epikuros lyckades undvika att hans materialism ledde till en deterministisk syn på tillvaron genom en liten kompletterande notering om att atomerna ibland kunde ”gira” – d v s plötsligt och oförutsett ändra riktning. Detta gjorde det möjligt för honom att trots allt föreställa sig möjligheten av en fri vilja. Föreställningen om detta girande övergavs snart och epikurismen kom att bli kosmologiskt och moraliskt totalt deterministisk.

Epikuros gav sig också in i religionsfilosofiska resonemang. Följande citat brukar gå under namnet ”Epikuros paradox” som liksom teodicéproblemet brukar anföras som ett argument mot existensen av en god Gud:

Antingen vill Gud utplåna ondska, men kan inte; eller så kan han, men vill inte. ... Om han vill, men inte kan, är han maktlös. Om han kan, men inte vill, är han ondskefull. ... Om, som de säger, Gud kan utplåna ondska, och Gud verkligen vill det, varför finns det ondska i världen?”15

Även om Epikuros inte kunde tänka sig en god Gud, och inte heller en Gud i bemärkelsen icke-materiell varelse, så tycks han inte ha haft några problem med att föreställa sig allsköns gudomar, men då bestående av samma sorts atomer som allting annat.

Epikurismen kom att blomstra i Rom århundradet f Kr. Den berömde filosofen och politikern Cicero beklagade sig över att epikuréerna ”invaderat hela Italien”. Detta hade möjliggjorts genom den romerske poeten och filosofen Lukretius, som blir föremål för nästa avsnitt.



Lukretius

I sitt verk ”De Rerum Natura”(Om tingens väsen) beskriver Lukretius (ca 99-55 f Kr) hur världen en gång uppstod genom slumpmässiga kombinationer av epikureiska atomer. Han föreställde sig den tidiga jorden som präglad av ett ”… överflöd av fukt och värme…”. Man kan inte undgå att associera till de livets-uppkomst-på-en-tidig-jord-scenarier som inleder de flesta av dagens läroböcker i biologi och naturkunskap.

E
Lukretius

(Källa: http://einstein. stanford .edu/SPACETIME/ spacetime1.html)
n liknande association ligger nära till hands när Wiker skriver att Lukretius avfärdade tanken på en gudomlig skapelseakt bland annat genom att hänvisa till att skapelsen var full av ofullkomligheter16. Religion var för Lukretius synonymt med dödsfruktan, fruktan för Acheron, dödsfloden i Hades. Bara Epikuros materialism kunde bota den rädslan.

Eftersom atomerna var enkla saker att förstå, och man också kan föreställa oss hur de rör sig i tomrummet, så kan man därför i princip förstå precis allting, menade Lukretius. Människan hade blivit allsmäktig, principen för hur allt kan förklaras kan reduceras till enkla partiklar som rör sig, inklusive gudar och själar. Det epikureiska lugnet infinner sig…



Arternas uppkomst enligt Lukretius

Lukretius hade anammat tankegångarna hos Empedokles (490-434 f Kr). Denne hade förmodligen varit först ut på banan i den antika världen med att presentera evolutionära idéer, och menade17 att djuren blivit till genom slumpmässiga kombinationer av kringvandrande kroppsdelar. Så kallade ”monster” som människor med oxansikten och oxar med människoansikten lyckades aldrig överleva utan dog ut. Redan hos Empedokles finner vi alltså embryot till det naturliga urvalet.

I
Empedokles

(Källa: Wikipedia)
ett språkligt besvärligt, men väldigt intressant citat av Lukretius kan vi ta del av hans syn på arternas uppkomst, närmare 2 000 år före Darwin:

Många var också förebuden som jorden sedan försökte åstadkomma, när den frambragte märkliga skepnader och strukturer: hermafroditen, mittemellan man och kvinna, men varken det ena eller det andra, olik bådadera; några utan fötter, åter andra utan händer, andra befanns stumma, utan mun, några blinda utan ögon, några fastbundna med alla sina lemmar fastklibbade vid sina kroppar så att de ingenting kunde göra och ingenstans kunde gå, kunde varken undvika att ställa till skada eller komma över vad de behövde. På samma sätt med liknande monster och förebud som hon gjorde, det var allt förgäves; eftersom naturen förbjöd deras tillväxt, och de inte kunde uppnå sin blomstringstid eller finna föda eller delta i Venus’ verksamheter. För vi ser att levande varelser behöver många ting som fungerar tillsammans för att de genom fortplantning skall lyckas smida fram generationernas kedja…



Och många djurarter måste ha gått under vid den tiden, oförmögna att genom fortplantning smida kedjan till kommande släkten: för vadhelst du ser som livnär sig av livsandan, det släktet måste antingen list eller mod eller åtminstone snabbhet ha vakat över och bevarat alltifrån dess tidigaste existens; åter många existerar fortfarande, överlämnade åt vårt förblivande beskydd, anbefallda åt oss på grund av sin nytta…

Men dem åt vilka naturen inte gav några sådana kvaliteter, så att de varken kunde leva av sig själva genom sin egen vilja, eller bringa oss någon nytta så att vi skulle uppoffra oss för att nära och bevara dem under vårt beskydd, skulle säkerligen stå under andras barmhärtighet för att finna byte och nytta, förhindrade av sina egna ödesmättade kedjor, till dess att naturen bragte den rasen till undergång.”18

Mot bakgrund av vad vi nu vet om Lukretius tankegångar kan vi dra ett antal slutsatser när det gäller ”evolutionsteorin” århundradet före Kristus.

Man ansåg redan då att:


  1. slumpmässig variation på atomnivå resulterar i en mångfald av varelser på artnivå

  2. svagare individer (jämför Empedokles ”monster”) inte överlever på grund av bristande förmåga att försvara sig, finna föda eller fortplanta sig.

  3. de varelser som överlevde måste ha varit de mest välanpassade genom att de hade bättre ”list, mod eller snabbhet” (eller var av bättre nytta för människan) och därför kunde ”genom fortplantning smida generationernas kedja”.

  4. de arter som var sämre anpassade inte överlevde, ”naturen bragte den rasen till undergång”, dvs. utrotning.

Lukretius hade givetvis inte mer bevis för evolutionsmekanismen än han hade för existensen av atomerna. Skälet till hans övertygelse var – liksom för Epikuros – hans medvetna strävan att befria universum från allt gudomligt inflytande. Detta framgår, enligt Wiker, tydligt av att han i början av sin femte bok där även ovanstående evolutionsscenario finns beskrivet, går till hätsk attack mot religionen.

Vi kan redan nu konstatera två saker:



För det första är förnekelsen av själens icke-materiella natur och odödlighet inte något modernistiskt påfund – det är en antik uppfattning.

För det andra - detsamma gäller för evolutionsteorin, som vi sett i allt väsentligt förelåg redan århundradet före Kristus. Det enda Charles Darwin bidrog med var egentligen att komplettera den med några marginella iakttagelser som han ansåg styrka idén19. Men mer om detta nedan.

Konflikten mellan å ena sidan intelligent design och kreationism och å andra sidan darwinistisk materialism är därför inget nytt fenomen i världshistorien. Den är ett uttryck för en urgammal konflikt där alla väsentliga ingredienser och argument förblivit oförändrade under tusentals år!



Urmänniskan

Lukretius skriver:

Han gick inte att särskilja från ett djur, berövad allt det som skulle ha gjort honom mänsklig. Han hade inget tal, inga verktyg, inga tankar om det förflutna eller framtiden, ingen konst, ingen musik, ingen dödsfruktan och ingen religion. Människorna strövade omkring på fälten som vilddjur, helt enkelt därför att de var vilddjur, råare än dagens människor, ovana att förtära någonting annat än vad jorden spontant kunde frambringa. Asociala och amoraliska. De hade sex med varandra i skogarna. Antingen ville kvinnorna det, eller så mutades de eller våldtogs. Den primitiva människan var alltså fullständigt harmonisk, ostörd av varje form av begär eller fruktan bortsett från sitt omedelbara behov av överlevnad eller självbelöning. Den sexuella tillfredsställelsen var omedelbar. Att sexualiteten skulle medföra graviditeter och släktets fortplantning var ingenting de hade i åtanke eller planerade. De har ingen längtan efter barn, utan bara efter sexuell tillfredsställelse.”20

Förälskelser tyckte Lukretius var någonting lärjungarna borde undvika eftersom kärlek dels kunde störa deras inre lugn, och dels - i värsta fall - föda och nära en längtan efter det himmelska. Och eftersom sex kunde starta en sådan process rådde han dem följaktligen att om möjligt undvika sex.

Ett annat Lucretius-citat som ekar även i vår tid var hans kritik mot de grekiska och romerska religionerna som från upplysningstiden och framåt började återanvändas flitigt – men nu gentemot kristendomen:

Tantum religio potuit suadere malorum” – ”bara religion kunde övertala människor till så onda ting”.

Ingenting nytt under solen!21

Man kan inte låta bli att fundera - Hur kan det komma sig att de här antika grekernas och romarnas uppfattningar ger ett så modernt intryck? Kan de verkligen ha varit så insiktsfulla och klartänkta att den moderna vetenskapen i allt väsentligt har bekräftat deras hypoteser och deras världsbild?

Kanske.

Men det finns en alternativ förklaring – nämligen att dagens vetenskap mer eller mindre oreflekterat övertagit de antika filosofernas materialistiska paradigm. Ett paradigm som vi nu har konstaterat inte grundades på några som helst vetenskapliga iakttagelser – vetenskapen hade ännu inte sett dagens ljus. I stället vilade den materialistiska världsbilden tryggt på dessa tänkares uttalade strävan att en gång för alla rensa bort alla spår av det gudomliga ur det mänskliga medvetandet.

Vetenskapens förnekande - eller kanske snarare förbiseende - av det gudomliga tycks alltså redan från början ha varit, inte någon vetenskaplig slutsats, utan en vetenskaplig premiss!

Så i många stycken var det Epikuros och hans liktänkande under antiken som lade grunden för den moderna vetenskapen. En vetenskap som medvetet utformades så, att den skulle exkludera Gud! Detta är en av Wikers mest tänkvärda slutsatser.



Yüklə 3,08 Mb.

Dostları ilə paylaş:
  1   2   3   4   5




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©genderi.org 2022
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə