Jag skulle gissa att somliga av er har hört mig tidigare

Vad hände sedan?

Från och med kejsar Augustus (kring tiden för Jesu födelse) förlorade epikurismen mark till förmån för stoicismen. Stoicismen som, som vi sett, ansåg att dygder, återhållsamhet och uppoffringar var ett rätt sätt att leva. Man ansåg att gudarna låg bakom den naturliga ordningen och att de vakade över människornas göranden och låtanden. Epikurismen såg från början stoikerna som sina viktigaste antagonister. Men snart fogades även den snabbt växande kristendomen till den skaran.

Vår tids åsiktsutbyten mellan företrädare för intelligent design och materialistiska evolutionsföreträdare är inte något nytt fenomen. Samma diskussioner förekom på 30-talet e. Kr mellan de första kristna och dåtidens materialister i enlighet med vad vi kan läsa i Apostlagärningarna i Bibelns Nya Testamente:

”[Paulus]…talade i synagogan till judarna och de gudfruktiga och på torget var dag till dem som uppehöll sig där. En del filosofer, både epikuréer och stoiker, inlät sig då i diskussion med honom. Några sade: ”Vad är det för visdomskorn den där har snappat upp? Vart vill han komma?” Och andra: ”Han är tydligen en som vill införa främmande gudar.” Paulus predikade ju nämligen budskapet om Jesus och uppståndelsen.”²²

V
Paulus i Aten

(Källa: www.oceanbridge.com)
isst hade det varit oerhört intressant att stå med bland åhörarna som samlades kring debattörerna där på torget! Vilka frågor debatterades? Vilka argument lade man fram? Hur förankrade Paulus det kristna budskapet i dåtidens idéströmningar? Vi kan bara gissa.

Vid tiden för Augustinus (354-430 e Kr) var epikurismen i praktiken död – eller – med facit i hand – i någon sorts vinterdvala. Under de följande 600 åren förhånades epikuréer från kyrkans håll, och att vara epikuré blev med tiden synonymt med att vara hedonist (njutningsdyrkare) och ateist. Förmodligen med rätta, eftersom anhängarna alltmer fjärmade sig från de mer asketiska och återhållsamma inslagen i Epikuros egen lära.

Under medeltiden vävdes intelligent-design-perspektiv på naturen och teologiska perspektiv in i de sociala och juridiska vävarna i västerlandet. Synen på frågor som abort, självmord, infanticid²³, skilsmässor, otrohet, homosexualitet, pedofili, tidelag och annat kom att omfattas av sedvänjor och lagstiftning som motiverades utifrån den kristna kosmologin.
Utan kristnandet av Europa under ”den mörka medeltiden” hade vi med all säkerhet levat i ett mycket annorlunda samhälle idag – förmodligen ett som få människor skulle önska sig.

Wiker skriver med eftertryck:

”Det enda skälet till att vårt samhälle idag har sina oändliga bataljer när det gäller dessa frågor - ja det enda skälet till att de är frågor över huvud taget - är att vi är de historiska arvtagarna till denna långa process av kristnande som ägde rum mellan det femte och elfte århundradet, den så kallade ”mörka medeltiden”.

Att abortfrågan för närvarande håller på att glida över i en infanticiddebatt är inte bevis för att världen håller på att glida in i en tidsålder av barbarism, utan snarare bevis för att den helt enkelt håller på att övergå från att ha varit kristnad till att återgå till hedendom.²⁴

Den mörka medeltiden – kanske var

den inte så mörk trots allt?!

(Källa: www.sullivan-county.com/religion/43.jpg)

Renässansen

Från 1000-talet och framåt började Europa stabiliseras politiskt. Samtidigt började texter av de klassiska författarna uppträda här och var, huvudsakligen som ett resultat av kontakterna med Islam. Tankarna hos vissa av filosoferna, som t ex Platon, Cicero och Aristoteles, harmonierade rätt väl med den kristna kosmologin och moraluppfattningen. Vid de framväxande universiteten ägnade man sig huvudsakligen åt teologi, och filosofiska resonemang och argument, i synnerhet Aristoteles, kom därför att flätas in i den kristna teologin.

D
Thomas av Aquino (Källa: Wikipedia)

enna process kulminerade med Thomas av Aquino (1225-1274), med dennes klassiska verk ”Summa Theologica”. I egenskap av förgrundsfigur inom skolastiken²⁵ betraktas Thomas fortfarande som den kanske främste bland de kristna teologerna. Hans argumentation i moraliska och juridiska frågor tar sin utgångspunkt i tron att Gud, som skapat människan, lagt ner en lag (”Lex naturalis” - Den naturliga lagen) i djupet av hennes natur, i samvetet²⁶. Förutom att Thomas haft stort inflytande på kristen teologi, anses han dessutom ha katalyserat utvecklingen mot den moderna filosofin, genom de såväl sympatier som antipatier som hans argumentation²⁷ kom att väcka bland generationer av efterföljande tänkare.

Ett och ett halvt millennium efter Kristus tändes i västerlandet på bred front en kärlek till de gamla antika författarna och filosoferna, vars skrifter och idéer i stort sett legat i dvala sedan Västroms fall 476 e Kr. Renässansen (”återfödelsen”) av de klassiska idéerna hade kommit. I ljuset från de gamla hedniska filosoferna tedde sig nu det gångna millenniet som en dunkel tid – ”den mörka medeltiden” – förmörkad av kristendomens ok och kultur. Latinet – det ”riktiga” förkristna latinet, de gamla romarnas språk, började vördas och vårdas.

Och epikurismens två främsta källor – Diogenes Laertius ”Epikurus” och Lukretius ”De Rerum Natura” plockades fram ur hyllorna och dammades av…

Skulle den gamla materialistiska filosofin kunna återta sitt samhällsinflytande?

Ja.

Orsakerna, enligt Wiker²⁸ – var dels att skolastiken stelnat i sina former och dels att somliga skolastiker börjat överbetona Aristoteles på bekostnad av bibelordet. Konsekvensen kom i form av en motreaktion. Denna motrörelse kom att betrakta Aristoteles argumentation som ett främmande inslag i den kristna tron, och formerades så småningom till en antiintellektuell strömning som kom att gå under namnet nominalism²⁹.

N
William av Ockham

(Källa: Wikipedia)

ominalismen fick sitt främsta språkrör i den katolske teologen William av Ockham (1285-1347). Ockham reagerade mot föreställningen om en ”naturlig godhet” eftersom han ansåg att all godhet – och andra dygder – har sitt ursprung endast i Gud. Dessa dygder förlorade så a tt säga sin ”kontakt med den här världen” och omdefinierades till helt gudomliga begrepp. Begrepp som Gud när som helst kunde förändra om han så skulle önska. Resultatet blev en etisk relativism, där ingenting kunde vara naturligt ont eller gott, utan helt beroende av vad Gud för tillfället ansåg passande.

Inte kunde William veta att denna relativism passade som hand i handske i den epikurism som nu skulle ta över västvärldens tänkande.

I sin aversion mot Aristoteles förkastade nominalisterna också dennes argumentation för att vår värld är den enda, och förde i stället fram idén om att det måste finnas en mångfald av världar, en del till och med mer fulländade än vår.

Wiker beskriver det som en av historiens största ironier att dessa ansträngningar för att försvara den rena kristna läran mot den upplevda smittan från Aristoteles skulle komma att bana vägen för ett teologiskt-filosofiskt system som var kompatibelt med materialistisk epikurism och som skulle visa sig vara ett långt större hot mot kristendomen.³⁰ Eftersom William av Ockhams inflytande blev stort även över den unge augustinermunken Martin Luther, kom både katolicismen och protestantismen att omfatta en syn på uppenbarelse och förnuft som gjorde dem oförenliga med intelligent design men förenliga med epikureisk materialism.

Ändå kan man naturligtvis fundera över hur två så väsensskilda perspektiv på tillvaron skulle kunna förenas. Wiker besvarar den frågan i och med slutorden i bokens fjärde kapitel: ”Det skulle krävas ommodellering av både epikurismen och kristendomen”. I de efterföljande kapitlen behandlar han sedan den naturvetenskapliga revolutionen och bibelkritiken. Låt oss börja med den förstnämnda.

Upplysningstiden

Grunden för den epikureiska materialismen var som bekant föreställningen om eviga atomer som rusar fram i tomrum i ett oändligt universum. Med oändligt många atomer och oändliga kvantiteter av tid finns utrymme för oändliga kombinationsmöjligheter, och precis allting syns både teoretiskt och praktiskt möjligt att förklara. Det är intressant att fråga sig, menar Wiker, hur en föreställning om världen som är helt och hållet beroende av dessa atomers existens kunde få fotfäste och till och med vinna mark utan några som helst bevis för att de ens existerade.

För så var ju fallet, inte bara i det första århundradet före Kristus, utan även under den tidsepok som nu inträdde – den vetenskapliga revolutionens tidevarv. Trots att atomen förblev en alltigenom hypotetisk företeelse, såg man likväl i dess förmodade existens hemligheten bakom all världens komplexitet, alltifrån stjärnorna på himlen, blommorna på ängen och barnen som lekte i parken. Och – skulle det visa sig – under de närmaste 150 åren skulle denna föreställning växa till en total övertygelse bortom varje tvivel hos det vetenskapliga etablissemanget. En föreställning som, skriver Wiker, ”smugglades in som ett främmande väsen in i en kristnad kultur under 14- och 1500-talen övergår alltså under två generationer till att bli den enda försvarbara naturfilosofiska synen under 16- och 1700-talen”³¹.

De två generationer som Wiker refererar till utgjordes huvudsakligen av två mäns livstid, den senare av dem föddes det år hans företrädare dog: Galileo Galilei (1564-1642) och Isaac Newton (1642-1727).

Wiker sammanfattar det som skedde under denna epok med en enda mening: ”atomismens upprättelse genom matematikens framgångar”.³²

Vi som lever i en tid när atomer är någonting man hör talas om redan i lågstadiet kan ju förundras en aning över betydelsen av denna revolution. Det är dock viktigt att betona att föreställningen om att det finns mindre materiella beståndsdelar än ögat kan se, i sig aldrig har utgjort någon gränslinje mellan materialister och icke-materialister. För att så är fallet har båda lägren varit rörande eniga om. Den verkliga frågan, skriver Wiker, var – och är – huruvida dessa partiklar är av en sådan natur att de utgör ett slutet materiellt system som utesluter förekomsten av ett gudomligt handlande och existensen av en icke-materiell själ.³³

Låt oss börja med Galileis revolutionerande upptäckter.

F

Galileo Galilei

(Källa: Wikipedia)

ör det första: Himmelska objekt bestod av liknande materia som jorden. Med hjälp av teleskopet kunde Galilei undersöka månens yta, och fann att den uppvisade ett landskap fullt av håligheter, branta klippor och dalgångar precis som det jordiska landskapet. Wiker uppmärksammar oss på att det är närmast omöjlig för oss att föreställa oss vilken effekt dessa upptäckter hade för Galileis samtid. Den rådande uppfattningen hade dittills varit att det himmelska var av en väsensskild natur i förhållande till det jordiska. Att det nu visade sig att månen precis som jorden ”var av stoft” innebar ett fundamentalt paradigmskifte. Om månen var av stoft kunde detsamma förstås gälla även de andra himmelska kropparna, ja rentav hela vägen ända upp till Gud, i enlighet med den tidens föreställning om de himmelska tingen. Ja, det tycktes som om själva Guds tron skakades.³⁴

För det andra avslöjade Galileis teleskop att stjärnorna var närmast ofattbara till såväl antal som avstånd från jorden. Universum syntes ändlöst.

Det är förmodligen överflödigt att tillägga att båda dessa upptäckter bidrog till att ge stöd åt Epikuros materialistiska världsbild.

I takt med att tanken på främmande världar bebodda av andra intelligenta varelser vann terräng även i kristna kretsar, väcktes nu nya teologiska frågeställningar: Hur trovärdigt var det egentligen att Gud sände sin ende Son för att rädda en livsform på en planet i ett oändligt universum med myriader andra världar och varelser?

Liksom atomernas existens alltså inte i sig är ett argument till förmån för materialism i förhållande till Intelligent Design, så gäller detsamma för upptäckten att matematiken var ett häpnadsväckande effektivt verktyg för att beskriva världen. Alltsedan antiken hade matematiken framhållits som ett naturligt argument för förekomsten av en högre värld än den materiella. Matematikens exakta lagar hade inte uppfunnits – de hade upptäckts. Detta brukar illustreras med Pythagoras, som när han efter många års arbete lyckades bevisa sin mest berömda sats om förhållandet mellan sidorna i en rätvinklig triangel, valde att fira detta genom att offra en oxe på altaret!

Den stora upptäckten i samband med den vetenskapliga revolutionen var att matematikens lagar var applicerbara på allt från himlakroppar till kanonkulors rörelser. Men den här gången offrades inga oxar i vördnad för Gud. I stället tycktes Galileis studium av planeternas rörelser bekräfta atomismens materialistiska och mekanistiska världsbild, detta trots att förekomsten av atomerna som sagt var precis lika obevisad som tidigare. Varför? Svaret, enligt Wiker, är att Galilei helt enkelt tog för givet att samma geometriska lagar som beskrev planeternas rörelser också kunde tillämpas på atomernas rörelser. Genom att reducera och identifiera en (fortfarande hypotetisk) atom med en matematisk punkt syntes hela kosmos vara underställd matematikens exakta lagar. Och eftersom Gud omöjligen kan förneka sig själv och aldrig skulle kunna få 2+2 till att bli 5, så blev den till synes självklara slutsatsen att Gud själv inte kunde ingripa i sin skapelse. Genom en reduktionistisk manöver var nu Gud förklarad lika maktlös och överflödig – redundant – som Epikuros materiella ”gudar”. Det var nog inte Galileis avsikt, men det blev resultatet.

Så till Isaac Newton. I sitt klassiska verk ”Philosophiae Naturalis Principia Mathematica” generaliserar Newton sina definitioner och lagar till att omfatta alla kroppar, levande som livlösa, katter, hundar, människor, planeter och kanonkulor. Allting menade han var reducerbart till homogena små partiklar som befinner sig i rätlinjig rörelse till dess att någon annan partikel påverkar dem. Och allt i enlighet med hans berömda tre enkla rörelselagar.

E
Isaac Newton

(Källa: Wikipedia)

n direkt konsekvens av Newtons generaliserande resonemang blev att varje händelse tycktes kunna reduceras till denna typ av partikelrörelser – valet av järnspett hos handlaren, av en make eller maka, varje handling och beslut, ja precis allting. Reduktionismen ledde alltså obönhörligen till en iskall determinism.

Men det fanns, som den eftertänksamme intuitivt anar, en hake i Newtons resonemang. Haken består i att han inte påvisade, utan förutsatte att varje kropp var fullt reducerbar till homogena partiklar som alla följde geometrins lagar. Och för att göra detta måste varje partikel kunna likställas med en matematisk punkt och varje rörelse med en rät linje. Denna obevisade tes utgör kärnan även i 2000-talets materialistiska världsuppfattning.

Newton, som var en bekännande kristen, var i och för sig noga med att framhålla att hans forskningsresultat bidrog till att ära Gud, men förmodligen insåg även han den inbyggda problematiken. Hans gjorde lätt desperata försök att komplettera sin mekaniska världsuppfattning med föreställningen om Gud som någon form av övervakare, men det skulle inte dröja särskilt länge innan Pierre Simon de Laplace (1749-1827) kunde visa att Newton fallit i den klassiska ”God-of-the-gaps³⁵”-fällan.

Sådana fällor uppträder nämligen så snart man hänvisar till Gud med avseende på en kunskapslucka i ett redan slutet naturligt system. I varje sådant system är nämligen ”Gud” liktydigt med utsagan ”Jag vet ännu inte vilken den naturliga förklaringen är”.³⁶

Den vetenskapliga revolutionen kom att bereda vägen för den moraliska revolutionen, som blir nästa rubrik.

Den moraliska revolutionen

Wiker nämner fyra personer som i högre grad än andra bidrog till att den epikureiska materialismen etablerades som en självklar grundval för det västerländska tänkandet. De är i tur och ordning Francis Bacon (1561-1626), Thomas Hobbes (1588-1679), John Locke (1632-1704) och Jean-Jacques Rosseau (1712-1778).

Francis Bacon brukar betraktas som den som i modernare tid introducerade det moderna empiriska arbetssättet vid studiet av naturen. Wiker menar att en bieffekt av Bacons approach blev ett minskat fokus på frågan ”Vad är sant om naturen?” och i stället en större betoning av ”Vad önskar vi av naturen?”. Frågor som ”Vad är naturligt” och ”Vad är onaturligt” kom därmed att förlora alltmer i relevans i takt med att människan började bemästra naturen.

Francis Bacon

(Källa: Wikipedia)

T
Thomas Hobbes

(Källa: Wikipedia)

homas Hobbes knöt an till Bacons idéer och verkade på två fronter – dels på en politisk arena och dels på en kristen. I den förstnämnda bemärkelsen gjorde han det genom att förklara alla aspekter av den mänskliga naturen som strängt materialistiska. Han åstadkom detta genom att definiera en gräns mellan vad han ansåg vara verkligt respektive overkligt. Det verkliga, menade Hobbes, är det som tillhör universum ”allt det som är fysiskt, det vill säga kroppsligt och äger storleksdimension som längd, bredd och djup… det som inte är kroppsligt utgör inte någon del av universum, och eftersom universum är allt, så är det som inte utgör en del av det ingenting, och följaktligen ingenstans.”³⁷

Med några enkla rader lyckas Hobbes härigenom med konststycket att – utan större naturvetenskapliga insikter i vare sig mikro- eller makrokosmos – en gång för alla definiera vad som är verkligt. Man behöver inte fundera särskilt länge för att inse vart en sådan premiss skulle leda honom när det gäller bibelexegetiken. Mer om detta strax.

Såväl Hobbes, Locke som Rosseau formulerade detaljerade beskrivningar av det de ansåg vara människans ursprungliga tillstånd. Där fanns en tydlig gemensam nämnare, men också nyansskillnader. Hobbes valde att kalla detta primitiva tillstånd för naturtillståndet. Han delade Epikuros bild av urmänniskan som en amoralisk, apolitisk och areligiös varelse, men med den skillnaden att han inte tänkte sig henne bekymmerslös och harmonisk, utan snarare”ensam, fattig, otäck, brutal och kortlivad”³⁸. Hobbes avvisade varje tanke på någon form av ”godhet” i naturen, inte ens i dess ursprungstillstånd. Därmed avvisade han även den tidigare dominerande och bibelförankrade förställningen om Lex naturalis (se s 12 ovan). I stället definierade Hobbes ett alternativt moraliskt system, som han ansåg kunde ersätta den naturliga lagen och tjänstgöra som en motvikt mot det naturliga anarkistiska tillståndet där var och en i sitt amoraliska tillstånd hade frihet och rätt att göra allt man önskade utan någon som helst inskränkning av yttre eller inre lagar eller regler. Hobbes kallade detta nya moraliska system för någonting snarlikt, nämligen naturens lag. Systemet byggde på de så kallade naturliga rättigheter som människan enligt Hobbes ägde i sitt naturtillstånd: ”varje människa har en rättighet till allting, till och med till en annans kropp”³⁹.

Eftersom ett samhälle där samhällsmedborgarna ohämmat ägnade sig åt våldtäkt och kannibalism knappast skulle kunna bestå, menade Hobbes att regelsystemen måste ha uppstått genom att människor under historien gjort överenskommelser om att medvetet göra avkall på sina naturliga rättigheter. Lagar för Hobbes hade alltså sitt ursprung – inte i några gudomligt instiftade principer som lagts ner i skapelsen i form en naturens lag eller en uppenbarad lag – utan som konventioner i syfte att balansera olika individers anspråk på sina naturliga rättigheter. Begreppet ”rättighet” blev med andra ord synonymt med ”naturligt begär”, och ”frihet” med frånvaron av varje form av yttre begränsningar. Det finns alltså, konstaterade Hobbes, ingen lag som står över de mänskliga lagarna⁴⁰.

En annan viktig aspekt som följde av Hobbes syn på människans naturtillstånd var synen på äktenskap och familj. Medan familjen i enlighet med naturens lag var samhällets grundenhet, var det i Hobbes föreställningsvärld den solitära individen.

Wiker påminner läsaren om den slående likheten mellan Hobbes resonemang och vår egen tids Richard Dawkins: ”Det universum vi observerar har precis de egenskaper vi kan förvänta oss om det i grund och botten inte finns någon design, inget syfte, inget ont och inget gott, ingenting annat än blind, obarmhärtig meningslöshet”⁴¹.

Hobbes som exeget⁴²

Hobbes materialistiska grundsyn återspeglas i hans syn på hur en relevant bibeltolkning borde göras. Han menade att idén om en icke-materiell själ var en korrumperande hednisk föreställning insmugglad i bibeltexterna under inflytande från Platon. Wiker har en längre redogörelse för hur Hobbes lyckas (bort)förklara både Gud och Jesus, änglar och demoner och varje form av underverk som varande mänskliga vanföreställningar, eller helt naturliga fenomen men alltför komplexa för att kunna förstås av människor på Bibelns tid. Att Hobbes betraktade Guds rike som en helt och hållet jordisk företeelse och att döden och helvetet var synonymt med medvetandets upplösning i samband med att den fysiska kroppen upplöses förvånar ju knappast.

I den kristendomspräglade omvärld som Hobbes levde hade hans idéer naturligt nog svårt att vinna bredare acceptans. Tiden var ännu inte mogen. Men i de följande generationerna skulle den saken komma att förändras.

Locke

I ”Two Treatises on Government” presenterade John Locke Hobbes tankar med en “kristen touche” som skulle göra dem mer lättsmälta. Den dualism mellan (den materiella) verkligheten och religionen som Hobbes introducerade⁴³ skulle fullkomnas i Locke.

I och med verket ”The Reasonableness of Christianity” (1695) kom Locke att bli profet för den transformerade kristendomen – deismen – som svepte over Europa och Amerika på 1700-talet. Och genom att betona hur jorden i sitt ursprungliga tillstånd var karg och ofruktbar, men att människan genom sitt idoga arbete gjort den fruktbar och god, kunde Locke dessutom lägga grunden till en politisk syn med ekonomiska förtecken. Wiker skriver:

”

John Locke

(Källa: Wikipedia)

I och med Hobbes blev den epikuériska hedonismen politisk, men i och med Locke blev den politiska världen den fulländade tjänaren åt epikuréisk hedonism. Varje högre mål för det politiska livet, såsom vårdandet av dygder (som hos Aristoteles) eller omsorgen om våra själar med tanke på det eviga livet (som hos Thomas av Aquino), hade härigenom avlägsnats; det enda målet för vårt gemensamma liv, och för lagarna som definierar och riktar vårt gemensamma liv, kommer att vara ekonomiskt”.⁴⁴