Konsodiss-översikt
Yüklə 246,59 Kb. Pdf görüntüsü
|
| 1 Konsonans och dissonans – en översikt 1
Januari 2001, reviderad september 2001 och maj 2002 Inledning Den kanske vanligaste förklaringen av innebörden hos termen ”konsonans” är att det är fråga om välljud eller liknande. 2 Men även andra förklaringar förekommer, som att konsonans är ett vilande tillstånd, alltså avsaknad av rörelsevilja eller spänning. 3 Konsonans kan också för- klaras i fysiska och fysiologiska termer. 4 Förklaringarna av ”dissonans” växlar på samma sätt. Vilken förklaring är riktig? Det är uppenbart att svaret kommer att bero på vilken betydelse man lägger i begreppen konsonans och dissonans. Vi kommer att finna att innebörden hos dessa begrepp skiftat genom historien – och skiftar ännu idag. Begreppsbekymren ska dock inte hindra oss från att försöka antyda var svaret ska sökas. Att ge en sådan antydan, och att orientera om ämnet i största allmänhet, är denna artikels syften. Konsonans och dissonans från antiken till Riemann 5
inte alltid, knutna till speciella musikhistoriska epoker. Det förefaller därför berättigat att börja med en historisk genomgång. Vi ska främst fästa oss vid vad musikteoretiker skrivit om konsonans och dissonans, inte vid hur kompositörer faktiskt använt konsonans och dissonans i sina verk. Vidare ska vi intressera oss mer för vari teoretikerna ansett att skillnaden mellan konsonans och dissonans består än av hur de velat förklara skillnaden. Orsaken till detta är att de äldre förklaringarna grundats på ren spekulation och därför knappast har något vetenskap- ligt värde. Först när vi når 1800-talets mitt ska vi finna förklaringar som i en eller annan form överlevt intill idag. Enstämmighet Innan flerstämmigheten uppstod kunde konsonans och dissonans bara betraktas melodiskt, dvs. mellan successiva toner. Aristoxenos (300-talet fvt), som i konsonans/dissonanshänse- ende är representativ för den enstämmiga periodens teoretiker, räknar kvart, kvint och oktav till konsonanserna (och förmodligen också de intervall som uppstår när man till dessa lägger en oktav), medan alla andra intervall är dissonanta. Det innebar exempelvis att en tersrörelse nedåt helst skulle företas genom att först gå en kvart uppåt, sedan en kvint nedåt, så en kvart uppåt, och slutligen en kvint nedåt. 6 Aristoxenos avvisar pytagoréernas bråktalsförklaringar till varför vissa intervall är konsonanta och andra dissonanta, men tillhandahåller ingen bättre
1 Denna artikel är en förkortad och omarbetad version av författarens C-uppsats (Jerkert, 1999). 2 Några exempel: ”agreement of sounds; pleasing combinations of sounds”, Oxford English Dictionary (1961), cit. efter Tenney (1988), s. 1; ”[a] combination of two or more tones of different frequencies that is generally agreed to have a pleasing sound”, Backus (1969), s. 116; ”[consonance is] used to describe the agreeable effect produced by certain intervals”, The Harvard Dictionary of Music (1953), cit. efter Tenney (1988), s. 1. 3 ”[En] kombination av två eller flera toner som utgör en spänningsfri klangenhet”, Nationalencyklopedins ordbok, 1995; ”en samklang av toner, som sammansmälter till en vilande enhet”, Bonniers musiklexikon, Stock- holm: Bonniers, 2:a uppl. 1983; ”[a] consonant interval is one which sounds stable and complete”, Piston (1978), s. 6. 4
beror på hur tätt deltonerna ligger räknat i hörselns frekvensskala”, artikeln ”konsonans”, osignerad, National- encyklopedin, bd 11. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker, 1993. 5 Den historiska översikten bygger till stora delar på James Tenneys fina studie A History of ’Consonance’ and ’Dissonance’ (1988). En historisk översikt finns också på svenska i Svensson (1951). Svenssons egna teorier om hur konsonans och dissonans ska förklaras har dock inget större värde. 6 Aristoxenos: The Harmonics (1902/1974), s. 206, cit. efter Tenney (1988), s. 12. 2 teori, och det är värt att notera att de av honom favoriserade intervallen innehåller exakt de som kan uttryckas som förhållanden mellan heltal mindre än eller lika med 4, vilket var anledningen till att pytagoréerna favoriserade dem: Oktav = 1 2
2 3 , kvart = 3 4 , dou- decima = 1 3 , dubbel oktav = 1 4 . Men dessutom tycks Aristoxenos räkna undeciman ) ( 3 8 bland konsonanserna. Vissa antika och medeltida teoretiker gör anmärkningar som lästa ordagrant tycks impli- cera ett konsonans/dissonansbegrepp som inkluderar harmoniska intervall, exempelvis föl- jande passus av Gaudentius (100-talet vt): Consonant tones, when they are produced simultaneously, either by striking or blowing on an instrument, always result in the same musical sound, whether the motion is from the low tones to the high, or the high tones to the low (...) Disso- nant tones, when they are produced simultaneously (...) never seem to be the same in any part of the musical sound (...) [and] do not show any evidence of blending with each other. 7
poäng, nämligen att vissa tonhöjdsrelationer var välljudande, men att dessa tonhöjdsrelationer fortfarande endast bildade grunden för god melodisk organisation. Tidig flerstämmighet Hur det än ligger till med den saken, kan man konstatera att övergången till flerstämmighet inte tycks ha inneburit några större förändringar i konsonans- och dissonansuppfattningarna. Konsonanserna fortsatte att vara desamma som förut, men nu kunde de även betraktas harmo- niskt. I flera traktater heter det ungefär så här: (Disciple) What is a symphony? (Master) A sweet blending of certain sounds, three of which are simple – diapason [oktav], diapente [kvint], and diatessaron [kvart] – and three composite – double diapason [dubbel oktav], diapason plus diapente [duodecima], and diapason plus diatessaron [undecima]. 8
Vi noterar således att samma intervall räknas upp som hos Aristoxenos, mer än 1000 år tidigare, men att de nu tillåts ljuda samtidigt. Under 1200-talet kommer allt fler teoretiker att utöka skaran av konsonanser med ytterligare några, den lilla och stora tersen och ibland även den stora sexten, med förbehållet att dessa endast är ofullkomliga (”imperfect”), till skillnad från den fullkomliga (”perfect”) konsonansen oktav och från mellanformerna (”intermediate consonances”) kvint och kvart. En orsak till att teoretikerna dröjde så länge med att sanktionera dessa intervall var troligen talteoretisk. I pytagoreisk stämning, som dåtidens teo- retiker utgick ifrån, får nämligen en liten ters frekvensförhållandet 27 32
64 81 och den stora sexten 16 27 . Men i ren stämning, som man kan anta att sångarna började följa, eller kanske följde sedan länge, blir förhållandena mycket enklare: Stor ters 4 5 , liten ters 5 6 , stor sext 3 5
är ställt utom tvivel, men vi ska ignorera detta och koncentrera oss på teoretikernas åsikter. 9
Den rena stämningens enkla talförhållanden attraherade musikteoretiker under lång tid. Ännu hos Galileo Galilei (1564-1642) heter det således:
7 Gaudentius: Introduction to Harmonics, cit. i Rowen, Tuth Halle: Music Through Sources and Documents (1979), s. 24f, citerat efter Tenney (1988), s. 14. 8 Anonymus: Musica Enchiriadis (ca 900 vt), cit. i Strunk, Oliver: Source Readings in Music History (1950), bd 1, cit. efter Tenney (1988), s. 19. 9 Se exempelvis Moberg (1973), s. 209. Yüklə 246,59 Kb. Dostları ilə paylaş:
|