Kristusvägar Jesus Kristus, andlighet och jorden

Den "heliga ivern" (och synpunkter på känslor)

I Johannes 2, 13-25 skildras efter Bröllopet i Kanaan "Utdrivningen ur templet". Jesus fördriver i motsvarande iver månglarna och penningväxlarna handgripligen ur templet. Han vill här statuera ett iögonfallande exempel mot det världens hyckleri, som betecknar templet som Guds hus men själv inte har något annat i sinnet än att idka sitt snöda köpslående. Speciellt som förhållandena är sådana, att han inte heller kan vänta sig något ingripande från stadens eller det andliga ståndets ämbetsmäns sida, tar han som den ende, som känner ett personligt ansvar "i sin Faders Hus", själv tag i saken; det är en aktion av socialt motstånd utan att människor kommer till skada. "Att lyda Gud mer än människorna", är också annars hans ingalunda underdåniga hållning. Även när han säger: "Giv kejsaren det kejsaren tillhör" (och Gud, det Gud tillhör), kan ingen underdånig hållning utläsas därav, vilket ofta har försökts, utan snarare en strävan, att bespara lärjungarna meningslösa konflikter med irrelevanta samhälleliga makter. Religion och politik har sina egna lagar. Att tjäna sina medmänniskor och "att vilja det bästa för staden " är inte heller underdånigt.**

I detta sammanhang skulle man kunna fråga sig, hur människorna umgås med känsloreaktioner. Ty: Alla har inte sina känslor på samma höga nivå som Jesus, som alltid levde i "positiv fruktan inför Gud" och medkänsla med människorna och vars iver endast byggde på medvetet goda avsikter. Hos normala människor är till en början nästan alla känslor åtminstone sammanblandade med omedvetna retningsreaktionsmekanismer – som är individuellt olika och uppträder olika starkt, men som i sin grundstruktur är ganska lika. Att själv, utan att nöja sig med andras tolkningar, hela tiden sortera ut sådana mekanismer ur de egna reaktionerna, att betrakta dem, och slutligen behärska dem resp. överlämna dem till Gud, är en lång läroprocess.

Även om vi här har med psyket att göra, är vanliga psykologiska analys- och terapiförfaranden för Gud- och sanningssökare inte särskilt aktuella:
Där ensidiga tolkningsmodeller sitter kvar i bakhuvudet, som reducerar psykiska problem till sexualitet och prägling i barndomen, och där dessutom "skäl" för svaghet blir till status-quo istället för att som Erich Fromm betona människans förmåga till utveckling, kan psykologi rentav utgöra en hämsko på den andliga vägen.
Där psykologi, alltså "läran om själen", stimulerar iakttagandet av själsliga processer och där själen - vilket sällan förekommer - mera betraktas som en kemisk-elektrisk hjärnfunktion, kan ett studium av själen också vara en nyttig bro till förståelse. Den skulle utvecklas bättre, om den vore beredd att forska efter kunskaper resp. Påståenden från alternativa psykologiska riktningar. Det är till ringa nytta, att på vanligt sätt genast vilja bearbeta stora problemkomplex i sin helhet. Det vore effektivare, att först leta upp enstaka beståndsdelar i ett sådant komplex och därvid också medvetet skilja på, om det sig rör sig om en " bjälke i det egna ögat" eller om ett "grand i den andres" och vem som är ansvarig för det. Många kristna skolor skulle lägga en starkare betoning på det första, eftersom det är svårare, och man först måste lära sig att se sina egna problemfyllda handlingar, och då dessa snarare kan korrigeras av sig själva; i det hänseendet har den kyrkliga bikten vid sidan om den andliga aspekten också en terapeutisk verkan. I den praktiska psykologin skulle ofta andra perspektiv än offret stå i förgrunden. Slutligen kommer man att upptäcka, att trots allt båda sidor har fått mer eller mindre betydelse. Så skulle till exempel spirituella läror från öst betona sammanhanget mellan båda i livet som källa för "karma" / ödet.

När det handlar om att klara av följderna efter svåra dagshändelser, kunde också en av R. Steiners åter till ytan förda metoder hjälpa: en återblick på den gångna dagen, där man baklänges med början från kvällen ser tillbaka på dagens händelser till morgonen . Efter detta är det desto lättare att återkomma till nuet.

Man kan också skriva ner en "själens spegel" med egenskaper, som kan förbättras, och som är eftersträvansvärda och därefter gå igenom anteckningarna ofta, vilket är en beprövad praxis från mystikens område.

Framsteg inom det själsliga medför, att också ett samtal mellan t ex flera människor kan bli betydligt bättre. Många fördomar och förhastade värderingar avtar i samma omfattning som människan får insikt om sig själv och släpper onödig ballast. Den vikt, som Jesus lägger vid "Döm icke!" och "det som kommer ut ur munnen ", är inget ouppfyllbart moraliskt krav, utan en uppmaning till att börja med denna läroprocess. Detta förutsätter ofta, att man i stället för att träta, först bör dra sig undan i stillhet, och därefter lugnt tala ut med varandra. Se också i kapitlet "Öknens stillhet".

I detta sammanhang finns det europeiska utbildningsvägar, som kan inbegripa element som de inom yoga bekanta nerv- eller medvetandecentra-Chakren - under annat namn (antroposofi; Universellt Liv; bland annat). Dylika ansträngningar är inte automatiskt "ickekristna", som förmodades från kyrkligt håll, utan dessa centra i människan var redan kända för den kristne medeltidsteosofen (J. G. Gichtel) och accepteras numera som reala i varje människa förekommande energistrukturer , på samma sätt som kännedom om, att de särskilt från Kina bekanta akupunkturpunkterna inte automatiskt är "taoistiska" - ty dessa kan sedan länge påvisas med mätutrustningar och nyligen också histologiskt i människans vävnader.

**) Man måste skilja på "nitälskan" i denna bemärkelse från "nitälskan utan insikt" (Romarbrevet 10:1-3).

I ytterligare sammanhang, se även tilläggssidan "Etiska värdens grunder": Till 3:e delen.

Fråga:
Kan jag bearbeta mina känslor bättre med Guds hjälp?

Tillbaka till innehållsförteckningen
 
 

Om Bergspredikan (Matteus 5, med synpunkter på förnuftet)

Om förvandlingen av värden i det gamla samhället (också i dagens) genom Bergspredikan har mycket skrivits. Jämför: Matteus 5 - 7,29. Somliga välkomnar den i sammanhang med samhälleliga aktiviteter. Andra förskönar detta som "trosetik" och föredrar den av dem så kallade "ansvarsetiken" med gammaltestamentliga hotelser om straff, militära åtgärder o.s.v. Några försöker helt enkelt att leva därefter. Långt utanför kristna domäner uppskattas Bergspredikan (till exempel av Gandhi).

Även utifrån medvetandeforskningens ståndpunkt kan man notera, att Bergspredikan riktar sig särskilt till människor, för vilka medvetande kan vara mer än mänsklig förståndsanalys och för vilka livet inte behöver upphöra vid den privata horisonten. De "andligen fattiga ", som alltså " är medvetna om, att de ingenting (eller lite) vet" och är öppna för den ständiga relativiseringen, att Gud vet mer än de själva, och att han i alla ämnen har mycket att lära dem, är "saliga", och "himmelriket tillhör dem". Denna hållning kan visa sig som ett ständigt mäktigt utvecklingssteg, mer än varje annan, av människor som "klok" ansedd inställning.

"De som lider" måste sällan uthärda endast sitt eget öde – utan måste delta i upparbetandet av sin del idet totala tillståndet - istället för att lättfärdigt lämna allt bakom sig. Några bär också en tung börda som berör hela deras personliga nätverk och till slut folkens och mänsklighetens öde. Istället för statsmän är det idag ofta gräsrotsrörelse,r och vem visar dem det nödvändiga deltagandet, vem ber för dem, i stället för att endast alltid be för de mäktiga, de berömda och ekonomiskt stora?

De "saktmodiga" är tydligast de frivilligt saktmodiga (alltså inte helt enkelt räddhågade). De "kommer att äga jorden", och det kan endast under deras styre vidmakthållas och utvecklas.

"De som hungrar och törstar efter rättfärdighet": – inte avundsjuka, utan uppriktigt sökande efter rättfärdighet för egen del och för andra öppnar åt människorna vägen "uppåt", tidigare eller senare inte utan svar, om än inte heller alltid som man föreställt sig det. "De barmhärtiga" bär frivilligt mycket tydligt sina medsyskon och medvarelser uppåt och bärs då också själva av Gud.

"De som är rena i sina hjärtan", och som sålunda har erkänt och avlagt sina andliga glasögon resp. fördomar, "kommer att få skåda Gud". Det är den vidare innebörden i uttrycket "Döm icke!".

"De fridfärdiga", också de som verkar för fred i betydelsen av Franz von Assisis fredsbön, låter också andra inse, att en andra kraft måste vara aktiv här, än de krafter, som annars bestämmer livets gång. Så "kallas de Guds söner (och döttrar)".

"De som förföljs på grund av rättvisa (/rättskaffenhet)" och de som "på grund av mig", det vill säga på grund av Jesus blir baktalade eller förföljda, saligprisas också, och så var också många gånger deras inre tillstånd, under det att deras yttre väsen led. Det betyder inte, att lidande skulle vara ett mål i sig.

Sin roll som "jordens salt" och som "jordens ljus" bör de omnämnda också utöva. Just i detta kapitel stöder sig Jesus också på "lagarna" och det Gamla Förbundets profeter. Han tar många gånger upp det som var rätt före hans tid, men gör det dock på ett nytt sätt fruktbart för en ny tid, där inte längre lagarna själva, utan deras källa kan stå i förgrunden, och där varje människa på nytt kan skapa sina egna inre livsprinciper.

Den som " traktar efter Guds rike", kommer att "tillfalla" allt annat. Även här är synligt, att nivån för förståndstänkande visserligen inte ska förstöras, utan öppnas, så att också det kan upptas, som spirar ur denna högre spirituella logik. Det är här dock inte tal om att vilja överge jordiska saktvång till förmån för att hänge sig åt speciella andliga medvetandetillstånd. Högre insikter bör tvärtom konfronteras totalt med det jordiska medvetandet och livet tills världen har förvandlats. Klarheten bibehålls eller uppstår först, där människan har ett förhållande till vissa frågor längs skalan ovetskap via spekulation, förmodande, teori, övertygelse fram till vetande och det är en viktig utvecklingsgrund. Det är alltså en skillnad till exempel i förhållande till den strävan efter lycksalighet, som kan återfinnas i några gamla andliga riktningar.

Detta högre tänkande i bergspredikan (se även nästa kapitel) är redan till sitt innehåll i första hand riktat till människor, som inte endast vill använda det till nyordning av sin individuella andliga verksamhet. Vägen riktar sig först och främst mot det individuella livet, där sedan sökandet efter en partner eller en "nästa" kan påbörjas, så som det skildrades i kapitlen "Dopet" och "Öknens stillhet". Sedan byggs på denna nivå särskilt manligt-kvinnliga relationer upp, och genast sträcks åter känselsprötet ut i riktning mot ytterligare själslig växelverkan mellan flera människor. Det har beskrivits i kapitlen "Bröllopet i Kanaan" och "...kärlek". Här i bergspredikan bygger man återigen på denna själsliga och etiska nivå och öppnar genast åter för den mer omfattande andliga inriktning, som skulle kunna bilda en gemenskap av människornas relationer. Det motsvarar urbildligt förhållandet från klang och intervall till treklanger till skalor - till helheten.

Inom teologin analyserades anknytningen till Gamla testamentets utsagor: t. ex. Psalm 1 och Jeremia 17:7f. Enligt 4 Moseboken 12:3 och Matteus 11:20 betraktades Jesus som den nye Mose. På grund av profetian i Sakarja 9:9f. "...hans herredöme skall nå från hav till hav" togs den världsomfattande betydelsen av det förkunnade Guds rike upp. Det gick inte att bortse från att han i sin bergspredikan flera gånger förvandlar Gamla testamentets lagar till något nytt: "...men jag säger eder...". Dvs han talar inte som de skriftlärde rabbinerna utan i medvetandet om att han fått ett uppdrag från Gud. Just denna profetiska och messianska egenskap var omstridd hos dem som hade sin grund i Gamla testamentet.

Till detta kommer på den tyska och den engelska sidan ett utdrag ur bergspredikan Matteus 5: Saligförklaringar och jordens salt.

Tillbaka till innehållsförteckningen