Kristusvägar Jesus Kristus, andlighet och jorden

Kristi förklaring på berget Tabor (Matteus 17)

Många av Jesu gärningar, från samtal med Nikodemus - Johannes 3 – via Bergspredikan till botandet av den blinde och utspisandet av de 5000 på berget, bildar i sin symbolik den yttre miljön för det, som sedan innerligen kommer till uttryck i "Kristi förklaring". Denna Kristi förklaring är besläktad med det orientala begreppet ’Den Stora Upplysningen’. Anden blir upplyst. Dock syftar detta hos Jesus och även hos människan, som inbegrips i en efterkonstruktion av dessa möjligheter, på en närmare kontakt med Gud, som här inte uppfattas som det allmänt absoluta, utan också som väsen.

Endast "positivt tänkande" kunde visserligen, om det användes icke-egoistiskt och icke-storhetsvansinnigt och utan teknisk manipulation, försätta tänkandet i ett tillstånd, som skulle vara mera besläktat med det, som kunde komma från Gud. Det kunde alltså skapa en öppning för ett sådant tänkande. Litteraturen i denna riktning saknar dock till stor del sådan omsorg, och därför kan det ofta också sluta i självbedrägeri.

En "Kristi förklaring" är det i alla fall inte ännu. I den infogas inte helt enkelt ett tillskott av positiva program som tillägg till människornas egna förvirrade blandning av egna andliga " program", så att det uppstår ett överskott på positiva program – en helt möjlig övning –. I stället blir allt utrett genom att gå tillbaka till de andliga ursprungen, befriade från förvrängningar och vilseförande värderingar. En högre gudomlig ordning i allt blir synlig. Om man ser på hur människornas mognad kan förlöpa även i denna riktning, framstår den som en fördjupning av de psykiska reningsprocesserna, så som de skildras i kapitlet "Den heliga ivern". Från insikternas grundläggande skikt genomlyses allt. Insikter består inte i tänkande, de kan dyka upp med eller utan tänkande, kan inte framtvingas och de skapar befrielse. Tankevärlden behöver här inte längre förträngas, så som några andra tankeriktningar försökte.

Tänkandet befrias från instinktartade reaktionsmönster, och det kontrollerbara analytiska och syntetiska tänkandet blir lättare ett verktyg för det överordnade förnuftsmässiga medvetandet. Differentieringen i tänkandet fortskrider - utan att därvid bli obestämd ("ljum"). Här förstår man sedan också till exempel, vad exakt är lämpligt under olika omständigheter .

Hos Kristus själv kan man utgå ifrån, att han inte behövde undanröja alla dessa oklarheter, som skilde den vanliga människan från denna nivå. Trots allt fanns det också för honom en allt större klarhet. Senare bad han i den s. k. högprästerliga bönen om den klarhet, som han hade hos Gud före skapelsen. (Johannes 17)

Några teologer tolkar Petrus förklaring och Kristusbekännelse mot bakgrunden av den judiska försoningsdagen som pågick samtidigt och den följande lövhyddehögtiden. (På försoningsdagen uttalade prästen för enda gången på året Guds namn i Det allra heligaste av templet.) Andra såg en koppling till Moses uppstigande på berget Sinai (2 Moseboken 24:16).

Till detta kommer på den tyska och den engelska sidan ett utdrag ur Matteus evangeliet Kapitel 17, 1-13: Jesu transfiguration.

Fråga:
Kan jag ändra mina tankar i en förnuftig riktning med hjälp av Gud?

Tillbaka till innehållsförteckningen
 
 

Frågan om "Jesu underverk"

Jesus utförde inte sina gärningar för att tillfredsställa många människors sensationsbegär och absolut inte för att genom yttre händelser tvinga människor till tro. Hela hans väg är kännetecknad av den inre klarheten om, vad han hade att göra - alltså inte "på grund av den eller den omständigheten, för att uppnå en eller annan effekt ".
Helbrägdagörelser var ofta "tecken", gärningar i smått, som stod för något större, mera grundläggande. Vid botandet av den blindfödde på sabbaten svarade Jesus, att orsaken inte bestod i synder, "utan för att Guds verk skulle uppenbaras genom honom". Jämför: Johannes 5, 6-9; Johannes 6; Johannes 9, 3 bland annat. Se i Del 3, kapitlet "Jesus och botandet".

Här är säkerligen en omskakning av gamla tankemönster och en eftertanke över den djupare innebörden i sådana gärningar en önskvärd biverkan. Att det finns människor, som härtill behöver möjligheten att betrakta, räkna, mäta och väga, erkänner Jesus i Thomas’ fall, som kan betraktas som typisk " naturvetenskapare" bland lärjungarna (...). (S. i del 3, kapitlet "Naturvetenskap och Gudstro") Jesus ville inte tvinga någon, vilket hade fått karaktären av domstol och inte heller kan man finna någon avsikt, att provocera någon, som inte var mogen för att ta ett beslut, till ett avståndstagande.

Även "Tomasevangeliet" är värt att läsas, en apokryf och noggrann samling av Jesu uttalanden, oberoende av om de skrevs av Thomas själv eller inte. Denna text var också erkänd av andliga kristna i Egypten och på andra håll.

På motsvarande sätt utgjorde Jesu "underverk" inte heller tyngdpunkten i hans gärning. Ofta utförde han dem också endast, för att hjälpa, då han hade blivit ombedd att hjälpa och utan att människoskaror hade församlats, och han "befallde" människorna att inte berätta något.

När emellertid idag teologer bland annat ur Bultmanns skola för "avmytologiseringsteologi" fortfarande utgår ifrån, att de helt kan bortförklara undren eller förklara dem som symboliska beskrivningar, måste man konstatera, att de anpassar sig till artonhundratalets mekanistiska världs- och människobild, och att de över huvud taget inte har noterat nyare vetenskapliga strömningar. Ty dessa nyare riktningar inom kvantfysiken, som biologin och biofysiken, som naturmedicinsk och parapsykologisk forskning, som astrofysik, o.s.v. är sedan länge så långt framskridna, att åtminstone åskådningshjälp kan påträffas i dem, och som röjer "det otänkbara" i de bibliska händelserna ur vägen. Detta behöver inte innebära ett letande efter ett "Gudsbevis", för vilket andra sfärer än den naturvetenskapliga har ansvaret.

Endast ett förblir rätt hos denna teologiska riktning, nämligen att den inte kräver vetenskaplig objektivitet som förutsättning för tro.

Den gamla upplysningens ensidigheters tid är förbi. Det har här också blivit möjligt för vetenskapliga andar att tro, utan att bli schizofrena. I en tid, där människorna utan vidare tror på ur parapsykologin bekanta fakta, som enskilda begåvningars förmåga att på avstånd böja skedar – trots allsköns bedrägeri återstår tillräckligt mycket som är omöjligt att betvivla. Det vore då helt enkelt absurt, att frånkänna den mycket större Jesus Kristus sådana möjligheter. Jesus handlade utifrån en helt annan sinnesförfattning, än ur nöjet att böja skedar, men idag är det ur de mest olika erfarenheter näraliggande, att Jesus faktiskt kunde betvinga alla naturkrafter - och att det just för idag är väl så viktigt, att se detta fenomen med öppna ögon för att fullständiga vår människobild av idag, för ett helhetligt, resp. kristet botande o.s.v. En sådan andlig syn från Jesu sida står inte i motsats till varseblivning av "människosonen" Jesus, som ville ge den enskilde och dennes sociala relationer resp. församlingen ett yttre exempel. Många gånger leder först acceptansen av en sådan skenmotsats till ett avvisande av "undren", eftersom vederbörande sedan godvilligt menar, att de vilseförande tendenserna, som leder bort från en mänsklig och socialkritisk kristendom, måste avvisas. I verkligheten torde först båda sammantagna ge en någorlunda sann bild av Jesu verkliga radikalitet och hans förbundenhet med skaparens vilja och därför också kraft.

(...) Energin är här inte en väsenslös kraft, den är samtidigt en verkan av Kristi väsen. Till exempel betraktas många gånger i den orientala yogan energin som ett isolerat fenomen. Även idag förekommer det helbrägdagörelser, som i ursprunglig mening kommer till stånd genom bön och i relation till det med Kristus förbundna innersta hos människorna, som önskar helning och fullkomlighet åt människor, som enligt Kristus då också "kan åstadkomma något större" än han själv.

Det andliga helandet i sig och det därmed förbundna själsligt-andliga framsteget förblir visserligen inte en nåd, som går att framtvinga hur mycket än människan försöker bereda väg för den.

Om "Den Helige Andes gåvor", som gåvan att hela, "tala i tungor" och profetiska gåvor se 1. Kor. 12, 7-11; Apostlagärningarna 2, 17-20; och kapitlet "Pingsten" i denna skrift.

Tillbaka till innehållsförteckningen