Kristusvägar Jesus Kristus, andlighet och jorden

Korsfästelse och gravsättning

Sätten att betrakta Jesu korsfästelse och död är ännu mer varierande än andra steg i hans utveckling. Det beror å ena sidan på den betydelse man från kyrkligt håll givit dem, å andra sidan på att uttolkarna ville inordna allt i sina respektive världsåskådningssystem, till exempel Johannes 19, 12-37.

Sålunda var gnosticistiska strävanden i utkanten av den tidiga kristendomen visserligen beredda att befatta sig med Kristus. Med sin gammalgrekiska bakgrund kunde de dock inte föreställa sig, att en så stor ljusgestalt kunde vara av kvinna född och dessutom död. Alltså måste han göra sig synlig som ängel, resp. som senare tillskrevs många orientala mästare , som skenkropp, som sedan inte heller var dödlig, utan helt enkelt åter upplöstes. Eftersom i deras lära den jordiska världen och materien gällde som för evigt ond, var det dem också fjärran att anta, att en sådan gestalt genomlöper alla steg av det jordiska livet eller till och med tränga igenom det med sitt ljus. Begreppet "gnosticistisk" används här till skillnad från det apostoliska Gnosis, en distinktion som till och med sektkritikern F. W. Haack lät gälla. Dock fanns det de mest olika övergångar i dylika läror. Exempelvis godkänner det gnostiska "Sanningsevangeliet", att Jesus spikades fast vid korset.

Människor med mera materiella eller avvisande inställningar spred inte endast legender om att Jesus skulle vara en oäkta son till en romersk soldat, vilket enligt dåtida moralföreställningar var något maximalt diskvalificerande. Det spekulerades också i att Jesus inte skulle ha dött, utan ha vårdats resp. tillfrisknat. Fram till våra dagar görs liknande försök, till exempel att tillskriva den bibliske Jesus den grav som lär ska tillhöra en viss Jesus i Kaschmir. Även minst ytterligare en annan, ännu inte funnen europeisk Jesu gravplats dyker upp i modern litteratur. Till detta måste också sägas, att Jesus eller också Jehoschua, Jeschua, Jesat kallad, inte var något unikt namn. Även i apokryferna (inte i de i bibeln som "Kanon" upptagna skrifterna) dyker flera andra Jesusar upp: Jesus Sirach, Jesus ben Pandira; bortsett från att t o m den riktige Jesus enligt R. Steiners tolkning av de divergerande härstamningangivelserna i Matteus och Lukas uppfattades som två olika med varandra i sammanhang stående Jesusbarn.

Delvis i sammanhang med sådana teser har motsägelsefulla undersökningsresultat rörande Jesu Turinska gravsvepning. Först skulle svepningen innehålla pollen från Jesu tid och hemtrakt, sedan stammade den åter "från medeltiden". Än kunde dess bild endast fås fram med högenergistrålning, till exempel genom plötslig upplösning, än skulle blodspår tyda på, att Jesus vid nedtagandet från korset fortfarande skulle ha levt. Ett erkännande av forskningens nyare ståndpunkt talar återigen för denna svepnings äkthet och en ovanlig tillkomstorsak hos bilden. Detta kan hjälpa människor att också med sitt jordiska förstånd tränga fram till Kristusskeendet (jfr. Anmärkningar till lärjungen Thomas väg i Del 3, Kapitlet "Naturvetenskap och Gudstro"). Hos Lorber behandlas endast "Trier-klädnaden" som oäkta. Detta dock med den tydliga målsättningen att söka sin tro i sitt inre och inte göra den beroende av sådana häftiga kast, vilka beror på det ena eller det andra fyndet.

Sådan forskning kan dock stimulera till meditativa undersökningar. Därvid låter sig anas, att något föreligger, som inte passar in i något känt schema. Jämför också Grönbold "Jesus i Indien- slutet på en legend" (på tyska). (...).

Som redan tidigare konstaterats, är mystikernas vittnesmål ofta till större hjälp för att komma närmare frågan om innebörden av tidigare händelser för människans nu rådande utveckling och därmed också frågan om hennes karaktär. Ju mer andliga erfarenheter i denna riktning någon har, desto mer förstår han. Iakttagelserna hos kristna mystiker och stigmatiserade – bärare av Kristi sår– är, oberoende av kontakt, delvis besläktade. De innehåller flera i bibeln inte bekanta fakta om Jesu upplevelser, som dock är liknar varandra från Franz von Assisi till Pater Pio och Therese von Konnersreuth. Alla är därom överens, att Kristi korsfästelse och död är reella och djupt inpräglade i denna värld, och låter oss känna en oförmodad eller också medveten förbindelse med detta skeende av ett ofattbart lidande , men också en kraft, inte neddragande utan allt upplyftande, som är svår att föreställa sig. Det som rör det existentiella, ja hela karaktären i Jesu korsfästelse står sådana framstående personers liv säkerligen närmare, än ett angreppssätt, som bara inriktar sig mot intellektet. Vid temat döden och livet handlar det om mer, än om enstaka väsensskikt, som här gemensamt deltar i processen, här innefattande den "kausala" nivån vid skapande av principer och levnadsödet. Även människor utan sådan utpräglad mystisk gudsförbundenhet kan meditativt nyttja händelserna som bro till verkligheten, hur ofullkomlig denna än må vara. Med uttalandet till sin korsfäste ’medbrottsling’ att denne snart skulle vara med honom "i paradiset", antyder Kristus, att det är möjligt att snabbt förstå hans väg.

Det medvetna genomträngandet av dessa de djupaste processerna i den mänskliga existensen, som är förbundna med förstämning, lidande och degeneration, kan visa sig som en verkligt existerande möjlighet i vilken utsträckning det än må vara. Även om denna möjlighet inte är bunden till årstiden eller till de geografiska platserna för skeendet, verkar Påsken underlätta möjligheten att erfara något. Det är som om den gamla, av årstiderna och traditionerna betingade rytmen av för förgång och återfödelse genom Kristus präglades med ytterligare en "oktav".

Att Jesus inte längre godkänner överenskommelsen att den fysiska materien satte upp för anden oövervinneliga hinder, visade sig redan i fallet Lasarus. Intet förutom Gud, oberoende av hur trögt eller rentav negativt det må vara, är i hans ögon giltigt för evigt, utan allt är till slut möjligt att förvandla. Ju djupare resp. ju mera omedvetet det som ska förvandlas är, desto svårare är naturligtvis en påverkan.

Vid korsfästelsen har också , som vid kort förut timade händelser, jämte en övervinnelsekraft antytts ett universellt medvetande, till exempel i orden på korset, som mynnade ut i meningen "Det är fulländat!" Den i detta sammanhang påtagliga, universellt hjälpande "sig offrande kärlek" är förvisso också i den gamla, rentav juridiskt klingande formeln av ett "människornas friköpande genom Jesu offer" inte tillräckligt tydligt uttryckt. Den kan numera anses som ett försök att även med förståndsmässig medvetenhet kunna tänka sig in i det; ursprungligen kan det dock ha varit en anpassning till dåtidens israeliters föreställningsvärld, där det gällde att genom rituella offer (djur eller annat) kunna vinna Gudomens nåd – något, som Jesus själv aldrig har lärt ut.

Lika litet ger andra teologier, i vilka tyngdpunkten till exempel läggs på att Jesus står för sina principer ända in i döden, en tillfredsställande förklaring till de mystiska erfarenheterna; inte heller till deras fysiska följdföreteelser som stigmata, näringsbrist o.s.v.; jfr. till exempel Thurston "Mystikens kroppsliga följdföreteelser" och Höcht "Från Franziskus till Pater Pio och Therese Neumann", liksom nästa kapitel.

Rupert Sheldrake, en biolog, som blev bekant på grund av sina väl sammanhängande reflexioner bland annat i den nya andliga rörelsen, utvecklade teorin om det "morfogenetiska fältet ". Om apor på en ö utvecklade en ny färdighet, kunde apor av samma art på fjärran öar utan yttre kontakt snart utveckla samma färdighet. Ett mer än tillfälligt inflytande genom ett kraftfält, som förbinder djur av samma art med varandra, måste vara givet. När författaren Rupert Sheldrake frågade, om han kunde föreställa sig, att till exempel Jesu utveckling fram till korsfästelse resp. uppståndelse kunde ha strålat ut över hela mänskligheten via ett sådant kraftfält, sade han efter förvånat eftertänkande "Ja. Dock kunde detta inte antas ske via ett morfogenetiskt utan via ett andligt kraftfält."

Även det är inget "Gudsbevis", men flera nya vetenskapliga strömningar levererar redan bättre närmandemöjligheter inför dessa svårförståeliga sammanhang, som de teologier, som helt enkelt dogmatiskt håller fast vid de gamla lärdomarna eller också bortförklarar det som är svårt att förstå.

Även vid korsfästelsen visar sig vissa likheter – men just ingen identitet – med gamla invigningsriter. Korset resp. trädet, vid vilket människan hängdes upp, finner man bland annat i Norden – jfr. myterna om Oden, som hängde nio dagar från trädet och under denna tid blev rikare på högre erfarenheter . Gravmotivet som invigningsplats finner man vitt utbrett under megalittiden men även i keltisk tid och särskilt utpräglat i Egyptens pyramidkultur. Pyramiderna, oavsett om de faktiskt var begravningsplatser– vilket inte är bevisat, ty en Namninskrift bevisar litet – eller inte, de användes i alla fall kultiskt liksom också keltiska gravhögar. Då det idag skulle krävas att man bortsåg från många fakta för att bestrida detta, går vi här inte närmare in på det . R. Steiner har uppmärksammat, att båda dessa andliga utvecklingsströmmar, kors- och gravmotivet hos Kristus på nytt flyter samman.

Återupplevandet av korsfästelsen, resp. "själarnas midnatt", av "den mystiska döden", av genomlidandet att vara lämnad ensam av allt, som människan kunde klamra sig fast vid, som alla kända kristna mystiker i en eller annan form fick uppleva, har också en viss släktskap med yogans höjdpunktsupplevelse, Nirvikalpa Samadhi resp. erfarenheten av tomheten i "Nirvana". Kristen mystik gav dock erfarenheten, att i resp. bakom denna tomhet finns "något" , nämligen Kristus resp. Gud. Att det också enligt det indiska synsättet är möjligt att komma bortom detta Nirvana till det där existerande, visade Aurobindo. På den kristna vägen kan dock något av denna bakom allt liggande rikedom finnas ända från första ögonblicket på den religiösa vägen, eftersom Kristi tvärs genom jorden genomsyrade väsen utgör en bro.

Det ger intryck av en svår balansakt, när någon som Aurobindo konfronteras med krafter, som framhäver sammanhanget med Kristi utveckling, men där bakgrunden därtill fattas. Omöjligt är det dock inte. Man behöver bara påminnas om fallet med hindugossen Sadhu Sundar Singh, som inte visste något om kristendomen, men genom sina intensiva inre frågor om Gud plötsligt gjorde en Kristuserfahrenhet och senare utarbetade den i bokform. Även vid hinduistiska, tantriska övningar dök plötsligt upp en Kristusvision hos människor, som snarare hade räknat med, att indiska Gudagestalter skulle visa sig. "Anden blåser dit han vill".

För en vid kristendomen som religionsgemenskap förankrad teologi svåranvändbar, men för andra kulturkretsar kanske desto intressantare kunde R. Steiners förslag vara att i Kristus se ett solliknande väsen, som i förkristna tider var väl bekant för några få vise män - Se kapitlet "I början var ordet..." i denna text och i Del 3, kapitlet "Det Gamla Testamentet och förkristna religioner".

Senare, för 2000 år sedan kom så Kristi förkroppsligande på jorden, som måttstock vid en vändpunkt i världens utveckling, som så att säga tog på sig utvecklingen resp mänskligheten, ja återupptog den i sitt liv. De gamla kulterna är delvis degenererade, precis som senare kristendomen blev ytlig, men en forskning i sådana riktningar skulle trots detta vara av betydelse. Kristus skulle visa sig som något, vilket inte passar in i hans ibland tilltänkta roll som maktgarant för en särskild religionsgemenskap. Ett väsen, som just förkroppsligar det förnyade generellt mänskliga, som "den nye Adam" från Golgata.

Det handlar teologiskt om syndaförlåtelse. Det som dock kan upplevas som verkligt är, att "frälsning" liksom en spirande möjlighet behöver en "efterföljelsegärning" för att i det verkliga livet komma till uttryck. Det som kan upplevas som verkligt, är att vid inställningen låta sig styras av den genom Kristus förmedlade Guden, detta liv kan förlöpa mer organiskt än vid en inställning mot mekaniskt verkande ödes- och/eller karma-utjämningslagar. Även Kristus talar om upparbetning "på öret ", men han säger inte, att detta precis som förr måste ske "öga för öga, tand för tand". Människans nya uppgift står i förgrunden – det som är fruktbart för henne och hennes miljö, tas fram ur hennes möjligheter för att sedan omsättas. Ingen bearbetning av det förgångna som självändamål eller som utvecklingsmotiv krävs längre. En hjälp "ovanifrån" vid samspelet mellan människornas olika möjligheter kan idag iakttas.

Medan vid detta tema R. Steiners studium kunde ge det intrycket, att Kristus endast befattar sig med mänsklighetens öde och den enskilde själv måste bearbeta sitt eget öde, är det trots allt en entydig och lätt begriplig erfarenhet hos många kristna, att Kristus också mycket individuellt kan hjälpa till vid bearbetningen av ens eget öde. Han kan föra det till förvandling, istället för till hundraprocentig utlevelse av allt man bestämt sig för – dock inte utan hänsyn till resten av mänskligheten kring den enskilde. Även förlåtelsens kraft mellan människorna är en i högsta grad verklig erfarenhet, som tillhör det specifika och det egentligen kristna. De eviga strömningarna till exempel av våld och motvåld vänds därigenom upp och ned. Det är dock inte bara en lära för att befria sig från de jordiska förvecklingarna resp. för att inte identifiera sig med dem – såtillvida kan man notera likheter med till exempel Buddhas lärdomar. I stället finns det vid en djupare känd inställning därpå en kraft – som gör det mögligt, att lösa upp förvecklingarna inifrån utan att dra sig tillbaka, vilket nu skulle vara möjligt; utan att samtidigt ha kraft att i vidaste mening förbli kvar "i världen", som "Arbetare i vingården".

Även på denna anspråksfulla nivå flyter människan uppenbarligen inte ut som en droppe i havet. Det har inte ännu på ett tillfredsställande sätt beskrivits genom detta plötsliga kvarlämnande av denna sig i tusen delar förflyktigande person, inklusive psykiska och mentala delar, som "korsfästelsen" till exempel beskrivs inom det teosofiska området och som Castaneda beskrev liknande företeelser inom det shamanistiska området utan begreppet korsfästelse - vilket också utgör verkliga upplevelser.

En cell i sin helhet, med ansvar för allt som hör till sitt väsens sammanhang är också i detta stadium en ännu mer passande beskrivning av en människa, som "tog på sig sitt kors", och vars tidigare ansträngningar nu med ökad koncentration fördjupar sig i bemästrandet av livets existentiella.

Vid alla ansträngningar, att använda skeendet och korsfästelsens symbolik för andliga ändamål i vår tid, borde förvisso inte heller här förbises, att mer kommer till:

- att Jesus måste genomgå alla människans stadier, från födelsen till döden, förvandlande allt genom en ny hållning till det
- att korsfästelsen - oberoende av andra gamla innebörder hos korset – är möjlig att helt enkelt förstå som en dåtida världslig typ av dom och som i detta fall också kom till stånd genom entydigt bedrägliga, rättsvidriga och materialistiska förfaringssätt hos hans motståndare. Det var, som det var och som det inte annars kunde vara och det är därför inte möjligt att bevisa någon korsfetischism. Det var en sista, uppblossande reaktion från dåtidens rigida, till negativitet utvecklade omedvetna makter, åter en karikatyr av Jesu sig förvandlande medvetande.
Skeendets till sist segerrika verkan berodde inte på detta våldsamma agerande mot honom och kan också ses i sammanhang med återuppståndelsen. Det är Guds verk.
- Korset som symbol inbegriper de dåvarande sammanhangen, även om det senare i allmänhet blev till en symbol för den uppoffrande kärleken, i vilken betydelse det också ännu idag kan användas meningsfullt - som motbild till likgiltighet, hat o.s.v.
- En mera neutral bild för de inre skeendena hos Jesus bortom de tidsbetingade sammanhangen vore Jesu sista ord på korset, även "i dina händer lämnar jag min ande "; liksom graven, som till skillnad från tidigare skildringar inte utgör ett speciellt "Steg", utan hör ihop med korsfästelsen, och meningen med Jesu död ligger inte i själva döden , utan i övervinnandet människornas ’dödsprogram’.

Att de "sista händelserna i Jesu liv" i denna skrift behandlas så utförligt, har därmed att göra, att de ännu är mycket mindre andligt penetrerade än de mera lättbegripliga föregående tilldragelserna, och att på grund av detta så många förvirrande teorier har uppstått – vilka kräver desto större ansträngningar för att bli uppklarade och för att också här tränga igenom till en påtaglig upplevelse. Å andra sidan ska dock döden inte missuppfattas som det viktigaste i Jesu liv, som vissa teologiska riktningar har betraktat den och där korset verkar vara centrum för allt.

Den traditionella teologin insåg, liksom redan Jesus första lärjungar efter korsfästningen och uppståndelsen, att flera gammaltestamentliga texter in i minsta detalj kan läsas som anspelningar på den senare historien om Jesu lidande och död (passionshistorien) och frälsningen.(Lukas 24:27; Psalm 22; Psalm 40:7ff.; Psalm 69:22; Jesaja 52:13-14 och 53; Sakarja 12:10 und 13:1; Visdomsboken 2:10-20; bl.a.) Också i traditionen om Jesus läroår hittades många likheter med den senare korsfästelsen och uppståndelsen – som delvis är något svåra att upptäcka och också just därför inte helt enkelt kan bortförklaras som ett senare tillägg. För övrigt anade redan den förkristlige grekiske filosofen Plato att hans idealbild av fullkomlig rättvisa i denna värld skulle sluta med en korsfästelse ( i Politeia II). Det har uppmärksammats att dessa händelser också hos romarna måste ha efterlämnat ett outplånligt intryck (t. ex. Markus 15:38). Trots den erkänt stora betydelse som offergärningen har i den bibliska helhetsbilden kunde många kritiska teologer inte göra mycket åt den. Redan under kristendomens tidiga år lät sig olika grupper ryckas med av de gärningar som deras medlemmar också upplevde eller som de personligen kunde leva sig in i – något som ledde till olika prioriteringar.

Fråga:
Kan jag få be* Gud om att hjälpa mig att försöka övervinna de gamla begreppen ålderdom, sjukdom och död?

Tillbaka till innehållsförteckningen