Kristusvägar Jesus Kristus, andlighet och jorden

Frågan om den tomma graven, färden till "underjorden" ("Dödsriket") och resan till "paradiset"

Det vore möjligt att gå in på ytterligare frågor i sammanhang med korsfästelsen. Man kan till exempel ställa sig frågan om Jesu tomma grav - Johannes 19, 38 - Johannes 20, 10. Att det inte kan ha handlat om en normal vård av en levande med örter har redan nämnts. Nikodemus använde också helt klart balsamerings- och mumifieringsämnen. Att också ett helt simpelt likrov – med begravning någon annanstans – ur ett inte av materialism inskränkt betraktelsesätt praktiskt kan uteslutas, kommer att visa sig med ledning av undersökningsresultaten vid "uppståndelsen", vilka kommer att beskrivas i nästa kapitel. Mer kan man få se vid bearbetandet av mindre vanliga frågeställningar:

Så kunde till exempel frågan tas upp, vad som över huvud taget brukar ske med människor vid och efter deras död, och om det därvid finns olikheter. Detta har många gånger hänt på grundval av religiösa uppenbarelser och muntlig tradition, också genom filosofiska spekulationer, vidare med hjälp av till exempel den parapsykologiska forskningen, liksom humanistisk och transpersonell psykologi, samt kliniska och individuella erfarenheter. (till exempel Elisabeth Kübler-Ross)

Praktiskt taget alla religioner utgår slutligen ifrån, att människan inte endast "lever vidare" i sina efterkommande och genom kulturella efterverkningar, utan att hon som individ andligen fortsätter att existera. Även naturfolkens förfäderskult är inte helt inriktad på " ett fortsatt liv" i det efterkommande, utan utgår i regel från förfädernas verkliga fortsatta andliga liv, ja till och med från deras ev. faktiska närvaro i de efterkommandes kulter eller också i deras jordiska liv. Även där föreställningar har uppstått om att människan kunde gå in i andra livsformer, till och med stenar eller annat, accepterades regeln om ett fortsatt liv som andligt väsen. De nyare högreligionerna betonar också den fortsatta existensen. De ser detta ännu tydligare på högre existensnivåer än den fysiska. De talar delvis om kontaktmöjligheter mellan dessa existensnivåer, men också om deras problematik. För ett medvetet uppstigande till de högre sfärerna utvecklades delvis storstilade ceremonier, jfr. till exempel den "Tibetanska dödsboken", med vilken också till exempel C. G. Jung har befattat sig . Rörande frågor som återförkroppsligandet har ett flertal mycket olika erfarenheter och föreställningar redovisats.
Kristna är med andra religioner så långt överens om, att livet går vidare efter döden . När det gäller detaljer fanns dock redan i tidig kristendom olika åsikter; till exempel rörande frågan om själens "ev. tidigare existens" före avelsen, resp. reinkarnationen... . Det finns idag några teologer, som själva inte längre tror på det fortsatta livet efter döden resp. det genom Kristus möjliga "eviga livet"*. De hade anpassat sig till en naturvetenskaplig o.s.v. forskningsståndpunkt, som i det väsentliga stammade från 18-talet, och som sedan länge är passé. Till praktiska erfarenheter leder snarare människornas ständiga fråga "vad finns förborgat bakom det (bakom världens yttre fasad) ?"
*Det eviga livet i kristen bemärkelse som ett löfte till de "Rättfärdiga" (t ex i Matt 25:46) resp till dem, som följer Jesus (t ex i Luk 18:29-30) och till dem, som tror på Kristus (t ex i Joh 3) har inte nödvändigtvis endast en betydelse vad gäller "bortom det jordiska livet". Från det, som i oss med hjälp av Kristus har börjat likna "Himlen", förändras också livet i den "kommande världen", som omnämns i sådana bibelställen.

På det medicinska området finns det inte endast berättelserna från drogberoende eller skendöda, som kom tillbaka till livet och berättade om sina upplevelser inom andra medvetandedomäner. Det finns också enstaka vetenskapliga undersökningar om detta, att till exempel i dödsögonblicket alltid följer en viktminskning med c:a 21 g. i antroposofin och teosofin talades om åtskillnad mellan jaget resp. andliga "väsens" och "den astrala resp. emotionella kroppen" samt "eter- resp. energikroppen" och den fysiska kroppens fantomlemmar, efter vilken följer ett ytterligare tillbakadragande till det emotionella och därefter in i jaget resp. den mentala nivån och orsakernas värld, ständigt med sitt högre jag däröver.

Särskilt rapporterades gränsvetenskapliga och mediala undersökningsresultat om att självmordsförövare för lång tid förblev fjättrade vid sin jordiska omgivning. Deras oangenäma minnen var ingalunda så utraderade, som de önskat sig.

Dagens vetande kunde säkert i hög grad bidra till att man befattar sig med bestående värden i sitt inre, vilket till exempel bibeln alltid försökt stimulera till. Den som till största delen har fört ett destruktivt, egoistiskt och sniket liv, får genom denna ballast problem och måste gräma sig över sina försummelser. Den som istället snarare umgicks hänsynsfullt med sina medmänniskor och lärde sig att uppskatta skapelsen som en del av sig själv och att vara hjälpsam, kommer att tack vare sin ljusare karaktär göra goda erfarenheter.

Man kan också ställa följdfrågan, hur människornas väsen vid döden umgås med de i sina olika väsensskikts inklusive kroppens i livet noterade färdigheter, erfarenheter och ämnen; även hur det i detta sammanhang ser ut med skillnader. Även om denna fråga finns det i litteraturen berättelser, till exempel Pastor Roesermüller. De visar på ett mer eller mindre utpräglat "medtagande" av det essentiella i alla väsenets delar, liksom också på en jordbegravning, som ev föredras eldbegängelsen p.g.a. den nämnda processen. Det talades Till och med om plötslig, oväntad substansupplösning i en grav.

Vidare existerar från flera århundraden ända in i nutiden kyrkligt kontrollerade berättelser om "icke förmultnande lekamen", till exempel ännu idag Bernadette Soubirius i Lourdes. Likaså finns det många berättelser om "tomma gravar". I sådana fall kunde ofta konstateras, att dessa människor hade levt ett särskilt gudsförbundet liv.

På ett sammanhang med Jesu tomma grav tänkte man till att börja med uppenbarligen inte, den tanken har först senare dykt upp i den esoteriska pressen. En rad ytterligare egendomliga tilldragelser, som inte alla utan vidare går att kontrollera, men som inte heller generellt kan behandlas som oseriösa, kunde räknas upp. Säkert är emellertid, att den fysiska materien ännu döljer avsevärda hemligheter. Kemi- och fysikforskningen skakar ytterligare om bilden av förment relativt oföränderliga atomer i kroppen, vilket här endast ska nämnas i förbigående, eftersom det vore ett kapitel för sig.

Dessutom skulle man tänka på de apokryfiska skrifterna från tidig kristendom, som av kyrkorna inte behandlades som "kätterska", men betraktades som inte till hundra procent korrekta och därför inte är medtagna i bibeln. En del av det s.k. "Nikodemusevangeliet" skildrar "Jesu färd till Dödsriket" efter sin död, hans inflytande på de varelser där, som genomgick en - antagligen emotionell - rening . Vidare beskrivs hans möte med de i – det sannolikt däröver liggande som andligt tänkta – paradiset levande gestalterna från till exempel det Gamla Testamentet. Å ena sidan låg sådana föreställningar nära, de kan dock mycket väl också vara äkta visioner, som sedan kan dels vara direkta, dels symboliska.

Som bild visar graven faser av Kristi väg och en sista förvandling av – den redan i livet förandligade – Jesu lekamen å ena sidan och motsvarande skeenden hos hans från kroppsmedvetande lösta andliga väsen. Uppkomsten av en åter integrerad "ny Adam" ger sig här tillkänna. Symboliskt är också, att enligt motsvarande muntlig tradition skulle "Adam och Eva" vara begravda i denna trakt vid Golgata ("Dödskalleplatsen").

Ännu inte uttömd är också innebörden i berättelsen i Johannes 20,11-18, enligt vilken Maria från Magdala, kallad M. Magdalena, som den första upptäcker den tomma graven och som varseblir Kristus i ett mellanstadium*. I andliga sammanhang verkar hon här symbolisera Evas roll. – *"rör mig inte, ty jag är ännu inte gången till min fader." Detta skiljer sig från den senare uppenbarelsen som återuppstånden, när han till exempel uttryckligen låter Thomas beröra sig. Den döda kroppen verkade som av ande på ett nytt sätt väckt till liv. Men de muntliga traditionerna ger heller ingen näring åt spekulationerna om Jesus som en friskvårdad skadad människa. Hans utseende var starkt förändrat, och Maria Magdalenas reaktioner antyder på intet sätt, att dessa förändringar kom till stånd genom många sår och sårskorpor, som skulle ha varit iögonfallande. Även de båda kryddmixturerna, som Nikodemus använde sig av, var i denna sammansättning entydigt endast avsedda för balsamering av döda och var av känd typ. Det som här skedde, passar inte in i schemat liv och död i klassisk mening; och inte heller i schemat om tidigare redan kända gränsupplevelser mellan liv och död. Detta har också en betydelse för framtiden. Jämför "Johannes uppenbarelse".

Tillbaka till innehållsförteckningen
 
 

Uppståndelsen

Den tomma graven och Kristi uppståndelse utsätter många människors medvetande för en maximal utmaning – se till exempel Johannes 20, 11- Johannes 21. Deras erfarenhetsbakgrund, att människan måste dö och den förståeliga tendensen att förtränga det oförklarliga, liksom föråldrade - men fortfarande i skolorna utlärda -, ensidigt materiella betraktelsesätt om livet är några av de främsta orsakerna därtill.

Ändå finns det också just bland de delvis rätt materiellt tänkande historisk-kritiska uttolkarna röster, som konstaterar, att uppståndelseberättelserna tillhör de bäst belagda urkristna berättelserna, bättre belagda till och med än samtliga andra berättelser om Jesu liv; med andra ord berättelser, som belägger Kristi uppenbarelse på olika platser i nybliven gestalt, som inte alltid genast kunde kännas igen, men som med några nya egenskaper trots detta kunde ses med fysiska ögon .

Egentligen måste av detta också följa, att man tar ställning för att den bibliska framställningen, förutsätter en verklig förvandlingsprocess i Jesu – genom livet förandligade – lekamen, och/eller i Jesu "kropp" efter döden (s.k. "andar" är normalt inte synliga). I det mänskliga livets i olika utvecklingsfaser uppdelade medvetandetillstånd kunde förlora sin åtskillnad: " Åtskiljande" är den ordagranna innebörden i uttrycket "synd". Åtskiljandet var också en separaration mellan människan och Gud, hennes ursprung. Så kunde "det lägre", alltså kroppen, på nytt tas upp till Kristi övriga väsensområden. Jämför det föregående kapitlet: "Och graven var tom".

"'På 3 dagar kommer jag att bygga upp detta tempel igen’. Han talade dock om sin kropps tempel ": Efter det även för andra avlidna förmodade väsenets uppstigning till andra nivåer resp. sitt innersta (jfr. sista kapitlet) kunde, då nu allt i brist på skiljande egenskaper lyder det innersta, därifrån följa ett nyskapande av personens olika skikt inklusive en fysisk lekamen – utan "omedvetna" områden.

Även enligt Rudolf Steiners antroposofisk synsätt, är Kristus "återuppståndna kropp" "den nya Adam" – 1Kor 15:45-47 – att se som en återskapelse och finns tillgänglig för alla människor sedan dess som ett väg för personlig utveckling (den så kallade fysiska "fantomkroppen"). I teosofiska (A. Bailey) kretsar ses uppståndelsen som verklig nyskapelse. Hur oprecis det teosofiska synsättet i detalj än kunde vara, måste kristna teologer i alla fall fråga sig, varför de inte själva utvecklar sådana – ev. ännu riktigare – föreställningar, som åtminstone skulle kunna tillfredsställa dagens breda allmänbildning. Många teologers tvekan att över huvud taget på något sätt ta uppståndelsen på allvar, kan i dag väl knappast sägas motsvara kravet på en god allmänbildning.

Här må också anmärkas, att "uppståndelsens lekamen" som reellt tillhörande väsenet inte utan vidare kunde likställas med den esoteriska litteraturens skenlekamen (Mayavirupa), med vilken några mästare enligt uppgift, som genom ett kläde, kan göra sig synliga. I alla fall är det gemensamt, att andens överhöghet över materien visar sig här.
Även de av många oklart formulerade lärorna om "ljusgestalter" kan tydligt ses i detta sammanhang . Därvid handlar det bland annat om det, som uppstår, när människornas högre väsensskikt speglar sig i det fysiska. Detta bildar en bro, över vilken människan utan att befria sig från kroppen kan sjunka in i den över det fysiska planet belägna verkligheten, på hebreiska även kallat "Merkabah". Många grundvalar för sådana lärdomar har Prof. J. J. Hurtak, USA bidragit med: "Henoks nycklar" och "De synoptiska evangelierna" (Zentrum d. Einheit, Schweibenalb, CH-3855 Brienz). En organisatoriskt inte särskilt konkret rörelse har utvecklats , som genom "ljusarbete" skulle vilja hjälpa till under denna övergångstid på de mest olika sätt med andliga krafter. Dock är frestelsen stor att påstå, att endast den ena eller andra nya övningstekniken äntligen skulle frambringa de efterlängtade resultaten - "uppstigningen". I verkligheten hör till andliga framsteg alltid en integrerad utveckling, alltså även till exempel en mognad av karaktären . Se även nästa kapitel.

De i de mest olika religioner i en eller annan form förekommande föreställningarna om reinkarnation, det vill säga återförkroppsligande av själen i en ny kropp, skulle vara en djupare, mer ofullkommen "Oktav" i det nya uppståndelseskeendet och därmed inte identiska. Läror om en själens preexistens före befruktningen liksom läran om återförkroppsligandet var också under tidig kristendom vitt, enligt Ruffinus t o m allmänt utbredda. Men det är intressant att konstatera, att därefter ingen särskild vikt lades vid detta. Detta kan inte endast tillskrivas det faktum, att människorna under en tid skulle komma att koncentrera sig mer på jordelivet, - som R. Steiner skriver -; inte heller endast en eventuell strävan av makthungriga påvar att genom begränsningar, som ligger i att man bara har ett liv, göra människor mer beroende, vilket andra andliga författare förmodar. Härtill kan man finna ytterligare upplysande fenomen. Det viktigaste är förankringen av uppståndelsemotivet hos människorna. Även om detta i praktiken må låta som framtidsmusik, får därigenom reinkarnationen karaktären av ett genom Kristus till slut föråldrat skeende. Den återuppståndne Kristus behöver inte på nytt förkroppsligas , för att åter kunna träda fram inför människorna. Genom många – dock inte alla - kristna gruppers kritik av reinkarnationsläran kan man alltså att inse, att föreställningen om stela "själsmekaniska" lagar om öde, död och reinkarnation, åtminstone, om man betraktar det som självändamål, inte motsvarar det av Kristus demonstrerade sättet att leva. Det betyder dock inte, att reinkarnationen aldrig kan ha funnits eller inte finns. Många tidigare och nutida s.k. "reinkarnationsupplevelser" – även om inte alla dessa upplevelser behöver bero på faktisk reinkarnation, utan ofta på vissa andra faktorer – kan inte diskuteras bort. Just på det kristna området visar de sig, där de dyker upp, som särskilda specialfall, ungefär som i fallet med Johannes Döparen. I stället för att han övertagit Elias funktion – vilket är den vanligaste tolkningen – sade Jesus helt enkelt "Han är det". Det skulle dock vara en roll för ett väsen, som på nytt sänts för att hjälpa människorna och inte för en som är fången i födslocykelns tvångskretslopp . Vidare betonas på den kristna mystikens område, även där reinkarnationen accepteras som ett faktum (ungefär som hos Lorber), ofta den större vikten av nyare utbildningsvägar om andra sidan. Oerhört mycket kan idag läras under ett människoliv. Reinkarnation till normal rening/vidareutveckling, möjligen med nya uppgifter i förhållande till ens omgivning, behöver efter motsvarande erfarenheter i alla fall inte längre ha den gamla automatiska karaktären – där den förekommer. Dessa gamla föreställningar kan ha varit orsaken till, att reinkarnationsläran enligt kristet betraktelsesätt blev särskilt misstänkt. Därtill kom, att Gud och Kristus i reinkarnationsläror av annat ursprung inte hade beaktats. Det betyder dock inte, att det vore sakligt berättigat att betrakta alla fenomen, som idag övervägande hävdas av andra religioner, som för kristna à priori inte relevanta. Människans kroppsligt-själsligt-andliga natur är ju överallt densamma, och därför kan alla lära sig något genom jämförelser - utan att förfalla till härmning.

Om verkan hos mekaniska föreställningar om karma och reinkarnation skrevs redan i kapitlet "Korsfästelsen".

Idag kan man många gånger hos utpräglade personligheter konstatera, att de knappt vuxna, är ganska olika sina biologiska föräldrar . Ibland verkar det, som om deras gestalt ur en annan resp. tidigare kultur starkare hade präglat deras nuvarande kropp, än detta annars är fallet. Det kunde hänga ihop med en visavi ålderdomen förstärkt innebörd hos själsligt-andliga väsen jämfört med släkt- och arvssammanhang. R. Steiner tänker på ett sammanhang med Kristi gärningar på jorden.

Trots detta fenomen finns ingen anledning, att i Kristi gärningar se en ensidig betoning av det själsligt-andliga, utan på lång sikt snarare en impuls att förfina båda dessa områden och att bringa dem till överensstämmelse. Ande, själ och kropp bör passa ihop (vilket idag säkerligen inte överallt är fallet). I synnerhet är inte vägen till återuppståndelse endast spirituellt arbete "att fria kroppen, men kroppen blir andlig och anden blir fysisk - början är bortom all ensidig intellektuell godtycklighet. Jfr till ex. Lukas 24:36-43.

En ideologi för utsläckande av folkens mångfald o.s.v. i en enhetlig mänsklighet ligger denna impuls lika fjärran, som en ideologi om ett herrefolk, som diskriminerar alla andra folk. Det finns delar och en helhet, vilket kan låta självklart, men idag är ingenting självklart, allt måste medvetet skaffas genom att på nytt ställa sig frågorna.

Kristi motto är "Se, jag gör alla saker på nytt". Även när han slutligen riktar sig mot individualitetens kärna, där människan "inte är vare sig är jude eller grek...", utan människa, menas trots detta därmed inte något enhetligt mänskligt översamvete, utan tanken, som Gud tänker resp förverkligar genom den individuella människan. Utifrån individualiteten kan människans bilda nya gemenskaper, som inte stammar från de gamla familje- och ståndsbindningarna. Bland de nya andliga relationerna kan också "gamla" relationer finnas, som från gamla omedvetna tvång har förvandlats till fritt beslutade relationer.

I samband med kommentarerna om konsekvensen för hela mänskligheten genom kraftfält, ungefär som de skildrats i kapitlet om korsfästelsen, skall man betänka, att efter det att Kristus redan genomgått alla dessa steg, är de i sin helhet och samtidigt "där". Även om Kristi steg och deras följd ingår däri, är upplevelsen efter "korsfästelse" något annat, eftersom uppståndelseimpulsen nu redan lyser igenom. Det är inte självklart, att, också vid den mest allvarliga efterföljd den fysiska döden måste inträda, innan "uppståndelsekraften" kan verka. Mystiska erfarenheter förstärker detta: Uppståndelsekraft kan upplevas som en bakom alla, också mycket enkla steg, närvarande attraktion. På en annan grundval fann R. Steiner, att påskhändelserna idag verkar som en enhet. Ytterligare utlåtanden, som "eterisering av blodet", tillfogades.

I denna kontext är det intressant att konstatera, att nya strävanden existerar, som liksom Kristus inte längre delar det allmänt förekommande antagandet om kroppens självklara tvångsmässiga dödlighet.

Den indiske filosofen och yogin Aurobindo arbetade efter att ha genomgått nirvanaerfarenheten i liknande riktning och försökte ta ner "supramentala, det vill säga övermentala krafter till det jordiska livet ". Hans andliga livskamrat, " Moder" Mira Alfassa kunde därmed tränga igenom den fysiska kroppens minnesbelastade skikt, till exempel cellerna, som har att göra med sina gamla dödsprogram. Hon upplevde detta samtidigt som "arbete med mänsklighetens kropp".

På annat sätt talade Rudolf Steiner om nybildade högre väsensdelar resp. "kroppar" i dessa över förståndet liggande områden, som sedan skulle göra det möjligt, att avsiktligt åskådliggöra de tidigare emotionella, eteriska livskrafterna - och ett efter annat de fysiska väsensområdena . Han nämner som högre väsensdelar: "Andeegot, livsanden, andemänniskan". Det kan hos honom uppstå intrycket, att denna profetia först ser detta förverkligat långt, långt senare. En jämförelse med den nutida utvecklingen visar dock, att detta åtminstone ansatsvis redan nu kan vara relevant.

I den esoteriska buddismen var dessa högre "kroppar" åtminstone antydda som möjlighet även för Buddhaväsen - "Dharmakaya, Sambhogyakaya, Nirmanakaya". Visserligen blir i dessa olika riktningar inga klara målsättningar, metoder eller resultat tydliga. Det som dock blir tydligt, är, att olika människor oberoende av varandra tar upp samma arbetsområden, så att dessa som sådana måste bedömas som desto verkligare.

Här kan tillfogas ytterligare en erfarenhet från vårt århundrade: Carl Welkisch, "I Guds andes eld". I egenskap av kroppsligt ovanligt sensibel mystiker kände han, bekräftad genom visioner, som uppgift att förmedla, att nu också Guds kroppsmaterie kan förvandlas, och att han var ett verktyg för detta. Eftersom det dock ganska ofta förekommer, att människor med extraordinära "ovanifrån erhållna uppgifter" till exempel kan anse, att de är de enda som utsetts till denna uppgift, under det att Guds fördelning av uppgifter snarare är något mer komplicerad, är det ofta lätt, att avfärda dem som "knäppskallar". Den som är förtrogen med dessa slags mystiska upplevelser, kan dock inse, att upplevelserna trots ev. subjektiva avdrag är av verklig betydelse. Det gäller också för Welkisch.

"Immortality", odödlighet, predikas av speciella nya andligt-terapeutiska grupper, särskilt i USA."Föreställningar om dödlighet" försöker man att få bort med terapi, vidare försöker man att genom andningstekniker som ’Rebirthing’ (för att bearbeta födelsetraumat), genom sund näring och annat förlänga livet, dvs åstadkomma ett liv, som utstrålar positivitet. Även om i dessa kretsar Kristus ofta förekommer i periferin, är där också kristna som mormonen Annalee Skarin, ett begrepp. Hon har skrivit om som egna erfarenheter från de- och rematerialisering av kroppen, här mot bakgrunden av sin förbindelse med Gud.

Andra på det medicinska området forskar om hormonella metoder för en viss föryngring. Denna utveckling innehåller meningsfulla motiv. Man bör inte schablonartat misstänka dem för att vara allmänt storhetsvansinniga .

Man skall dock betänka, att det enligt Kristus handlade om människans hela väsen och inte kroppskult, som betraktar det kroppsliga livet som det högsta och från allt annat skilt värde. För honom handlar det inte heller om ett isolerat upplivande av cellerna, utan om en integrerad helning av kroppen - inklusive organ, celler, o.s.v. - och människans andliga domäner. Det handlar för Kristus även om friheten att leva och inte om ett tvång att leva. Allt detta ska inte generellt underordnas dessa strävanden, men de måste vid denna svåra balansakt nämnas som möjliga farokällor.

Uppståndelsekraften, upplevd med Kristus, som synbarligen och i sin helhet satt den i verket, verkar utgöra den egentliga "pådrivande faktorn" i en harmonisk utveckling i denna riktning. Mycket, som han angivit som groende frö, är fortfarande för lång tid ofullbordat. Därför är det meningsfullt att häri medvetet åberopa honom.

"Uppståndelse" är emellertid inte endast en andlig erfarenhet. Den kan på ett bestående sätt förnya allt i livet, för vilket en av de mindre kända nyuppenbarelsegrupperna, nämligen "Ljuscentret Betania" i CH-Sigriswil, i sin tidskrift "Ljusbäraren" har präglat begreppet "uppståndelseliv". Efter korsets "trånga port" kommer överflödet. Jesus betonade, att hans väg först blir klar genom hans gärningar. Endast framsteg på den personliga vägen i "Kristi efterföljd" kan ansatsvis göra dessa vidareförande steg förståeliga. Som vi har sett, är denna väg ingen likformig väg, inte heller ett likformigt stegrande, utmynnande i en enda höjdpunkt; utan den visar sig hos dem det angår som Gud styrt uppförande av en omfångsrik byggnad, där varje ny sten har lagts på en föregående. Stenarna är färdigheter i den mänskliga existensen, som överlever hans till det yttre uppförda byggnader. Så som urmänniskan enligt uppenbarelserna i olika heliga skrifter skapades i sin helhet, så kan hon efter att ha passerat genom den ofullkomna världens fria spel resp dramer långsamt på nytt "bli fullkomnad som Fadern i himlen", lovar Kristus människorna. Det gäller inte endast för de enklaste steg på vägen, utan till och med för uppståndelsens steg – han har inte satt några gränser och absolut inte förklarat vars och ens fattningsförmåga som måttstock. Han själv sätter upp nya normer, jfr. "Jag är..."-ord i evangelierna: "Jag är livets bröd", "Jag är världens ljus..."; "Jag är porten"; "Jag är den gode herden" och också "Jag är uppståndelsen och livet". Den som tror "kommer att" leva (i evighet), även om han genast dog" d.v.s. inte först vid den allmänna " Yttersta domen", som vissa kristna riktningar hävdar. "Jag är vägen, sanningen och livet "; "Jag är den äkta vinstocken och min fader vinodlaren... Ni är vinrankorna..."; "...jag är en konung, jag är därtill född och kommen till världen för att säga sanningen ". Kristus är det egentliga JAG ÄR i människorna, väl att skilja från det egoistiska vardagsjaget.

I den judiska tron fanns en uppståndelse eller en återuppväckelse, men först vid tidens slut. I den traditionella kristna teologin betraktas uppståndelsen som en ny möjlighet genom tron på Kristus – utan att man ändå utöver nattvarden skulle arbeta på genomföra den. Enligt moderna kritiska teologiska tankar kan det väl betraktas som ett framsteg gentemot en snarast materialistisk teologiriktning, vilken helt enkelt ville bortförklara allt som var svårt att föreställa sig, att uppståndelsen som metafor = i en överförd allegorisk mening åter tas upp. (Hans Kessler, Antologi "De dödas uppståndelse"). Många kan behöva ett sådant närmande till det som är svårt att föreställa sig men inte obetingat just de som som är i stånd att direkt tro på uppståndelsen som en inre och yttre realitet. Denna tro hos enkla kristna motsvarar i mångt och mycket mer hur det ser ut i dag på många områden inom forskning och vetenskap och hur det tas upp i våra undersökningar. Hos den som ser allt enbart metaforiskt får det enligt våra undersökningar snarast en effekt på själslig uppbyggelse; den botande verkan som också i dag kan sträcka sig ända till den fysiska kroppen kan i varje fall förhalas eller förminskas.

Till detta kommer på den tyska och den engelska sidan ett utdrag ur Johannesevangeliet 20: Två av den återuppståndnes uppenbarelser.

Fråga:
Söker jag utröna med Gud hur uppståndelsens kraft kan bära frukt i dag?

Tillbaka till innehållsförteckningen
 
 

"Himlafärden"

Anmärkning: I den engelska versionen är begreppen "Himlafärden" och "Uppstigningen" identiska: Ascension. Ordet "uppstigningen", så som detta ord används av moderna andliga strävanden resp. "ljusarbetare", visar dock snarare relationer till föregående kapitel, om uppståndelse; se detta.

Om Jesus Kristus börjar med de 40 dagars tillbakadragenhet i öknen omedelbart innan han påbörjade sin undervisande verksamhet, så avslutar han sin synliga gärning på jorden med de 40 dagarna efter påsk, under vilka han visade sig för människor på olika fjärran platser.

Efter en sista måltid och samtal "förde han dem ut i riktning mot Betania och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem. Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen! " – Lukas 24, Markus 16. "... lyftes han inför deras ögon upp i höjden, och en sky tog honom bort ur deras åsyn.... Då stodo hos dem två män i vita kläder. Och dessa sade ‘... Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen.‘ " (Apostlagärningarna 1). Uppenbarligen skilde lärjungarna mycket klart mellan de 40 dagar, då Kristus också alltid plötsligt var bland dem och åter försvann och den tid därefter, då de kände sig församlade i hans anda, men just utan hans personliga närvaro.

Kristus hade förebådat, att han skulle bege sig till Fadern. Först efter himlafärden sägs om honom, att han sitter "på Gud Faders högra sida ", alltså på samma nivå med Gud bortom även det mänskligt nåbara "Livet efter detta". Här skymtar en punkt, där Kristus verkar gemensamt med Gud. Gud är: "Jag Är den Jag Är". Han är allsmäktig och ändå frikostig, en levande utgångspunkt för alla krafter och väsen och ändå avskild. Han befinner sig utanför rummet men också allestädes närvarande. Han är evig och också en i alla tider dold realitet. Det betyder inte, att Kristus upplöst sig i intet, tvärtom finns han nu överallt. Även överbryggningen mellan människa och Gud genom att ställa in sig på Kristus kunde fortfarande upplevas i livet – "Bed till Fadern i mitt namn" (Johannes 15,16). Det är också oberoende av resp. föreställningar om händelserna för 2000 år sedan en realitet i sitt eget slag.

Lärjungarna blir nu medvetna om sin stora betydelse som apostlar som Kristi representanter på jorden. Kristus framträder nu starkare i dem, via dem, starkare fram. Det vore inte korrekt att bedöma detta tillstånd helt till det yttre, som om inget annat hänt, än att, en lärare inte längre finns på plats och de själva måste driva saken vidare. Om därvid den ev. fristående himlafärdens roll tas med i betraktandet, låter den sig omskrivas som en universalisering av Kristi gärningar. En bild för detta vore ett hologram, där varje splitter av detsamma återigen innehåller hela bilden. Kommentar: Denna jämförelse bör inte ses som en anspelning på den holografiska världsåskådningen, enligt vilken människan ändå genast står på samma nivå som Gud. Hon behöver alltså inte anstränga sig att bli lik Honom – f.ö. besläktad med den frälsningsföreställning, som glömmer, att frälsningen först kan gripas som ett frö vunnet genom ett individuellt beslut och efterföljd.

Förutom människans egna relationer får hon därtill Kristi relationer. I grunden torde just med himlafärden det ha beseglats som impuls för lärjungarna och slutligen för alla, som under Jesu liv har grundlagts som en möjlighet – så hänvisades i kapitlet om dopet i Jordan till möjligheten av Kristi gestalttagande i människan. Det vill säga: Det Kristus bragt resp. arbetat fram, har nu fått en vidgad innebörd jämfört med den verkan på mänskligheten av det, som vilken människa som helst arbetat fram. Det är förankrat i Gud, inte bara i ett "morfogenetiskt" fält – se Kapitlet "Korsfästelsen". Ett annat sätt att tillnärmelsevis uttrycka detta vore: "Gud drar därigenom allt med sig".

Paulus är idag ofta bekant på grund av några traditionella kantigheter. Bortsett från att dessa genom ensidiga utläggningar ofta överskattas bör hans visionära upplevelser betraktas som äkta. Han kunde så på sitt sätt inse, vilket också kommer till uttryck i Johannesevangeliet o.s.v., att Kristi betydelse gick utöver en roll för judendomen, att snarare judendomen var utsedd att för den universelle Kristus bli utgångspunkt för hans bidrag till människorna. Som lätt kan förstås var detta ett av de första diskussionsämnena bland lärjungarna.

Kyrkliga utsagor har en tendens att likställa kyrkan och "Kristi kropp", även om också resten av mänskligheten till slut räknas dit i vidare mening . Antroposofiska utsagor ser mera entydigt mänskligheten som Kristi kropp. Teosofiska riktningar, som inte vuxit uteslutande på kristet underlag, ser delvis också en betydelse av Kristus för hela mänskligheten, även om man nästan bara ser honom i hans undervisande roll.

Moderna kristna nyuppenbarelsegrupper, särskilt det "Universella Livet" ser idag en roll för Kristus också för de levande varelser som inte är människor – fram till den konsekvensen, att jordens vidare öden undandras människornas herravälde. Men de, som inte i första hand är en del av problemet, utan en del av lösningen, kommer säkerligen att ha sin roll, så som nämnts i bergspredikan.

Där någon verkligen gjorde något "i Kristus", vore det också gjort för Kristus och alltså gjort för världen.

Den som dock kunde förbinda sig med Kristus och hans gärningars riktning, som inte av människor godtyckligt kan ändras, vore för många av de teorier, uttryckssätt och gärningar helt enkelt inte förmögen att hantera det, som i flera århundraden på kyrkligt håll varit det allmänt accepterade. Kristus är enligt mystikernas vittnesbörd inte medvetet och absolut inte omedvetet "möjlig att utnyttja" för honom motsatta strävanden.

Varifrån kyrkorna sedan tog kraften till krig, förföljelser och hat – därtill oftast i tjänst hos världsliga makter – kan du själv tänka dig ur deras terminologi. Visserligen kan enligt i andliga kretsar allmänt bekanta erfarenheter ljus just också virvla upp "skuggor". Att dock göra sig till verktyg för skuggorna – som ofta var fallet i det förgångna -, istället för att bidra hos sig själv liksom hos andra till att motverka dessa skuggor, är ett hån mot kristna anspråk.
Trots allt kan konstateras, att i nyare vittnesbörd som till exempel i slutdokumentet från den europeiska ekumeniska församlingen "Fred i rättvisans namn för hela skapelsen" 1989, finns ett försök till bearbetning. En översättning kan beställas hos EKD Hannover.

Även "Himlafärden" kan få en verklig innebörd inom ramen för Kristi efterföljd. Rosenkreuzare till exempel upplevde, hur dessa himlamoln sänkte sig ned på dem i bilder och drömmar. Att ha en upplevelse av detta slag en eller flera gånger betyder dock inte, att denna människa hade helt förverkligat ett sådant steg i livet, det betyder liksom vid andra steg helt enkelt bara, att denna kvalitet starkare har börjat verka i honom.

Att känslomässigt djupare sätta sig in i "Himlafärden", förutsätter en viss andlig utveckling ; ska alltså på inget sätt förväxlas med en "borttransport via "UFO:s" (Unidentified Flying Objects). För äldre återberättade slag av bibliska profeters "bortförande" är det med hänsyn tagen till andra, andliga möjligheter inte heller helt sannolikt (se i kapitlet "Uppståndelsen"). Därmed ska dock i betraktande av överflödet på internationella "rapporter om UFO:s inte bestridas, att det kan finnas "UFO:s" som ett sätt för delvis utomjordiska astronauter* att visa sig, och att man på motsvarande sätt kan utgå från, att några sagor ur det förgångna kan syfta på likartade fenomen av såväl positiv som negativa natur, och att de ev. också kan få en roll i framtiden. Försöket från motsvarande kretsar, att identifiera varje andlig klippmålning med kretsar etc. med rymdskepp, är dock helt överdrivet och stammar ur en föreställningsförmåga så typisk för vår tekniskt-materiellt orienterade civilisation. Även om mänskligheten behöver gudomlig hjälp av de mest olika slag, måste den till slut själv klara av det räddande genombrottet. Genom framsteg i tillvaron, i handlingar och i medvetandet kan människorna på jorden överleva och därutöver finna och uppfylla sin uppgift. Inget, inte heller egna yttre framgångar, kan ersätta växandet in i ytterligare medvetandeområden. Den strävan, som till exempel ledde till Challenger-rymdfärjan och dess varnande olycka, verkar delvis som en yttre, avledande dålig kopia av det egentligen nödvändiga.
* Anmärkning: om den har t. ex. teologen Monsignore Corrado Balducci (Vatikanen) på den kyrkliga sidan också yttrat sig ett flertal gånger. För övrigt förmodade man i kyrkliga myndigheter att den ofta bara var ett psykiskt eller sociologiskt fenomen. I den officiella Vatikan-tidningen "Osservatore Romano" stod det i maj 2008 ändå: "Universum består av miljarder galaxer av vilka var och en är sammansatt av hundra miljarder stjärnor. Hur kan man utesluta att liv också har utvecklats på andra platser? Vi kan inte sätta några gränser för Guds skapande frihet. Om vi i likhet med Franciskus av Assisi betraktar jordens varelser som bröder och systrar varför skulle vi inte då också kunna tala om en utomjordisk broder? Möjligen lever andra intelligenta levande organismer alltjämt i full harmoni med sin skapare."

Därmed ska inte förbigås, att också teknisk utveckling är nödvändig, till exempel för avlösning av den livsfientliga atomenergin och några andra typer av elektromagnetisk strålning, genteknik och andra teknologier. Även detta kan dock endast ske utifrån en annan anda. Sker det nämnda inväxandet i ett omfattande medvetande i Kristi betydelse, borde det dock vara ett organiskt växande och ingen återigen teknisk manipulation. Ingen andlig "teknik" kan tvinga fram "lycka". Övningar av olika slag läggs slutligen, efter det att de tjänat rätt ändamål åter åt sidan. Endast, det som till slut blivit eget, räknas. Helt omöjligt är det, att genom dagens problematiska elektroniska "hjärnmaskiner "– i sanningens namn: hjärnmanipuleringsapparater – passivt och delvis undermedvetet "konsumera" Gud.

Kristus har i första hand i sin speciella roll på jorden lämnats till eftervärlden. Man måste dock också betänka, att det finns manifestationer på andra nivåer och områden i kosmos: "The Urantia Book" (USA); hans oförväxlingsbara uppgift på den mycket täta fysiska jorden sätts dock här inte i fråga. Se vidare böckerna "Analekta" 1 och 2. "Analekta" kan beställas ur restupplagor hos: Mag. Alois Thurner, Staudach 103, A-8230 Hartberg, Österrike.

Teologer har sammanställt upptagandet av Jesus i ett "moln" med de ställen i Gamla testamentet där det omnämns (2 Moseboken 13:21 och 40:34). De har behandlat lärjungarnas glädje över en tydligt upplevd, ny typ av Kristus närvaro i anslutning till det, vissa som något högst verkligt och andra som något subjektivt.

Till detta kommer på den tyska och den engelska sidan ett utdrag ur Lukasevangeliet 24 med kommentarer : Himlafärden.

Fråga:
Är en samtida eller kommande betydelse av himlafärden för mig en fråga som berör mig i mitt umgänge med Gud?

Tillbaka till innehållsförteckningen
 

Pingsthändelsen

Före korsfästelsen hade Jesus förebådat, att genom hans hädangång till Fadern, den Helige Ande, av Fadern skulle utsändas som "tröstare", som "sanningens ande " Johannes 14,15,16.

Ungefär tio dagar efter himlafärden är den första kristna församlingen i Jerusalem samlad till bön. "Och det kom plötsligt från himmelen ett dån , såsom om en våldsam storm hade farit fram; och det uppfyllde hela huset… och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem, en på var av dem. Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynnte tala andra tungomål..." - Apostlagärningarna 2. Med sådana ord beskriver ingen den vanliga känslan av uppfylldhet efter bön. Snarare då finner vi vissa likheter med sedvänjorna hos pingstvännerna och kväkarna. Den första pingstupplevelsen ansluter sig som ett till det yttre begripligt fenomen till det, som här i kapitlet beskrevs om himlafärden, en spridning av Kristi verkan till lärjungarna och deras omgivning. Genom "nedsändande" av sanningens ande meddelas åter något av en gemensam verkan från Gud och Kristus. I detta hänseende kan den första pingsten också ses som det första tecknet på en begynnande "Kristi återkomst" eller åtminstone ett närmande. Även ur denna synpunkt kan man förvänta sig, att den i profetiorna nämnda "Kristi återkomst" dock menad på ett annat sätt än som ett andra förkroppsligande till människa.

Anmärkning: "Tröstaren" resp. "sanningens ande" kan strängt taget inte utan vidare likställas med den "Helige Anden", resp. "Heliga kvinnliga anden", se under "Sophia".

- "Sanningens ande" verkar vara ett stycke av Kristus själv, som erinrar om gemenskapen med honom och hans ord och nu gör det möjligt för hans verk vidare på jorden. Det är därför i grunden inte längre seriöst att behandla religiösa och filosofiska frågor endast som en historia om litterärt mottagande och tankemässig förströelse. Om detta har mycket skrivits. Det finns andra faktorer med i spelet, också hos människan och det handlar i första hand om att i denna skrift känna av dem.

Den skapande gudens arv, av fadern i människan, såtillvida han "... är född av Gud " - Johannes 1 - erbjuds i allmänhet till medvetet införlivande i Jesu liv och nu befästs sedan pingsthändelsen Kristi arv hos dem som blivit kvar på jorden, de som tar emot det.

- Den Helige Anden som "kvinnlig, moderlig" andligt-intelligent Gudsegenskap och -energi fanns redan före Jesu jordeliv på olika nivåer och i olika uppenbarelseformer, såväl utanför människan, som också i hans inspirerande verkan på människan.

Det finns t.o.m. förbindelser till "den himmelska Mannan" (Andra Mosebok, Femte Mosebok, Fjärde Mosebok, Psaltaren, Nehemja, Josua, Johannesevangeliet, Hebreerbrevet, Uppenbarelseboken).

Men det är inte heller helt fel, om begreppen "sanningens ande" och "Helige Ande" blir jämställda i relation till praktiska erfarenheter, som så ofta sker. Det kan förekomma allt oftare, att Guds krafter samverkar och slutligen verkar som enhet; liksom också människan, som ursprungligen "skapades till Guds avbild ", kan erfara en differentiering av medvetandet och sedan integrationen av sitt väsen.

Först därigenom kan också mänsklighetens och jordens gemensamma liv verkligen bli tydligt på ett sätt som idag knappast är möjligt, vilket tas upp här i samband med Johannesapokalypsen, utan att därmed påstå, att denna framtid låter sig anpassas till nutida uppfattningsförmåga.

Den "Helige Anden" är inte helt enkelt ande eller livsanda, livskraft. Det kan vara ändamålsenligt att följa Kristi, som det verkar, trappstegsliknande väg. Den nämns i sammanhang med Marias bebådelse, alltså åtminstone i betydelsen av medverkan när det gäller enstaka händelser.

Den kan påträffas på det ställe, där den personligen närvarande Kristus i uppståndelselekamen "blåser på" lärjungarna och säger "Ta emot den Helige Anden" (Johannes 20, 22) – vilken alltså här verkar genom honom. En rening av deras uppfattningsförmåga resp. i djupare mening deras samveten kan ses som förutsättning för det ansvar, som överförs till resp. som medvetandegörs hos dem: "Förlåta synder eller inte" (inte göra något). Detta samvete, som också av mystiker som J. Lorber ses som den Helige Andes’ verkan, är inte den blandning av individuellt präglad rädsla, som ofta felaktigt förväxlas med samvetet, bakom vilket dock ibland ett stycke äkta samvete kan vara dolt. Samvete i renaste mening innebär också en medveten inre ledning hos den enskilda människan.

Vid den första pingsthändelsen verkar den Helige Anden redan på ett icke personligt sätt, direkt "kosmiskt", dock på en mångfald sätt motsvarande de ’genomträngdas’ olika möjligheter till realisering eller motsvarande de tilltalades resp. världens olika förutsättningar – att träffa exakta ömma punkter, att lösa upp dem genom tvånget att betrakta dem och att hela tiden bättre inse väsentliga skillnader och sanningar, är kännetecken för ett medvetande, som verkar framkallat av den Helige Anden. Där det handlar mindre om upplösning av förvirrade sammanhang, visar sig samma kraft mer som kreativt formande, gemenskapsbildande, fullkomnande – förande fram till Gud.

Även 1800-talet med sina olika väckelse- och nyuppenbarelserörelser, liksom också 1900-talet kan vid närmare betraktande alltid visa nya framsteg för den Helige Anden och hans följdverkningar. Det låter sig överhuvud anas, att kristna impulser och den Helige Anden sedan länge erbjuder övergångar till det område, som Johannesapokalypsen befattar sig med, och vilken ägnar sig åt utvecklingen i stort.

I dessa avsnitt av Apostlagärningarna är med lärjungarna också alltid Maria och de andra kvinnorna resp. kvinnliga lärjungarna " förenade i bön och bönfallande ". Kvinnornas roll – oavsett om talande eller som hos Paulus "tigande", torde därvid av olika skäl ha varit oersättlig. De var till exempel känslomässigt mera mottagliga för fina inflytelser och kunde säkerligen också förmedla dessa verbalt eller icke-verbalt i kretsen. Även idag kan i församlingar av alla slag, även av andligt slag en skillnad iakttas, när inte endast män utan också kvinnor deltar. När det sedan inte handlar om manligt behov av att imponera, kan mötet avlöpa mera inspirerande och framåtförande, även om deltagandet i skeendet varit innerligt. I antroposofiska och rosenkreuzkretsar ses Maria som Jesu moder till och med som den egentliga källan, genom vilken den Helige Anden kunde verka på lärjungarna.

Här stöter vi också på "hemligheten med Sophia" som Gamla Testamentets "vishet", en kvinnlig uttrycksform för gudomlig kraft. I det område av den ortodoxa östkyrkan har Maria många gånger blivit identifierad med Sophia. Sophiologen och visionären Solowjoff har upplevt henne som ett – precis som Kristus antar – först i vår tid i sin kosmiska dimension närmarekommande väsen (vilket också antas för Kristus’ del, till exempel i Steiners "Kristi eteriska återkomst" omkring 1909, bl a) Liksom Jesus och Maria i smått, så kan uppenbarligen den "kosmiske Kristus" och Sophia upplevas mystiskt som himmelsmoder i stort. Se även. Hildegunde Wöller "En dröm om Kristus". Sammanhanget kan också uttryckas så: Guds "moderliga" egenskap medverkar däri, att skapelsen kan växa i riktning mot Gud liksom Gud kommer den till mötes.

Feministiska kvinnliga teologer har påpekat, att den Helige Anden på dåtidens språk egentligen hette "Heliga Andekvinnan ". Maria resp. Sophia kunde eventuellt närmare ses som uttrycksform, i vilka den Helige Anden går in och tar gestalt, som i form av en duva.

Men också i olika strävanden hos kvinnorörelserna i väst och öst kan "Sophia-artat " påträffas, jfr. Dr. Susanne Schaup i Protokoll från den Ev. Akademin i Bad Boll vid konferensen "New Age 3: Sophia". På liknande sätt kan också "Kristus-artat" påträffas inte bara i nya världsvida kristna strävanden med pilotprojekt som "Universellt liv" eller i förnyelsesträvanden i kyrkorna, utan också i andra, även världsliga rörelser. Nya Testamentets kommentar: " Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus, men du vet icke, varifrån den kommer och vart den far. Så är det med var och en, som är född av Anden" (Johannes 3).

Det kommande har i alla fall manlig-kvinnlig karaktär, är inte längre patriarkaliskt, men inte heller matriarkaliskt.

Medan något av Kristi verkan finns i varje människa, såsom nämndes i de föregående kapitlen, kan detta nu genom den yttre Kristus och den Helige Ande på nytt förstärkas, också genom hans ord, men inte endast genom dessa.

Graalsridderskapet utgick på ett annat sätt ifrån att något blivit kvar av Kristi verkan för 2000 år sedan på jorden , och som kan av människor sökas och påträffas, nämligen som "Graal". Denna legend berättade, att en del av Kristi blod, som droppade från korset ner på jorden, fångades upp i en skål. Josef von Arimathia och hans följeslagare hade räddat den till Frankrike eller England och hade alltid samlats inför denna "undergörande Graal" till bön och för att hämta inspiration. Jämför: till exempel R. De Boron "Historien om den heliga Graalen ", nedskriven c:a år 1200. Även om legenden kan vara baserad på en yttre realitet, faller det i ögonen, att den gyllene graalskalken med sin bägare uppåt, sin svällda mittre del och sin breddning resp. öppning nedåt symboliserar* människan; en människa, som från sin mittre del resp. sitt hjärta öppnar sig uppåt för den Helige Anden, nedåt för jordens frälsning, en "förlöst människa", på vilken "kreaturet väntar" (Romarbrevet 8, 18-28). I stort kan den också ses som en symbol för den mot Gud öppnade jorden. Kring denna strömning grupperade sig de katarer, som delvis blivit något världsfrånvända , d.v.s.: kättare och albigenser, minnesångare, trubadurer. Flera miljoner sådana esoteriska kristna blev av påvedömet utrotade som förmenta heretiker (kättare). Graalens djupare innebörd är alltså ännu inte uttömd i denna andra legend, enligt vilken Graalen skulle varit Jesu biologiska avkomlingar i konungasläkter.

Johannes 4: "... Kvinna, tro mig, den tid kommer, då ni varken på detta berg eller i Jerusalem kommer att tillbe Fadern... Det kommer en tid och är redan kommen, då sanna bedjare kommer att tillbedja Fadern i anden och i sanningen. Ty fadern vill ha dem som så tillber honom. Gud är ande och de som tillber Honom, måste tillbe Honom i anden och i sanning." Denna självmedvetna, fria hållning från riktningar inom andlig kristendom kan endast klaras av institutioner, om de har modet att förnya sig på grundval av fria kristna människor. Eftersom sådana riktningar inom en andlig kristendom blev så decimerade, att till och med deras innehåll endast med svårighet kan rekonstrueras, har kyrkan till slut ruinerat grundvalen för sin egen andliga tradition, som den idag långsamt måste erkänna som ett vakuum. Eftersom många, delvis också ganska tvivelaktiga erbjudanden från andra kulturer försökte fylla detta vakuum, söker nu också kyrkorna efter försvunnen kristen andlig praxis.

Den berömde abboten Joachim di Fiore (c:a år 1100) talade om Faderns tid – tiden för lagreligion enligt Gamla Testamentet –, liksom sonens tid medelst kyrklig förmedling och förutsade en tredje tid: "Den Helige Andes tidsålder" – (boktitel, Turmverlag) –, där i människorna själva deras individuella förbindelse till Gud växer. Även från denna profetia, vars betydelse vi ju längre desto mer kan inse, har element direkt och indirekt flutit in i de mest olika strävanden, från Luther via Marx - till Hitler, där de missförstods resp. missbrukades. I de flesta fall finns i sådana förvridna varianter också en meningsfull urbild.

Här är det också lämpligt att göra en anmärkning om åtskillnaden mellan den Helige Andens andlighet och ett spiritistiskt förfaringssätt. "Att vara gripen av den Helige Anden", i idealfallet ett medvetet upptagande av den Helige Anden, går via människans innersta väsen. Hypnos resp. extatiska trancetillstånd och "besatthet" genom de dödas "andar" från andra sidan äger därvid inte rum och absolut inte deras "besvärjelse". Vare sig för människorna ifråga eller för andra i kretsen är denna erfarenhet lika kraftförbrukande som en spiritistisk sittning. Medvetandet begränsas inte utan vidgas. Så kan mycket väl enastående varseblivningar i omgivningen vara möjliga, men då medvetet och utan minnesförlust.

Den Helige Andens sätt att verka vore förenligt med såväl meditativ stillhet – saknas nästan alltid i västliga kyrkor – som med försök att tvärtom uppnå detsamma genom mer och bättre kommunikation, som den har utvecklats i väst resp. i Amerika. Om stillhet och kommunikation resp. innehåll förbands med varandra – en möjlighet särskilt för mentaliteten i Europas mellersta del –, så kunde det av Kristus resp. den Helige Anden önskade särskilt tydligt bli möjligt att förstå. Han förkroppsligar många gånger en tredje väg bortom östliga eller västliga extremer, förvisso endast, då strävan inte är egoistisk, det vill säga inte är oetisk. Man kan endast föreställa sig Kristus med rätt förstådd anspråkslöshet, etik och meningsfullhet, som han gav världen i form av helningshistoria.

Den Helige Anden kan inte heller betraktas helt löst från Kristus, resp. från hans önskan. Kristus tillskrev den Helige Anden egenskapen, att han "kommer att påminna lärjungarna om allt vad han sagt till dem ". Dessutom sade han: "Har jag ännu mycket att säga er, ni kan dock ännu inte orka med det. Men när sanningens ande kommer, leder den er till sanningen."

Allt, som klaras upp på resan mot sanningen, kan förvisso förena sig med den Helige Anden till en helhet av alla de krafter, som vill rädda jorden.

I Kristi läror finns människan med hennes subjektivitet, - men inte denna gränslösa relativisering, som enligt många moderna filosofiska föreställningar inte längre tillåter några som helst objektiva sanningar.

* Därtill kommer på den tyska och den engelska sidan en symbolisk skiss av den heliga graalen.

Fråga:
Vad har med Guds hjälp redan utvecklats hos mig och vad kommer mig till del från Gud i dag?

Tillbaka till innehållsförteckningen
 

En Jesusbild

Den som skulle vilja ha en klarare föreställning om, hur Jesus såg ut, hänvisas här vid avslutningen av avsnittet om Evangelierna till den framställning, som kunde gälla som den mest äkta – även om ingen allmänt erkänd avbildning existerar:
Den s.k. enda verkliga "bild av vår frälsare", kan beställas hos Lorber-Verlag. Enligt den muntliga traditionen gjordes på kejsare Tiberius’ order en avbildning på en smaragd och överlämnades ur Konstantinopels skattkammare via den turkiske sultanen till påven Innocentius VIII för att köpa loss sultanens broder. Därmed är en beskrivning av gestalten Jesus knuten till Publius Lentulus, vid denna tid ståthållare i Judéen, och senaten och det romerska folket:
"Det uppenbarade sig i dessa dagar en mycket dygdig man vid namn Jesus Kristus, som ännu lever ibland oss och av hedningarna anses vara en sanningens profet men av sin lärjungar kallas Guds son. Han väcker upp från de döda och botar alla sorts sjukdomar. En man av medellängd med ståtligt utseende och mycket vördnadsfullt utseende, så att de, som ser honom, måste både älska och också frukta honom. Hans hår har färgen av helmogen hasselnöt, är till öronen nästan rakt, därifrån och neråt något lockigt svallande över hans axlar och enligt något mera orientaliskt slag enligt Nazarenernas sedvänja benat i mitten. Hans panna är öppen och slät, hans ansikte utan fläckar och rynkor, är vackert och lätt rödfärgat. Näsa och mun är så formade, att ingenting därvid finns att kritisera. Skägget är inte kraftigt, i färgen väl anpassat till håret och inte särskilt långt. Hans ögon är mörkblå, klara och livliga. Hans kropp är välformad och stram, hans händer och armar är välproportionerade. När han tadlar är han fruktansvärd, när han manar är han vänlig och intagande, när han talar är han måttfull, vis och ödmjuk, kombinerat med värdighet. Ingen kan påminna sig att ha sett honom skratta, men många såg honom gråta. En man, som genom sin säregna skönhet överträffar människobarnen.

Bilden är infogad i den tyska tryckta texten - med tillstånd från förlaget från år 1992.
Om avtrycket efter Jesu kropp på svepduken från Turin se även vårt kapitel "Korsfästelse och gravsättning". Sedan 1979 har dessutom "Slöjan från Manoppello" undersökts vetenskapligt av P. Prof. Dr. Heinrich Pfeiffer och Syster Blandina Paschalis Schlömer. Till skillnad från svepduken från Turin finns där endast ett ansikte, visserligen med öppna ögon: http://voltosanto.com . Även med denna duk är det svårt, om inte ogörligt att vetenskapligt förklara orsaken till dess tillkomst: Man kan t ex inte måla på väv av havssilke. Ansiktets mått är identiska på dessa båda dukar. Jfr Joh 20: 5-7. Dessa bilder har på ett avgörande sätt bidragit till att prägla den konstnärliga framställningen av Jesus från de första århundraden. På slöjan, som har varit lindad runt huvudet, är ansiktet framifrån sett ovalt, inramat av håret; det finns också en likhet med den ovan nämnda bilden, som visar den levande Jesus från sidan.

Tillbaka till innehållsförteckningen