Kristusvägar Jesus Kristus, andlighet och jorden


Finns det betydande händelser under Jesu ungdomsår?



Yüklə 0,7 Mb.
səhifə5/29
tarix13.12.2017
ölçüsü0,7 Mb.
#15206
1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   29

Finns det betydande händelser under Jesu ungdomsår?


Även detta område tillskrivs, denna gång i många moderna andliga skrifter, en delvis något oproportionerlig innebörd. Bibeln berättar endast om den vise Simons beröm och de skriftlärdas förundran över den tolvårige Jesus - Lukas 2, 29 - 51. Det mest autentiska bland de ickebibliska " Barnevangelierna", "Jakobusevangeliet", som föreligger i fragment och nyberättelser, (de senare utgivna på Lorber-Verlag på tyska) innehåller visserligen sinnebildliga händelser och sammanträffanden. Däri finner man dock inte, att – som enligt en modern tes – Jesus skulle ha lärt sig allt av esséerna eller den därmed delvis besläktade Qumran-församlingen, enligt en annan i egyptiska resp. grekiska tempel, enligt en ytterligare i Indien, o.s.v. Det kunde vara fruktbart att använda sin kreativa fantasi på grundval av olika ledtrådar, såvida detta inte för till nya förhastade dogmer. Då skulle en än vagare Jesuskontur uppstå, som intensivt mötte inte den ena eller den andra, utan alla dåtidens väsentliga andliga strömningar och därvid alltid utvecklade det, som han utifrån sig själv måste utveckla, och som inte behövde vara identiskt med det, som andra ansåg nödvändigt att lära sig. Det är en grundläggande erfarenhet, som i smått är helt möjlig att följa, och som är välbekant för somliga. Den spränger ensidiga psykologiska föreställningar om "prägling" och beteende. För utpräglade individer och mystiker är den faktiskt typisk. Den kan ansatsvis visa sig redan i tidig barnaålder. ...

R. Steiner visar en scen i det s.k. "Femte evangeliet", där det på ett uppskakande sätt blev klart för Jesus, att de sig i den nya tiden från yttervärlden isolerande arbetsmetoderna hos esoteriska ordenssällskap kunde vara kontraproduktiva som esséernas. Deras lagiver – med många kroppsliga och etiskt / andliga reningsföreskrifter – håller dem själva fria från negativa inflytanden, men deras omvärld var desto mer påverkad av dem. Åtminstone under Jesu livs vidare förlopp finner vi också en i Bibeln belagd grundimpuls: "vara i världen men inte av den," och att integrera världen i sin egen utveckling. Därtill hör bland annat också, att Jesus till slut lär ut något till alla, som tidigare hade varit hemligt, vilketinte talar emot, att vissa lärdomar först i klartext delgavs de bättre förberedda lärjungarna.

Det visar sig jämfört med de gamla, på strikt hemlighållande grundlagda mysterietraditionerna faktiskt som ett nytt historiskt inslag. Märkligt nog visade sig liknande företeelser sedan också till exempel i de nya riktningarna hos Mahayana-Buddhismen, där plötsligt medkänslan med alla väsen starkt betonades. Men först i vår tid har möjligheten till andliga djup för alla slutligen blivit uppenbar. Ingen kan säga, att han/hon aldrig hade hört talas om det. Eftersom dagens pressbyråmystik dock ännu är mycket ytlig, kan man utgå ifrån, att denna tendens inte på långt när är helt omsatt. Det är klart, att till exempel Vatikanbibliotekets hemlighållandepolitik i det avseendet förefaller "förkristen".



Tillbaka till innehållsförteckningen
 
 

En randanmärkning till dispyten om "två Jesusbarn":


Här borde Steiners tolkning av olika härstamningsuppgifter hos Matteus och Lukas om "två Jesusbarn" nämnas. Eftersom det där inte ifrågasattes, att Kristi gudomliga natur endast manifesterade sig i en människa, är det inte utan viss humor, hur antroposofers och teologers intellekt kunde halka in på en "Huvuddispytpunkt 1 eller 2". Det handlade därvid om något annat, nämligen om frågan att följa Kristi människoblivande och att följa hans omgivning via de vises styrka från olika kulturer: (...) . Eftersom andliga forskningsföremål kan vara ännu mera flerbottnade än man tänka sig i konkreta jordiska föreställningar, är konkretiserade uppgifter i litteraturen sällan mera exakta än sådana allmänna synpunkter.

Tillbaka till innehållsförteckningen
 
 

Om dopet i Jordan genom Johannes Döparen


Den ursprungliga formen för vattendop var ingen symbolisk akt och ingen medlemsförklaring om religiös gemenskap. Doppandet genom den i detta erfarne, här Johannes Döparen, förde ofta till nästan drunkning och innebar därmed alltså en verklig gränsupplevelse. Det liknade såtillvida antika "invigningar" resp. "invigningsprov"; men här är de möjliga psykiska upplevelserna inte ett självändamål eller en metod för att övervinna dödsångesten, utan dopet beseglade uppfordran till "botgöring", närmare översatt med "omvändelse", nämligen till den skapande gudens vilja, vars "himmelrike" förkunnades vara "kommet närmare", - Matteus 3, Johannes 1.

När Jesus ber om dopet, känner sig Johannes inte förmögen att bistå med detta. Han faller till föga, men har ingen kontroll över skeendet, utan kan endast se på, hur en större förändring sker än han kunde förmedla. Hade han redan förutsett möjligheten till ett högre slags dop genom andens eld, genom en som kommer efter honom, så ser han nu "Guds ande" komma ner till Jesus. Kristna esoteriker såg däri den egentliga "Kristi födelse i Jesus". Det kräver dock inte den emellanåt förekommande föreställningen om Jesus och Kristus som väsen, som tidigare inte haft något med varandra att göra.

Allmänt kan nu dopet, särskilt "andedopet" – begreppet används på olika sätt till exempel i frikyrkorna ses det som inkörsport till en människornas "nyfödsel" - Johannes 3. Det i kristna strävanden vanligare begreppet "pånyttfödelse" undviks här på grund av sin ev. förväxling med reinkarnation. Därmed ska inte sägas, att frågan om reinkarnationen inte dyker upp i Bibeln – till exempel Matteus 11,14 borde i detta sammanhang närmare undersökas.

Istället för att vilja avgöra teologisk-teoretiska dispyter om dopets karaktär, kunde intresset rikta in sig på frågan, vad en sådan "pånyttfödsel" praktiskt kan innebära för människorna. Man kan med utgångspunkt från en djupare liggande medvetandenivå på nytt ta itu med hela sitt liv, förnimma det och genomlysa det, från en medvetandenivå, som är vänd mot Gud. Gud kan hos människor "ta gestalt", som låter människan bli tydligare än hans "avbild" eller, som mystikern uttrycker det, hjärtats "Kristusgnista" fylls med liv och börjar växa i människan. Den människa som umgås meditativt med detta kan också varsebli det i bilden på ett barn, som i det verkliga livet växer och utvecklas eller i bilden på ett barn med sin mor som själens avbildning. I motsats till en flyktig genom övning förvärvad inre bild visar sig här en vidareutveckling, som återspeglar den inre utvecklingen hos människor, och som inte kan utösas av en slump. Detta inre barn kan senare "bli vuxet" och är ännu senare alltid medvetet närvarande.

Hos mindre fantasifullt lagda kan samma fenomen snarare yttra sig via ens inre känslor eller intryck i tanken eller helt enkelt genom förändringar i livet. Konstverk som "Den Sixtinska madonnan" kan också ha uppstått ur visioner och kan därför göra det lättare, att hitta fram till inre realiteter. (...)

(...) Se även de meditativa funderingarna i inledningskapitlet "Metodiska anmärkningar" , ungefär motsvarande Johannesevangeliet.
Ett ytterligare väsentligt kännetecken för en väg i Jesu mening kan ses här: utvecklingen och dess måttstock förs in i de enskilda människorna. Jesus kan utveckla allt ur sig själv och ur samspelet med livet, utan att nödvändigtvis behöva en institution för förmedling av frälsning . Det utesluter inte ömsesidig rådgivning som mellan syskon. Vägen är tänkt att förstås som "maning till efterföljd".

Den "inre" upplevelsen har emellertid inte varit tänkt som en ersättning för bönen till den "yttre" Gud: "Förbliv i mig och jag i er" - Johannes 15.

Det fanns ingen tvingande nödvändighet att själv fortsätta med vattendopet efter Jesu påbörjade undervisning eller ens efter "andedopet" under pingstupplevelsen. Redan hos Jesus själv blev den till ett yttre tecken på en ny, inombords redan frammognad ny utvecklingsfas. Om döparrörelsen ännu lärde ut "ångra och låt döpa er", lärde Jesu lärjungar efter sammansmältningen med denna rörelse ut: "Tro", det vill säga Öppna er för trons kraft, "och låt döpa er". Detta var bland annat ett medgivande till döparens anhängare. Nu började man i alla fall från det positiva hållet. Båda döpte vuxna, som själva kan fatta medvetna beslut. Detta utesluter inte, att det sedan 2000 år som "födslorätt" kan finnas en slags välsignelse också för nyfödda. Men det hade väl varit mera ändamålsenligt att skilja detta från det egentliga dopet liksom från frågan om medlemskap i en viss kyrka. På så sätt skulle dispyter i detta ämne lösa sig själva.

Med oundvikligt stöd av den i gamla Israel överallt närvarande tolkningen av den förebådade Messias som konung upplevdes dopet också som inträdet i det nya kungariket. Det var föga framgångsrikt att på den tiden försöka förklara för människorna, att det dock inte skulle handla om ett fysiskt kungarike och inte heller om en yttre kyrkoorganisation, utan om gemenskapen hos alla dem, som ser Gud som sin Fader och sig själva därför i sin själ som av denna Fader nyfödd son/dotter. Denna säkerhet, förbunden med den syskonlika hållning mellan dessa "söner" och "döttrar" och med människo- och gudasonen Jesus som äldre broder utgjorde kärnan i dessa läror, som erbjöds människorna att följa. I det gamla Israel fanns det visserligen bredvid gamla, otillgängliga gudsföreställningar redan föreställningen om Gud som en fader. Men han upplevdes därvid mer som Abrahams fader och det från honom stammande folket. Endast genom folket var Gud Fadern för den enskilde. Högst några få trängde kanske fram till att uppleva Gud som varje individs egen fader, något som först Jesus visade människorna: En individ, som känner sig styrd i själen av Guds inflytande, och som när som helst kan söka kontakt med sin Gud; en individ, som också genom denna sin kontakt med den evige Guden kunde ana det tidlösa i sitt eget väsen. Detta förankras under det fortsatta förloppet av Jesu väg, men grunden är lagd redan här.

(...)

Liberala teologer har tolkat Jesus dop som en kallelseupplevelse. Från den traditionella teologins sida har man däremot också tagit upp den kronologiska och profetiska förankringen i världshistorien (t. ex. Lukas 3:1-4 samt hänvisning till Jesaja 40:3-5; ): i profetian handlar det om Guds frälsande kraft.



Till detta kommer på den tyska och den engelska sidan ett utdrag ur Matteus 28,18-20; med kommentarer om dopet i vår tid.

Idag döps oftast genom stänkning med vatten eller genom doppning.


Kyrkorna erkänner sinsemellan normalt åtminstone dopet och därmed att de troende är kristna. Frikyrkorna värdesätter mest, att dopet antingen genomförs medvetet som vuxen, eller att i alla fall ett förnyat dop som vuxen äger rum. Där värdesätts också dessutom den djupgående upplevelsen att döpas av den Helige Anden. (I början döptes faktiskt vuxna). Därmed var dock inte uteslutet, att också barn kunde få en välsignelse. (Dock hade denna en något annan karaktär än dopet.) I dopet med dess ursprungliga betydelse var det ännu inte avsikten, att omedelbart göra den döpte till medlem av en viss konfession på det sätt, som de stora kyrkorna idag gör.
Kyrkorna erkänner normalt också, att "till nöds", om ingen präst står till förfogande, låta varje kristen döpa: "Jag döper dig i Faderns, Sonens (Jesu Kristi) och Den Helige Andens namn, Amen".

Fråga:
Kan jag – om jag inte redan upplever det så – lägga mitt liv i Guds hand?



Tillbaka till innehållsförteckningen
 
 

Yüklə 0,7 Mb.

Dostları ilə paylaş:
1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   29




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©genderi.org 2024
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə