Kristusvägar Jesus Kristus, andlighet och jorden

Öknens stillhet

I början av sitt liv som Kristus*, resp. Messias – hebreiska "Den smorde" – står han ensam. Därtill hör dopet och de 40 dagarna i öknen - till exempel Markus 1,12-13 - med frestelserna. I anslutning därtill äger lärjungarnas kallelse rum.

Öknen står till det yttre och till det inre för en avskildhet, som gör det desto mer möjligt att bli medveten om och att i högre grad kunna söka kontakt med den alltomfattande Guden. Denna förberedelse för allt som komma skall är oumbärlig för varje allvarligt menad väg till religion, omistlig som förnyad kontakt med den gudomliga källan, även om den ingalunda är hela vägen. Även Jesus genomgår på sin upplevelsenivå en sådan fas, som är mer än till exempel dagliga stunder av besinning.

Kyrkorna själva, till och med de, som ofta talar om "innerlighet" – och som till exempel ställde upp denna som skenbar motsats till yttre fredsdemonstrationer – anstränger sig knappast att visa människorna en realistisk väg till denna "inre stillhet" o.s.v.. I gudstjänsterna hos alla, fler än 30 olika kyrkor, kunde egentligen ingenstans hittas ett element av stillhet, ett element av stillsam självbetraktelse, en stilla väntan på bönen. Sång, predikan, böner, sång, om möjligt med samtidigt avledande penninginsamlande knappt utan en paus – det är nästan en avbild av stressen i dagens samhälle, varigenom människorna omedvetet eller också medvetet avleder sitt intresse från sitt eget outforskade inre. Först under senare tid, i betraktande av många människors sökande efter – praktiskt taget vilka som helst – erfarenheter, finns det här små framsteg, att det till exempel t åtminstone för några ordnas veckoslutsseminarier eller liknande med annorlunda utformning, eller att det hänvisas till bibelcirklar eller hemstudier för motsvarande frågor. Men även där saknas ofta den direkta vägledningen. Därvid kan en och annan se, att en större närhet till Gud också kräver "den lilla kammarens stillhet". Andra kan se, att deras sociala värden som förmåga till självkritik, tolerans resp. fridfärdighet också har som utgångspunkt den tidvisa bortkopplingen av de yttre vardagsgöromålen. Naturligtvis skulle det knappast räcka, om det då och då sker under gudstjänsten, men detta kunde vara ett uppslag till att erkänna, att det är ett i grunden ofta förekommande förträngt behov.

Mystikern Jakob Lorber skrev om ett råd från Kristus till människorna om "den korta vägen till pånyttfödelsen", vilket idag – för att undvika missförstånd – kan betecknas som "nyfödsel", som beskrevs i den ovanstående artikeln. Se även "Från det inre ordet, stillhetens röst" från Lorber Verlag (Tyskland):

Praxis är denna: I den utsträckning någon vill pånyttfödas av Kristus, så måste han erkänna sina synder -  dvs allt som skiljer honom från Gud. Det är något annat än att låta intala sig dem. I så fall måste han inombords och till det yttre med djup känsla ångra sina synder och på allvar inleda en omvändelse. Vidare måste han besluta sig för, att helt bryta med världen – här avses världens egoistiska förvecklingar, inte det aktiva livet i den -, "och helt och hållet överlämna sig till Mig och i sin kärlek ha en stor längtan efter Mig. Vidare måste han i denna stora längtan dagligen dra sig tillbaka från världen och dess affärer och under åtminstone sju kvartar med stängda dörrar och fönster vare sig be eller läsa, utan han måste tillbringa denna tid i total stillhet och sysselsätta sig enbart med Mig i sitt innersta". Efter ett motsvarande inbjudande tilltal "bege er till vila och tillväx i längtan och kärlek till Mig! När ni så har övat er endast en kort tid, så säger jag, kommer ni snart att se blixtar och höra åskan, men bli då inte förskräckta, och bli inte heller oroliga! Ty nu kommer jag till var och en först som domare i storm, blixt och åska, och först därefter som en smekande helig fläkt som Fader! ... Se, det är den kortaste och effektivaste vägen till ren pånyttfödelse, den enda vägen att vinna det eviga livet. Varje annan väg tar längre tid och är osäkrare, eftersom det finns många farliga vägar, .... Den som inte är ’väl bepansrad’ och ’beväpnad på tvären och på längden’, kommer knappast fram till målet."
Det finns möjlighet att genom Hans (Jesu Helige) Ande be om rening och upplysning.

Yogis till exempel vet, att människorna menar, "att de inte har tid". De brukar då, i enlighet med sina egna anvisningar, skruva ner tiden från några timmar via en halvtimme till 11 minuter, det vill säga tills ingen längre kan säga, att han inte har tid.. Även den kortaste tid av stillhet, varvid andra tankar, känslor och förnimmelser inte förträngs utan endast betraktas, utan att man går in på dem, har sin verkan, särskilt om den förbinds med en inriktning på Gud . Den ersätter dock inte en längre stillhet. I den ortodoxa kyrkan – ungefär på Berg Athos – används "Kyrie (inandning) eleison (utandning) som koncentrationshjälp, det vill säga Herre förbarma dig", jfr. till exempel Kreichauf: Som pilgrim på berget Athos (tyska).

En stor utmaning är det också att till exempel i en sträng c:a sexdagars s.k. Zen-Sesshin – en Zen-sittningmeditation alltid tiga, något som spridit sig också till kristna kloster, också utanför meditationsstunderna, vid måltiderna tillsammans med andra. Efter i regel c:a tre dagar uthärdar många oerfarna inte det hela längre, för att på fjärde dagen – liknande den effekt som fastan har – andas ut och förstå nyttan, som uttryckt i ord alltid kan beskrivas som otillräckligt.

Stillhet skapar öppenhet. En relation till Gud skapar därvid också ett skydd för denna öppenhet. Efter en meditation är åter en inriktning på de därefter följande omständigheterna ändamålsenlig, där det under vissa förhållanden är bättre, att vara mindre öppen.

Viktigt vore det emellertid, att också i världen iaktta en smula stillhet, för att desto mer lära sig upprätthålla en viss medvetenhetsklarhet. Det skulle för den enskilde närmast innebära, att i känslomässigt skapade avstånd, resp. efter komplicerade upplevelser eller just bara så snart det är möjligt, låta ett ögonblick av ordningsskapande, samlande inre lugn träda in, det vill säga ta med innehåll, utan att först reflektera över det, låta känslor komma till ro (och senare notera, om det fanns mer att undersöka) och också låta kroppens delar slappna av en efter en, dock under bibehållande av medvetandet som hel människa, inte i betydelsen av att hänge sig åt välbehag.

För sammanträden, arbete, konferenser bland annat skulle samma synpunkt betyda, att man inte på ett tröttande sätt radar upp tema på tema, utan åtminstone lägger in korta pauser däremellan, vilka återigen inte heller bara ska vara till för samtal o.s.v. utan i första hand för att helt enkelt betrakta det skedda och att såvitt möjligt också kunna bearbeta det, och i alla fall medvetet kunna ställa in sig på ett annat tema. Likadant är det vid förtäring ändamålsenligt, att medvetet uppfatta måltiden som bestående av enskilda rätter. Man kan också finna många sammanhang mellan näringsvetenskapliga synpunkter och mental resp. andlig "näring".

Den process, som kan kallas "komma till ro från skeendet", och som också låter vår kraft för nutid och framtid växa igen, är alltså ingen innehållslös flykt från problemen. Den skapar en utgångspunkt, utifrån vilken ett bearbetande av allt egentligen först blir fruktbart. Även vid yttre angelägenheter går därigenom inte på något sätt tid förlorad, utan innebär i slutändan en tidsbesparing, eftersom allt löper lättare och bättre. Många andligt tänkande människor märker hittills knappast, vad som undgår dem utan denna inre stillhet.

Till och med denna mycket enkla andliga erfarenhet – stillhet - gömmer i grunden hemligheter av största andliga höjd. Denna höjd förutsätter dock en väg dithän. Just Kristus betonar framför allt människans enkelhet, som först måste tydliggöras, hans väg leder då till allt större och därmed mera komplicerade världar, och i denna komplexicitet lyser så på nytt människans fundamentala enkelhet igenom.

T.ex. kan ett just förvärvat resp skänkt inre framsteg förankras djupare i den koncentrerade stillheten , i betydelsen av en förmåga, som inte kan "ätas upp av mal", se till exempel Matteus 4. Den kan infogas på rätt ställe i mosaiken av tillvarons övriga framsteg. Stillheten kan gå så långt, att det "liv", vars helhet långsamt torde gå mot den gudalika urbilden, blir påtaglig. Det är ett sätt att uppleva " det av Gud pånyttfödda" i oss. En antydan om denna möjlighet har vi, när huvudet vid medveten stillhet blir friare – kanske förenat med en insikt – hjärtats krafter kan tydligare förnimmas, och fötterna blir mera avspända. Då kommer något "igenom", vilken av livets minsta delaspekter det än må handla om. Utan detta är å andra sidan ingenting "igenom", och väsentliga saker "fastnar" som obearbetade. Detta kan inte endast förorsaka problem i drömmen – där de endast i begränsad omfattning kan bearbetas –, utan också problem med hälsan eller annat.

Ordet Kristus är egentligen en titel. Under den tidiga kristendomen var olika skrivsätt för "Kristus" vanliga, och de hade också varierande innebörd. Den mest kända varianten är grekisk "Christos", och den motsvarar den hebreiska beteckningen "Messias" = "den vigde" (den smorde). Men det fanns också det grekiska namnet "Chrestos" = den gode, den helige; och mera sällan "Chrystos", som kommer från det grekiska ordet "chrysos" = gyllen (glänsande).

Tillbaka till innehållsförteckningen