Kristusvägar Jesus Kristus, andlighet och jorden

Bröllopet i Kana  

Här - Johannes 2, 1-12 - stöter vi först på ett exempel, som visar, hur problem i mindre grad kan förklaras med felaktiga översättningar eller med tidiga, av kyrkan befallda "korrigeringar" av evangelierna, än helt enkelt med ensidigt emotionella och patriarkaliskt färgade utläggningar. Att Jesus sade till Maria "Kvinna, vad har jag med dig att göra", bedömdes senare som nedlåtande. Den som sätter sig in i denna text och sedan också ser, hur Jesus därefter gör allt, vad Maria begärde, kan lätt konstatera, att uttalandet snarare har en beundrande karaktär, som tydligare kan uttryckas så: "Kvinna, vad har jag med dig allt att göra!" Det inte vidareförda ursprungliga uttrycket i det delvis rätt enkla arameiska språket kan med grekiska öron endast ha hetat så: "Kvinna, jag med dig", Utan inlevelse i sammanhanget var alltså redan på Jesu tid den exakta innebörden många gånger inte möjlig att förstå.

Härifrån till korset visar sig en tidvis kreativ upplevelserelation mellan Jesus och Maria. Hon verkar inspirerande, upplever de viktigaste händelserna i hans liv och erfar på så sätt också en själslig förvandling.

Om i nyare tid begreppet "Kristi brud" för ordenssystrar ofta förstås endast med en ytlig innebörd, så hänvisade det ursprungligen till ett verkligt levnadssätt.

Kristi "Gestalt" i människan , som berördes redan i kapitlet om dopet i Jordan, smälter samman med själens manliga aspekt (Animus). Den kan under gudalika förtecken ingå ett "inre bröllop" med våra "kvinnliga" delar av själen . Även ända in i de innersta livskrafterna och kroppen kan detta ha en alkemistiskt omvandlande effekt. Bilden av Maria skulle på liknande sätt kunna komma i beröring med själens kvinnliga aspekt (Anima)**.

För män låg då också emellanåt en väg via Maria, resp. via Mariorna* nära. Båda könen kan dock gå via Jesus eller via Maria eller via båda, ty från själen till hormonerna finns ingen människa, som helt och hållet är eller måste förbli bunden vid sitt eget köns reaktionsmönster. Det finns dock människor, som finner en bättre ingång till den ena eller andra vägen. Till slut anmäler sig förvisso ens inre i sin helhet. I den katolska kyrkan fanns den idag nästan bortglömda praxisen att dyrka Jesu hjärta och "Marias rena hjärta". Denna inre utveckling frågar inte, om till exempel författaren av detta kapitel är katolik eller ej, alltså till det yttre först förstod lite om Maria, men å andra sidan inte heller fick fördomarna, som många skaffade sig genom att praktisera den ytliga Mariakulten.

Först den, som går en dylik förvandlande väg, kan utan förträngning gå vägen "ensam". Men också för honom/henne behöver det inte vara en ensam väg . Genom större inre frihet kan en relation till det andra könet vara möjlig, Till och med möjlig i än högre grad .

I detta sammanhang vill också de från fader och moder medförda själsdelarna integreras i personligheten.

Djuppsykologiska element kan mycket väl sättas i samband med religiösa upplevelser. På ett annat sätt försöker Eugen Drewermann detta. Religiösa grundläggande erfarenheter torde dock vid närmare betraktande visa sig på en speciell nivå, utifrån vilka de kan inverka på djuppsykologiska processer. Det finns idag tendenser, att se religiöst sökande som en i grunden hos alla människor egen " helhets-, innehållssökande och gränsöverskridande vitalimpuls", se Hubertus Mynarek: "Möjlighet eller gränser för friheten", 1977. Det måste dock differentieras enligt en icke utformad, allmän andlig impuls och en religiös impuls i religionens trängre bemärkelse, människans åter- resp nyförbindelse med det gudomliga ursprunget, "Fadern", vilket för troende övertygade kristna är möjligt via förbindelsen med Kristus.

Gud, som världens största hemlighet, kan säkerligen utforskas mindre genom att begränsa sig till en enda vetenskap, ett upplevelsesätt eller ett enda fenomen, vilka i bästa fall klarlägger enstaka aspekter; än genom att försöka erkänna och ta flera ansatser i medbetraktande. Det har hittills endast skett i mycket ringa omfattning. Om den nämnda alkemistiska processen och därmed bland annat också den gemensamma användningen av vänster och höger hjärnhalva (idag eftersträvat med många metoder) också användes av kristna på deras sätt, med resultatet av "kreativ kärleksfull insikt", skulle striderna mellan teologiska riktningar snart tillhöra det förgångna. Även då skulle en specialisering på enstaka aspekter vara möjlig, men de skulle ses som sådana och inte längre göra anspråk på exklusiv giltighet. Människorna som kompletterande varandra skulle då få större giltighet.

Den som emellertid kunde känna i överensstämmelse med Jesu huvudtes "Älska din nästa som dig själv", skulle med tiden också endast därigenom kunna uppnå detsamma och mer. Den som bemödar sig om denna samtidiga kärlek till sig själv och till nästan, kommer förvisso att märka, att just detta först måste läras. Det inre " förfullständigande" kan å sin sida underlätta denna kärlek.
Frågan om "undren", som också kunde ställas i sammanhang med bröllopet i Kanaan, belyses närmare i ett speciellt kapitel. Beträffande Maria-Sophias kvinnligt-gudalika aspekter, se senare kapitlet "Den första pingstupplevelsen".

Av den traditionella teologin tolkades dessa händelser som en ersättning för den grekiska Dionysos-kulten eller som en symbolisk koppling till Israels möte med Gud ("På tredje dagen ...", 2 Moseboken 19:16), och också som ett föregripande av fastan där vinet får en djupare betydelse.

*Medan Maria, Jesu moder, anses som en andlig eller själslig mor till dem, som vill ledas av henne, förknippas Maria Magdalena av dem, som dyrkar henne, snarare med det jordiska livet.
Maria Magdalena (Maria från Magdala) var en kvinna, som följde Jesus. Av tradition tror många, att hon var en prostituerad, som med Jesu hjälp förändrade sitt liv. Men Jesus sa: "Hon har älskat mycket". Detta behöver inte nödvändigtvis innebära en massa sex, utan – åtminstone också – förmågan att älska människor (i största allmänhet), känna med och vara god mot dem. Hon älskade Jesus, det vill säga högaktade honom som man, och beundrade honom som spirituell (/andlig) ledare. Enligt den mystiska litteraturen (Jakob Lorber) renade hon sina känslor för Jesus allt mer i riktning mot en andlig kärlek. Så blev kärleken hennes väg till bättre förståelse av Jesus och Gud.
(Möjligtvis liknande Clara, den kvinna, som runt år 1100 älskade munken Franz från Assisi / St. Franciscus – vilken först avvisade henne, men som senare tog emot henne, när hennes kärlek hade omvandlats till en ren andlig kärlek. (Det finns en intressant film på tyska och engelska om detta.)
Det finns en särskild tradition, som gäller Maria Magdalena: Nämligen legenden om den "Heliga Graal": Josef från Arimatea och Maria Magdalena samt några andra av Jesu anhängare bar graalen – som ursprungligen var en skål, i vilken man hade fångat upp blod från Jesus – till södra Frankrike eller England. Några underverk tillskrivs denna graal. (Graalen är också en symbol för den gudomliga kärleken).
Det förekommer ytterligare några nyare spekulationer om Maria Magdalena, t ex idén om att hon hade ett barn med Jesus, som skulle ha varit utgångspunkten för en tidigare europeisk kungadynasti ( nämligen merovingarna). Ingen kan bevisa sådana spekulationer ur moderna, sensationellt upplagda böcker.

**) Koncepten "anima och animus" är inte en fråga om tro. Till exempel har många människor erfarenheten, vare sig de är kristna eller inte, att män och kvinnor har både "manliga" och "kvinnliga" sidor av sitt psyke, som åtminstone delvis stammar från pappan eller mamman som uppfostrade dem, och som de kan lära sig att integrera i sin personlighet. Termerna anima / animus, som används av djuppsykologer, kanske inte motsvarar den här verkligheten helt, dock är det deras sätt att närma sig det för att förstå det.

Fråga:
Kan jag förbättra mitt förhållande till det motsatta könet med Gud?

Tillbaka till innehållsförteckningen