Kristusvägar Jesus Kristus, andlighet och jorden

Synpunkter på sexualitet, sympati, inlevelse och kärlek

Utvecklingen av kyrkliga tillkännagivanden om sexualitet liksom också avvikande uppfattningar inom och utanför kyrkliga kretsar förmedlar intrycket, att människor på detta område har extremt svårt, att över huvud taget komma underfund med, hur ett mänskligt eller Till och med " kristet" umgänge därmed kunde te sig. Yttre moraliska förbud har sedan sextiotalet förlorat mycket av sin verkan. Kyrkorna var inte heller förmögna, att ur traditionerna få fram den existerande etiskt meningsfulla kärnan, som då i relation till dagens samhälle kunde tänkas till sitt slut. Den som motreaktion mot undertryckt sexualitet uppståndna "Sexuella revolutionen" förde till en annan extrem ny ideologi med sexuella prestationstvång – slöseri med livsenergi – och ickebeaktande av längtan efter även själsligt-andligt ansvarsfulla relationer: Ständiga krascher, ända till arbetsoförmåga. Därför återstod också senast under åttiotalet många gånger endast resignation. Också då var det knappast möjligt, att få fram ett åtminstone delvis meningsfullt kärnmotiv för en ytterligare samhällsutveckling bortom denna extrem. Det kan ligga i möjligheten att kunna övervinna "äganderättstänkandet". Ur denna människornas brottande under flera århundraden låter sig destilleras, att bäggedera, ansvar och frihet även just i alla slags relationer mellan kvinnor och män utan ansatser till människornas fortsatta gemensamma vidareutveckling inte är möjliga att förverkliga eller att t o m harmoniskt förena med varandra. Enskilda partnerskap till exempel, där det till synes eller också faktiskt lyckades, tyder dock på, att det är möjligt att finna sådana ansatser.

Kristus talar i alla fall till människornas inre och deras möjlighet att bli hela, att bli fullkomnade, vilket är det enda, som kan utgöra grundvalen för verklig frihet. Han pläderar inte för ett ytterligare sönderfall av ändå redan mycket sönderfallna delområden hos människorna, alltså inte heller för någon extatisk utlevelse av allt, utan snarare för deras nyintegrering kring "hjärtats vishet".

Han är inte heller en företrädare för "saktvång", för yttre former och deras övervärdering eller till och med för missbruk av begreppen ansvar, trohet och ärlighet för att släta över avund, svartsjuka och habegär. För honom handlar det om den anda, utifrån vilken handlingen utförs.. Äveni äktenskapet är för honom inte automatiskt allt i ordning, vilket många ser som olyckligt.

Att älska Gud och sin nästa som sig själv, dvs också sig själv, alltså den regel, med vilken Kristus avlöste Gamla Testamentets förbudslogik, beskriver till en början en generell hållning, som genomsyrar och förenar alla dessa tre områden. I detta sammanhang är så kärleken till nästan något annat än den blotta instinktiva omsorgen om släktingar o.s.v. – naturligtvis kan även släktingar inbegripas på ett friare sätt. På grund av denna människans roll som älskande hjälpande hand, var den än är lämplig, är också egenkärleken inte den egoistiska kärleken, utan en kärlek riktad mot sig själv – inklusive kroppen som verktyg –, vilket är till gagn också för andra resp. För Gud .

Kärlekens renaste form är villkorslös. Jämför till och med kärleken till "fienden", Matteus 5, 43-48 - vilket inte betyder, att man måste avstå från visdom.

I detta sammanhang torde det vara tydligt, att till exempel också ibland förekommande teser, som helt enkelt sätter likhetstecken mellan sexualitet och kärlek, eller försöker likställa kärlek till sig själv med självtillfredsställelse och fantasier, ligger världar ifrån denna Kristi ansats. Det som snarare visar en inre isolering av enstaka krafter, och som ställer upp bilder mellan människorna och de existerande andra, är nu en gång för alla en av människans många ofullkomligheter, av vilka något kan läras, men som aldrig kan vara ett mål.

För dagens européer kan något av en förvandling av sexualiteten upplevas särskilt s, när två människor för första gången kommer i andlig och själslig kontakt med varandra och därvid lär sig att umgås med antipatisk/sympatisk utstrålning – inte i första hand dessa, men även just dessa, måste beaktas, när det gäller att hitta meningsfulla kontakter även utåt. Först senare tillkommer den kroppsliga delen . Den hör inte automatiskt till varje vänskap eller varje möte. Hjärtats krafter kan då påtagligt medföra sexuell energi, och den behöver inte explosivt gå åt, som idag, kulturellt betingat, är vanligt. En kärleksfull sinnesstämning i grunden hör till.

Många andliga traditioner lär i stället för förträngning och ständig utlevelse en transformation av sexualiteten , som också kan vara mer än freudiansk "sublimerung". (...). De äldre orientala riktningarna hade bland annat den bristen, att de delvis redan här tar tag i sexualiteten, istället för att hela tiden låta hela människor mötas - vilket idag skulle kunna bespara tekniker, resp. I stället för att, som det åtminstone idag vore passande, "börja uppifrån", det vill säga börja med att lära känna varandra andligen och själsligen. Att de orientaliska riktningarnas synpunkt, att ett lugnt samliv – inte en på manliga eller kvinnliga orgasmer inriktad samvaro – långsamt kan bringa dessa områden i samklang med hela ens väsen, stämmer dock. Det fanns också i det kristna området ansatser i denna riktning, som idag tills vidare är försvunna och därför måste upparbetas på nytt. Detta framgår av kvarlåtenskapen efter många minnessångare och trubadurer .

Eftersom undermedvetna komplikationer kan förekomma, när det gäller sexualitet, knyts den i de mest skilda religioner som balansakt till partnerskapet, där man i fortsättningen också kan handha den gemensamt. Den som i sträng mening reserverar denna erfarenhet för äktenskapet, kan klara av detta, när vid föregående vänskap båda i tid och medvetet klarar ut, vad de vill och inte vill, och om de därvid stödjer varandra.

Denna gamla ansats, som Jesus accepterar, ända till den negativa karakteriseringen av en blick fylld av åtrå mot till exempel en annans partner, borde dock inte utesluta en högre källa till ett omedelbart hänfört möte mellan två främmande människor – vilken oftare än man vanligen kan anta är med i spelet, och t o m av de inblandade själva inte alltid uppfattas rätt: "När två eller tre personer samlas i mitt namn, är jag mitt ibland dem" (eller som i en annan korrekt översättning "i dem"). Detta kräver ingen förannonserad kyrklig församling, ingen särskild förberedelse, utan kan ske överallt, där "Kristi anda" sammanför två människor för något ändamål. Det kan vara svårt , när det rör sig om en man och en kvinna, speciellt när det finns en ömsesidig attraktion mellan dem, att upprätthålla ett alldeles klart medvetande som förutsättning, men det är en nödvändighet för världen. Därvid behöver det varken handla om bindningar eller om det sexuella, utan de berörda måste ärligt klara ut, vad saken gäller.

Redan Jesu jordeliv visade, att han möjligen var okonventionell. Det skulle kunna visa sig, att konventioner på sin höjd är nödvändiga så länge, som han "inte finns ibland dem".

En i sig förbättringsbar förutsättning för lämpliga sammanträffanden mellan människor är naturenligt ett studium av den egna individualiteten inklusive "aura" resp. utstrålning. Även som par förblir de då individer. En komplett upplösning av dem i par eftersträvas i alla fall inte av Kristus.

Tillbaka till innehållsförteckningen