Microsoft Word Uljens-Folket som etnos och demos 1 2007. doc



Yüklə 19,01 Kb.
Pdf görüntüsü
tarix26.08.2018
ölçüsü19,01 Kb.
#64923


 

1

Folket som etnos och demos



1

 

Av Michael Uljens 



 

SFP:s eviga utmaning och samtidigt dilemma som politiskt parti är hanteringen av två olika 

begrepp för folk, nämligen två begrepp som kan uttryckas med de grekiska orden etnos och 

demosEtnos uttrycker ett folks gemensamma kultur, språk, traditioner och religion. Förenklat 

kan denna tradition för folk kallas den tyska traditionen. Det tyska nationsbegreppet, etnos, 

betonar t.ex. tyskspråkiga som ett folk, i olika länder. Etnos-traditionen för nation kan också 

fångas med uttrycket ”till sång och hjärta ett enat folk” och har också kallats en 

medborgarskapstradition.  

     


Demos däremot förstår som folk, eller nation, den grupp av människor som lyder under 

samma lagar och åtnjuter samma medborgerliga plikter och rättigheter. Detta kan kallas den 

franska traditionen och har mera förståtts som ett statsborgarskap än ett kulturellt eller etniskt 

medborgarskap.  

 

I begreppet nationalstat, och i det engelska citizenship, har etnos och demos ofta 



uppfattats sammanfalla. I flerspråkiga länder, i länder med flera nationer (etnos), är detta 

givetvis ett dilemma. Finland med sina två statsbärande språk vore då inte exempel på en 

nationalstat, utan en stat med två nationer. Men detta gäller enbart om etnostraditionens 

nationalitet förstås som språk, vilket i t.ex. Finland är för smalt. Då vi hejar på det finska 

ishockeylaget är vi ändå kulturellt sett en enad ”etnos-nation”, vårt hjärta klappar för Finland 

– men också för vår by eller stad. Vi följer alltså varken Freudenthal eller Snellman, som båda 

såg språket som grund för sin nationalitetslära. Vi står då närmare Topelius. Samma 

problematik gäller, i princip, idag på EU-nivå – hur konstruera ett ”demos” men flera 

”etnos”? 

 

Då vi i år, 2007, går till riksdagsval är det speciellt på så sätt att det är 100 år sedan vi 



första gången (1907) röstade under allmän och lika rösträtt. Ofta noteras att kvinnorna både 

hade fått rösträtt och blivit valbara, men då vi minns att de röstberättigades antal till valet 

1907 ökade från 125.000 till 1,3 miljoner, förstår vi att inte enbart ca 650.000 kvinnor utan 

även över 500.000 män erhöll den dittills saknade rätten. De breda folklagren blev därmed 

högintressanta: demos-begreppet för folk ändrades – nu hade vi ett folk med samma 

statsborgerliga rättigheter.  Och det svenska folket i Finland, dvs inklusive allmogen, blev 

                                                 

1

 Vasabladet den 26.1 2007 



 


 

2

även det Svenska partiet tvungen att lyssna på. Det skulle mobiliseras genom konstruerandet 



av ett nytt Svenskfinland, som ditintills inte funnits. Att det sker genom att nyttja etnos-

traditionen är inte överraskande med tanke på Finlands svenska 1800-tals historia. Men SFP 

var från början samtidigt fången i det borgerliga och liberala tänkandet – en förening av 

bönder och borgare, medan arbetarna har stått utanför. Ändå har etnos-politiken med språket 

varit så starkt genom årtionden, särskilt i Österbotten, att det tänkandet länge samlat röster 

oavsett vilken politisk linje SFP i övrigt drivit. Men hur länge och långt kan man räkna med 

de trogna svenska rösterna?  

 

Vi har sett modifikationer i senare års röstningsbeteende och genom de betoningar SFP 



gjort. De svenska rösterna sprider sig allt mera över den politiska skalan, medan de övriga 

partierna blir allt mera svenska. I samma takt har SFP:s politik glidit högerut. Inför årets val 

har t.ex. en del SFP-kandidater gått så tydligt ut kring arvsskatten, som tydligen mer eller 

mindre borde slopas, att vissa samlingspartistiska kandidater nästan framstår som 

vänstersinnade! Och allt detta trots att Österbottens landsbygd idag allt tydligare hålls igång 

med subventioner och ”utjämningspolitik”. Man borde inse sitt beroende av skattepengar.  

 

Hur är det då med etnos, d.v.s. svenska språket som det gemensamma? Vad händer då 



man kallar sig ”suomalainen kansanpuolue”?  Uttrycket kan ju uppfattas lite hurtigt och käckt, 

en lek med ord, och verkar heller inte ha någon djupare innebörd, än som just ett skämt för 

dagen. För begreppsmässigt det är ju en truism - SFP är per definition är ett ”folkparti i 

Finland”. Men, men. Å ena sidan appellerar slagordet till ”folket” i dess betydelse av demos – 

det är ju ett finländskt, inte finskt, folkparti som avses. Just därför, å andra sidan, är alla i 

Finland välkomna – finsk-, svensk- och tvåspråkiga. Slagordet breddar, eller urvattnar

därmed ”folket som språkligt etnos”. De svenska rösterna som i början av 1900-t var så 

viktiga, hamnar då i rörelse - också i Österbotten.  

 

Vad är det då som skall förena? Den borgerligt-liberala linjen i övrig politik? Månne 



det. I presidentvalet röstade österbottningarna på Halonen, partiledningen backade upp 

Niinistö – en spricka eller inte? Skall man verkligen lyckas behålla de svenska rösterna, efter 

en törn med etnos-begreppet, med en politik som uppfattas ligga betydligt till höger om 

mittfältet? Om det inte känns som ”nära mig” – vart går man då? Säg det. Men kanske man 

går. Vi får se. 

 

Och för att göra det hela om möjligt oklarare – i dessa tider då vi alla inser oss vara 



medborgare på en gemensam planet – ja, då blir det plötsligt ekologi och gröna linjen för hela 

slanten. Blåare än de blåa, grönare än de gröna, medan de solidariskt orienterade men rödgula 



färgerna ytterligare blekna?  

Yüklə 19,01 Kb.

Dostları ilə paylaş:




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©genderi.org 2024
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə