1
Folket som etnos och demos
1
Av Michael Uljens
SFP:s eviga utmaning och samtidigt dilemma som politiskt parti är hanteringen av två olika
begrepp för folk, nämligen två begrepp som kan uttryckas med de grekiska orden etnos och
demos. Etnos uttrycker ett folks gemensamma kultur, språk, traditioner och religion. Förenklat
kan denna tradition för folk kallas den tyska traditionen. Det tyska nationsbegreppet, etnos,
betonar t.ex. tyskspråkiga som ett folk, i olika länder. Etnos-traditionen för nation kan också
fångas med uttrycket ”till sång och hjärta ett enat folk” och har också kallats en
medborgarskapstradition.
Demos däremot förstår
som folk, eller nation, den grupp av människor som lyder under
samma lagar och åtnjuter samma medborgerliga plikter och rättigheter. Detta kan kallas den
franska traditionen och har mera förståtts som ett statsborgarskap än ett kulturellt eller etniskt
medborgarskap.
I begreppet nationalstat, och i det engelska citizenship, har etnos och demos ofta
uppfattats sammanfalla. I flerspråkiga länder, i länder med flera nationer (etnos), är detta
givetvis ett dilemma. Finland med sina två statsbärande språk vore då inte exempel på en
nationalstat, utan en stat med två nationer. Men detta gäller enbart om etnostraditionens
nationalitet förstås som språk, vilket i t.ex. Finland är för smalt. Då vi hejar på det finska
ishockeylaget är vi ändå kulturellt sett en enad ”etnos-nation”, vårt hjärta klappar för Finland
– men också för vår by eller stad. Vi följer alltså varken Freudenthal eller Snellman, som båda
såg språket som grund för sin nationalitetslära. Vi står då närmare Topelius. Samma
problematik gäller, i princip, idag på EU-nivå – hur konstruera ett ”demos” men flera
”etnos”?
Då vi i år, 2007, går till riksdagsval är det speciellt på så sätt att det är 100 år sedan vi
första gången (1907) röstade under allmän och lika rösträtt. Ofta noteras att kvinnorna både
hade fått rösträtt och blivit valbara, men då vi minns att de röstberättigades antal till valet
1907 ökade från 125.000 till 1,3 miljoner, förstår vi att inte enbart ca 650.000 kvinnor utan
även över 500.000 män erhöll den dittills saknade rätten. De breda folklagren blev därmed
högintressanta: demos-begreppet för folk ändrades – nu hade vi ett folk med samma
statsborgerliga rättigheter. Och det svenska folket i Finland, dvs inklusive allmogen, blev
1
Vasabladet den 26.1 2007
2
även det Svenska partiet tvungen att lyssna på. Det skulle mobiliseras genom konstruerandet
av
ett nytt Svenskfinland, som ditintills inte funnits. Att det sker genom att nyttja etnos-
traditionen är inte överraskande med tanke på Finlands svenska 1800-tals historia. Men SFP
var från början samtidigt fången i det borgerliga och liberala tänkandet – en förening av
bönder och borgare, medan arbetarna har stått utanför. Ändå har etnos-politiken med språket
varit så starkt genom årtionden, särskilt i Österbotten, att det tänkandet länge samlat röster
oavsett vilken politisk linje SFP i övrigt drivit. Men hur länge och långt kan man räkna med
de trogna svenska rösterna?
Vi har sett modifikationer i senare års röstningsbeteende och genom de betoningar SFP
gjort. De svenska rösterna sprider sig allt mera över den politiska skalan, medan de övriga
partierna blir allt mera svenska. I samma takt har SFP:s politik glidit högerut. Inför årets val
har t.ex. en del SFP-kandidater gått så tydligt ut kring arvsskatten, som tydligen mer eller
mindre borde slopas, att vissa samlingspartistiska kandidater nästan framstår som
vänstersinnade! Och allt detta trots att Österbottens landsbygd idag allt tydligare hålls igång
med subventioner och ”utjämningspolitik”. Man borde inse sitt beroende av skattepengar.
Hur är det då med etnos, d.v.s. svenska språket som det gemensamma? Vad händer då
man kallar sig ”suomalainen kansanpuolue”? Uttrycket kan ju uppfattas lite hurtigt och käckt,
en lek med ord, och verkar heller inte ha någon djupare innebörd, än som just ett skämt för
dagen. För begreppsmässigt det är ju en truism - SFP är per definition är ett ”folkparti i
Finland”. Men, men. Å ena sidan appellerar slagordet till ”folket” i dess betydelse av demos –
det är ju ett finländskt, inte finskt, folkparti som avses. Just därför, å andra sidan, är alla i
Finland välkomna – finsk-, svensk- och tvåspråkiga. Slagordet breddar, eller urvattnar,
därmed ”folket som språkligt etnos”. De svenska rösterna som i början av 1900-t var så
viktiga, hamnar då i rörelse - också i Österbotten.
Vad är det då som skall förena? Den borgerligt-liberala linjen i övrig politik? Månne
det. I presidentvalet röstade österbottningarna på Halonen, partiledningen backade upp
Niinistö – en spricka eller inte? Skall man verkligen lyckas behålla de svenska rösterna, efter
en törn med etnos-begreppet, med en politik som uppfattas ligga betydligt till höger om
mittfältet? Om det inte känns som ”nära mig” – vart går man då? Säg det. Men kanske man
går. Vi får se.
Och för att göra det hela om möjligt oklarare – i dessa tider då vi alla inser oss vara
medborgare på en gemensam planet – ja, då blir det plötsligt ekologi och gröna linjen för hela
slanten. Blåare än de blåa, grönare än de gröna, medan de solidariskt orienterade men rödgula
färgerna ytterligare blekna?