Måltidsekologprogrammet Örebro universitet

29 

 

 

 

Uran 

I  försöken  med  uran  var  kvoten  stråvikt/rotvikt  snarlik  den  i  fallet  med  kadmium,  vilket 

framgår  av tabell 11.  Det  tyder  på att  svaren från odlingssystemen  är lika och att kadmium- 

och  uran  har  ringa  effekt  på  relationen  mellan  strå-  och  rotvikt  vid  rådande  förhållande  i 

studien.  För  att  verifiera  detta  behövs  emellertid  ett  större  statistiskt  underlag  och 

genomförande av fältförsök i produktionssystem. 

Korrelationen mellan stråvikt och rotvikt var 0,87 för hela uranprovserien och påvisar att ett 

samband sannolikt finns, se tabell 12. Stråets vikt tycks även korrelera med strålängden, vilket 

kan  indikera  att  förhöjda  uranhalter  i  lösningen  inte  påverkat  utvecklingen  av  aktuella 

meristem.  Signifikanta  skillnader  mellan  provserier  finns  endast  för  rotlängd  och  då  mellan 

U

blank

 och U

låg 

samt U

låg

 och U

medel

 

Tabell 11. Längd och massa hos veteplantor i provserien med urantillsatser 

 

* Medelvärde provserie

** Standardavvikelse provserie

***Tillgängligt Cd [µg]= Vikt vetefrö*halt i frö*antal plantor + inital Cd konc i initial näringslösning* volym initila näringslösning + 

 Cd konc vattningsnäringslösning*volym vattningsnäringslösning - (Cd konc  vätska vid provslut* vätskevolym vid provslut)

Vikt vetefrö [g]

0,040

Cd-halt frö [µg/g]

0,592

Volym initial växtnäringslösning [l]

0,100

Volym vattningsnäringslösning [l]

0,135

Vätskevolym vid provslut [l]

0,050

Provserie Prov

Antal plantor

Strålängd 

medelvärde[cm]

Totallängd rot. 

Medelvärde   

[cm]*

Rotlängd 

/strålängd

 Stråvikt [g]

Rotvikt [g]

Stråvikt/rotvikt

a

5

22,1

118,6

5,4

0,216

0,094

2,3

b

6

21,6

121,2

5,6

0,265

0,127

2,1

c

5

22,4

105,2

4,7

0,229

0,095

2,4

22,0*(0,4)**

115,0(8,6)

5,2(0,5)

0,237(0,03)

0,105(0,02)

2,3(0,17)

a

5

20,5

92,0

4,5

0,192

0,073

2,6

b

5

21,0

92,8

4,4

0,204

0,091

2,2

c

5

18,3

67,6

3,7

0,194

0,084

2,3

19,9(1,4)

84,1(14,3)

4,2(0,44)

0,196(0,01)

0,083(0,01)

2,4(0,21)

a

5

23,2

121,0

5,2

0,226

0,094

2,4

b

5

25,2

129,8

5,2

0,284

0,108

2,6

c

4

16,9

114,3

6,8

0,118

0,064

1,8

21,8(4,3)

121,7(7,8)

5,7(0,92)

0,210(0,08)

0,089(0,02)

2,3(0,41)

a

5

24,0

107,4

4,5

0,214

0,101

2,1

b

6

20,1

79,3

4,0

0,237

0,094

2,5

c

5

20,6

70,0

3,4

0,191

0,074

2,6

21,6(2,1)

85,6(19,5)

3,9(0,54

0,214(0,03)

0,089(0,014)

2,4(0,25)

* Medelvärde provserie

** Standardavvikelse provserie

0. U

Blank

4. U

låg

6. U

medel

5. U

hög

---

30 

 

Tabell 12. Korrelationskoefficienter för fysiska mått i provserien med urantillsatser (n = 3) 

  

Strålängd   Rotlängd 

Stråvikt 

Rotvikt 

Höjd 

1,000 

  

  

  

Rotlängd 

0,542 

1,000 

 

 

Stråvikt 

0,771 

0,340 

1,000 

 

Rotvikt 

0,647 

0,489 

0,868 

1,000 

 

Vetekärnornas  uranhalt  var  0,235 µg/g  och lösningarnas  urankoncentrationer ses i  tabell 13. 

En kraftig nergång av urankoncentrationen i lösningen noterades i försöken, vilket framgår av 

tabell  13.  Referensförsöket  U

ref   

med  bara  perlit,  näringsvätska  och  urantillsatser  visar  att 

perliten tar upp huvuddelen av uranet under det  15 dagar långa försöket.  Ett kompletterande 

försök med perlit och näringslösning med en urankoncentration på 100 µg/l (som uranylnitrat) 

visade  att  urankoncentrationen  minskade  till  20  µg/l  på  10  timmar.  Även  om  uranhalten  i 

lösningen minskar kan det emellertid fortfarande vara tillgängligt för plantorna men sannolikt 

beroende av vilka mekanismer som binder in uranyljonerna. Perliten är porös och har stor yta, 

varför  mycket  uran  kan  bindas  till  ytan  genom  både  specifika-  och  ospecifika 

bindningsmekanismer  (adsorptionsprocesser).  Även  andra  mekanismer  kan  ha  bidragit  till 

minskade  uranhalter  i  lösningen.  Näringslösningen  innehåller  0,01  %  fosfor  (formen  inte 

angiven),  vilket  enligt  kemiska  jämviktsberäkningar  leder  till  att  uran  fälls  ut  som  fasta 

fosfater (Sjöberg, 2014, pers. komm.). Den lösta uranhalten kan då översiktligt beskrivas med 

funktionen  (I)  som  liknar  förhållandet  i  jord  på  åkermark  som  gödslas  med  oorganiskt 

fosforgödsel. 

Konsekvensen av dessa processer är att urankoncentrationen i lösning bestäms av hur mycket 

uran som fälls ut som fosfat respektive binds till perlit och hur mycket växten tar upp. 

U(aq) = f(pH, [PO

4

3-

], [U

perlit

], [U

växt

])                                                                                     (I) 

Provserie  U

ref

  och  U

hög 

skiljer  sig  endast  genom  att  veteplantor  odlades  i  U

hög

.  Urans 

fördelning  mellan  perlit  och  lösning  är  känd,  vilket  även  lösningens  slutkoncentration  är. 

Utifrån detta kan massan för allt återfunnet uran beräknas och jämföras med allt som tillsats 

enligt (II, III, IV): 

U

utgående

 = U

strå

 + U

rot

 + U

perlit

 + U

lösning

                                                                                    (II) 

U

tillförd 

= U

frön 

+ U

tillsatt 

+ U

näring 

                                                                                               (III) 

U

utgående

 = U

tillförd

                                                                                                                     (IV) 

---