Officerarna hade musik och dans varje kväll I officerssalongen, med sina fruntimmer. Några hade sina fruar med sig. Oftast varade deras bal till fram på småtimmarna

Löjtnant Wilkens svin rotade hål under fotträet i latrinhuset, kröp ner och gick omkring i träcken så att endast trynet och en strimma av ryggen syntes upp av stora svin. Detta året var det inga beväringar som hyrde tält, men några spisade ändå i marketenteriet. Vi fick en liten snäll korpral som hette Leo och var endast 19 år gammal, såldes yngre än vi. En kapten fick vi som hette Carlsson och avancerade till major. Han blev vanligen varje morgon topp rasande och svor i ilskan en hel hop innan allt blev klart vid uppställningen. Han tyckte nog själv att det var mycket, ty han sade ibland: ”Det var djävulen vad jag får skrika!”. Sedan han sålunda vredgats befallde han ”Chorum”. Vid chorum var det en gammal soldat som sjöng såsom försångare och varje gång han skulle sjunga behagade kaptenen att ställa sig mitt framför honom och glo på honom rätt i ansiktet, varav den stackars karlen kände sig högst besvärad naturligtvis, så att han darrade på tonen och blev blossande röd i ansiktet och även förargad av vad som av vem som helst skulle betecknas som trakasseri.

Det som var den huvudsakliga orsaken till kaptenens dagliga raseri var en annan soldat som hette Lindqvist och hade no 1. Denne ropades ju alltid först upp, men som det aldrig inträffade att han var framme i rätt tid någon enda gång, så begynte kaptenen att svärja och aldrig så litet det sedan var något i olag, så blev han mer och mer uppeldad och skrek och svor än värre. Vi uppmanade den där Lindqvisten ständigt att han skulle passa på att komma i rätt tid, men det blev alltid detsamma. Det längsta han kunde komma, det var att han kom några steg efter med kläderna uppknäppta och geväret i näven, och då blev det samma visa som vanligt, för att han inte kunde passa på och vara iordning såväl som de andra. Han teg och tog emot bannorna naturligtvis, ty en krigsman får inte försvara sig mot befälet. Då blev ju krigslagen som är 100 gånger orättvisare än civillagen tillämpad med försvårande omständigheter och subordinationsbrott. Det skall tigas, lidas och sedan klagas, men naturligtvis utan att få någon rätt. Att inte kaptenen lät karlen få arrest eller annat straff, torde bevisa att han hade ett bättre hjärta än man kunde förmoda, fastän han hördes till att vara sträng. Möjligen hade han prövat på Lindqvist också med straff och funnit det vara utan verkan, varför han lät nåd gå före rätt.

Om söndagarna skulle det göras ”kyrkoparad” av hela regementet. I fyrkant uppställdes, med fotfolket vid 2 sidor, samt artilleristerna och husarerna vid tredje sidan, och musiken, prästen och de högre officerarna vid den fjärde sidan, men de andra officerarna kommenderades av kaptenen ”Officerare framför fronten marsch”. De framträdde då, var för sina kompanier. Den fjärde sidan intogs dessutom av från kringliggande orter ditkommen civilbefolkning. Menigheten höll sig bakom musiken och prästen. Regementspastorn hette Högstädt och blev sedermera kyrkoherde i Jonstorp och Farhult socknar i Luggude hd. Han kunde tala så högt att vi tydligt hörde det även långt ifrån. Hela kyrkparaden varade vanligen endast ½ timme, men om det var solsken så svimmade alltid några, oaktat vi fick stå lediga och knäppa upp bandoläret och rocken om det behövdes, samt kunde få kallt vatten att dricka om någon blev törstig. Det skulle nämligen vara vissa vattenbärare från vart kompani och gå bakom lederna med vardera 4 kopparflaskor som hängde över axeln med läderremmar, och låta folket få att dricka, efter som någon vinkade eller gav tecken därtill. 4 sådana kopparkannor eller krus med lock till blev tilldelat varje tältlag, att användas till vatten- och kaffehämtning, men de flesta skaffade sig själva en bleckkopp till kaffekopp, annars måste man ju dricka kaffet ur locket på kannan. Varje kanna rymde också ½ ”kanna” (= 1 1/3 liter eller 1 stop). Man fick se ibland på kyrkparaden hur själve vattenbäraren svimmade och ramlade omkull, så att locken gick av kannorna och han själv blev överspolad med vattnet. Det skramlade till så det väckte uppmärksamhet och munterhet på långt håll.

Alla som svimmade blev omhändertagna och ledda, om de kunde gå, annars burna och asade hem i kompaniets sängplats av ett par eller fler kamrater som knäppte upp deras kläder och baddade huvudet på ”stackaren” med vatten. De flesta som svimmade, så var orsaken inte så mycket solhettan och stillaståendet, utan just det övermått brännvin som de druckit för mycket, ty ingen enda nykterist svimmade. Predikan begynte kl 10 f m och ”kyrkoparaden” var en ståtlig syn med den stora fyrkanten och allt folket i sina bästa uniformer. Kaptenen kommenderade var sitt kompani: ”Officerare framför fronten marsch”. Och då framträdde officerarna och ställde sig med vita epåletter och plymer i mössorna, blänkande värjor och uniformsknappar, framför sitt folk. Vi hade ju våra tjocka blåa vadmalskläder på oss, det var de bästa vi hade, men så skulle knapparna också vara ovanligt blanka, och vi slapp bära kalvapåsarna, men gevären skulle vi skyldra med och husarpojkarna skulle dra sina sablar och skyldra med dem. Korpralerna skulle ha en plym av svart tagel i mössan och en bred rak sabel, som kallades för ”huggare”, vid sidan.

Efter kyrkoparaden var vi fria till uppställningen till mat vid middag och sedan fria till kl 5 e m, då vi fick 1 timmes exercis. Jag och många andra fick permission att gå till Skäralid, till husarlägret och Herrevads kloster en söndag, och som de lovade att återkomma till kl 5, så fick så många som ville permission. Några kom igen och var fulla, de hade fått brännvin av husarerna och det hade blivit därvid, för befälet ville helst inte bry sig om det, bara de inte förde oljud under exercisövningen. I synnerhet var det en som inte kunde övertalas av befälet att vara lugn. Han fick 1 dags arrest för att nyktra till och hette S P Svensson från Väsby. Om pingst och midsommar anordnades fester för soldater och beväringar. Därvid förekom dragkamp, klättring på såpade stänger som var grävda lodrätt i marken och höga som telegrafstolpar, samt på linor upphängda lerkrus som skulle sönderslås av dem som därtill anmält sig. Med förbundna ögon skulle de gå från en viss plats fram och slå sönder något av krusen. Somliga krus var fyllda med jord, andra med vatten, och innehållet föll i kragen på den lycklige vinnaren, när han i sin blindhet lyckades råka en kruka. En olyckshändelse inträffade i det att 2 krukslagare kom för nära varandra och blinda som de var slog den ene med en knölpåk och råkade den andre på munnen (Truls Hultberg från Hustofta), så att en av framtänderna slogs av och hela ansiktet svullnade upp, och Hultberg måste avföras till doktor.

Alla kämparna hade försett sig med en ett par alnar lång stake och alla de tävlande skulle ju inte tillåtits marschera på en gång. Prytz måttade ett gruvligt slag, men som han slog bom, svepte han runt i tomma luften och råkade Hultberg som ovan sagts. Truls skulle också klättrat på såpade stänger, men genom slaget på munnen blev han nu oduglig till allt. Han kunde knappast svärja så man kunde förstå det och blodet flöt neråt hela karlen då han fördes till doktorn, sedan fick han lägga sig med sin plåga. Rätt goda pris utdelades, i synnerhet för dem som ville klättra på de såpade stängerna, men stängerna var ju tjocka som telefonstolpar så man kunde inte gripa om dem med handen. Överst på den ena stången var fästat ett nytt cylinderur. Humbug bedrevs mycket av dem som klättrade. De hade byxfickorna fulla av sand för att göra händerna tröga då de stack dem i fickan. Men ibland hände det just när de kände med den ena handen i sanden att de då förlorade taget om stången med den andra handen, som ensam skulle uppehålla kroppstyngden, och i ett rutsch bar det av ända ner till marken. Sedan var det omöjligt för samme man att gå upp igen, i synnerhet om han strävat med och var kommen högt upp, och så mycket större förargelse var det. Ordspråket besannades att den som vill kliva högst upp, faller djupast ner. Säkerligen kunde det hänt, att om de hållit fast om stången med bägge bara händerna, så hade de haft bättre utsikt ifall de ju kunnat hålla sig kvar, att då lyckas. Det blev nu endast så att de förtjänade sig en skrattsalva av åskådarna.

Vid dragkampen skulle 12 man från vart av 2 olika härader hålla fast i ett tjockt rep med knut på mitten. En skåra i marken till märke för att visa vilken sida om knuten kom till sist, utgjorde bedömning av vilken 12:a som var starkast. Vi lugguditer blev segrare över bjärehäradstolvan, och drog motparten flera alnar med knuten över på vår sida. Kaptenen i vårt kompani bjöd på punsch i sitt tält de 12 man som hedrat Luggude härad. Efter tävlingarna var där anordnat dans, med regementsmusiken som spelmän. Dansen om kvällen var på en av timmermännen byggd dansbana av bräder, men alldeles för liten, varför en oerhörd trängsel uppstod. Jag minns vår gamle snälle kapten von Bergen, han gick där och rökade en stor cigarr (något som han alltid brukade) när han såg att trängseln blev för stor, då kom han fram till banan och uppmanade oss (inte med rytande kommando) ”tillbaka lite där, ynglingar”. Vi tyckte att hans smekande stämma gjorde oss gott i hjärtat. Vi lydde beredvilligt och om han velat befalla oss det mest svåra, så hade vi gjort det, för han tog oss med storm, och ännu efter snart 60 år kommer en saknadens tår i ögat vid minnet av den människovänlige kaptenen.

Vid midsommar men även vid andra söndagar brukade en mängd civila komma och hälsa på sina söner eller släktingar, och då blev det riktigt marknadsliv med att bese vaxkabinett och komedier och höra på positivspelare, samt bjuda varandra på kaffe eller annat i marketenteriet. I tälten och i kasernerna fick dock inga civila gå in utan särskild tillåtelse. Det nämndes nyss om timmermännen. Dessa var en särskild pluton för sig, som bestod av några av stamsoldaterna särskilt uttagna till timmermän, och som inte utförde någon annan exercis. De skulle öva sig med att bygga en kavelbro över en liten mosse med vattendamm, som var belägen ett stycke utom lägret. I samma damm brukade jag och min kamrat Nils Persson bada och tvätta fötterna dagligen. Vi gav då akt på hur timmermanssoldaterna byggde på denna kavelbro. Det gick så sakta att det knappt syntes att det avancerade med ett spant då och då, alldeles som endast att fördriva tiden. Om fienden varit ”hack i häl” efter, hur skulle det då ha gått?

Mot slutet av exercistiden det andra året blev det tillställt med en stor fältmanöver. Det kom då kronobergare, blekingar och hallänningar till Ljungbyhed. Kronobergare och blekingar skulle ha ett vitt band om mössan. Vi andra hade inte annat än våra vanliga mössor. Alle man undersöktes av doktor eller annat befäl, för att få reda på vilka som var plattfotade eller krokfotade, sjuka eller friska. Alla plattfotade fick stanna hemma och passa de sjuka och se till lägret. Det blev en ganska ansenlig skara som kasserades och som således ej fick medfölja. Inte alla dessa fick stanna hemma för kroppslyte eller sjukdom, utan en stor del av dem hade så dåliga skor, att de ej ansågs kunna hålla under de långa besvärliga marscherna. Det hände likväl, som förut nämnts, att några tappade klackarna. Innan vi skulle ut på fältmanövern skulle vi proviantera dagen förut. Varmt var det så ”ravnen gabade” och i våra linnepåsar skulle vi ha vår mat. Befälet varnade oss för att medtaga smör, men några öppnade och gjorde hål inne i brödkakan och lade in smöret, men det smälte likväl och rann ut. Spegefläsket och osten var det enda som ansågs, av de gamla soldaterna, att kunna medföras, utan att smälta av hettan. Men jag och min koffertkamrat ansåg ändå att fläsket smälte och några med oss likatänkande beslöt sig för att sälja fläsket. De tog var sina sönderskurna remsor och gick utom lägret och sålde dem och kom igen och berättade att de fått 8 och 10 och några 12 öre per man för sin fläskportion. Jag inbillade nu mina fläskkompanjoner (vi var 4 som fick en fläskskånke eller stycke ihop) att vi skulle låta det vara helt, så kanske vi fick ut mer för det, än om det styckades. Förslaget blev godkänt och jag anförtroddes att realisera uppfinningen, och lyckades erhålla 3,50 kr för hela stycket. Stor blev glädjen när jag strax kom igen med sådant glänsande resultat jämfört med de andras, och grämelse och avundsjuka hos dem som sålt sitt fläsk för nästan ingenting. Vi sålde våra kronobrödkakor också hela och fick 50 öre kakan, och för dessa pengar köpte vi fint bröd eller sötbröds rågbrödslimpor. Vi fruktade att få ont i magen av det sura kronobrödet under marschen, varför vi ansåg limporna såsom lättätligare, utan annat sovel än osten, men den räckte inte länge.

Sill minns jag inte om det delade ut någon till fältmanövern, men jag tror nog att vederbörande fruktade sig för den törst denna skulle kunna förorsaka, i synnerhet som det var sådan hetta. Ifall sill utdelades så sålde vi den, för vi hade ingen sill med oss och inte heller såg jag någon annan som hade sill med sig. Varmt blev det, alldeles förskräckligt, och de som hade fläsk eller smör med sig blev nersmorda på sidan av det smältande födoämnet, så vi som inte tagit med oss något därav skattade oss lyckligare. Svårt var det att få något att dricka i värmen. Stannade vi någon gång vid en bondgård, där det fanns vatten i brunnen, så blev rasten av så kort varaktighet att om en ”stackare” hunnit få upp en spann vatten och nätt och jämt begynt att dricka, så drog och ryckte de andra törstiga i spannen så att vattnet skvalpade ut på alla håll, och den som drack fick nästan ingenting heller. Men knappast en till hann med att sätta munnen till ämbaret, förrän det genast kommenderades ”ställning” och ”framåt marsch”. Ibland kunde det hända att några utsändes efter vatten i kopparkrusen eller kannorna, men till så många förslog det inte mycket, i synnerhet som det tillgick på samma vis som vid brunnarna, så att ingen fick dricka ifred ett ögonblick utan att bli oroad och ibland med våld fråntagen kannan, och vid dessa slitningar spilldes halva vattnet ut. Snustuggarna försökte vi andra få till att dricka sist, men om de själva hämtat vattnet så kunde det ej förhindras. Men det var nog bra att ingen fick dricka mycket, ty annars hade vi nog druckit ihjäl oss. Men största delen fick ingenting alls, och det ansågs för lite. En del kärringar kom till oss och sålde bier, men den var så varm och smakade så illa, att alla som köpte svor och spottade och påstod att det hade varit bättre den förutan.

Vår kapten (Karlsson) hade förhindrat oss flera gånger att få vatten, en dag då det var mycket hett. Han gick själv med stora stövlar och byxorna uppkavlade mitt på stövelskaften, och var mäkta modig. Det var ju också sista gången han kommenderade som kapten (han blev major kort därefter). Men ett tu tre slängde han sig i landsvägsdiket och utropade: ”Får jag inte vatten så dör jag!”. Vi tyckte nog att han borde få känna på vad vi andra led, och som det inte fanns något vatten i närheten, så måste vi vänta en bra stund innan några vattenbärare hann med att gå efter vatten. En annan kapten som hette Ask förundrade vi oss mycket över, hur han kunde följa med och marschera. Han var nämligen den tjockaste människa som någon av oss sett, men detta oaktat kunde han marschera så att svetten rann i strömmar och följa med hela tiden. När vi stannade så satte han sig på släta marken, men kunde nog inte se sina egna fötter. Vi såg visserligen en jätte till, men han var inte så tjock och mycket längre än kapten Ask. Han var länsman och hette Gjerts. Vi fick under manövern bivackera i 3 nätter under bar himmel. De 2 nätterna var det på alldeles samma ställe, på Knutstorps gods i Kågeröd sn. Men den tredje natten låg vi i närheten av Herrevads kloster. De 2 första nätterna var det torrt fint väder, men den tredje natten regnade det och var kallt. Marscherna slutade kl 5 e m, så vi fick vila till kl 10, innan det blev läggdags.

Vi klädde av oss våra genomsvettade skjortor och underkläder och hängde dem till torkning på bokebuskarna, som var av beteskreaturen bitna likt klippta rundade häckar som man kunde sätta sig på liksom på resårsoffor. Många av både befäl och meniga hade försett sig med konjak, som de förklarade skulle vara så bra att blanda i vatten, så släcktes törsten utan att de behövde dricka så mycket. Hur som helst så hade vi till manövern fått en gammal korpral som hette Borg. Den fyllde de med sina spritvaror och han tog också gärna emot, så det var ju ingen svårighet med det. Så blev vår halvtropp beordrad att gå på vakt kl 1 på natten den natten. Vi som hörde till Borgs halvtropp hade ju också förberett oss med att ta på oss våra bandolär och bajonetterna, när kl var 1. Jag och min kamrat hade krupit in i en buske vid en stor sten, och vi kom just att nästa natt ligga i samma buske. Där samlade vi ihop löv under oss och våra kappor över oss, men inte sovde vi, ej ens en blund. Snart begynte kylan att tränga igenom. Vi var därför inte synnerligen ledsna för att vi skulle gå på vakt, så fick vi ju någon rörelse. Men ingen korpral kom och kallade ut oss, men vi hörde hur det på motsatta hållet från där vi var blev oro i lägret. Svordomar haglade och mummel som vi inte kunde tyda, och som ingen kom och kommenderade oss till något så lade vi oss igen i vår buske och allt blev tyst, och mörkt var det. Om morgonen när kl blev 5 skulle vi ju alla uppstiga, naturligtvis med undantag för officerarna, som hade små tält med sängkläder med sig i trossen

Nu fick vi uttydning på gåtan, varför ingen kommenderat ut oss på vakt om natten. Den gamle korpral Borg hade i fyllan och villan tagit fel på vädersträcken i mörkret och istället för sin halvtropp hade han gått till andra sidan långt bort och kommenderat en där liggande halvtropp att gå på vakt. Väl protesterade de, men befälsorder måste de lyda, ty han påstod att han hade order att purra ut dem att gå på vakt. Nåja, de gick på vakt först de bestämda 2 timmarna, men det var inte det värsta, ty det var värre att de inte blev avlösta utan fick gå från kl 1 till kl 5 på morgonen i en rad. Man kan ju tänka sig deras raseri, när de inte alls skolat gå på vakt och så fick gå där mest hela natten. Vi berömde den gamle korpralen för att han skonade oss och istället kallade upp andra att gå vakt. Men de andra som blivit förorättade svor och bannade och lovade att klaga för det högre befälet. En gammal soldat som hette Hellberg var synnerligen rasande för den lidna oförrätten. Han gick själv och tjänade som soldat, men hade ett stort hemman där hemma på roten och höll drängar som hade mindre i lön för hela året än Hellberg hade betalt som soldat, då han tjänstgjorde ett par tre veckor. Denne Hellberg skulle ju klaga för förste löjtnanten och framträdde genast så fort löjtnanten kom upp om morgonen, och framförde klagomål över den orättvisa som han och hans kamrater vederfarits under natten. Den gamle Borg bara grinade, när vi sade till honom att han blev nog olycklig, som gjort ett sådant felsteg. Löjtnanten lovade att tänka på saken, men den dagen gick och på kvällen trädde Hellberg åter fram och begärde upprättelse. Men som beväringarna begynte skoja med Hellberg, i synnerhet emedan de visste att han var stor hemmansägare och gick där endast av snålhet, så grät Hellberg av raseri och för tredje gången gick han till löjtnanten och klagade. Men då blev löjtnanten förargad och bad honom tiga. Strax därefter blev Hellberg befalld att göra handräckning med att bära vatten i en kittel, och det tog han som en förolämpning och straffarbete, men desto mer kivades beväringarna med honom. I synnerhet den i vårt lag som hette Gustav Liljeblad (han som i S Vram sjungit: Aldrig så litet osv) gick dagligen flera gånger till Hellberg och ropade: ”Tack, löjtnant” och låtsades gråta, liksom Hellberg gjort framför löjtnanten. Hellberg blev ju rasande men tordes inte slåss, och klaga kunde han ej sedan han blivit sagd att tiga av löjtnanten.

Om det var aldrig så varmt så skulle vi marschera i våra blåa vadmalskläder och knäppt upp till halsen. Därför kändes det skönt att få klä av sig om kvällarna och ta linnekläderna på sig, medan de andra svettiga kläderna och skjortan torkade. Under tiden företog vi varjehanda upptåg. Så det första vi fick tid, så skulle vi ju äta. Det smakade bra vilket man hade, om så bara vatten och bröd. De som nu hade fläsk med sig, så var naturligtvis inte allt bortsmält - åtminstone var svålen kvar. De hade fått gammalt ryggefläsk eller också ornafläsk vid provianteringen, i utdelning. Efter som de skurit bort späcket eller det ätbara, så blev där kvar ett stycke svål, liknande toffelläder. Detta läderstycke gick spektakelmakare och höll det dolt i handen och handen dold bakom sig. I ett kvickt tog de om näsan på någon som inte var beredd på spektakel, med den smorda sidan på svålen, varefter de skyndsamt tog till flykten, vanligen förföljda av den förorättade, som ju blev smord i hela ansiktet och tillika beskrattad av kamraterna.

Några officerare (de var vanligen 4 om ett litet tält under fältmanövern) fick fatt i en flicka och ville med våld draga henne in i sitt tält. Hon gjorde motstånd så mycket hon förmådde, men deras fasta grepp om hennes handleder kunde hon ändå inte övervinna, utan drog henne ända fram till tältöppningen och begynte fösa henne in i tältet, men hon begynte skrika och vi var några beväringar som åsett förloppet, som nu skyndade fram, samt lovade officerarna att därsom de inte släppte flickan, så skulle vi prygla dem, kosta vad det ville. Under många eder och hotelser måste de släppa flickan, som bodde i en bondgård strax intill och hade varit ute och sett till kreaturen, och då passerade byvägen förbi truppen. Det hördes ej av någon arkebusering (som lovats oss) varken dagen efter eller senare för oss, men man tänke sig om det hade varit ofred, när nu nästan mitt på dagen ”i ljusan dag” befälet begår våldsdåd, så hade vi nog blivit skjutna för brott mot överheten. Men lyckligtvis behöver vi inte dra allt befälet ”över en kam”, det var naturligtvis det som dessa officerare visste, att de inte fick medhåll hos det högre befälet i en sådan sak, annars hade de nog sökt hämnd mot oss.

M 7517:1-50

När vi så vilat oss och ätit, samt iklätt oss våra vadmalskläder igen, så gick jag och min kamrat ut för att se oss om lite. Vi kom så till dem som körde trossen med sina hästar och höstevagnar. Här vid en av vagnarna var det en folksamling och skratt och eder, tämligen högljutt. Låt oss gå fram och se vad de har för sig, och det gjorde vi. Vid vagnen, en vanlig höstvagn, stod en husar med mössan på sned över nacken och drog fingerkrok, och så många som försökte med honom, så rätade han ut deras fingrar, och desto mera storskrytande blev han och påstod att ingen kunde räta ut hans finger, varken på regementet eller i helvetet osv. Jag och min kamrat Nils Persson, som bägge var starka, gick närmare och jag uppmanade Nils: ”Ta du först ett tag med honom, så får vi se”. ”Nå se, här kommer beväringspojkar, vill ni dra fingerkrok, era jävlar, så ska ni se att jag snart ska avfärda er”, skrek han när han såg att vi närmade oss, för Nils tyckte det kunde vara roligt att försöka. De skulle ju, liksom de förut gjort, stå vid var sin sida om trossvagnen, och räcka händerna emot varandra över mitten.

Vid första draget måste husaren räta ut sitt finger, men med åtskilliga eder förklarade han att han inte hade fått fatt ordentligt. Nu tog han nytt tag med sitt långfinger om den andres. ”Se så, nu ska du snart vara expedierad”, förklarade husaren. Men det blev som första gången, och de kringstående husarerna begynte skratta. ”Ta i en gång till, för räta ska du”, sade han och svor på många utsökta vis. Men det blev som förut och hur ofta han velat försöka med Nils, så hade det varit lönlöst. Jag beredde mig nu att ta ett tag med husaren, men denne blev totalt rasande över nederlaget han lidit, och hans kamrater begynte också göra narr av honom, där han svor och stampade och skrek vad beväringspojkarna hade hos dem att göra, de skulle åtminstone ha prygel och det så det kändes. Vi talades vid att nu är det bäst vi avlägsnar oss, för de är oss för många. Vi gick bakom en buske samt fortsatte utom en buske och inom en annan och lyckades komma undan dem, ehuru vi hörde dem förfölja oss och svärja ”Var blev de av, de jävlarna?”. Vi kom lyckligt till vår halvtropp och skrattade åt äventyret.

En morgon var vi framme i en bondgård för att hämta vatten i en stor kopparkittel till kaffe, och såg där på en gräsplan linneräckor som vi räknade till ett antal av 60 st, de flesta över 30 alnar långa enligt vårt tycke och förstånd. Vi frågade en av gårdsfolket hur det var möjligt att de kunnat tillverka så många linneräckor, och då fick vi den upplysningen att gårdsfolket mottagit dessa linneräckor för blekning mot betalning. De måste vaktas både dag och natt för att de inte skulle bli bortstulna. Tredje dagens fältmanöver skulle vi möta fienden som var på höjderna mot Knutstorp, där de uppställt sitt artilleri och sköt lösa skott, så att det darrade i jorden. Jag, Nils Persson och 2 till, under korpral Borgs befäl, blev sända ut på rekognoscering. Vi skulle gå ut 300 steg från lägret och se om där fanns fiender, samt komma igen och rapportera vad vi upptäckt. Vi gick ut i en stor skog, men som ingenting syntes så tyckte korpralen att där var ingenting att rapportera, varför vi fortsatte ännu längre än antagliga 300 steg. Slutligen fick vi syn på en fientlig patrull med vita band på mössorna. Vi ”sköt ner” dem allesammans med lösa skott vid en stengärdsgård. Som vi nu var ofantligt törstiga, lät korpralen fortsätta marschen ännu längre i förhoppning att finna några hus eller någon bondgård, där det fanns vatten. Efter en tämligen lång vandring istället för 300 steg – det blev åtminstone 3.000 – kom vi till ett gammalt hus eller torp där det fanns friskt gott vatten. En gammal gumma kom ut och berättade på förfrågan, att huset kallades Barkebackahus och hörde till Knutstorp.