Officerarna hade musik och dans varje kväll I officerssalongen, med sina fruntimmer. Några hade sina fruar med sig. Oftast varade deras bal till fram på småtimmarna

Emellanåt spekulerade jag på att göra ett slags traktor, och det med mycket besvär, efter att förgäves ha velat beställa gjutjärnshjul av viss storlek på 2 ställen i Helsingborg och Höganäs. Men ingenstans hade de sådana modeller. Jag frågade då vad de modellerna skulle kosta, ifall de gjorde sådana vid gjuteriet i Höganäs. Det svarades att 60 kr för ett, och 30 kr för vart mindre drev, och för flera andra saker vartill modeller skulle göras begärdes så högt betalt, att jag svarade att jag själv gjorde modellerna då. Men verkmästaren förklarade att det var nog omöjligt för mig. Men jag lovade komma med modeller, och han lovade att om de var bra, så skulle de gjuta efter dem. Efter en veckas tid körde jag till gjuteriet med modellerna, och befanns de vara fullkomligt dugliga att gjuta efter. Men verkmästaren ville till en början inte tro att jag själv gjort dem, men när han förstod att jag gjort dem så ville han att jag skulle komma och arbeta på bolagets snickareverkstad. Hjulen och en hel hop till traktorn hörande delar göts efter mina modeller, som jag ännu har liggande här till åminnelse. Modell i miniatyr och ritning sändes till patentbyrån, och kanske kvarstår de där som den första traktorn. Jag löste aldrig ut patentet när jag fick höra villkoren, av fruktan för penningstark konkurrens ifall någon annan gjorde förbättring och jag var skyldig att betala 1.200 kr årligen och hålla sådana traktorer till salu. Den hette ”Mekanical Horse” (Mekaniska Hästen).

Idén begagnades och hade motorn varit uppfunnen, så hade det blivit som det nu är, en dragare bättre än med handkraft. Ävenledes spekulerade jag på och gjorde en maskin att såga och svarva med. Med ett stort järnhjul vägande 22 lispund (= 187 kg) som svänghjul att trampa och draga med handtag, men var detta liksom på en hackelsemaskin, att man på samma gång både trampade och drog. Traktormaskinen tog jag med mig, men sågen måste jag nermontera och sälja hjulet när jag flyttade hit. En sadelmakare E Johansson i vår by ville ha hjälp att flytta en verkstadsbyggnad bort omkring 50 m, hel och hållen. Han hade en kusin Braun som var snickare. Jag och Braun samlade ihop några starka karlar och asade hela huset, sedan de själva (sadelfolket) plockat ner skorsten och tegeltak. Vi drev det på såpade bjälkar, underlagda efter varandra. Sedermera hjälpte jag Braun att sätta upp hus till båda ändarna av det framskaffade huset, varpå Braun ensam fortsatte med inredningen. Hela huset sattes ett par alnar från gränsen mitt för fönstren till hans nabo, en annan sadelmakare och konkurrent, som förut lärt hos C Johansson och nersatte sig vid sidan om honom, men han hade bara ett ben.

Jag skulle någon vecka därefter köra till Öresund efter landsvägsgrus, som jag förut samlat i bunker vid ”Tyskabruket” Margreteberg. När jag kom körande ut på landsvägen vid Tjörröd, kom min kusin Nils Nilsson körande och skulle till Margretebergs strand efter mursand. Men vi hade hälsat och kört endast några minuter, då en skara fruntimmer barhuvade, gråtande och skrikande kom ut vid ett hus några 100 m länge fram. ”Men vad står på med de där fruntimren, som väsnas som de är fullt galna?” undrade vi. ”Ja, vi får skynda på, så får vi väl se.” Vi kom snart fram och frågade vad det var med dem, och då svarades det att Per murare hade hängt sig uppe på loftet i huset där han bodde. Jag och min kusin sprang av vagnarna, överlämnade tillsynen av hästarna till fruntimren och skyndade upp på loftet. Medelst en usel stege kröp vi upp på loftet och kände Per på pulsen, den slog inte men handen var ännu varm. En stor stark slaktare, ”Halte Nils”, näste nabo, hade en slaktekniv med sig men vågade ej skära ner den hängde, annars hade fruntimren därom anmodat honom innan vi nådde fram. Nu sade vi till honom: ”Skär ner honom!”, men han darrade i hela kroppen: ”Nej, jag vågar inte!”. ”Ta hit kniven!”, sade min kusin, tog fatt i repet med ena handen och med kniven som Halte Nils lämnade honom skar han av repet, ett klent rep, i ett enda skär.

Därvid föll den dödes kropp med en dov duns i loftet, ty Nils Nilssons hand släppte ju efter för tyngden, men Per hade hängt sig så lågt att benen rörde loftet och han låg baklänges med snaran om halsen. Ingen hade vågat skära ner den döde, som det troddes vara straff på, om inte länsmannen fick göra det. Jag kom hemkörande förbi samma hus som flyttades, där arbetade snickaren Braun ännu, och jag berättade och rådde honom att genast resa hem, ty hans hyresvärd hade hängt sig. Om kvällen gick jag bland ungdomarna och dansade i Lönnskogs park, men den otrevliga händelsen med muraren äcklade mig, så att jag måste springa ifrån folket och kräkas. Att jag kräktes kunde bero på att den döde hade både pissat och skitit i byxorna, och urinen hade runnit igenom loftet och väckt de nerunder boendes uppmärksamhet om vad orsaken var, så stanken var olidlig. Den dova dunsen när den hängde damp i loftet förföljde mig sedermera, så att alltid när en löt eller träbit föll i golvet från hyvelbänken, så tänkte jag genast på murarens dask i loftet. Och denna obehagliga minnesförnimmelse fortfor och fortfar ännu, nära 60 år efter händelsen. Ytterligare ett boningshus byggde jag till den sadelmakaren, som bara hade ett ben. Han hette Nils Jönsson och var densamme som jag råkade att sparka eller slå med träskon i skallen, då jag var 5 år. Nu hade han varit sjöman, fallit i däck och fått ett ben amputerat, lärt sadelmakeri hos C Johansson, skrivit kontrakt att ej nersätta sig på mindre än 2 mils avstånd, men nu likväl nersatt sig som sadelmakare 50 a 60 m ifrån läromästaren. Därför skulle det förut omtalade huset rullas fram till konkurrentens gräns, för att förtaga utsikten och förpesta luften med avträde och svinhus. På min inrådan lyckades han genom klagan hos kommunalstyrelsen bli fri från svinahus och avträdeshus.

Tiden gick och 1888 kom det till att bli min tur att vara ålderman ifrån den 1 maj 1888 till den 1 maj 1889. Någon snö hade vi ju vanligen om vintrarna, men just den vintern ifråga fick vi något ovanligt med snö. Ja, det påstods att det inte hade varit så mycket snö på 30 a 40 år förut, och det visade sig att inte senare heller, på 30 år därefter, det blev så mycket snö. Jag hade inga stora stövlar och måste för betalning låna sådana av en sjömanssläkting, som lagt upp för vintern, hans sjöstövlar. Men de var så stora, att jag måste ha 3 par yllestrumpor på fötterna för att kunna gå med stövlarna. Jag kom därvid att erfara, att det är lika svårt att bli för varm om fötterna som för kall, dvs det så gjorde så ont i fötterna av värmen, att jag efter några timmars begagnande av stövlarna ovillkorligen måste svala fötterna genom att dra av stövlarna. Ifrån no 1 till no 12 Väsby hörde de hemmansåboarna till åldermanslaget och därmed också snöskottningslaget. Alla husägare med sina tjörnehäckar, som samlade snödrivor på vägarna, var fria för snöskottning.

Nu gällde det att veta reda på var vårt snöskottningslag hade sina vägmärken, när det var tjockt med snö överallt. Ganska kinkigt kunde det vara att bara göra drängarna tillpass. Några bönder sände ut små unga drängar, som ej kunde göra på långt när samma arbete som de äldre och vuxna. Dessa senare fordrade att få snödrivorna delade ut, så att 2 och 2 fick alla lika mycket att skotta. När så de vuxna snart skottat det tilldelade, så ställde de sig att prata, snusa, tugga snus och vila sig, tills de yngsta drängarna hunnit med sin del. På visst sätt så fullgjorde många bönder inte sin skyldighet, i det de skolat sända ut efter kommando 1 man på åttingen och mindre tal, men t ex en 3/8-gård sände endast 2 istället för 3 man, eller en fjärding sände en liten dräng, så fick de mindre hemmansägarna proportionsvis göra det mesta arbetet. Kl 3 om morgonen måste jag ut och rekognoscera terrängen, ty jag skulle ju ha reda på var snön hade lagt sig och hur många personer som behövde sändas hit eller dit. Till landsvägen måste genast ett antal efter behov avsändas kl 7, om folket kom, som alltid bestämts till samling kl 7. Men så fordrade mjölkaskjutsarna att byvägarna skulle vara färdiga också kl 7 om morgonen. Men det kunde aldrig gå för sig, ty man kunde sällan få fram folket tidigare. Om det var yrväder, måste några vakter vara på landsvägen hela dagen och ta skjul i husen vid landsvägen samt gå ut och hjälpa fram resande körare, vid tillfälle då det kom sådana. Länsmannen kunde på sådant sätt ej komma åt sådant som han gjorde i Jonstorp och Tunneberga byar, att taga var gång 300 kr i böter för att inte landsvägen var snöfri kl 6 om morgonen. 2 gånger gjorde han det, och Bolin hette han.

Vanligen utgavs budet att 1 man från åttingen eller mindre skulle samlas kl 6 eller 7 vid möllan. Budet gick från man till man om ”snökastning” i morgon. Men om folket varit samlat, sades det ifrån att vi samlas i morgon vid möllan på samma tid som idag. Somliga hade en smörgås med sig, men var det vid middagstid i närheten av någras hem, så kunde de gå in och äta där, annars fick man hålla i tills kvällen kom. Men om det ej var så synnerligt mycket att göra, så funderade drängarna och pojkarna på att ”sala ihop” till brännvin, och då skulle de som blev anvisade till landsvägen köpa det på krogen i Ryd, ty däromkring hade vi vår landsvägssträcka. Kom de tillbaka och hade brännvin, så fick de dricka det efter slutat dagsverke. Antingen i möllekammaren eller i någon drängkammare var de, ty jag gick alltid ifrån deras salning och deltog aldrig däri. Om alla lytt order, borde de utskickade snöskottarnas antal alltid uppgå till ett 40-tal man, men det var högst sällan det blev så många, delvis för att det inte kunde undvaras så många.

Den likaste och mangrannaste samlingen var, när bud utgavs om inställelse den 30 april (valborgsafton) för att välja ny ålderman (åldermansgille). De var 28 bönder och de hörsammade budet till nära alla, men så fick ju inte tjänarna medfölja utom ibland att änkornas drängar fick komma. Vid åldermansgillet skulle alltid huvudmåltiden vanka med ärter och fläsksoppa. För övrigt kaffe, brännvin, konjak till toddy, röktobak, allt så mycket de ville och kunde konsumera. Det brukade också vara till långt ut på natten och ibland till morgonen. Kortspel förekom därvid och något om pengar, knack, sista stick, kasino, men mest långhund, brusbas och mariage. Men ännu var priffe inte kommet i bruk bland allmogen. Däremot ofta ”jorden runt”, men var p g a den ofta ruinerande inverkan på kassan ej så omtyckt. Majsjungare kom alltid till åldermansgården, och då kunde det hända att många av gubbarna var ”livade” och gick ut och deltog i sången. Ja, t o m företog de sig, då de gick hem från åldermansgillet om natten, att gå in i gårdar och sjunga maj, i synnerhet om någon uteblivit från gillet – den skulle de uppväcka! Var det någon som hade brännvin, så vankades det som belöning för sången.

Alltså fortfor jag med mitt vagnmakeri och jordbruk på samma gång, och på sommaren 1890 stod jag med min arbetare på verkstaden, då det hade regnat både sjusovaredagen och Petri fång den 1 augusti, och fortfor det att regna. Då kom en av mina naboar in och talade om att hans råg begynt att gro i axen! Jag skulle ut och se hur det var, ty det syntes ju inte på min råg, men den som stod upp vid yttre sidan var det ej så farligt med, dock vid öppnande av axen grydde kornen med en liten punkt, men längre in i stycket, där den låg ”på häll”, ville axen gro fast vid jorden. Då hade det endast regnat varje dag i 14 dagars tid, men med någon timmes uppehåll, lugnt, varmt, solsken och så åter regn. Jag beslöt då att ”ta av” rågen och gick ut och påtingade 2 starka karlar (Jöns P Nyman och Johannes Persson) att jämte mig själv hugga rågen dagen efter. Så gick jag till kaptenen N P Andersson och begärde att ”få låna” 3 st av hans betetöser. Han skrattade och undrade vad jag skulle med så många fruntimmer. När han hörde vad meningen var, så medgav han gärna att han skulle sända 3 töser dagen efter. De kom och tog upp det som vi 3 högg av, och om kvällen stod all min råg i travar oaktat att det regnat som vanligt och solsken emellanåt. Men det fortfor att regna och jag satte om travarna, vände ut och in, men de blev veka som repstumpar och kunde inte stå upp. När 21 dagar från Petri fång den 1 augusti gått med 3 perioder med 3 dagar och nätter i varje, då inte en minuts uppehåll i regnet varit varken natt eller dag, så blev det en halv dag emellanåt med solsken. Svarta sniglar kröp upp i topparna på travarna och åt upp rågkornen.

Då tog jag in rågen del efter del i ladugårdshusen och ställde omkring i loge och lador, samt slog av bräderna på gavlarna och hängde rågen på åsaträn över loggolven. Sniglarna drösslade av på logen, så jag sopade ihop en flera liter stor bunke av dem på logen, där de dog i solskenet. Efter som nekarna torkade, flyttade jag om dem något tätare, så där blev plats till fler, och till slut hade jag passat på vid solsken och tagit in den mesta rågen, då ett par torrvädersdagar då och då inträffade, men perioden de 7 veckornas regn gick i uppfyllelse. De bönder som hade mycket kunde ingenting göra, och när de till sist kunde köra in rågen, så föll säden av liksom rinnande vatten, så att den räntade inte mycket. Jag hade god nytta av att jag fick folk. Töserna gav jag drickspengar (bra dagspeng och mat, jag hade hushållerska och karlarna 2 kr var, ehuru 1,25 kr var vanligt). Ty när vi bakade grovbröd flera gånger i rad, blev det alldeles utmärkt, men det spordes väl, ty alla de andra kunde inte baka av den nya rågen och det vart ett sådant gny när de skulle hå ångtröskan, ty folket ville inte äta brödet. Således hade nog möllaren nästa gång bytt ut min råg, ty när vi nästa gång skulle baka, såg brödet ut liksom vanligt utanpå, men när man skar hål på kakan så rann ”mallen” (innehållet) ut som tunn välling. Hushållerskan, en gammal kvinna, grät för hon trodde att det var hennes fel att brödet blev sådant. Men jag tröstade med att sådant blev det överallt, och att hon skulle göra som jag nu sade. Hon skulle skära runt i kant på varje kaka och skrapa ut vällingen (”mallen”) i tråget igen, så skulle jag gå till butiken och köpa 10 kg vetesiktmjöl att älta i.

Det gjorde jag och hon gjorde som jag sade, och jag fyrade i bakugnen på nytt. Men så gott bröd som det då blev, har jag aldrig haft annars. De skorpor som skrapats var något beska, men kunde gott ätas och vi gjorde även så. Så länge den rågmjölssäcken räckte tog vi vetemjöl i, men när vi sedan fick av vår egen råg från kvarnen, behövdes det aldrig tas vete ibland. Således kunde man lätt förstå, att mjölet bytts ut förra gången. Efter det året lagade jag med att hugga av och inhösta rågen varje år innan den 1 augusti (Petri fång) så länge jag bodde i Skåne. Det hade jag stor fördel av, ty det blev dålig råghöst flera gånger, men då hade jag redan inhöstat min råg. Det året 1889 låg snön kvar på skuggsidan av gärdsgårdar, skogar och hus ända fram till 1 maj, och måste med spade och skyffel grävas och kastas ut. Förut hade vi i all min tid haft tidig vår. Jag minns väl att man måste ha vantar på händerna, då man körde och harvade ”skrejningen” och tidigt, ibland tillsått den 15 maj, men efter 1889 blev det inte mera tidig vår under resten av århundradet. Men sedermera har det återgått till tidig vår igen.

Att tala om alla äventyr under min skånetid blir för mycket, men en och annan, för att betrakta tiden, må förekomma. Annars, de många eldsvådor (som ledamot i brandstodsnämnd, besiktningsman, brandspruteman) som inträffade får också förbigås, eller komma i särskilt tillägg. Som det blev i det högsta 14 dagars slädföre i rad, i vanliga vintrar, med undantag för sådana som 1888 och 1889, så brukade ungdomarna passa på att ställa till ”slädparti”. Det ansågs mycket roligt att med 20-30, ja ett 50-tal slädskjutsar (”kaneskjutsar”) i rad, med musik, flaggor och ofantligt med bjällerklang., fara igenom avlägsna byar, en eller ett par mils runda och med kalas och bal vid hemkomsten till utgångsstället. Oftast var balen i en bondgård, men detta slädparti skulle vara med utgång och slutbal på Hotell Höganäs. Hotellvärden hade varit ute i byarna och tecknat dem som ville deltaga och bestämt dagen. Jag och min syster skulle vara med och satte skjuts ihop med en kusin och hans fästmö.

Samlingen skulle ske på torget i Höganäs Ryd. Stora starka, svarta hästar hade vi, men de var rädda, dels för musiken och dels för de dussintals stora flaggorna som fladdrade för vinden. Vi kom mitt inne i raden av skjutsarna och flaggan av nästkörande släde slog våra hästar i huvudet. Så körde vi ut från Höganäs, upp om Långaröd och emot Esperöd. Jag minns ej, men tror nog att det var över 35 slädar. När vi så kom fram emot där Esperödsvägen möter prästavägen i rät vinkel, där slog åter flaggan smäll om nosen på våra hästar, och dessa satte av i sken framåt och välte släden framför oss och for rätt över folket som låg på vägen. Hästarna trampade emellan armar och ben och håren nära reste sig på våra huvuden, ty vi trodde att deras död var oundviklig. Jag och min kusin Johannes Rasmusson tog bägge i tömmarna, innan hästarna välte främre släden, men då gick den ena ”milen” (betseljärnet) sönder, därför kunde vi inte hålla hästarna, utan dessa först sprang över släde och folk, och därefter rätt över en 3 a 4 alnar bred kanal, och då välte även vår släde. I detsamma försökte jag hoppa av, och då slog järnryggstödet på ”kanan” mig på det vänstra sittbenet. Ont gjorde det, men vi måste ligga på magen och asa i snön, medan hästarna skenade runt, ty vi hade håll på den enas töm. Folket stannade och kom oss till hjälp. En ”huvudstol” sprang någon till närmaste gård och lånade. Färden fortsattes, då vi fick lov att köra allra främst, så att ingen flagga räckte hästarna. Allt gick väl, fast deras häst, som släden vältes av våra hästar, den hästen skenade och kom inte ”tillrätta” förrän dagen efter, då den fasttagits i Viken. Jag märkte inte mycket ont av slaget med sätesjärnet, utan dansade och det var ingenting, och har sedan heller aldrig haft ont därav, förrän nu efter 60 år då en förfärlig värk inställt sig just där slaget tog. Möjligen har benet något krossats. Många andra slädpartier har jag ju varit med om, men för det mesta, när den förutbestämda dagen kom, så hade större delen av föret försvunnit. Högst sällan varade föret i mer än 2 veckor, och jag minns aldrig i all min skånetid (med undantag för 1888-89) att det varade mer, utom 1876-77 då det varade i 7 veckor.

M 7547:1-48

Som det förut endast i förbigående omnämnts att jag varit min far behjälplig vid beredning av malt, så får jag nu närmare redogöra därför. Alla de gamla bönderna hade efter enskiftet på 1820-talet byggt var sin ”maltkölna” eller ”malthytta”, som de också kallades, och som dessa med rätta ansågs som mycket eldfarliga inrättningar, så byggdes de långt ifrån gården och oftast ute i skogen, ty därifrån skulle det tagas en mängd ris och löv, som annars ej forslades till gården och var nödvändigt för maltberedningen. Vanligen var detta hus ”maltkölnan” det näst minsta (kläshoddan var mindre) av alla gårdens byggnader, och nyttjades ej alldeles uteslutande till maltberedning, utan fick även tjänstgöra som tillflyktsort till matställe, där medförda matkorgar vid slåtterfolkets arbete i skogen inställdes, och vid inträffande regn utgjorde ”maltkölnan” ett skydd för fåren om efterhösten. Huset var uppfört av stolpviske, lerväggar och tegeltak, brädgavlar, men inget loft. Längden 6 a 8 alnar och 4 a 5 alnar i bredd. En vägg av gråsten och lera parallellt med långväggen, 3 alnar från denna och 2 alnar i höjd, och på väggen en järndörr till en av gråsten och lera murad eldstad i form av en ugn med hål på sidorna genom på ända ställda tegelstenar med mellanrum. I denna ugn eldades det med bränne och något som framkallades mycket med rök, såsom löv, fuktigt småris m m, varför det även kunde förekomma att där rökades korv och fläsk, om det var så att slakt förut försiggått.

Men nu var det just ej om malthyttorna som jag skulle tala, utan om själva beredningen av malten, sådan den förekom i min tid, då just ingen förändring från det gamla beredningssättet i mina far- och morföräldrars tid förekommit. För den skull inredde min far en maltkölna i en nyuppförd ladugård, i samma stil med de gamla men dock avvikande däruti, att utom fyrställningen för rökeriet, även såsom brukligt blivit en fyrställning med en tät tegelugn, i vilken eldades med stenkol, den sämsta no 2 och no 4 (berg), inrättats. Men som ingen stenkolsrök fick komma i beröring med malten, så gjordes en murad skorsten. För den andra ugnens rök och ångan gjordes en annan skorsten av trä, något vid sidan om den murade. På en mur ett par alnar från marken lades järnbjälkar av 1 tums tjocklek, och på dessa fastnitades järnplåtar. Torkrummet var 5 alnar i kvadrat. I järnplåtarna var slagna oräkneligt många små hål, där visserligen någon malt kunde falla igenom, men röken skulle gå upp igenom dem. Dessa plåtar kallades för ”maltastegar” (av steka). Men somliga av de gamle begagnade bräder med genomborrade hål (”trästegar”), men dessa var eldfängda (Jag hörde att min mor talade om en bonde som var i lag med att torka malt, hade en bra fyr och skulle gå hem och få sig mat, hur hans maltkölna brände upp helt och hållet. Det hade fattat eld i trästegarna av att flammorna från ugnen blivit för stora. All hans malt brändes också upp.). 2 fyrställningar, en ugn med öppning mellan på ända stående tegelstenar, och en tät tegelugn med rör ut i den murade skorstenen. Bägge med fyrhål och järndörrar uti den murade väggen, som gick upp till loftet, liksom alla 4 väggarna i torkkammaren. Det blev således ett fyrkantigt rum ovanpå plåtarna och dessa var således golv, samt under plåtarna en undervåning med bägge eldstadsugnarna, upptagande en stor del av rummet. Här nere användes endast lergolv. I den övre, dvs plåtvåningen, var en dörr att öppna, dels för att medelst en långskaftad träraka omröra malten, och dels för att känna efter när malten var torr nog. Malten måste omröras så att inte samma sida av den ångande massan alltid låg närmast de varma plåtarna.

När så maltkölnan var färdig, så gjordes en 4 alnar lång ho utav granebräder, 1 ½ alnar bred och 1 ½ alnar hög, vattentät. I denna ho hälldes eller tömdes i korn, 6-rads eller 2-rads. Det 2-radiga var ju bäst och svällade bäst, men det var något dyrare, i synnerhet som det mest såddes 6-radskorn, som ej fordrade så kraftig jord som 2-radskornet, varför vanligen 6-radskorn användes till malt. Det kostade 12 kr tunnan. Vikt brukades inte, endast mått, halvtunna (med 3 kubikfot och 3 stop), skäppa = 6 kappar = 1 kubikfot och 1 stop, samt 2-kappmått och kappemått. Litermått hade aldrig någon hört på den tiden. Nu kunde man hälla så många tunnor korn i hon som man ansåg sig vilja ha tjockt lager på plåtarna, och desto tjockare lager, desto längre fick man hålla rökelsen och fyren ”vid lige”. I allmänhet räknades det ut så, att lagret som skulle torkas blev 6 tum tjockt överallt på plåten. Härtill åtgick omkring 4 tunnor 6-radskorn. Vattenhon var försedd med ett tapphål liksom i ett bykekar och sedan en säker plugg eller ”tapperock” insatts och kornet ifyllts, så pumpades eller slogs vatten i hon tills det gick över kornet. Tapperocken var en nertill spetsad, grovare uppåt trästake, som trängde i hålet om den trycktes, och höll vattentätt då den sattes hårt i, samt kunde lossas genom att vrida så att den öppnade för vätskan. Sålunda liksom vid brygd och byk kunde vattnet avrinna utan att kornet följde med ut. Så skulle vattnet stå tillsammans med kornet i ett dygn. Därefter tappades vattnet ut, och kornet kastades upp genom en läm på loftet där över hon. Därefter breddes kornet ut på loftet i en bunke, ungefär ½ aln tjockt, och täcktes över med tomsäckar, presenning, flera slags värmande täcken, och om det är kallt, filtar och sticktäcken. Meningen är att det skall taga hetta och gro, ty gror inte kornet så blir inte malten söt, men så får det inte heller gro för mycket, och därför måste dessa procedurer noga övervakas, så att en jämn värme utvecklas och jämn groning försiggår. Men det får aldrig gro så att det blir gröna sädesgroddar utan endast rötter, och när dessa är omkring tumslånga, så avtäcktes bunken och det grodda kornet hälldes genom en annan läm eller lucka ner på plåtarna till torkning.

Nu, sedan den grodda massan av kornet jämtjockt utbretts över plåtarna, så var det frågan om att få någon eld som både värmde och rykte. I den ugnen som eldades med stenkol var det jämförelsevis lätt att få den het, men den andra ugnen som skulle röka var det värre, ty det ville brinna våldsamt när rislöven blivit torra och man skulle passa på att kasta in fuktigt löv, risbackemylla, sågspån, sur ved, som ändå inte släckte men rykte, tills det blivit torrt och elden åter måste dämpas. Röken skall nu gå upp igenom hålen i plåtarna och tränga igenom det grodda kornet och färga detta så svart som möjligt, på samma gång som hettan från stenkolsugnen gör kornet brunt och torrt. Istället för stenkol eldades med rotknutar av ek, sönderkilade ibland. En gång i timmen öppnades den dörren in till malten och med en långskaftad träraka välvdes lagret om på plåtarna. De första 2 dygnen stiger vattenångan från kornet tillsammans med röken, så tjockt att det är liksom en ogenomtränglig massa som stiger genom ”trätrumman” (träskorstenen) ut ovanför taket. Således måste den som skulle torka malt bevaka sitt förehavande både natt och dag i minst 4 dygn för varje torkning. Vi hade också en säng framför eldstäderna i malthuset, men den röken som endast skulle gå genom malten trängde ut genom flera springor i dörren, och ugnsdörrarna då malten rördes. Därför fick maltgörare ont i ögonen av röken och vakandet. Men de gamle som var i samma rum, som både elden och röken uppfyllde hela huset, de hade det svidande i ögonen värre.