Officerarna hade musik och dans varje kväll I officerssalongen, med sina fruntimmer. Några hade sina fruar med sig. Oftast varade deras bal till fram på småtimmarna



Yüklə 413,23 Kb.
səhifə6/13
tarix05.01.2018
ölçüsü413,23 Kb.
#19713
1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   13

P g a vid eldsvådor ofta förekommande stölder, behagade kommunalstämman att utvälja ett par personer på varje rote, som skulle kallas ”bevaringsnämnden”, ett slags polis som skulle så vitt möjligt se till det lösöre, möbler, kläder och diverse, att det inte av menigheten bortstals. Till ”bevaringsnämnd” utsågs vanligen några tjocka gubbar som också kunde glädja sig över titeln, ty något annat fick de inte. En besynnerlig stöld förövades vid eldsvådan, då åskan 1880 slog ner i Långaröd hos hemmansägaren Johannes Jönsson. Ett dyrbart guldur bortstals, möjligen ur någon byrå eller möbler som var utburna i trädgården, ty blixten slog eld i ett av ladugårdshusen i den kringbyggda bondgården med halmtak. Men så skulle ägaren skyndsamt slå in eller ut ett fönster, troligen det första, ty han hade varit och sett på kung Oscar II (som då besökte Höganäs) och kom hem precis då åskan slog ner. Vid inslagningen av rutan skar han sig så illa att han måste skyndsamt lämna allt och få skjuts till läkaren. Således var han inte hemma, då möblerna bars ut. Kreaturen var ute. Om stölden begicks då Jönsson var borta och såg på kungen, då ingen människa var hemma i gården, eller sedan lösöret burits ut i trädgården, är ovisst. Det var hans systers guldur.

Emellertid blev det från den dagen borta. Men efter 3 hela år låg gulduret 1883 mitt på byvägen som går genom Långaröd emot Esperöd och upphittades av en eller flera personer som skulle gå till kyrkan och kunde läsa inskriptionen. Det var just denna stöld som föranledde tillsättandet av ”bevaringsnämnden”. Väsby kyrkespruta var visserligen effektiv, men mycket opraktiskt konstruerad på flera vis. Som förut nämnts, så kunde man inte komma åt att hälla i vatten, utan att folket 8 man vid pumparna måste stanna. Vidare att den 50 alnar (30 m) långa slangen var så tung då den blev full med vatten, att minst 14 a 15 personer behövdes för att bära slangen, ty att låta den ligga på marken, då kunde den lätt bli skadad av glödande trä eller halm, glasskärvor, spik eller annat vasst. Vidare uppåt stegar var det omöjligt att bära en så tung slang, och så många man kunde inga trästegar bära. F ö fanns det ingen trästege i ”7 kyrkesognar” som var mer än 18 alnar lång. Vidare så var sprutan försedd med hjul, naturligtvis för transport på vägarna, men endast 18 tum höga. När ett par hästar springer sträck i karriär, samt på och i sprutkaret sitter och står 6 a 7 man, hurdant obehagligt skakande och motstånd mot vägarna som om det varit större hjul eller fjädrande! Det hände ofta att folk spekulerade på att hålla fast, eller också få åka med, men livsfarligt kunde det vara. Då jag sprang till eldsvåda en gång, såg jag hur mitt sällskap slungades långt över vägen, då han försökte ta och hugga tag i den i sporrsträck framfarande sprutskjutsen. När man hörde klämtning, så försökte man göra sig underrättad om var elden var lös, genom att stiga upp på taket, och vi i kyrkbyn brukade ”springa” upp i kyrktornet där man hade vidlyftigare utsikt, men som de flesta eldsvådor inträffade om natten så kan skenet bedraga, så att det man tror är nära kan vara milslångt borta. Men annars är det en storståtlig syn att se en gammeldags kringbyggd halmtakstäckt bondgård i brand, innan husen faller omkull. Det är väl denna syn som lockar pyromanerna.

Under tiden jag var i vagnmakarläran, kom en dag någon och talade om att elden var lös! Klämtning kunde inte höras dit utom under vissa vindförhållanden, ty det var ½ mil från kyrkan. Jag och verkgesällen störtade ut, ty vi trodde båda att det gällde hembyn. Komna ut att betrakta branden, så trodde gesällen att det var hans morbrors hemmansgård, men jag trodde att det låg närmare kyrkan. Vi fick permission av mäster, och så iväg! Det var då den händelsen inträffade med mitt sällskap som skulle hugga tag i sprutan, som nyss omtalats. Men då var det en sådan gammal gård närmare mitt hem än gesällens, i yttersta kanten av Väsby sn, emot en by som kallas för Rögle i Jonstorp sn. Då kom vi så tidigt, att hela gårdens längor ännu stod upprätt. Kreaturen hade de fått ut, men hustrun som var änka hade bränt sig i händerna. Kyrkesprutan var anländ och vatten fanns, men ett stycke ifrån gården i en märgelgrav. Man måste köra efter vatten med hästar, ty det var för långt att langa, och därför gick det långsamt med släckningen. Elden hade uppkommit genom bykningskokning. Inga andra sprutor av något slag syntes till.

Vid sådana eldsvådor som inträffade i närheten av Höganäs brukade stenkolsbolagets spruta komma tillstädes, även ute i bondgårdar. Så var det i klockaregården och så var det i Långaröd vid bägge där inträffade eldsvådorna. Den senaste eldsvådan i Långaröd var på tegelbruksgården, vid sidan om tegelbruket. Antändningen skedde där genom slarvig tillställning av fyr i bakugnen. Gården var en kringbyggd gammeldags gård med halmtak. Vattentillgången var dålig, ty lergraven länspumpades om våren, så att endast i märgelgravar långt från gården fanns det vatten. Men som gården var belägen bra nära gruvarbetarnas bostäder, så kom det genast så mycket folk, att en stor del av lösöret hann bäras ut. Jag var på den tiden i brandstodskommittén, och måste då efteråt på kallelse av ordföranden medfölja i 2 dagar för avsyning och värdering av det räddade lösöret. Men jag hade närvarat vid eldsvådan och sett hur folket i tanklöshet skulle rivit omkull de nymurade tegelmurarna i stallängan, om inte jag åtvarnat först folket och sedan ordföranden, som då förbjöd dem att riva annat än skorstenarna. Ingen rotespruta var närvarande vid branden. Detta var år 1893.

Min far var också förman för kyrkesprutan och jag var i servisen, som minst en gång om året skulle avprova sprutan vid vattendammen i Pottenburg. Men min far var inte den ende förmannen för kyrkesprutan, utan åtminstone en på var rote fick en bricka av mässing, avlångrund (oval), 3 ½ tum lång, 2 ½ tum bred, med inskription ”Förman för Wäsby kyrkas brandspruta”. Ett litet hål i bredsidans överkant för ett klent trådsnöre att fästas på bröstet, synligt på rocken. Den som hade denna bricka på bröstet hade rättighet att utan krus ta strålkastaren ifrån vem det vara månde, men också skyldighet att se efter så att inte slangen kastades på jorden bland glöder och glas, eller att inte pumpkaret blev fullt av is och snö, till hinder för pumparna. Sedan blev den person förman, som innehavaren ville överlämna brickan till efter sig, och till slut brydde sig ingen om de brickorna. Jag har ännu den brickan som min far burit någon gång, men det blev oftast ej tid att knyta den fast på rocken när det klämtade. Som jag bodde mitt i byn, så var jag ofta om natten och väckte kyrkväktaren att klämta, samt prästarrendatorns söner att spänna hästarna för sprutan.

Övriga av mig passerade eldsvådor, större och mindre, innehåller inte några ovanliga moment eller något vidare anmärkningsvärt. Detta om eldsvådor som jag varit med om, men av eldsvådor som jag hört berättas om av min mor och min mormor är det i synnerhet en, men den hör ju ej till min biografi och borde således inte nu omnämnas, men för en kuriositets skull må likväl följande omtalas. En gård i Plönninge by, näste nabo till min mors hem, kom att efter enskiftet bli gränsenabo, var och är ännu en kringbyggd gård som kallas för Jöns Påls i Plönninge (jag gick ju också i småskola där). Denna gården skall ha brunnit ner 3 gånger. Första gången år 1790. Andra gången år 1807. Och tredje gången år 1839. En sägen var att en bonde Jeppa Jönsson i Väsby kyrkby skulle vid eldsvådan 1790 ha klämtat så kraftigt att stora kyrkklockan sprack och måste omgjutas, vilket också beslutades av kyrkorådet (= kyrkvärdar) och sockenmännen i Väsby år 1791, att den stora klockan skulle omgjutas. Min morfars far var då ”kyrkoråd” och hans namn står med upphöjda bokstäver gjutna på den stora kyrkklockan: Lars Rasmusson och (jag ihågkommer ej) woro kyrkowärdar 1792”. Gårdarna var då så tätt sammanbyggda att endast en s k låga (lucka, dörr, grind) var emellan dem. Det var således före enskiftet, ty senare blev den närmast liggande gården flyttad.

Det var nog den första eldsvådan på Jöns Pålsgården. Det syntes ingen möjlighet att kunna rädda byn från fullständig undergång, ty vinden stod på hela den tätt bebyggda raden, och halmtaken var torra som fnöske. Släckningsattiraljen var primitiv. Spannar och handsprutor var det huvudsakligaste i den vägen, och närmaste vatten var den norr om byn belägna ”tringe vanning” och söder om byn den dammen i ”Hogåren” (vid nuv skolhuset), bägge långt ifrån. Med skräck och förtvivlan motsåg byfolket det öde som skulle inom kort övergå dem, så mycket förskräckligare som det var om natten och utrymning av kreaturen och lösöret därigenom försvårades. När lågorna slog som högst, syntes dåvarande kyrkoherden i Väsby (vad han hette vet jag inte, men möjligen kyrkoherde N Werlins föregångare) komma ridande på en grå ”vrensk” (hingst) fram till stället. Sedan han hållit stilla en stund och betraktat farligheten, satte han springaren igång och red i galopp 3 gånger omkring elden, vände vid luckan om igen till andra sidan luckan och om igen tredje gången till luckan. Där steg han av ”vrensken” och föll på knä vid luckan och bad. Folket betraktade prästen med förundran, och ett under skedde också, ty elden nådde inte längre än till luckan emellan gårdarna, just där prästen bett, så föll elden ner och slocknade och därmed var hela den övriga byn räddad. Den gården, Jöns Påls, som var eldhärdens begynnelse brände ju ner till grunden.

Andra gången Jöns Påls gård brann 1807 är ej något särskilt att omtala, annat än att den brände ner och byggdes åter upp. Men då gården brann för tredje gången 1839 var min mor där, när takstolarna fallit ner. Då råttorna blev villrådiga och sprang på lejden, så var där i Väsby kyrkby en som kallades ”Tura Benten” (en s k mindre vetande) som tillika stammade, som sade: ”Så-så-sådant sku-sku-skulle en te de djävlana, en-en gång om året”. Sedan den tiden har Plönninge by ej hemsökts av någon eldsvåda, mer än riksdagsmannen S Anderssons gård som brann 1865. Orsaken var då en pyroman som satte eld. Det var en på socknen utackorderad pojke från Täppeshusen. Denne pojke hade förut för sitt nöje skulle satt eld på flera ställen. Församlingen bekostade hans översändande till Amerika. Samma Jöns Pålska gård står där ännu, byggd med eketrä och tegelväggar, kringbyggd, med halmtak, smala hus, men ej hopsvinglade och på taket syntes alltid råttornas stig från ladugården till boningshuset. Ännu i min barndom fanns en liten dunge ekeskog mitt på ”planen” (ägorna). Den är nu huggen men var där när jag gick i småskolan, samt en ladugård ytterligare utanom gården.

Branden den 12/8 1890 i Mölle skedde om dagen. Jag var sysselsatt med att köra in havre och ingen brydde sig om från byn att ta sig ut dit. Smeden i byn hette Sandberg. Han sade: ”Låt brinna, det är inte våra hus!”. Men hans fästekvinna var en fiskartös från Mölle. När hon hörde att det var ”Myle” (som brunnbyborna uttalar det) så rände hon barfota iväg. Hela byn var täckt med halmtak, varmt och torrt var det, och hela byn, ett par hundra småhus, brann ner samma dag. Men avståndet var så stort att vi i Väsby ansåg det lönlöst att hinna fram till någon släckning. Vi sporde att några Rives småpojkar lekt med tändstickor och orsakat elden. Smeden Sandberg hade nog orsak att inte komma där, ty han hade ofredat baron Gyllenstjernas fru en dag vid dansbanorna på Haga och därvid kommit i slagsmål med baronen. Slagit herremannen blodig på hans egen mark och givit honom ”blodvite”. Sandberg sprang då tvärs över berget till arildsidan, där han fick en båt, rodde tvärs över Skälderviken, rymde iväg och blev borta i Norrland i flera år. Nu hette han Sandberg, hade väldigt skägg, skallig och oigenkännelig, men ändå…?

Men har jag nu skrivit mycket om stora eldsvådor, så får jag till sist skriva om en liten, som kunde ha blivit stor, på visst sätt hör den ej hit, men som ju dock hör till min biografi. Vi var några skolpiltar, 2 kusiner till mig, 2 kusiner till dem och åter 2 kusiner till bägge förenämnda par, således 6 kusiner, jag och min nabo ”Änkans Petter”. Vi 2 sistnämnda var de yngsta. De äldsta beslutade att bilda ett bolag för att bygga ett hus. Man måste tro ”att arten ligger i fyglet” som ordspråket säger. Varje aktie kostade 12 sk. Jag och Petter tiggde var sin 12-skilling av våra föräldrar och erlade aktiebeloppet utan indrivning. Ett litet hus, 1 ½ aln i vägghöjd, 4 alnar långt och 3 alnar brett, sattes upp av de äldre hemma på Jöns Svenssons gård, endast 3 alnar från stallängan. Jag och Petter skulle vara med på resegillet, men vi var ju huvudsakligast åskådare att se hur de större spikade stakarna ihop med nya spik som de köpt för våra pengar, men mor Jöns Svens bjöd oss alla in på kaffe. En av de äldsta, 17 år, täckte halmtaket. Väggarna murades med tegelstensstumpar och lera. Fönster (gammalt) och dörr med lås isattes. De 2 kusinerna på stället blev riktiga JUF:are, fick små hörn att så säd, som lades, inhöstades, i detta hus. Loge, att stå på knä och tröska med miniatyrplejel och 2 loggolv var där. Vi passiva bolagsmän, dvs jag och Petter, fick ju gå dit och se på huset vid tillfälle. Skolläraren som kommit vägen förbi förklarade att det var ett bäverhus.

Men så om sommaren året efter, då allt folket var ute i vångarna och höstade, gick där dagligen en 5-årig kusin från nabogården och sökte efter att komma in i bäverhuset. Men detta hölls omsorgsfullt låst alltid, och nyckeln var gömd. Då funderade pysen på att peta i nyckelhålet med fosfortändstickor, som fattade eld och meddetsamma spreds till takhalmen som hängde ner tätt vid låset. Som det var stilla och lugnt, steg röken rakt upp, och folket på åkrarna fick syn på det och skyndade till gården och såg då pilten stå vid huset och se på. Men det blev brått upp med en spann vatten ur brunnen mitt i gården och få slängt på elden, och med förenade krafter lyckades folket få släckt det farliga bäverhuset, som brände ner i grund 3 alnar från ladugården. Men någon utdelning blev där aldrig på de aktierna. Om eldsvådor som jag har praktiserat under de 43 år jag levt i Småland torde bli ett särskilt kapitel för sig.

M 7676:1-50

Då var kullaborna rent galna att ställa till ”slädpartier”. Flera socknars ”karavaner” kunde råka i sällskap efter varandra, så att man kunde räkna över 100-talet skjutsar. Skramlandet av deras ”dombjällror” och ”runglor” hördes långt innan de körande nådde till synes. Snart sagt dagligen fick man se en skara flaggprydda slädar med musik, och ibland utklädda, fara fram genom byn. Såsom varande jordbrukare kunde jag ej få rekordskörd mer än ett par år, för råg efter halvträda 1886 och 1890 med 14 tunnor efter 4 skäppors utsäde på 1 ¼ tld. Av ärter på halvträdan, först gödslas på stubb, så såddes havre och gråärter och så plöjdes både säd och gödsel ner på en gång. När det så får växt upp till ½ alns höjd, så sätts korna i bete. Men emot slutet blir stråna grovare och kreaturen biter inte nära backen, då hugger man av fodret och lägger det till kreaturen, på samma betesvall. Men när jag kom till nära slut på ärthavren, vid ett hörn på omkring 6 kappland, var ärterna så överhandtagande att jag aldrig sett så fruktbärande, varför jag beslöt att hösta dem mogna. Där blev 2 tunnor. Detta var år 1885, men jag fick aldrig mer en sådan skörd av den slags säd. Av morötter hade jag rekordskörd en enda gång 1889. Då var det den gröntoppiga jättemoroten, 20 a 21 tum långa och 3 a 4 tum tjocka, men så tätt bredvid varandra att de rörde varandra i raden.

Jag lejde en kusin Ludvig Rasmusson, så han och jag skulle själva ta upp dem, oaktat det var brådska på vagnmakarverkstaden, ty jag hade sådan ro av dem, för de var så stora. Jag hade morötter endast på ¼ tld. Vi gick där och drog upp och lavade morötterna i bunkar som jag sedermera dagen efter körde hem. Men den dagen om kvällen frågade min kusin varför det pep så i bröstet på mig, ”du har ju astma”, sade han. Jag hade aldrig förut haft pipande i bröstet och när det fortfor gick jag genast till doktor Ringberg – tror jag att han hette – i Höganäs och rådfrågade mig. Ja, han undersökte och förbjöd mig att arbeta, och i all synnerhet inte på vagnmakeriverkstaden. Men jag svarade att jag var tvungen, och jag fick någon slags medicin, som betydde ingenting. Men jag försökte att med tiden endast bli bonde. Av potatis blev det ofta efter 1 tunnas utsäde 15 tunnor i skörd, oaktat att den aldrig gödslades med naturlig gödsel, utan sattes alltid potatisen i föregående års rågstubb.

Under många år hade ollonborrarna (Melolonta Wulgaris) uppträtt i större och större antal. Slutligen härjades stora fält av deras larver under somrarna, men ingenting hjälpte av alla dittills gjorda försök att utrota dem. Då beslöt kommunalstämman i Väsby församling år 1891 att kommunen skulle uppköpa plockade ollonborrar efter vikt, samt fick desslikes löfte om statsbidrag till lika så stor summa som församlingen själv lade ut, dvs hälften av hela kostnaden. Nu sattes det igång ett utrotningskrig, vartill ingen varken då eller nu levande människa sett maken. Snart sagt alla människor, både små och stora, plockade ollonborrar och skaffade dem till ledamöterna i kommunalstyrelsen, som var i sin rote eller vissa byar var utsedd att ta emot samt väga, betala och oskadliggöra dem. Det första året tog de emot ollonborrarna levande och för att oskadliggöra dem måste emottagarna föranstalta om deras dödande och nergrävande i stora gropar i jorden. I Väsby, Plönninge, Måarp och Gössarp byar var hemmansägaren Pål Jönsson i Plönninge utsedd att emottaga alla därstädes plockade ollonborrar. Men Jönsson hade förlorat den högra handen och måste därför skriva och föra räkning med vänster hand. 2 gånger i veckan slogs portarna upp till den kringbyggda gården och in strömmade skjutsar från alla håll, några körde med hjulbör och andra bar i påsar eller bleckspannar den dyrbara varan. Pål Jönsson som ju var av med den högra handen hade all möda att väga och skriva upp och betala. Som ollonborrarna i förhållande till sin storlek är mycket starka, så var ju täta bleckspannar eller tunnor allra bäst att transportera dem i, men en stor del folk som hade plockat hade med sig många ollonborrar i säckar, och då arbetade ollonborrarna sig igenom på många ställen, men då fick kusken passa på att sätta halmviskor i hålen, annars kröp det snart ut några kg innan han fick vägt dem. Passades ej sådana söndriga säckar för jämnan, så varade det ej synnerligen många minuter förrän dessa halmviskor petades ut igen av de frihetsälskande insekterna. Ibland kunde det hända att man fick vänta en stund när många säljare kom på samma gång, och då var det lustigt att se hur kuskarna hade brått med att stoppa halmsuddar i hålen på gamla gödselsäckar, och andra mindre starka säckar. Så flög några ollonborrar ut här och andra där, tillkännagivande att nya möjligheter yppats för rymlingarna.

Pål Jönsson hade en sädesbinge, som troligen rymde omkring 5 tunnor, uppsatt på fjädervagnen, att förspännas och köras till mejeriet när bingen blev full av ollonborrar, för att släppa skållhet ånga från ångmaskinen igenom insektsmassan och på så sätt döda dem. Varje gång locket på bingen öppnades för tömmande av någon säck, spann eller tunna, så passade genast en svärm ollonborrar på att flyga sin kos. Över taken kunde man se, när man närmade sig gården, hur ollonborrar utsluppna ur säckar, spannar, tunnor och binge, flög som en bisvärm. Hela gården luktade fisk på mottagningsdagarna. Några plockare var ”snusförnuftiga” och gömde sina ollonborrar en tid, ty till att börja med betalades ej så högt pris som senare, enär det ansågs att ju längre det led, bleve det alltmer ont om dem, och då skulle det högre priset locka folk till att ändå plocka. Men ”oldenburgarna” begagnade tiden flitigt till att riva hål på säckarna eller krypa emellan locket på tunnorna, så vinsten blev i många fall ganska minimal.

Men så det andra året blev det bestämt att ollonborrarna skulle avlämnas dödade, så att kommunalledamöterna slapp ifrån att köra fram och åter emellan mejerierna eller annan ångmaskin för att få dödat insekterna. Det var ett säkert medel att hälla kokhett vatten över dem i något vattentätt kärl, tunna eller bleckkärl. Men så fick man passa på att hälla det kokheta vattnet överallt så att inte där blev mister, ty då undgick en del insekter förstörelsen. Därför inträffade det ofta, att sedan ollonborrarna var vägda och tömda ur säckarna, att några ollonborrar likväl kröp omkring och var således ej döda. Då fick leverantören den äran att skrapa eller plocka dem ihop igen i säckarna, hem med dem och döda dem igen ordentligt, innan de kunde tas emot. Några plockare av mindre partier funderade på att komma med säckar och påsar så genomvåta och dränkta med vatten, att stort avdrag måste göras för medfört vatten, som de inte hade förmodat. Priser per kg var nog lika bägge åren, med 5 a 6 öre i början, men efter som det blev mer och mer ont om dem, sattes priset upp till 8 a 10 öre, eller möjligen högre.

Tjänarna på flera gårdar fick en summa av flera hundra kr att dela vid slutjakten. Trätor uppstod ibland om jaktmarken mellan befolkningen på de olika gårdarna. En del folk som inte hade någon jaktmark (med jaktmark menas nära nog alla slags lövträd och buskar kring trädgården och i skogen) plockade i skog och mark, under det tjänarna eller ägarna ej hade tid att plocka, och då uppstod tvistigheter, ty egentligen skulle det ju vara för var och en fritt liksom vid vildbärsplockningen. Men närgångenheten var också många gånger gränsande till oförskämdhet. Ollonborrarna behagade mest eken men f ö alla slags lövträd. De kom fram just när rågen begynte skjuta ax i holken på strået. Bittida om morgnarna, när det var svalt, var ollonborrarna krumpna och släppte lätt, så att de kunde ristas ner från träden, men längre fram på dagen höll de hårdare fast, eller också flög de genast bort innan man hunnit uppsamla dem. Ibland kunde ett träd vara så fullsatt med ollonborrar, att de helt och hållet täckte jordytan ner under, sedan de skakats ner. Redan 1868 såg jag en ek på våra ägor, som var så fullsatt med ollonborrar att då drängen gick med sina träskor för att krossa dem som min far riste ner, att ollonborrsmassan krossades, klibbade och hängde som lera vid träskorna. Således hade ju dessa insekter i många år förut varit en landsplåga, innan utrotningskriget igångsattes.

Även det tredje året köptes ollonborrar, men oaktat att högre pris utlovades så lönade det sig inte, ty de var då så tunnsådda att det blev intet av jakten. Men minnet av ”ollonborrskriget” kvarstår. Hur dessa odjur slog mot fönsterrutorna sedan vi lagt oss, och man kunde ha fått på sig någon som ett tu tre kröp mellan skjortan och nakna ryggen med sina vassa klor, eller i håret sedan man lagt sig. Kastade man så en sådan skyndsamt ifrån sig, så om ett par minuter flög de mot fönstren brummande och föll för att fortsätta hela natten tills mörkret blev för djupt. Jag tror inte att de kunde se i djupt mörker, ty de flög aldrig mitt i natten. Om kvällarna i maj månad kom ollonborrarna upp ur jorden och svärmade tillsammans med dem som redan var uppkomna i sådan myckenhet att de smattrade som hagelskurar mot träd, hus och andra föremål som de ej hann undanvika för i rätt tid. Ibland hände det att de fastnade på kläderna och sedan följde med in i husen, där de sedan flög och dunkade mot fönsterrutorna sedan vi lagt oss.

Väsby församlings bekostnad för inköpta ollonborrar belöpte sig till 10.000 kr. Således skulle församlingen ha 5.000 kr av staten (eller hushållningssällskapet, jag minns ej vilket). Men så fick församlingen vänta på bidraget i 3 år, då det äntligen erhölls. Inte allestädes förekom ollonborrarna, utan endast i vissa församlingar. Men sedan ovannämnda utrotningskrig har inte heller dessa skadeinsekter kunnat föröka sig så mycket att man behövt vidtaga sådana radikala medel emot dem. Ollonborrsplockningen blev ett stående samtalsämne, och hade telefon och radio funnits så hade det blivit livligt omdebatterat, troligen även i tidningarna, liksom ett annat krig, och många är de historier som av många (ett fåtal nu 1941) av de äldre kan ihågkommas från den tiden. Ett par får anföras:

Det var en målare som hette Ekholm i Väsby. Denne som ej hade mer än sin lilla trädgård att plocka ollonborrar i, fick lov att plocka en dag i kapten N P Anderssons skog i Väsby. De stora ekarna var just ej några lätta träd att försätta i sådan skakning att ollonborrarna släppte taget. Men målaren, som var en ganska stark karl, lade av kläderna så när som byxor och skjorta, klev upp i ett träd efter annat, ut på grenarna, slet, ruskade och svettades, och drack den dagen 10 liter kärnmjölk, men ristade ner på marken en sådan massa ollonborrar att hans fru och en gesäll hade fullt upp med att plocka upp dem och samla dem i säckar, och befanns partiet ollonborrar för den dagen inbringa över 10 kr. Hur högt priset per kg då var minns jag inte, men om man antager 8 öre så var det 125 kg ollonborrar, nära nog så tungt som en tunna råg.


Yüklə 413,23 Kb.

Dostları ilə paylaş:
1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   13




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©genderi.org 2024
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə