Officerarna hade musik och dans varje kväll I officerssalongen, med sina fruntimmer. Några hade sina fruar med sig. Oftast varade deras bal till fram på småtimmarna

Det berättas om en energisk kärring kallad ”Trädgårdskärringen”, hur hon inte allenast hade lakan att uppsamla ollonborrarna på, utan även en sängdyna och sängkläder med sig, för att ligga över tills det ljusnade så mycket att hon kunde plocka, men hon hade ej själv ”jaktmark”. Så hade vi en rik ungkarl som kallades Jöns Svens Anders. Denne hade ett litet kvantum ollonborrar i en sillakutting, och som han bodde ett par km från Pål Jöns gård så skulle han ju spänna häst för fjädervagnen och köra dit, men så kom där ju ett par fattiga husarehustrur och anropade Anders när han kom körande, att han måtte medtaga deras små påsar med ollonborrar och avlämna på samma gång. Jo, Anders var ej motvillig och iväg bar det. Kommen fram fick han vägt och hällde ut ollonborrarna på en stor bunke av dylika på gödselhögen (de skulle vara dödade, men Pål Jönsson fick syn på några som kröp och genast blev Anders befalld att plocka upp ollonborrarna igen). De omkringståendes åtlöje retade Anders, men röd i ansiktet plockade han och måste samla upp partier igen i sin fjärding. Men så var det de skickebud han hade åtagit sig. Det syntes ej på ovanytan i påsarna, men när de hälldes ut så befanns det att de ej heller var skållade tillräckligt, utan kunde krypa. Samma historia igen, och under vårt grin och hans svordomar fick Anders äntligen skrapat upp dem igen, och ”i fly fläng” bar det av hem och han kom snart tillbaka, men husarnas ollonborrepåsar lät han vara hemma hos dem.

Som förut nämnts hade jag både lust och behov för att passera auktioner, och som jag tillika alltid varit en bokmal, så hade jag med tiden samlat flera gamla kuriositeter bland böcker. En vinter fungerade jag som lärare ömsom och lärjunge ömsom. Jag skulle lära en sjökapten att räkna och föra böcker, ty en man kunde få föra ett fartyg på den tiden med ganska små teoretiska kunskaper, om han bara hade den praktiska erfarenheten och kunde göra några anteckningar i skeppsjournalen, aldrig så lite. Jag skulle gå till honom 2 kvällar i en vecka, sedan skulle han komma till mig 2 kvällar i nästa vecka. Jag skulle hjälpa kaptenen att räkna och han skulle lära mig att splitsa tågvirke på alla en sjömans behövliga och brukliga sätt. För den skull köpte jag hem nytt tågvirke, att ha som försöksobjekt. Konsten var nyttig och ännu sitter den kvar hos mig, och har varit mig till stort gagn. Senare tog han styrmans- och skepparexamen och undervisade mig i hur man skulle bestämma det geografiska läget, men som därtill fordras sextant eller oktant, och har ju heller varit i behov av att dra någon nytta av den sortens orientering för min del.

Som sagt, jag var ju en ”bokmal” och alla böcker som fanns i Väsby sockenbibliotek hade jag redan, med begynnelse i skoltiden, genomläst, och dessutom upplånade jag böcker av en mängd olika slag. Men när så min syster 1884 dog och det skulle rymmas upp i lokalerna, så togs en stor mängd av mina böcker och bars upp på loftet över boningshuset, innan begravningen. Men meningen var att de inte skulle kvarligga där länge. Som nu alla bönder och jag med brukade ha vinden eller loftet över boningshuset till spannmålsmagasin, så samlades där alltid en massa råttor, antingen stora eller små. Där de stora var, vågade inte de små komma. Ingen människa torde ha lidit så mycket förargelse och förlust i förhållande till egendomens storlek, som jag, genom råttor. Nåja, böckerna kunde jag ju aldrig tro skulle vara i någon fara för råttor, när de hade mat tillräckligt av spannmålen av alla slag uppe på loftet. Men när jag efter någon tid skulle se om mina böcker, så hade möss byggt bo i dem och begagnade pappret till sin boinredning. Synnerligast illa hade de gått åt en tjock gammal bok med läderband, där de hade gjort ett bo precis mitt i boken med en boll så stor som en knuten hand urholkad igenom nästan alla bladen. Boken hette ”Johan Barclaii Argeniss” och var en av de äldsta tryckta romanerna, indelad i 5 böcker och tryckt med stor gammeldags stil, och med träsnitt eller kopparstick, säkerligen från 1600-talet. Jag har aldrig sedermera kunnat skaffa en dylik.

Vidare förstörde mössen flera uppstoppade fåglar, däribland ett par sällsynta hökar. De små mössen blev så talrika att när jag och arbetarna satt vid matbordet, som stod upp till väggen vid ett fönster, så satt ett par möss vid bordskanten och betraktade oss. Jag beslöt då att göra ½ dussin musafällor genast. Som jag var i lag därmed, kom handelsidkerskan Karolina, nästa nabo, och nödgade mig att meddetsamma även göra en sådan åt henne. Således gjorde jag 7 st dubbelfällor och behöll de 6. Den första natten var där 12 st möss i fällorna. Den andra natten var det åter 12 st, och tredje natten åter 12 st. Men därefter avtog det med fångsten, så att endast 5 a 6 st togs var natt, och slutligen efter 3 veckor kom det inte fler, men då hade jag fångat 64 st möss. Katt hade jag ingen då, ty den jag haft var gammal, så de stora råttorna ”flög på” katten och sårade honom, och han var oförmögen att jaga dem. Jag måste ju därför skjuta katten, men snart tog de stora råttorna överhand och inte allenast fördärvade sädesladornas innehåll utan även en del gagnvirke av sågade och tillyxade plankor, stockar m m genom att bygga sina bon ibland dem och därmed väta och ruttna dem, fördärvade för stora kostnader. Dessa stora råttor hann jag aldrig utrota, hur många jag än fångade, sköt eller skaffade katter. Dessa råttor bodde i jorden under ladugårdshusen. Visserligen var där en liten duktig vessla som årligen höll dem något i schack, men så tog också katten och åt upp vesslan 2 år i rad, när sista sädeslavet tröskades.

Som jag hade många järn i elden, heter det ju att något bränns. Jag hade ju ej tid att stå på logen och tröska tillsammans med en annan tröskeman, såsom innan jag var vagnmakare, utan lejde ett par murare att tröska för 50 öre om dagen och maten. Men så skulle de endast tröska vid dagsljus. Detta ackord var de glada för, ty annars var de ju arbetslösa när mureriet slutade om efterhösten. Läkaren hade ju rått mig att inte arbeta på vagnmakeriverkstaden – för dammets skull – varför jag försökte att få köpa mer jord, men efter flera fåfänga försök beslöt jag att antingen sälja eller arrendera bort, och resa över till Amerika. Jag sade stopp till alla mina kunder och gav mig endast till att lära engelska språket en hel vinter. Endast under den tiden var det en som nödgade mig att göra ett hjul. Jag hade fått brev från en skolkamrat i Amerika, att jag var beredd plats på byggandet av en ångkvarn vid canadensiska gränsen i Minnesota, där det var något som hette Chippeway Falls. Men fram på vårsidan 1893 blev det 6 månaders immigrantförbud i Amerika. Ingen europé fick landstiga, troligen p g därav att allt det uslaste slagg och förbrytare från Europa skickades dit.

Under väntetiden blev jag sjuk, men ut på efterhösten gick den amerikafebern ur mig och jag tog i med mitt vanliga arbete igen, gick på auktioner och på landsbygden och köpte gagnvirke. En vagnmakare från Kattarp sn nersatte sig i Höganäs, men efter kort tid flyttade han åter bort. Min far ville inte heller att jag skulle resa till Amerika. Jag var ju den ende sonen. Jag försökte åter köpa mer jord och hade gjort avtal, men de ville ha 8 dagars betänketid och ”baxade” sig. Större egendomar på 60 tld erbjöds mig, men då skulle jag skilja mig vid det jag hade, och till slut sålde jag det jag hade till en misstänksam murare. Nu var jag den ende som hade hemman som inte bytt om ägare, i hela åldermanslaget utom en till (Per Ingelsson). Alla de andra hade sålt till söner eller andra. En murare hade köpt ett av mina naboställen, och vi överenskom att mitt i rågången oss emellan gräva en brunn till gemensamt bruk. Jag skulle utföra arbetet, och han skulle betala mig 15 kr. 2 st ”vattenvisare” utpekade just det ställe där vi önskade gräva, att där var korsådror och mycket vatten.

Jag grävde ner 9 alnar och sprängde i sandsten med dynamit. En annan av mina naboar kunde med sådant, och jag blev en gång beordrad att gå ner till honom med dynamit, stubin och stickor, sedan han borrat färdigt. Jag såg på då han laddade, och att han skar för kort stubin, men jag for upp på stegen då han tände, och i detsamma sprang han också upp på stegen, som därav gick sönder i det att ett par stegspolar brast, så vi hamnade båda på bottnen, men kvickt upp igen och vi lyckades kravla oss upp så att vi hängde över brunnskanten när skottet small, och kastade upp ett regn av stenskärvor och sand som föll över oss, men det blev aldrig stora stycken i sandstensskott. Men när jag stensatte brunnen, var jag ensam och begagnade den där liggande rågångsstenmuren. Jag hade hunnit ifrån bottnen halvvägs uppåt då jag skulle asa en stor sten och lägga ner. Men den ville asa eller glida för fort, och jag stod på en planka som låg tvärs över brunnen och motade stenen med händerna, men stenen kom likväl emot mig och vart mig övermäktig och gled tum för tum emot mig. Jag höll emot av alla krafter och vågade inte släppa, ty då fölle den genast över mig. Jag visste inte annat råd än att försöka hoppa undan, men insåg att det vore en säker död, tyngden blev mig övermäktig och nu kunde jag inte längre. Svetten kom av förskräckelsen, ty nu måste jag släppa.

Men i detsamma kom min gamle nabo Nils Jönsson förbi, ”högg” en järnstång och satte den i med ett raskt tag framför stenen. ”Nu kom du såsom utsänd av Vår Herre”, sade jag, ”ty nu kunde jag ej hålla den längre, och hade jag släppt så hade jag krossats”. ”Ja, jag såg det, men du får ej ta så stora stenar”, svarade han. Men jag påvisade att det lyckats mig att lägga ännu större stenar. Jag fick brunnen färdig, med ekebjälkar, plank och brunnslock, men där blev aldrig en droppe vatten i den, ty kolgruvan går där inunder. Och aldrig fick jag heller något av muraren Olsson för arbetet. Men brunnen kunde vara bra att leda dit dräneringsrören. Men ca 50 m från denna brunn grävde jag i ett dike, där en videbuske växte, endast 3 alnar ner och där blev den härligaste vattentillgång som aldrig tröt. Jag gjorde en stor brädtunna och satte ner där, och vattnade kreaturen. Där hade ingen ”vattenmagnet” visat mig.

Som förut nämnts om den misstänksamme muraren som jag sålde hemmanet till, må exempel anföras på hans oförståndiga misstänksamhet. Han gav mig en revers på 2.000 kr, som han skulle efter några månader betala. Men han ville att jag först skulle skicka pappret kvitterat till honom innan han betalade något. Men jag menade att jag ej ville kvittera det jag ej fått. På sådant sätt måste jag skicka pappret till en av mina kusiner, som skulle genast tvärs över bordet räcka fram kvittot så fort han lade upp pengarna. Jag kände till hans misstänksamhet. Stendöv var han, hette Svensson och varje söndag kom han med hustrun med sig och ville pruta sig till något lösöre i och med hemmanet, och lyckades också 2 gånger att få något, men den tredje gången ville han ha bägge mina feta svin, då han förut fått det ena. Men då blev jag rasande, slog näven i bordet och lovade att köra dem ut med deras prejeri. Men då gick han in på mina villkor om priset och vittne kom tillstädes så att jag fick skrivet några rader, men han betrodde inte någon annan än länsmannen till att skriva köpet. Jag skulle ju bo där till den 1 oktober och så råg på så stort stycke som vanligt, men jag tog noga vittnen på allting, både dem jag lejde till jordskötseln och hur mycket råg såddes och beskaffenheten därav. Likväl skulle han vilja krångla, men jag hänvisade: ”Gack till de och de, som kan vittna!”.

Jag måste således hålla auktion på allt lösöre, så när som en järnvägsvagnslast av flyttsaker. Jag hade åtskilliga gånger varit uppe i Småland hos mina svärföräldrar. Jag hade ju gift mig med en småländsk betsköterska 1896. Jag var och skulle köpa en egendom, och för säkerhets skull så löste jag ut gravationsbevis på förhand över de ställen jag spekulerade på att köpa. Den dagen jag hade auktion på lösöret, blev det sådant oväder med storm och hagel, så att folket inte kunde vara ute, och jag hade brett ut lösöret på ½ tld, mitt gagnvirke och övrigt. Men roparen endast nämnde en liten summa i utrop, och det första bud så slog han bort det. På det viset förlorade jag säkerligen 700 a 800 kr. Dagen efter auktionen, då folket skulle avhämta sina inrop, blev det en verklig marknad. De köpte och sålde, ty det hade varit så billigt att många fick flerdubbelt betalt för det de köpt. Såsom exempel hade jag 2 vagnar s g s nya, en fjädervagn och en arbetsvagn, vardera i värde om 150 kr, och då måste jag tigga bort fjädervagnen för 14 kr och arbetsvagnen för 10 kr. Jag kunde ju ej få plats till allt på en järnvägsvagn, och dessutom skulle jag ha vagnar och yttre redskap där jag köpt i Småland. Hyvelbänken som kostat 30 kr slogs bort för 10 kr.

Nåja, så gällde det att packa allt i lådor och lårar, och skaffa allt på tåget en viss dag. Jag påtingade en hop bönder av kringboende goda vänner att köra till Höganäs övre järnvägsstation dagen innan vi skulle resa. Det sista arbete jag måste utföra i Skåne var att sätta stålröret i halsen på Håkanstorps tjur, som fått trumsjukan. 4 a 5 man måste hålla tjuren och hade han inte haft stark länk och tjuderpäl så hade han fördärvat oss, men han blev bra. Detta var dagen innan vi skulle resa, och jag minns hur den gamla håkanstorpamoran kom ut på åkern när faran var överstånden och bjöd in oss på kaffe, men en av naboarna som kommit oss till hjälp ville ej gå in. Då nödgade hon honom flera gånger, men alltså nekade han. Till slut vart gumman förargad och utbrast: ”Nå så lad blai då!”. Han hette Nils Gudmundsson på Tornarna. Röret måste jag lämna till 2 av mina naboar som skulle ha var hälftendel i det. Då jag köpte röret var det ingen i nejderna som hade ett sådant, varför genast dessa 2 naboar prompt ville ha del i det, med villkor att det skulle kvarbliva hos mig och jag fick använda det även på andras kreatur.

Om lördagen veckan innan vi reste hade jag varit och hämtat 3.000 kr i Kullens Sparbank, men som jag kom nära banktidens slut och ej hade sagt ifrån förut, så svarades det att jag kunde få om jag vore belåten med att ta emot sådana pengar som där fanns, och det lovade jag. Jag fick då 1.200 kr i silver, 300 kr i guld och resten i sedlar. Stängt var det i Skånes Enskilda Bank mitt emot, annars hade jag kanske kunnat växla där, men nu fick jag båda kavajfickorna fulla av silverpengarna. Guldpengarna kunde jag ha i börsen och sedlarna i plånboken. Jag kom ut och gick in till en handlande och fick bytt ut 300 kr. Så kom Lars Johansson, en bonde i Väsby, och jag fick åka på hans arbetsvagn med åkbräda tvärs över. Jag hoppade upp på åkbrädan, och när jag satt mig öppnade jag locket över rockfickarna. ”Nej, se på järrlarna, jag får visst röva dig!” sade han och därmed grep han mig tvärt om livet, men jag sade att om han inte körde vackert, så ville jag inte åka med honom. Han bara skämtade givetvis, men jag fick ju åka ett långt stycke. Sedan fick jag gå och hålla under bottnen på fickorna, för att inte tyngden skulle töja ner fodret och brista. Sedan den dagen har inte mina fickor besvärats av för många silverpengar.

Veckan därpå hade jag gått till Höganäs övre station och rekvirerat en ”finkevagn”. En av tjänstemännen, som hette Stockenström, förklarade att jag kunde själv göra det, och jag gick till telegrafkontoret och telegraferade, och då jag kom igen så var den snälle stationsinspektoren Pettersson inne, då jag anmälde att jag telegraferat efter och blivit lovad en vagn. ”Hur kommer det sig att ni har telegraferat?” undrade han. ”Jo, herr Stockenström förklarade att det borde jag själv göra”, blev svaret. Då sade han till Stockenström: ”Du vet ju att det är vår skyldighet att vi telegraferar efter vagn, det är ju således ett stort fel!”. Men jag fick ingen ersättning av järnvägen, telegrammet kostade nog ett par kr.

Då jag gick ifrån stationen gick jag om Plönninge, och där träffade jag en snickare vid gruvan, som var gift med en nästkusin till mig och prompt ville övertala mig att ta emot anbudet från verkmästaren att inträda vid bolaget som snickare, och när jag gick om igen igenom Steglingegården, så kom ladufogden Bengtsson ut och kallade på mig, och ville återigen övertala mig att övertaga hans plats, och jag kunde ju sälja den egendom jag köpt i Småland. Men jag svarade att jag dugde inte till att sköta hans plats, men han menade att han skulle bistå mig, ty han skulle ändå bli boende på gården. Men jag försvarade mig med att det kunde inte ändras. Sedan vi lassat alla våra grejer på vagnarna och fått allt inpackat i godsfinkan, så var där inget lås, utan jag måste åstad och köpa 2 st grovaste hänglåsar som kunde anskaffas.

Som förut nämnts hade jag varit i Småland flera gånger och skolat därunder köpt hemman, och alla hemman var till salu och för mig att tycka så var de ganska billiga i pris. De 2 dyraste, dvs den högsta köpesumman, var 15.000 a 16.000 kr. Men så stora hemman ville jag ju inte ha. Alla de andra var därunder i pris, dock proportionsvis var egentligen de största billigast. Det var rätt så besvärligt att resa, för SSJ-banan var inte färdig mer än till Strömsnäsbruk, och hade man inte skrivit förut så fick man leja skjuts ifrån Strömsnäs till Ifla, men hade man förut skrivit så kunde skjuts från Ifla möta i Strömsnäs. Men vägen om igen mot Höganäs var mycket sämre. Då måste man kl 1 på natten resa med hästskjuts från Ifla, för att vara i Strömsnäs kl 4.30 på morgonen. När man så kom till Markaryd kl 1, så var där 4 timmar tills nästa tåg gick mot Åstorp, och 3 ½ timme därifrån till Kattarp och Höganäs kl 10 på kvällen. Sedan fick man gå eller leja skjuts hem till Väsby, så dygnet gick nära åt.

Bland andra hemmansaffärer som var på förslag, så var det en som jag överenskom med om priset, men då hade jag ej ännu sålt i Skåne. Men jag sålde och reste där upp till Småland, och vi var överens om priset tillsammans med ett par hästar, som jag var ute och provkörde. Han hette August Magnusson på Ifla yttergård. I 4 vittnespersoners närvaro gjordes affären upp, men efter en stund förklarade Magnusson att den bästa hästen ville han ta tillbaka, samt en del stora björkar på den vackraste kullen vid gården, men vittnena förklarade med en mun att vi slagit ihop med löfte att köpebrev skulle därpå skrivas. Magnusson föregav sig vilja vänta till dagen efter, för han hade köpt Kvarnagården ihop med en annan och jag skulle komma till honom dagen efter. Jag gick hem till mina svärföräldrar, sovde den natten intet, men efter noggrann granskning så syntes ej något skogsskifte på den karta som han utgav, varför jag gick en genväg och kom aldrig till honom utan reste hem igen.

Men jag fick brev från min svärfar att en man i Horn låg eller vistades vid Ljunga Brunn, för han hade ont i höften och ”hoppade” på kryckor. Han ville sälja sitt hemman i Horn, för alla hans pojkar var ute i städer eller i Amerika och hustrun var sjuk, samt tjänare till allt. Jag reste åter där upp, men genom feltolkning av brevet kom jag till nabostället först, och då ville de ha reda på vad en främling kunde ha för ärende till Rodin, deras nabo? Då svarade jag att jag sport att han ville sälja sin egendom. Men det skulle jag aldrig ha sagt, och en infödd smålänning hade naturligtvis aldrig talat om sitt ärende, ty det blev en uppståndelse i byn och det svarades genast, att sälja hemmanet det ville de också och att deras hemman vore ofantligt mycket bättre än Rodins. Men som mannen ej var hemma, så kunde ju hustrun och en son ej sälja, och jag hade ovetande mött ägaren, en oxfora med en gammal gubbe och säckar som skulle till kvarnen, och komme han ej igen den dagen, varför de prejade mig att se på ägorna något, samt lova att komma dit dagen efter. Jag gick så till svärföräldrarna över natten.

Dagen efter följde min svärfar med mig till Olsson, så hette han, och hade svärfar varit hans dräng i forna dagar. Vi kom dit, gubben var kommen hem om gårdagen och idag var han häftigt anlagd för att sälja, men 9.500 kr bart – dvs utan något lösöre – var det yttersta priset. Jag bjöd honom i det närmaste 5.000 kr, men han nersatte blott till 8.500 kr. Som jag ej tyckte det var lönt att spekulera på mer än ett hemman, så gick jag ej in till Rodins, utan till min svåger Alfred Svensson i Elinge. Om natten sovde jag intet, men lovade att resa hem och hellre köpa hemman i landskronatrakten, där ett hemman jag visste om var till salu. Jag gick då i förbigående in till Rodins. Där var hans svåger och skulle hjälpa till att lässa hö, men när han fick höra om hemmanshandel, så satte han hötjugan vid väggen och sade ”Tje he, här blir inget hö åkt in idag, tje he, här blir inget hö åkt in idag”, och upprepade detsamma oupphörligt, så jag trodde att gubben var galen. Vi skulle in och ha kaffe. 6.500 kr var hans sista pris, men jag bjöd, då jag hade fatt i dörrklinkan för att gå, 4.000 kr så får det gå. Då förnam han att han bleve av med mig om han ej var resolut. Han framträdde då och prejade på 50 kr på det jag bjudit. Det tyckte jag ej spelade stor roll, varför jag slog i hand med honom och det blev som hans svåger Karl Isak sagt, det blev inget hö åkt in den dagen. Genast körde vi med gästgivarens skjuts i Hamneda till en nämndeman Lars Johan Gummesson i Bolmaryd, för att få skrivet köpekontrakt.

Då skulle vi köra igenom något som hette ”Röre backe” och in i Bolmaryds by, och jag kände tydligen igen först det stora ödsliga fältet som tillhör staten, och de gårdar som vi kom igenom kände jag igen. Jag hade drömt om natten innan jag reste hemifrån om dessa fält och gårdar, som jag aldrig förut någonsin hade sett. Jag tog det för ett gott tecken, att jag kände igen gårdarna, såsom bevis för att jag var på rätt väg, och att det skulle gå bra, som det också gick. Varmt var det, och nämndemannen som vi råkade hemma satte sig i salen och skrev, och Rodin var ju där och skulle uppgiva villkoren. Jag gick ute i trädgården, ty jag tänkte att skriver de något som vi varit överens om så skriver jag under, men skriver de sådant som jag ej varit överens med Rodin om, så också något jag ej tycker om, så skriver jag naturligtvis inte under det. Men när det var färdigt och jag läst igenom, så var där inget hinder och jag skrev under. Jag gick till min svåger i Elinge den natten, ty dagen efter skulle vi göra förteckning över det lösöre som skulle medfölja i hemmansköpet. Men naboarna prejade för jämnan och gamle Olsson från det första stället ovanför kom ner och menade att jag skulle köpa hans hemman, men jag hade ju nog med ett, men svarade dock att om han ville sälja för taxeringsvärdet, som jag köpt detta, så skulle jag köpa även hans, som hade lika taxeringsvärde med det som jag köpt, men det ville han ju inte.

”Jaha”, sade Rodin, ”du ska få se att Olsson kommer nog igen”, och verkligen kom han igen, men han ville ej gå ner i pris till närmelsevis taxeringsvärdet. Således hade jag råkat fast, och min 4 dagars returbiljett dugde inte mer utan jag måste ligga på numera snart mitt eget ställe. Jag hade vid avresan från Skåne 1.000 kr i fickan, men vid närmare eftertanke fruktade jag att ha så många pengar på mig, varför jag gick in till en handlande som hette Rydström i Höganäs Ryd och lämnade honom 800 kr. Jag ville haft kvitto på summan, men det ville han inte ge. Jag lämnade ändå pengarna till honom, ty jag visste han att var en ärlig man, och jag fick också pengarna igen när jag kom hem. Jag lovade Rodin att jag skulle skicka ett par hundra kr i handpengar så snart jag kom hem, som jag också skickade. Om natten då jag logerade i kammaren blev det ösregn och stark blåst. Jag skulle gå kl 1 om natten till Strömsnäs, varifrån tåget gick kl 5 f m. Rodin med sin hustru sovde när jag kom in till dem i storstugan om natten. Jag måste vidröra honom på handen innan han vaknade med ett förskräckt utrop ”aj, aj!”. Men sedan han fick klart för sig vem det var, så sade han: ”Det är omöjligt att du kan gå i sådant väder”, när han hörde hur det skvalade av taket och blåste

Jag gick iväg, men när jag kom till Traryd (på den tiden Traheryd) och ett par hundra m från ett hus på högra sidan av landsvägen, så kom där ut en gammal fru och gick på samma håll som jag. Hon gick en liten bit, men så stannade hon och inväntade mig. Vi hälsade ”god morgon”, men hon inledde genast samtal om att hon var så glad att få bra sällskap fram till stationen, ty nu sedan den nya landsvägen gick alldeles utmed ån, så tänkte hon alltid att onda människor kunde överfalla och röva folk samt kasta dem i ån. Jag menade hur hon vågade att anförtro sig åt mig, vi hade ju aldrig sett varandra förr, men hon påstod att hon kunde genast märka att jag ingav förtroende. Hon berättade att hon var gästgivarfru i det huset där hon kom ut, men nu var gästgiveriet flyttat osv, allt under det vi strävade emot blåst och regn med paraplyerna hållna nästan rakt framför oss. Vi kom fram i tid och kl 10 på kvällen var jag hemma i Höganäs.