Officerarna hade musik och dans varje kväll I officerssalongen, med sina fruntimmer. Några hade sina fruar med sig. Oftast varade deras bal till fram på småtimmarna

På det sista lasset packade vi in kaffekoppar och kaffekitteln, som vi bjudit skjutsbönderna på kaffe med, samt gick ut för att ta avsked av alla rummen i boningshuset och i uthusen, samt tog vår lille son John med oss och gick till moster Kjersti att logera där natten över. Så reste vi ifrån vårt gamla ställe, dit vi gick dagen efter, ty Nils Jönsson näste nabo på no 12 Väsby skulle skjutsa oss till stationen kl 4 f m, då kombinerad biljett skall lösas ½ timme före tågets avgång, och så skulle vi ju väcka upp min far och ta farväl av honom, men han hade förut legat sjuk. När han hörde varom det fråga var, så ville han följa med (han hade en gång förut varit med mig i Småland) om vi kunde vänta i några minuter. Vi väntade, och en förtrogen fick ta hand om hans hus och lovade att sända hans lösöre vid anfordran. Men tåget bar sig bättre mot Småland än därifrån, så vi kunde komma till Strömsnäsbruk vid 12-tiden om middagen. Men så skulle vi åka på gruståget från Strömsnäs till Hornsborg, och ingen tågtid var bestämd. En del betfolk reste och trodde att han hade sagt kl 1, men jag gick till tågföraren och räckte ut handen med 1 kr i, och då svarade han på tillfrågan att tåget går genast, kl 12.30. Vi satte oss i en ”finkevagn” där provisoriska bänkar uppställts, och de som han sagt kl 1 till kom mestadels för sent, ty han ville inte ha med så många.

Vi kom fram till Hornsborg kl 5 ungefär. Så måste vi gå på landsvägen 3 km hem. Vår lille son kunde visserligen gå men måste ju bäras då han var endast 1 ½ år gammal. När vi blev trötta av att bära på honom, så ställdes han ner på landsvägen, men då vände han genast och stapplade mot Skåne igen och inte ens såg sig tillbaka, och hur länge vi väntade så fortsatte han. Alldeles på samma sätt gjorde han många gånger. Han vände sig och gick motsatt håll emot som vi gick. Far sade, ”Låt honom gå, han blir nog ledsen när inte vi är med”. Vi lät honom fortsätta ett par hundra m, men han fortsatte utan att bekymra sig om oss, så att till slut måste någon springa ifatt och återbörda honom. Han har också blivit bosatt i Strömsnäs just på det hållet som han gick då. Samma dag som vi kom till Horn, var det marknad i Nöttja och alla människor i byn var ju till marknads, men Rodin och hans hus var hemma, men oxarna hade han sålt dagen innan, ändå att jag hade gjort förbehåll och bjudit honom 15 kr mer än han nu fått för dem. De hade eldat i den gamla Oscar I-kakelugnen och blänkt de svarvade kakelugnsträbenen, så att värmen surrade om öronen på oss.

De 2 närmaste naboarna var komna från Nöttja, då vi anmodade dem om att köra till stationen efter några nödvändiga saker och det gjorde de, ty det var en gammal sedvänja att hjälpa till byn nyinflyttade bönder. Vi hade en stor säck med färdigbakat grovbröd, mjöl, potatis, fläsk och diverse matvaror med oss. En stark piga hade Rodin, denna bar upp 4 skäppor rågmjöl på loftet. En drängpojke hjälpte till att bära saker. Bägge fick var sin 50-öring i drickspengar. Men dagen efter skulle jag ju lossa vagnen, och min svåger från Elinge kom då och körde ett par lass utan att vi skickat bud, ty han visste förut vilken dag vi skulle komma. Om morgonen när han kom och jag och en naboskjuts var med, så hade jag glömt nyckeln till de stora hänglåsarna på järnvägsvagnen och 3 km var lång väg, men som jag redan hört att ”en smålänning är aldrig rådlös” så ville jag som skåning inte vara sämre. Ingen av de infödda visste annat råd, än att löpa hem efter en av nycklarna, men jag redde upp svårigheterna på ungefär 2 minuter till de inföddas överraskning. Jag var ofantligt rädd under hela tågresan, ty jag kom att tänka på att jag i en låda lagt ett paket fosfortändstickor, som ju var så lättantändliga att bara en bunt föll i golvet från ett bord eller skänk, så tog den eld. Om nu genom skakningen ett sådant paket på 100 buntar tog eld, så inte allenast mitt lösöre gick förlorat, ty det kom ur brandstodens ansvar när det flyttades, men tillika järnvägsvagnen hade jag väl fått betala.

Att öppna vagnen under resan var det dels inte tid till, och dels visste jag att lådan var oåtkomlig. Men stickorna fattade inte eld. När vi så fått alla grejerna hemkörda och instuvade så hade vi haft med oss en färdig gödkalvsstek i en låda, så att vi kunde bjuda på någon förtäring, och det blev ett livligt ordbyte om föregående dags marknadsäventyr. Den ena nabokvinnan kom med gröt och den andra med bakelser. Min svägerska och min svärmor kom med ”sötost” och då blev det ju större kalas. Det första arbete jag måste göra var en ny dörrnyckel till förstugeytterdörren. Där hade inte varit någon nyckel på över 10 år, sedan trädgårdsmästaren Hellström reste till Amerika och tog nyckeln med sig. Han hade ju ägt denna egendom, som han köpt för 9.000 kr av Rodin och endast betalat 5.000 kr. Så lagsökte Rodin Hellström efter 3 år på inteckningen och då måste han låta Rodin återköpa hemmanet för de 4.000 kr, dvs taxeringsvärdet, men i förargelsen skänkte han bort en väg i ”evärdeliga tider” tvärs igenom ägorna för 40 kr och tog dörrnyckeln med sig. Som det nu var dubbla plankdörrar så fordrades det en riktig kyrknyckel. Jag hade väl ej förgäves varit hantverkare i nära tjogtals år. Men denne trädgårdsmästare Hellström hade gjort många förbättringar. Här fanns 79 st fruktträd och en massa bärbuskar av många konstiga slag. T ex i flera år innan mjöldaggen kom, var här ett par hl krusbär årligen. Rosenbuskar och sällsynta träd, och det påstods att fruktträden var tyska och att Rodin efter trädgårdsmästarens avresa hade sålt fruktträd till alla naboarna under de 10 år han haft det innan jag kom. Men åtminstone 30 st 10 cm tjocka fruktträd har gått bort genom kräfta.

Ehuru Rodin försäkrade, när jag skulle köpa hemmanet, att allt vad han sade var sant, så ljög han likväl då han försäkrade att de 2 torparna på ägorna inte alls hade något kontrakt eller rättigheter. Men när jag senare fick se deras kontrakter, så var det inte allenast kontrakt utan livstidskontrakter. Men de var nog rädda för att visa dem. Den ene, ”Pigge Salomon”, förklarade att han inte hade något kontrakt, men jag försäkrade att jag ej ämnade varken förstöra deras kontrakt eller driva dem ut, och de fick påkalla vittne medan jag såg igenom kontrakten. Hans hustru bekände att de hade kontrakt, men Salomon ville inbilla mig att han väl hade kontrakt, men att det låg i Ljungby hos en länsman Theorin. Men hans hustru sade att det var hemma och tog fram det utan vittnen, och det var ställt på livstid. Salomon frågade då (för han kunde inte läsa, varken skrivet eller tidningstryck): ”Det är väl bara på livstiden?”. Jag svarade att det vore väl tillräckligt, men han var missbelåten för att det inte varade i hans barns livstid också.

Den andre torparen ”Nisse på Backen” visade sitt kontrakt utan misstänksamhet. Det var på en annans livstid, en kärring som kallades ”Rydakärringen”. Hon och hennes 3 söner bodde i en annan by som hette Öije. Där lurade Rodin mig, som själv skrivit kontrakterna, på ett annat sätt. Där stod nämligen att de fick ta upp torv nerom planen, men Rodin inbillade mig att det var nerom min plan, nere vid sjön där vi själva brukade ta upp torv. Men han köpte huset av Nisse på Backen och tog upp torv, utan krus, vid sjön. Innan jag visste ordet av så kom Rodin med en yxa i handen från torvmossen vid sjön och berättade att han nu varit och röjt upp bredesplats för sin torv. Men efter 2 års tid dog Rydakärringen och kontraktet tog således slut. Jag återfordrade det och Rodin ville ha ett nytt, men jag svarade att det fick vi se. Jag såg då att han aldrig haft någon rätt att ta upp torv annat än nerom den arrenderade planen, men där har alltid stått vatten och kunde ej tas någon torv, men det visste gubben när han skrev kontraktet. Jag var förargad för att han lurat mig, så han fick heller aldrig något kontrakt mer, men bodde kvar mot 10 kr årligen för 2 tld åker och bra trädgård med många stora fruktträd, tills hans hustru dog 1914 och han flyttade till sin son i Malmö.

Vid hemmansköpet hade jag inte vett på att preja mig till mer än ett lass hö och ett lass halm till vårfoder. Rågsådden hade jag betalat Rodin för och kreatur hade jag ju inga. Först lejde jag min svåger Alfred på Backarna att plöja upp en del om efterhösten, och så lejde jag först 2 soldater, Eklöv och Sjögren, att dika, men som jag ännu ej pejlat smålänningarnas djuphet, så gav jag dem ackord och det tycktes de vara belåtna med, men de begynte inte arbeta förrän kl 10 a 11 på dagen. Jag själv dikade också. Rodin hade bott här i 30 år och nu erkände han att det inte dikats något på över 20 års tid. Jag begynte arbetet kl 6 om morgonen till kl 6 på kvällen, med 1 timmes middag och förtjänade 4 kr efter samma ackord räknat som de hade. Men dessa soldater bara klagade över att få påökt, ty de kunde inte förtjäna mer än 2 kr. Jag påvisade dem mitt arbete och ville därför inte öka. Då fortsatte de visserligen men försökte att uppkasta upprensningsjorden på nysådd klövervall. Jag ville då att de skulle kasta jorden mot andra sidan, men det kunde de endast om de fick mer betalt. Jag svarade dem: ”Kasta var fan ni vill, men med ert prejeri kommer ni ingen väg med mig!”. De gjorde ej fler dagsverken och fick sin betalning. Men så kom den ene av torparna, Nisse på Backen, och ville ”gropa”. Alla de infödda dikade rätt upp i kanterna liksom torvgravar, men denne Nisse tog rättelse när jag visade honom och gjorde passande lutning, och vi kom så väl överens att han arbetade med mig s g s dagligen i 2 år och hade han inte varit tvungen att resa till Amerika med en dotterson, så hade han blivit min arbetare till sin död.

I forna tider efter enskiftet 1854 hade de gamle fäderna försökt att göra mossodlingar, men inga avloppsdiken var ens alnsdjupa, varför de av dem odlade styckena, ”tegarna”, var så vattensjuka att de ej sedan besåtts. Inalles var det 38 st sådana tegar, men endast 3 av dem hade Rodin brukat något. På de övriga var alla de gamla dikena igenfallna, så att man endast kunde gissa sig till var de hade gått fram, genom den rikliga buskvegetationen av videbuskar, björkebuskar, stora björkar, aspar och sälgträd som kransade varje teg. Min gamle far gick där och passade kreaturen och måste hugga genomgång för dem på vissa ställen, och en gång lade han av sig rocken men kunde varken han eller vi andra återfinna den, oaktat att vi företog riktig skallgång, förrän om 6 veckor då jag av en tillfällighet återfann rocken i en buske. Således kan man få en föreställning om det tillstånd som de mossodlingarna befann sig i. Röjningsarbete blev ju nödvändigt, men det var så mycket annat som också var nödvändigt och det första villkoret för att kunna bo där, var att det måste skaffas tak på husen samt repareras på många sätt. Alla taken måste omtäckas och husen förses med ”stivor”, ty Rodin hade borttagit dem, så när det blåste från väster drog sig ladugårdshusen mot öster, och när det blåste från öster drog de sig om igen mot väster. Ett enda fönster var där till fähuset, en ruta av 10 tums fyrkant men ersatt med en halmviska. Således var där alltid mörkt, med undantag av när dörrarna öppnades. Dessa var s k halvdörrar delade tvärs mitt på. Men de var lösa i hängslena så att nedersta dörren asade på backen och den övre hängde efter, då sågade Rodin av dörren som asade och då blev där en öppning vid övre av nära fotsbredd vid överkanten på dörren. Denna öppning hade han dolt med en gödselsäck som spikats på övre träet. Sådant praktiserade Rodin nästan med alla dörrar i ladugårdarna. Han kunde endast spika med ”kajan”, dvs vänstra handen, och höll hammaren med vänster hand.

M 7730:1-47

Smålänningarna hade visserligen halmtak på sina ladugårdar, men vid dyra råghalmstider fick det bero, och man lagade knappt utan sålde halmen. Så mycket tyngre blev den då det regnade på den genom det otäta taket. Men så lät de ”hyvla” takstickor av aspviske, sälg och gran samt fur och täckte ladugårdarna därmed istället, och för att spara på takspiken så brukade många att inte spika mer än varannan ”flaska” (vart annat skifte), vilket gjorde att taket lätteligen blåste av. På denna gården var där också så stora hål på taken, att både oxar och vagn hade kunnat stoppas igen. Således måste jag skyndsamt resa till en by som heter Fageryd och beställa takstickor och i Björstorp efter snedstivor. När jag så skulle täcka med stickor hjälpte Rodin mig att lägga taket och jag erinrade honom om att detta komme han att förlora pengar på, och då han förbluffad frågade hur jag kunde bevisa något sådant, då det var mina egna hus, svarade jag: ”Ja, men det är ju er hö och halm, och det ska ni ju sälja efter vikt. Nu kan det ej tyngas av vätan sedan taken blivit täta.” Han nödgades erkänna att jag hade rätt. Med tiden ackorderade jag med honom så att jag köpte, efter vartannat, hö, havrehalm och råghalm. Han skulle ha sin dräng, en 15-års pojke, Johan, till bevis på hur mycket det var, och varje dag ökade han på massan allt mer. T ex halm av 230 travar, ”Var det inte så, Johan?”. ”Jo”, och dagen efter halm av 250 travar, ”Var det inte så, Johan?”. ”Jo”, och nästa dag var ju halmen av 275 travar, ”Var det inte så, Johan?”. ”Jo”, svarade han, tydligen till vilken summa som helst. Således begrep jag att husbonden och hans dräng bägge kunde ljuga. Men så säger ju ett gammalt ordspråk, att den som en gång ljugit, honom tror man inte mer. Jag beslöt att vara på min vakt och mera lita på mitt eget omdöme än på deras uppgifter i handel.

Gubben Rodin hade sålt ut alla kreaturen så när som 2 kor och 2 grisar. Den ena kon slaktade han sedan jag var kommen, men sådant djurplågeri som de småländska bönderna övade vid kreatursslakt hade jag aldrig förut sett. Jag ville bedöva djuret, men slaktaren påstod att han var en erfaren man och något sådant fick inte ifrågakomma. De hade brukat på detta stället förut att ta in fäkreaturet i köket vid slakt, men nu när de skulle vara ute på gårdsplanen välte de omkull kvigan på ”veadröj” (skogssläde) och surrade fast alla benen vid dröjen. Därefter behagade slaktaren att sprätta upp halsen framtill, från under svalget till ner emellan frambenen. Då fick han struparna blottade, samt fatt tag i dessa och slet dem fram, då ett ohyggligt bölande tillkännagav det arma djurets plågor. Men då lovade jag, att därest jag inte får lov att bedöva kon så anmäler jag er för djurplågeri. Då fruktade de och tillät mig att med ett kraftigt slag av en tung yxa bedöva djuret. De 2 grisarna hade han i ett litet hål i jorden inne i fähuset. Han fodrade dem visst mest med vatten, agnar och lite mjöl. Men vattnet blev stående i hålan och urinen samlade sig till slut, så att då jag tittade på grisarna fick jag se att de stod upprätt och stödde mig mot väggen med frambenen, ty om de gick på alla fyra så gick vattnet upp till trynet, och de kunde inte heller lägga sig. Flera gånger hade jag uppmanat Rodin att strö hos dem, men han gjorde det inte, ty han skulle ju sälja halmen och den var ju så dyrbar (då jag ännu ej köpt halmen). Jag hotade åter att anmäla honom för djurplågeri, om han inte strödde eller också genast fyllde sand i hålan. Han fyllde då sand i hålan!

Rodin skulle bo kvar ett år och med tiden slaktade han sina grisar och nerlade fläsket i samma lake där han förut saltat koköttet, och blev det därför surt alltsammans. Så hade han då bara sin ”likaste” ko igen. ”Sköna” hette hon bevars. Jag kom ju till detta landet just när marknaderna i orten var överståndna, och som jag ej hade något foder så köpte jag inga oxar genast, utan lejde min svåger att med sina oxar plöja upp en del, som skulle besås till nästa år. Men så frampå nästa år hade jag ännu ej köpt allt gubbens foder, utan han hade ännu sin ko och brukade ge henne mjöldricka så som kraftfoder. Mjölet hade han i en liten låda som han spikat fast på väggen, men hackelsen i en särskild lös krubba, sådana som alla här i landet använde. Så en vacker dag köpte jag ju ett par oxar och satte dem in i fähuset. Jag hade ju hö och halm. Om morgnarna var jag bittida uppe och fodrade oxarna, för att kunna köra med dem senare. Gubben Rodin hade vanan att prata för sig själv när han var ensam och därvid gestikulera, knyta och räcka upp högra handen, stanna och slå hatten i backen, allt efter som han var inbegripen i tankarna.

Så märkte jag en dag och i flera dagar att han blev ovanlig med att prata och hotfullt höja handen och rätt som han gick, stanna och stampa i marken, men jag visste om ingenting, utan vi plöjde. Jag säger ”vi” plöjde, för han ville hålla i plogen (för han hade ju hört att jag var vagnmakare och trodde inte att jag kunde plöja). Om kvällarna rökade vi våra pipor och samspråkade, för han visste om allt från ”hedenhös” snart sagt. Så efter några dagar kom jag att omnämna, att en av de föregående dagarna då jag kom ut bittida om morgonen och skulle fodra oxarna, så det första jag öppnade fähusdörren så for den lilla kon ut som en blixt på gårdsplanen, och som hon var rädd för mig, så fick jag ett besvärligt arbete med att mota in henne igen, och hade så när måst påkalla er hjälp, men lyckades till sist få henne in och knäppa klaven om halsen på henne, ty den hade tydligen gått upp. Men då må man tro att gubben for upp och utropade: ”Där har jag gåtans lösning!”. Jag kunde aldrig begripa vart mjölet tagit vägen, inte allenast att det var borta, men att lådan tillika var slickad och kon stod som vanligt bunden och kunde ju omöjligt ha nått lådan. Hans glädje var stor, ty jag vet vad han tänkte, att jag gett mina oxar mjölet, men hur lådan slickats kunde han ej förstå.

Rodin ville inte hålla auktion på sitt lösöre, ty han skulle bosätta sig någonstädes, men jag köpte hans kopparkittlar, vävstol och ett par möbler, och till slut köpte jag hans ko och resten av fodret, 20 tunnor havre och sädesbingarna. Vårarbetet måste jag om våren plöja mycket som jag ej hunnit leja till, och alltid kom Rodin och höll i plogen, och förfärligt med stenar var där. Ett par oxar fick jag fatt i som var ”ombråtena”, dvs ombytta, den vänstra till höger och den högra till vänster. Därav kunde de vara något vilsna, men det gick bra. Men så var det marknad i Traryd och jag hade något ärende dit. Så ämnade jag låta vara med plöjandet tills jag kom hem. Men när jag kom hem så hade Rodin på egen hand ”ukat” på oxarna och tagit ut att plöja. Men de ombråtna oxarna hade ”konstrat” med honom och blivit ”illbattiga” samt snårt sig omkull på åkern, så gubben måste avstå från plöjandet och ta hem igen. Så gick några dagar, men då skulle gubben åstad en dag och blev borta hela dagen. Jag lät det inte bekomma utan okade oxarna och plöjde ett stort stycke. Nästa dag var han som vanligt med och blev förvånad: ”Jaså, du har plöjt själv (ensam), jag trodde ju att du inte kunde plöja”, sade han.

Jag avsatte ett stort stycke som skulle vara träda och för den skull bortröjdes alla hinderliga stenar. 4 man utom jag själv begav oss till att gräva ner eller skjuta de stora stenarna, samt bryta dem som vi alle man kunde bryta upp och därefter fylla torvjord i stenhålorna. Vidare körde vi upp och lade lass vid lass med torvjord som jämnades ut liksom gödsel överallt. De skjutna stenarna bortforslades, varefter plöjdes och bakefter plogen följde dessa män och bröt upp alla de kullerstenar av en hatts eller kubikfots storlek som påträffades. Jag själv hade också en järnstång med mig på plogen. Sedan om efterhösten vid plöjningen följdes på samma vis efter varenda plogfåra på hela uppjorden. Jag kunde aldrig förstå att smålänningarna talade om odlad jord. Därefter körde jag ut vad gödsel jag kunde skaffa, gjorde ett skånskt träårder och drev jorden lika som i Skåne, köpte kalk och konstgödning och sådde råg på den trädan. Smålänningarna inbillade mig att grus på mossjord och mossjord på grusbackarna var så gott som gödsel, samt att trädgårdsmästaren Hellström som bott här i 10 år innan, hade kört grovt kamperstensväglagningsgrus på mossjord. Jag körde upp under tiden med de 4 medhjälparna som tog bort stenar, inalles 415 lass moss- och dyjord. Men den rågen blev så usel, att den var inte ens värd att skörda, och likadant de 2 därefter följande havregrödorna blev ej mer än utsädet.

Men jag sådde likväl havre 4:e året efter trädeåret och då gjorde mossjorden verkan på grusjorden, och i alla stenhålen som fyllts med dyjorden (mossjord) blev det en frodig tuss eller holme med havre, och f ö hela ifrågavarande jordstycke blev det bra säd. En gammal handlare, en rentier, bodde på närmaste nabogården hos en brorsdotter, och sade då jag avhuggit havren och satt upp den i skånska travar (med 24 nekar i varje, i Småland brukas 12): ”Det var satan te havre du fick, hur många travar blev där?”. ”Där blev 100”, svarade jag (i verkligheten 101 ½). Bittida nästa morgon kl 4.30 gick Sven Petter (handlaren) och räknade mina travar, och på dem rad efter rad. När han så kom och gick hem från min åker, så mötte jag honom och frågade för ro skull: ”Nå, var där 100?”. ”Ja, det var det”, svarade han rätt skamsen. Han hade väl av nyfikenhet knappast kunnat sova. Vi hade gjort likadana nekar som vi brukade i Skåne, så där blev 2 skäppor av varje trave, dvs 34 tunnor av den havren. Således blev jag en erfarenhet rikare med att rå mossjord och rå dyjord är giftig för växterna, tills den hunnit förmultna.

Då vi körde upp jord på trädan, var det så hett att ”ravnen gapade” och de infödda naboarna såg ju att vi körde i solhettan hela dagarna med oxarna. Ofta frågade de mig om jag inte var rädd för den ”lille körkhären” eller ”besen”. ”Nej, här finns väl inte någon annan bes än i Skåne”, det var bromsar. ”Jo”, menade de, ”här finns”. Men jag betvivlade det till dess jag själv fick se. Vi fortfor att köra upp dyjord, men en dag begynte oxarna hastigt nappa upp framfötterna. ”Nu kommer besen”, sade Rodin, ”vi får ta kroken av”. Han skyndade fram och slog oxarna i ansiktet, så att de ryggade medan han nappade okakroken av, som drog i skaklarna. Jag höll i tömmen, men det var fåfängt, oxarna satte svansen i vädret och ”besade”, dvs skenade. Ingen människa kan hålla ett par oxar som besar, men stutar kan man hålla. Jag måste också snart släppa dem, men håren reste sig på huvudet när jag kom att tänka på att vår lille 2 ½ år gamle son nyss gått hem och troligen gick på landsvägen nu, där de rasande oxarna for fram. Jag skyndade efter så fort jag hann, men pysen var jämt kommen inom grindarna på gården, men oxarna sprang in vid ladugården och satte nosarna emellan den övre fähusdörren och stod stilla. Efter den dagen vågade vi inte köra annat än bittida om morgnarna och sent på eftermiddagarna. Åter en erfarenhet rikare, att ”besen” inte är detsamma som fäbromsen (Oestrus Bovis). Jag har ofta försökt fånga den lilla randiga flugan, men då är ju oxkreaturen vilda, så det har ej lyckats, annars skulle jag ha satt den i glas och ram på väggen.

Vidare spekulerade jag genast på att plantera barrskog och sökte på alla håll efter granplantor. Jag fick veta att de granhäckar som fanns kring kyrkan och parken vid prästgården, hade anskaffats av pastor Wieslander från en plantör som hette Sjökvist i Hinneryd för 10 år innan. Jag gick till Sjökvist, men ej en planta kunde anskaffas hos honom. Slutligen kunde jag få frön genom någon statens eller hushållningssällskapets förmedling. Vi gick ”man ur huse” tillika med några lejda personer och hackade hålor och sådde blandat fur- och granfrö på en del kalmarker. Då var det ännu inget tvång, varför naboarna skrattade åt oss, vi fick ingen nytta av sådant utan det var endast att göra arbete åt efterkommande. Likadant sade de när vi tog upp stenar ur åkern. Att låta de efterkommande få något när de sålde eller dog, tycktes alla smålänningar vilja förhindra. Men fröna var ej så bra, ty de späda uppkomna groddarna kvävdes av löv och sand som blåste över dem, och fåglar åt upp fröna om vintern. Däremot var plantor mycket bättre. Sedermera har vi fått plantor för fraktkostnaderna varje år. På dessa 43 år har det efter frön ändå växt upp så det skars bjälkträd, 10 tum i brösthöjd, och efter ollon som satts har det växt upp fotstjocka ekar. Men så har vi inte haft kreatur på bete där det har planterats.

Några av naboarna sålde skog och blev ålagda att återplantera. Med gråten i halsen förklarade de, att de blev tvingade att leja folk och plantera. Nåväl, det gjorde de, men alltsedan har de betat skogen och begynt tidigt om våren och betat i skogsmarken med resultat att de plantor som sattes för 26 år sedan nu är meterhöga nerätna buskar, som det heller aldrig blir något träd av. Således där det betas blir det aldrig mycket skog. Efterhand som buskarna borttogs ur dikena och dessa rensades upp, förekom en massa barrskogsstubbar i de gamla mossodlingstegarna. Jag försökte att plöja där, men plogen satte sig fast i dessa stubbar ständigt och kvicka oxar hade jag, som en gång då plogen gick fast just vid slutet av fåran, sprang och vände om med sådan kraft, att plogåsen bockades (kröktes) dubbel. Man må föreställa sig den urskog som vuxit där för tusentals år sedan på mossarna. Alnstjocka stammar så tätt att deras rötter är flätade i varandra. Många av stammarna ligger kvar i ytan, men den avbrutna eller troligen avbrända stubben sticker upp ovan jord och visar fornskogens täthet. Men jag såg i torvmossen att det är 3 lager med stubbar. Först nederst på sandbottnen grova björkestubbar och björkestammar med blandning av barrskogsstubbar. Där ovanpå ett lager av enbart barrskogsstubbar, och allra överst mest granstubbar och kullfallna träd. Flera lager träkol visar att skogseld förekommit.