Officerarna hade musik och dans varje kväll I officerssalongen, med sina fruntimmer. Några hade sina fruar med sig. Oftast varade deras bal till fram på småtimmarna

Jag begagnade mig av den polhemska domkraften att lyfta med, och dels det gamla stenvagnsvarpspelet i höga hjul. En grov järnkätting slogs om ytterspetsen på en rot som stod ut från stubben och hivades upp så att den blottades ovan jord och sågades av med en stor stocksåg. Därefter nästa rot på samma sätt vid samma sida. Därefter fast i själva bålens underkant på stubben och reses upp så att den kommer att stå liksom på ben av den motstående sidans rötter. Men man kan bli tvungen att först ta upp alla utstående rötter, ifall det blir för tungt att bara ta dem vid den ena sidan. Furustubbarna är mycket svårare att draga upp än granestubbar. Alla dessa är alldeles lika friska i veden som för kanske 1.000 år sedan. Endast de små sugrötterna är sköra. Jag tog upp så många stubbar (alltid 3 man, ibland 4 eller 5) att då de restes upp, stod de så tätt att ingen kunde köra utan att begynna hämta i ytterkanten av fältet. Flera personer ville, när de såg denna ovanliga syn, att jag skulle låtit fotografera stubbfältet med de därpå uppresta stubbarna. Men jag hade ej råd till att få hit någon fotograf. Stubbarna var ett utmärkt bra bränne, men vid kokning av mat på gammeldags öppen spis kunde röken orsaka tjärsmak. Jag körde hem stubbar i en ofantligt stor bunke, och bägge torparna fick vardera ett lass. Stubbarna lättnade sedan de stått ett par månader och torkat. Men det finns också mossar på mina ägor, som där inte är några stubbar i, men de lider av vatten och duger till inget förrän en större kanal, som berör hela byn, kommer till stånd.

Jag har flera gånger försökt att få byamännen att vara med om sådant, men alltid förgäves. Men jag beslöt att hemma på hemplanen göra en stor utloppskanal först, för att avskära bergsyran emellan den höga och den sidlänta åkerjorden. På denna kanal arbetade jag ensam om vintrarna i 6 år. Flerstädes blev djupet 4 alnar. En ofantlig vall uppkastades som jag tidvis måste skaffa undan för att kunna fortsätta. Jag minns en vinter då det var -18 grader kallt, och då den gamle skolläraren Andersson kom till mig, att jag sade: ”Nu ska jag gå i kanalen och gropa”, men han avrådde emedan det var så kallt, men jag gick ändå. När jag kom ner i kanalen, så märkte jag att jag hade glömt mina vantar hemma. Man jag beslöt att arbeta mig varm. Järnstången som stod där kändes för bara händer som glödande järn, och jag måste emellanåt sticka de bara händerna upp under västen för att värma dem. Men efter en timmes arbete var jag så varm att jag alls inte frös om händer eller någon annan kroppsdel. Materien som jag grävde i var själva urgrunden, så hårt av naturen packad att jag med en vass järnstång med all makt förmådde hugga 1 tum djupt och likaså med tung korphacka knappt heller mer än 1 tum, och på vissa sträckor råkade jag på stora stenar som måste skjutas och slås i så små bitar, att de kunde kastas upp med händerna. Men nederst vid sjön, Horns sjö, där kanalerna har sitt utlopp, var ett par hundra m genom en mosse och den var 4 alnar djup till sandbottnen. Det hade ju varit lättast att gräva sig igenom den om inte i densamma funnits en mängd stora stubbar, som måste huggas igenom.

Även måste jag göra broar genom en väg som går över ägorna till näste nabo. Denna väg hade 2 bönder ”för evärdelig tid” köpt för 40 kr för 10 år tillbaka, men har endast hemmaöverenskommelse att förlita sig på. Även 2 andra broar och 2 andra dylika kanaler gjorde jag genom ovannämnda väg. 2 av kanalerna är 900 m i längd och den 3:e 475 m lång, och 6 alnar breda och i medeltal 3 alnar djupa. Till dessa kanaler har det sedermera dränerats, dels med trärör och dels med tegelrör. Den första gången jag rensade upp gränsediket emellan mitt hemman och Ryds by, så gjorde jag det själv. Diket var då, år 1900, en liten ränna på 1 alns bredd och djup. En outtömlig bäck rinner där alltid, sommar och vinter. Jag begynte vid Horns sjö, där den gränsar till mina ägor och gick således emot strömmen framåt. Nya vattentäta långstövlar hade jag med mig från Skåne. Klart och gott rann det forsande vattnet, som jag måste stoppa med fördämning emellanåt för att kunna gräva i bottnen. Som det då var 25 år sedan det var enskifte i Ryds by och rågångssättning utförts, så var ju diket fullt med buskar och även stora träd, mest al och videbuskar, och således varade det arbetet för mig i flera veckor. Allt eftersom jag arbetade och blev varm, så drack jag av det klara rinnande vattnet och slutligen kom ja så långt fram nära dikets eller bäckens övre ände. Där växte en stor videbuske och inne i densamma hängde en gammal säck, innehållande 5 a 6 döda, sura ”källingar” (kattungar). Sedan jag sett den säcken hänga i vattnet, kunde inte vattnet smaka mer, och berättades det att det var brukligt i dessa 2 byar att i den bäcken avliva sina kattungar.

Alla offentliga sysslor i församlingen som det inte erhölls annat för än besvär utan lön, skulle jag ju genast överhopas med. Så var det ju skyldighet att mottaga husförhörskalaset genast första året, som annars efter deras gamla ordning i byn skulle ha inträffat efter 18 år, men nu frångicks ordningen, ty jag visste ju ingenting därom. Vidare skulle jag genast vara ledamot i kommunalstyrelsen, ty det var påsatt böter om 2 kr för uteblivande från sammanträde, men ingen lön. Snart kom jag i strid med kommunalstämmans ordförande, en kapten Edelström på Sunnerborg, om att jag ville skaffa en sinnessjuk underhåll av staten, ty han var bliven skadad i kronans tjänst och for fruktansvärt fram och fick gå lös och gjorde övervåld. Men kapten Edelström som var militär ville ej tillåta att stämma skulle hållas därom. Gång på gång nekade han, men jag visste hur det skulle gå till och avtalade med 2 byamän, mina naboar, att gå med mig och begära i vittnes närvaro en extra kommunalstämma. Jaha, den ene, en gammal feg räv, vågade ej gå med när vi skulle gå, för han tordes inte ”rätta sig ut” mot kaptenen. Men den andre gick med mig. Vi kom till Sunnerborg och kaptenen var hemma, men han var obeveklig. Jag påvisade att om en kort tid kunde församlingen ej framställa krav enligt lag och bad kaptenen att skriftligen avfatta sitt avslag, och om det ej förslog, så skulle jag skaffa ett vittne till att i dess närvaro motivera sitt avslag. Därmed tog jag fram och visade i min lagbok paragrafer som jag åberopade. Då begärde kaptenen att få se i boken, ty han påstod att det stod ej i hans lagbok. ”Jaha ja, jo, det är ju den nyaste (han såg efter årtalet), då ska det stå i min lagbok också.” Han tittade efter och fann att det stod likadant i hans lagbok.

Nåja, äntligen lovade han att hålla stämma och det så snart att tiden ej försenades. Stämman hölls och beslöts det dels att jag skulle skaffa den sinnessjuke gardessoldaten till läkare för anskaffande av intyg som skulle medfölja skrivelseansökan om underhåll för den sinnessjuke av staten, dels föranstaltande om nödvändig vakt i hans hem. Skrivelse och bevis av flera slag insändes till Kungl Majt, och har nu den sinnessjuke soldaten Klas Malkolm Rolv fått i över 40 år 925 kr om året och kostat staten mycket om man räknar ränteförlust och att den första tiden var dyrare, så 50.000 kr, då 7 kr om dagen gavs i långliga tider, ty han måste vaktas med lejda vakter enär han omöjligen kunde fås plats på något hospital. Detta kapital med ränta på ränta blev ju en stor summa. Hans föräldrar ville inte ha honom låtsades de, ty de visste att ingen annan heller ville ta emot och passa honom. Deras hela diktan och traktan gick ut på att få mer betalt. Därför vid varje kommunalsammanträde och kommunalstämma kom hans far och ville ha mer betalt, ty de ”visste” att jag fick 5.000 kr om året för deras sinnessjuke son, och så fick de endast 1.000 kr om året. Deras okunnighet var så stor, att fadern ej kunde varken läsa eller skriva och ändå hade varit soldat. Det gick så långt att den sinnessjukes far Karl Peter Rolv vid kommunalstämman gick fram, knöt näven under näsan på mig och sade: ”Jag träffar väl dig, din jävel, och då är ditt liv inte mycket värt!”. Också är att märka att han var min gränsenabo, närmaste i byn tillika. Inte trodde han att en främling lade sig ut för att skaffa pengar åt hans son, om inte jag tjänade5-6.000 kr om året för besväret.

Dagen efter den, då han uttalat hotelsen mot mig, kom jag gående ifrån Öije rätt över mina åkrar om kvällen, kl var mellan 10 och 11, och så mörkt var det att man ej kunde ”se hand för sig”. Då jag kom nära bakom min gård, fick jag höra en grov basröst: ”Jaså, kommer du nu, din jävel!”. Jag kände ju genast igen Rolvs röst och svarade: ”Jaså, e de du Rolv, du lova igår du skulle slå mig ihjäl, o då e de väl så gott du gör de nu, när de e mörkt så ingen ser de!”. Rolv sade: ”Ja, hade jag inte varit så gammal, o du e ju inte så gammal, de e så gott du slår ihjäl mig ihjäl mesamma, kom!”, och jag gick då emot honom, men han sprang undan och gick väl hem. En kort tid därefter kom en pastor Wieslander som kommit förbi Rolvs, in till mig och berättade hur Rolv beskyllt honom och mig och övriga kommunalledamöter för att vi gemensamt delade en större summa åtminstone av de 5.000 kr, och han fick inte mer än en liten del 925 kr, då han vore tilldelad hela de 5.000. Prästen som var en tålmodig och beskedlig man, var mycket vred över att Rolv for ut och skällde på honom då han kom där förbi. Men alltjämt fortfor den sinnessjukes föräldrar att preja församlingen om högre betalning, varför länsstyrelsen befallde att han (den sjuke) skulle interneras p g a att han var farlig (han överföll och lopp efter fruntimmer på landsvägen genom skogen, och även i byarna). Varken föräldrarna eller en vuxen hemmavarande son ville röra vid den sinnessjuke när han skulle sändas åstad, utan jag och ett par andra fick rycka in, ty märkligt nog hade den sinnessjuke fått skräck för mig, då han sprang omkring genom mina sädesåkrar och jag lovat honom prygel, så att han lydde mig vid tillsägelse. Varför de inte ville hjälpa till, var just att de ville ha honom hemma att förtjäna pengar på.

Efter en kort tid kom han hem igen, genom att Rolv mutade kommunalordföranden, en gammal inföding, för att han skulle begära honom hemsänd igen, och åtog sig att passa honom. Men med den passningen blev det intet, utan lät föräldrarna den sinnessjuke löst fara omkring som förut. På förnyad anhållan om intagande på hospitalet kom äntligen åter order om hans intagande på Växjö dårhus. Där var han något halvår och blev då troligen steriliserad, ty när han kom hem var han stillsam och har aldrig uppträtt på samma sätt som förut. Men så var det kl 5 en morgon i oxtidsåldern, då jag ej hade någon häst, men en nabo hade, och det kommit order till kommunalstyrelsen att fortast möjligt skicka den sinnessjuke med tåget till Växjö. Min nabo Otto Danielsson kom till mig och berättade att han och hans son försökt övertala Klas (den sinnessjuke) att följa med dem, men omöjligt. Om jag ville komma upp och hjälpa dem, ty tåget skulle gå om en timme. Jag gick där bort och sade till Rolvs friske son Walfrid, en stark karl: ”Du vet att du och jag tar din bror utan krus och sätter honom på vagnen!”. ”Nehej, jag rör inte vid honom!”, svarade han. ”Ni tycks tro att vi inte kan skaffa folk och ta honom er förutan!”, sade jag. Han teg och jag försökte då med lock och föreställde den sinnessjuke att han som sprang med trätofflor igenom byn skulle vara glad, om han fick åka på denna fina vagnen och ”Kom nu så går vi ut och sätter oss upp”. ”Ja”, svarade Klas och gick beskedligt med mig ut och han satte sig upp på baksätet, där jag satte mig vid ena sidan och befallde gamle Rolv att sätta sig vid andra sidan om den sinnessjuke. Det lyckades, och i starkt trav körde vi till Hamneda station nära ½ mil och kom just när tåget kom fram till stationen. Då genast försökte den gamle hoppa av, och då hade nog den sjuke kunnat baxna, men jag befallde den gamle att sitta kvar, ty jag måste också sitta kvar och vakta på om ordföranden var kommen. Jag pratade för Klas: ”Ser du, där är en röd vagn och en blå vagn i tåget, men jag tycker den röda är vackrast, kom så går vi där in”. ”Ja”, svarade han och jag låtsades att jag också skulle på tåget, och framkommen till den röda vagnen öppnade jag grinden och dörren och lät Klas gå före, men så fort han kom in lyckte jag och i detsamma kom kommunalordföranden, en yngre man (dvs den gamle ordförandens son, som nu var ordförande), och han fick honom med sig.

Det var efter den hospitalsvistelsen som den sinnessjuke kom hem troligen steriliserad. Sedan dess har vi ej haft ont av honom utan föräldrarna hade honom först och sedermera efter deras död den friske sonen Walfrid, och deras årliga 925 kr har de alltid efter årlig ansökan fått av staten. Efter många år, en vacker dag då jag kom gående förbi Piggastugan där 2 av mina naboar låg och täckte nytt sticketak, kom den gamle Rolv gående och grät och sade: ”Christina (hustrun) har skickat mig till dig och be om ursäkt och förlåtelse, för nu vet jag att du inte har förtjänat något på att du skaffade Klas pension från staten!”. ”Nåväl”, svarade jag, ”jag förlåter dig, för jag tror nog att du gjorde det av okunnighet, men på det villkor att du säger mig vem där har kunnat inbilla dig att jag fick 5.000 kr om året för Klas.” ”Jo, det har Sven i Åkroken sagt, att det var lag, att för varje sinnessjuk i församlingen bekoms 5.000 kr av staten.” ”Och det kunde du tro på, när alla andra och t o m prästen sade dig, att det inte var sant”, påpekade jag. ”Ja, men nu har jag fått reda på att det inte var så!” Jag förlät honom och vi hade tidning och fack ihop i flera år.

Men så behagade hans son Walfrid Rolv att oss ovetande flytta gränsmärket, källröret, så där 25 m in på mina ägor och lade en stor dubbelmur, innan vi visste det, och då jag fick syn därpå frågade jag honom vem som givit lov därtill. Det svarades att han hade ingen annanstans att lägga stenen. Han lovade att han skulle betala, men höll aldrig ord och stal därtill en del stora björk- och eneträd från mig. På samma gång flyttade han även milstolpen, en järntavla, in lika långt på mina ägor. Tavlan har gjuten text:” G III 1777”. En statstjänsteman har en gång kört Walfrid Rolv att åter bygga upp milstolpepiedestalen och sätta upp tavlan på rätt plats, men kort därefter flyttade han den, rev ner allt och satte åter tavlan in på vårt område. Lagen respekteras inte mycket av de gamla infödda här omkring.

Bland andra kommunala eller allmänna uppdrag som inte avlönades med annat än besvär, tidsspillan och ovett, var den sysslan att i 4 år besiktiga eldstäderna och även uppbära brandstodsavgifterna. Naturligtvis skulle skånerepresentanten utföra den sysslan. Därvid fick jag en inblick i de gamla infödingarnas seder och bruk. Bland 18 inträffade eldsvådor kan endast med säkerhet 1 vara utan misstankar. Men sedan det blev dyrt att bygga, så inträffade inte några fler eldsvådor utom de som åskan orsakat. Kronobergs Läns Brandstodsbolag innefattar även hagelskador och är ändå troligen det billigaste i premier i hela Sverige: 8 öre per 100 kr försäkrings- och ansvarighetsvärde i löst och fast.

Som jag ej varit närvarande vid alla dessa ovannämnda eldsvådor, så får jag f ex omtala en och annan som jag själv bevistat. Sommaren 1899 i juli eller augusti månad var jag och en nabo Salomon Nilsson i Duvedal sysselsatta på min gårdstomt med att sätta nytt plogskär på en plog till Salomon, då en nabokvinna, Olssons Anna Katrina, kom ut på åkern framför boningshuset, bugade sig mot jorden och kastade upp jord och stenar för att påkalla vår uppmärksamhet, som det också lyckades henne. Först undrade vi vad det skulle betyda, men vid närmare eftersyn syntes en svart rök uppstiga bakom skogen. Salomon trodde genast att det var Hornsborgs herrgård som brann. Jag fick sprutan, Salomon och min far fick var sin spann. Assuranssprutan full med vatten tog jag, ty det visste vi att där var ont om. Vi var också de första som kom fram. Jag sprang upp på den enligt reglementet alltid till boningshuset stående stegen och kom just upp mitt på taket, då detta var underifrån förtärt av elden och störtade in meddetsamma. Men stegen var ju inte skadad, så jag skyndade ner, stegen togs bort och försök att rädda något inne ifrån gjordes. De andra hade tagit ut ur dagligstugan ett par möbler, då jag och Salomon grep den gamla stora dalaklockan (Älmhults). Men nu slickade elden igenom dörrspeglarna från de andra rummen, köket och kammaren, så att när flera naboar tagit ut allt i rummet, var där inget annat att göra än att försöka lyfta av dörrarna, men elden bröt igenom loftet och hettan och röken gjorde det omöjligt.

De tillstädeskomna naboarna upphävde allt emellanåt gruvliga indiantjut, de påstod att det var en gammal sed för att påkalla hjälp, ty i dessa kuperade och skogbevuxna trakter syntes ej en eldsvåda långt om dagen, och även om natten kunde det vara bra vid olyckstillfällen att ropa ut folk. Det ringde oupphörligt i Hornsborgs vällingklocka och 2 par hästar med vattentunnor körde oupphörligen till Horns sjö efter vatten, ty brunnen vid gården tömdes genast. Det var vid middagstid, och allt folket på brandstället var på en utskift 1 ½ km bort och höstade säd. När de fick spörja branden, skyndade de hem, men då var boningshuset redan nerbränt. Men elden tog fatt i ladugårdens halmtak 3 gånger, men lyckades släckas och jag minns hur elden lopp i sädesstubben efter marken långt ut, och ladugården låg reglementsenligt på 60 alnars avstånd från boningshuset. Om natten måste jag och 3 andra utom ägaren vaka över elden, som fortfor att brinna i det gamla timret och blossade upp emellanåt.

Familjen fick hyra logi på en ödegård som tillhörde Hornsborgs herrgård, ty den herrgården var en sammanslagning av många bondgårdar, som en fru Ramsay köpt ihop till sin son G A Ramsay. Den eldskadade beklagade sig mycket över den mängd av kopparkärl och kopparkittlar som blev förstörda, men jag förnam inget spår därav i askan. Där i ”Eskilsgården” bodde de brandskadade över vintern och naturligtvis skulle det byggas upp ett nytt boningshus året därpå. Som nästan alla nya hus på den tiden för det mesta byggdes av andra gamla hus som flyttades, så gick det till så även här. Året därpå kom Sven Johan Andreasson och bad om körehjälp en viss dag att flytta ett gammalt hus från Ifla i Ljunga sn, mer än 1 mil bort. Antingen det var i slutet av januari eller i början av februari, så råkade det att bli -30 grader kallt den morgonen. Min nabo Axel Olsson, en son till gamle Olsson och ungkarl men som köpt hemmanet av föräldrarna, skulle också köra. Han kom till mig och ville att vi skulle ha sällskap, och vi överenskom att vi skulle köra precis kl 5 f m följande morgon, som förut var bestämd. Det var i oxatidsåldern och bra slädföre. Men de flesta bönderna hade inga oxar över vintern, utan endast otämjda småstutar, varför Sven Johan hade varit långt ute omkring och sökt upp några som hade en häst att köra med, ty en och annan här och där i byarna hade häst. Axel Olsson hade varit överens med mig att vi skulle hjälpa varandra vid bromsningen av kälkarna, när vi körde hem över och utför Horsaberga lider. Vid Ifla gästgivaregård hade vi order att stanna när vi körde hemåt, ty där skulle vi samlas och dricka kaffe.

Jag var uppe kl 4 om morgonen och fodrade mina oxar, packade en hösäck till betesfoder och såg att termometern visade -30 grader. För att kunna lässa bra lass, tänkte jag i min enfald att jag skulle taga en stor bred höstasäck på kälkarna, men när jag kom fram och fick se hur alla de andra hade smala löe på sina kälkar, för att där inte skulle kunna lässas mycket, så blev jag klok på att mina tankar var inte smålänningarnas tankar. Kl 5 hörde jag Axel Olsson ryta med sina oxar i gården ovanför, varför jag ledde ut mina oxar färdigokade och halade upp ett par spannar vatten och slog i vattenkaret vid brunnen. Men de ville inte dricka utan endast doppade nosen i det kalla vattnet, varefter de genast vände och sprang ifrån brunnen upp till vagnen på gårdsplanen. Nu kom Axel Olsson, stannade och meddelade mig, att som hans oxar alltid var raskare i farten än mina, så var det ju bäst att han körde före mig. Jag lät honom köra förut och satte okakroken på. Men i detsamma oxarna togs igång, så begynte de genast springa och jag, som ämnat gå mig varm vid sidan om kälkarna någon tid, måst kasta mig på magen i vagnshäcken och skrika till Axel Olsson: ”Kör till sidan, annars springer mina oxar över dig!”. Han vred undan och i sträck galopp sprang mina oxar förbi honom och fortsatte på samma vis över en fjärdingsväg upp förbi Hamneda gästgivaregård emot stationen, så att jag varken såg eller hörde Axel Olsson förrän på platsen i Ifla där vi skulle lässa.

Men som snickarna ännu ej hunnit riva ner huset, så dröjde det i flera timmar och i kölden kunde inte oxarna få stå ute, och inte mer än ett enda hus fanns i närheten. Det tillhörde en skollärare och så bittida om morgonen, vid 7-tiden, var ingen uppstigen därstädes. Men nöden har ingen lag, vi bultade på och slutligen stack en piga ut huvudet och svarade på fråga om vi fick sätta våra oxar i deras ladugård, att där inte var plats i fähuset, men på logen kunde vi sätta in dem ifall vi kunde. Vi tackade och undersökte förhållandet, att dörrarna befanns med nederkant 3 fot ovan marken. Jag ledde mina oxar fram till dörröppningen och de stackars djuren var så nödställda av kölden att de reste sig på bakbenen och villigt hoppade in över den höga tröskeln och in på logen, och när Olssons oxar såg hur det gick till, gjorde de likaledes. Jag hade en säck hö med mig till mina oxar. De andra skjutsarna hade hästar och kom ej fram förrän 1 ½ timme senare. Vi, Olsson och jag, höll oss inomhus på logen för köldens skull, men emellanåt betraktade vi hur snickarna-byggmästarna bedrev nerrivningsarbetet. Det var egentligen i huvudsak ett förstörelsearbete, tyckte jag som hade byggt hus, ty dessa byggmästare begagnade trubbiga järnstänger till att våldsamt stöta och bräcka sönder minst hälften av allting, plankor, dörr- och fönsterkarmar, loft- och golvbräder. Således fick nytt anskaffas istället. Tydligt lyste arbetarhatet till arbetsgivaren igenom redan då, nämligen att skinna honom så mycket som möjligt. Men jag förflyttade ett gammalt hus på ett helt annat sätt, men därom en särskild historia en annan gång.

Vi lässte och körde alla på en gång, fram till gästgivaregården i Ifla. Ingen syntes till på landsvägen och hela raden av timmerlassen stod tätt efter varandra, men där var en brant backe ner i gården så att några skjutsar måste stanna ovanför backen där det var slätt brett vägstycke, så det gott kunde köras förbi ifall det kom någon. Vi kom alla in i krogstugan och skållhett kaffe serverades. Men jag som hade mustascher hade också stora isklumpar hängande som ett vanligt päron vid var sida om munnen. Men den gamla gästgivarekärringen ”Inga i Brogår” (namnet på gästgivargården är Brogård) hon visste på råd – hon var kommen ifrån Skåne – och kom in med en liten panna med varmt vatten och en klut som hon doppade i vattnet och tog om mustascherna, så töade snart isen bort och jag kunde dricka kaffet. Brännvin fick de nog ej sälja i gästgivargården, men Sven Johan hade anskaffat sådant fastän han själv var nykterist.

Nu, medan vi så var inne och drack kaffe, kom 4 halmlasskörare från Mjäryd och behagade köra fram vår ”karavan”, den ene efter den andre, och stannade så dumt att mina oxar med det stora lasset, som rände på neråt backen, körde de stackars oxarna att stöta nosarna i föregående timmerlass, så att blodet strömmade av nosarna och alla framtänderna stöttes lösa. Detta spektakel hade de hunnit uträtta, så att vi kom just ut och fick syn på dem då de avlägsnade sig. Vi körde mot hemmet, och när vi kom till Horsabergabackarna, skulle ju Axel Olsson hjälpa mig att bromsa in kälkarna medelst en grov länk om den ena meden (majan), men han hade ju fått sig brännvin och brydde sig inte om varken sina egna oxar eller andras. Han körde nu före mig, men stannade inte utan fortfor. Tillika var han lomhörd. Jag som hade 3 gånger så stort lass som någon av de andra, måste hävstångsvis först lyfta ena majan och ta länken om, samt därefter, sedan branterna, ”lierna”, passerats, åter taga bort bromslänken och blev jag då några minuter efter de andra. Nu bodde Sven Johan Andreasson omkring 150 famnar ifrån stora landsvägen igenom Horns by, och hans gårdsväg – en hålväg – löper större delen utmed en stenmur, där det såväl som i hålvägen var jämnt 2 alnar tjockt med snö. Snön hade legat där över 14 dagar och folket hade ju kunnat bereda sig på att skotta undan den till den hjälpesdagen, i synnerhet som de var mannen och 3 vuxna söner hemma.