Sveriges historiska utveckling ur ett industritekniskt perspektiv

Av statistiken ovan kan man alltså se att det var stålframställning med elektricitet, ljusbågemetoden, som ökade mest och den är idag den vanligaste metoden för skrotsmältning, medan de gamla metoderna med masugn har förbättrats med användning av rent syre och används till att smälta malm i första hand. De metoderna som används idag heter LD och OBM.

2016 producerades 4,6 miljoner ton råstål och har legat på den nivån åtminstone sedan 1970-talet. Ökningen från 1951 på ungefär tre gånger skedde alltså fram till 1970.

*Rostfritt stål

Vid tillverkning av gevärspipor på 1910-talet började man fundera på om det inte skulle gå att legera järn med något annat material för att få en lättare och motståndskraftigare legering. Man upptäckte då att om man blandade in några procent krom så blev det inte bara mer motståndskraftigt mot slitning. Det blev också rostfritt.

Det första icke-militära användningsområdet blev bestick, men det var först i början av 1950-talet när man hade uppfunnit en tillräckligt bra metod för att tillverka ”billigt” rostfritt stål som produktionen började att öka. I Sverige var det företagen Sandviken och Fagersta som var ledande.

2016 producerades drygt 1,5 miljarder ton rostfritt stål i världen varav Sveriges del var 4,6 miljoner. Ökningen sedan 1950-talet var inledningsvis blygsam. Först 1970 var den uppe i 10 miljoner ton och men sedan 1990 har den ökat kraftigt.

Efter besticken har rostfritt stål kommit att användas till det mesta.

*Textilindustrin

Under 1900-talet blev textilindustrin en industri att räkna med och runt 1945 i antalet arbetare dubbelt så stor som verkstadsindustrin. Branschen kan indelas i två delar där den ena tillverkar tyger och den andra syr kläder.

Framställning av tyger baserades på utländsk råvara såsom ull, bomull och silke, men det fanns också det inhemska konstsilket (viskos) från 1930. I beklädnadsindustrin handlade det om sömnad, trikå och konfektion. Trikå betyder att det är maskinstickat. Konfektion är kläder som skapats av maskiner.

Svensk textilindustri hade sin tyngdpunkt i Göteborg, Norrköping, Sjuhäradsbygden samt i Skåne. 1911 fanns 175 textilfabriker i Norrköping, bland dem fanns Norrköpings Bomullsväveri AB som grundades 1852 och Holmens Bruks och Fabriks AB som grundades redan på 1600-talet av industrimannen Louis de Geer fast textilindustri blev det först 1854. I och med detta började arbetskraft att efterfrågas till fabrikerna och de som tidigare hade suttit hemma och spunnit eller vävt blev nu fabriksarbetare och helt beroende av fabriksägaren för sin inkomst. I Borås startade textilfabriker som Algots, grundat 1907 av Algot Johansson, samt Eiser.

Konstsilke som alltså kommer från trämassa hade ganska länge varit populärt i Europa och runt 1930 såldes råmaterialet sulfit från Sverige i så stor omfattning som 30 % av hela den europeiska marknaden, men det fann ingen tillverkning av tyger i Sverige. Det skulle ändras när Kooperativa Förbundet började med att tillverka kläder av konstsilke. Det blev snabbt en god försäljning och redan 1947 var det 450 anställda på företaget.

Konstsilke eller viskos hade också ett amerikanskt namn som kanske är mer välkänt nämligen rayon. I de flesta hem finns ett antal produkter av viskos eller med innehåll av viskos. Förutom att viskos liknar silke med sin glans är det faktiskt mer lättvättat än bomull, men också mer känsligt för centrifugeringar. Det används till kläder av skilda slag, men också till blöjor och tamponger, cellofanpåsar, korvskinn, hårprodukter, samt i blandningar med ylle och bomull.

Algots kläder var mycket populära både före och efter andra världskriget. 1952 tillverkades nästan två miljoner plagg. Tolv år senare 1964 tillverkades fyra miljoner plagg. Eftersom just Algots fabrikers verksamhet är väl beskriven kan man från den ana hur utvecklingen gick till som helhet.

1920 hade Algots ett 30-tal sömmerskor på fabriken medan 1500 arbetade hemifrån. Under 1930-talet utvidgades arbetet som gjordes i fabriken och snart var allt arbete koncentrerat dit. Skälet var förstås att maskinerna ersatte sömmerskornas arbete. I slutet av 1940-talet var arbetsstyrkan uppe i över 1 000 personer. I landet som helhet var det 40 000 anställda inom textilindustrin varav 85 % var kvinnor.

På 1960-talet började det bli hård konkurrens från låglöneländer som Finland och Portugal. I mitten av 1970-talet fick vi det som kallades teko-krisen som fick till följd att i princip all textilindustri försvann från Sverige. Algots gick i konkurs 1977. 1950 var det nästan 150 000 anställda för att sedan minska till mindre än 10 000 1995.

Idag satsar den svenska textilindustrin inte enbart på kläder och textiler. Det handlar även om så kallade tekniska textiler som kan användas inom många områden, exempelvis i vägbyggnad och i produkter från pappersindustrin. Fokus ligger på textilernas styrka och böjlighet. I framtiden kan det även bli möjligt att använda textiler inom medicin, till exempel som en del av benimplantat eller för att tillverka konstgjorda blodkärl.

*Jordbruk, *traktorer, *skördetröskor

Det arbete som hade påbörjats med så kallad täckdikning (dränering) av jordbruksmark i slutet av 1800-talet genom tegelrör ökade under 1900-talet och fick sin kulmen under 1920-talet och medförde att andelen god åkerareal blev mycket större. Samtidigt infördes konstgödsel som är industriellt framställt gödsel som innehåller framförallt kväve, fosfor och kalium. Under 1930-talet hade det blivit så populärt att jordbruket blev beroende av import av sådant gödsel.

I början av 1900-talet kom förbränningsmotorer ut på marknaden och Bolinders Mekaniska Verkstad var tidigt ute med att presentera sina motorer. Avsikten var att de skulle ersätta lokomobilerna som stationära kraftkällor och så skedde också, men när man för första gången visade en så kallad engelsk traktor på Alnarp förstod man att detta var något helt annat. Troligen hände detta 1903. Nyheten var att den var mycket lättare än en ångmaskin, mer lättskött, men framförallt att kunde den köras på fälten. Det importerades en del amerikanska traktorer inledningsvis, men redan runt 1910 kunde den första svenska traktorn produceras av Munktells Mekaniska Verkstads AB och även av andra verkstäder.

Användningen blev i första hand plöjning och traktorerna utrustades med järnhjul med slirskydd på de bakre drivande hjulen och i dimensioner som inte skulle skämmas för sig i dag heller. 1925 var antalet traktorer 3 000. Övergången till gummihjul i slutet av 1930-talet innebar att traktorn blev ett redskap för det mesta inom jord- och skogsbruk och därmed började traktorer att säljas i stora volymer.

Nedan finns en tabell över antalet traktorer jämfört med antalet hästar och oxar inom lantbruket.

Årtal	Traktorer	Hästar och oxar
1930	10 000	650 000
1940	20 000	600 000
1950	60 000	410 000
1960	143 000	200 000
1970	180 000	80 000
1980	190 000	55 000

Därefter planar förändringarna ut. Det tog alltså cirka 50 år innan traktorn fanns på de flesta gårdarna. Därmed var en väsentlig del av mekaniseringen genomförd inom jordbruket.

Skördetröskor var något som många hett eftertraktade, men det visade sig vara ganska komplicerat att tillverka sådana, men efter flera mer eller mindre lyckade försök med importerade maskiner presenterade plötsligt Munktell en egentillverkad skördemaskin och försäljningen kom igång.

Utvecklingen visas nedan:

Årtal	Antal skördetröskor
1940	400
1951	8 000
1957	20 000
1962	30 000
1974	40 000
1987	50 000

Även här ser vi att införandet tog lång tid och att skördetröskan kom senare än traktorn.

Elektrifieringen av lantbruket gick långsamt initialt eftersom det innebar stora kostnader för elbolagen att dra ledningar till bondgårdarna och också därför att den förväntade förbrukningen och därmed intäkten var låg. 1917 var därför bara enstaka procent av lantbruket elektrifierat. Först 1950 var 90 % elektrifierat vilket var i paritet med resten av Sverige.

Genom införande av elektricitet kom en mängd elmaskiner att börja användas på gårdarna, däremot inte på fälten. 1913 började man med mjölkningsmaskiner och dessa vann allt större genomslag under 1920-talet, men det var fortfarande vanligt med handmjölkning på mindre gårdar ända fram till 1950-talet. 1921 släppte AB Separator en förbättrad maskin kallad Alfa som snabbt blev marknadsledande.

Efter andra världskriget vann hydrauliken framgång och den började användas även i traktorerna och i andra maskiner, men det skedde först på 1960-talet i Sverige.

I början av 1960-talet kom fyrhjulsdrivna traktorer, men det skulle dröja till 1980-talet innan de blev vanliga. Då kom också allehanda andra maskiner som potatisplockare med flera.

1990 kan man säga att jordbruket var helt industrialiserat och den manuella arbetsinsatsen hade minskat till 10 % av den som behövdes 1940, men trots denna mekanisering hade den förbättrade avkastningen genom bättre grödor och gödsel bidragit mer till ökad produktivitet än mekaniseringen gjorde om man tittar på perioden från 1930–1990.

*Byggnation förutom bostäder för privatbruk

Just år 1900 var det år då man började stenlägga Birger Jarlsgatan i Stockholm. Innan dess var gatubeläggningen grus och sand.

Münchenbryggeriet brann ner 1893 men återuppbyggdes 1894, därefter utvidgades det med bland annat inköp av grannfastigheten så att man i början av 1900-talet kunde konkurrera som det modernaste bryggeriet i Sverige och också det största. Produktionen beräknades motsvara 10 % av hela Sveriges produktion.

Det uppfördes ett antal andra stora byggnader i Stockholm i början av 1900-talet. 1904 var Riksdagshuset klart. 1907 öppnades Nordiska museet och Kungliga Dramaten. 1910 var Engelbrektskyrkan klar och 1912 lagom till OS blev Stockholms stadion invigt. Stockholms stadshus byggdes mellan 1911 och1923. Det innehåller ca åtta miljoner tegelstenar. I Göteborg byggdes Vasastaden med paradgatan Kungsportsavenyn. Alla husen byggdes i sten.

Strandvägen invigdes 1910, och året därpå invigdes även Kungsgatan som var den första gatan som byggdes genom bergen i Brunkebergsåsen. Arbetet tog för övrigt hela fem år.

Fram till 1930 byggdes följande större byggnader;

Stadshuset klart 1923, Stadsbiblioteket 1928, Konserthuset 1926 och Årstabron 1929.

Så redan tidigt fanns det ett antal monumentala byggnader i Stockholm. Från 1930 inriktade man sig mer på bostäder och infrastruktur.

*Bostäders standard, *badrum och *bostadsbyggande

I början av 1900-talet fanns det förstås inte badrum i arbetarbostäder och det var bara någon procent som hade tillgång till det totalt. I bästa fall fanns en gemensam badstuga på landet eller en privat badstuga i staden dit man kunde gå för att bada, men det var inte många som förstod vitsen med det. Oftast fick det bli en lättare rengöring i ett kar eller en balja som oftast var gjord av zink.

Man får ha i tankarna att vid 1900-talets början var vedspis standard, det fanns kallvatten i bästa fall och inget badrum alls. Dasset stod på gården. Den pågående utvecklingen under 1920-talets senare del och framåt var alltså en verkligt stor förändring.

Det hade redan tidigare byggts bostäder genom arbetarrörelsen, men i begränsad omfattning. 1916 bildades dock SKB, Stockholms Kooperativa Bostadsförening, med avsikt att bygga billiga men bra lägenheter för arbetarfamiljerna. De flesta lägenheterna var på ett rum och kök och standarden var hög för den tiden. Till exempel hade alla lägenheter vattentoalett och i källaren fanns tvättstuga med pannmur, en gryta där man värmde upp tvättvattnet genom vedeldning. Gemensamma tvättstugor var inte vanligt på den här tiden och SKB var en av föregångarna.

1923 bildades HSB, Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening, med samma syfte som SKB. De första husen byggdes 1924 och i lägenheterna fanns varmt och kallt vatten, dusch och gas- eller elspis. 1925 införde HSB badrum med badkar som naturligtvis ansågs onödiga av myndigheter och långivare, men HSB stod på sig. De installerade också en vattentoalett i badrummen. De byggde gemensamma tvättstugor i husen från 1926. På 1930-talet infördes sopnedkast i alla nya HSB-fastigheter. 1935 blev kylskåp standard i nyproducerade fastigheter. Detta var mycket modernt med den tidens mått. Problemet var dock framförallt att det byggdes ett försvinnande litet antal nya bostäder och att det också krävde viss ekonomi för att ha råd att flytta in.

I villorna och husen på landet var utvecklingen liknande. När det gäller toaletter var det dock i normala fall omöjligt att koppla dem till avlopp eftersom avloppssystemet inte var utbyggt alls utanför städerna. Lösningen blev då antingen en egen ledning till närmsta vattendrag eller en egen tank nedgrävd på tomten. En sådan tank kallas septiktank och var standard vid nybyggande åtminstone från 1960-talet i stora delar av landet.

Trots dessa förbättringar ansågs bostadsstandarden under 1930-talet vara en av de sämsta i hela Europa. Den vanligaste lägenheten var på ett rum och inredningen av låg klass. 70 % av alla bostäder saknade fortfarande bad eller dusch i början av 1930-talet. 40 % hade inte centralvärme. Centralvärmen fungerade så att man värmde upp vatten, och ibland till och med till ånga, som sedan cirkulerades i rör och element i huset och den tekniken finns ju även idag i nybyggda lägenheter. Man eldade med ved i bostadsfastigheter med lägenheter, medan koks var vanligast i villorna. Olja skulle inte bli ett alternativ förrän på 1960-talet.

Det fanns flera intressenter som motarbetade införandet av badrum och toaletter. Badrum ansågs onödiga, särskilt för arbetarklassen, och toaletterna skulle ju behöva dyrt vatten, men framförallt skulle de som tjänade pengar på avföringen genom att sälja den som gödsel mista sin inkomst.

Runt 1945 började nybyggandet av bostäder att nå 50 000 per år och fortsatte att öka ända fram till toppåret 1970 då 110 000 bostäder byggdes. Det behövdes verkligen. 1945 såg det ut så här med hushållens innehav i procent av viktiga funktioner för god standard jämfört med 1960 och 1970.

Funktion	Andel procent 1945	1960	1970
Centralvärme	50	74	92
Vatten och avlopp	60	90	97
Indraget vatten	65	90	97
Kylskåp	11	63	93
Gas- eller elspis	30	saknas	saknas
Bad eller dusch i bostaden	32	53	84
WC	35	70	90

1950 var det fortfarande så att mer än hälften lägenheterna i städerna var på högst ett rum och kök. De nya normerna om trångboddhet definierade att minst två rum och kök var nödvändigt för två personer, vilket innebar att det 1960 var 43 % som var trångbodda. Däremot var nu nästan alla anslutna till vatten- och avloppssystem i städerna. På landet användes fortfarande septiktankar. Fram till 1950 var dock torrdass vanligare än toaletter i Stockholm och det var förmodligen sämre ställt i övriga landet.

Ett stort problem vid byggandet av kök var att det inte fanns någon standard, vilket ibland medförde att köken inte blev ändamålsenliga och framförallt att man inte kunde massproducera kök för att få ner kostnaderna. 1950 fastställdes så för första gången en svensk köksstandard som sedan kom att användas vid all ny-, till- och ombyggnad.

Trots att man mellan 1945 och 1960 hade byggt 800 000 bostäder så hade bostadsbristen blivit ännu värre och politikerna beslöt därför att starta projektet ”Miljonprogrammet”, vilket innebar att 100 000 bostäder skulle byggas per år i tio år och medförde införandet av prefabricerade byggnadselement för att öka byggtakten och få ner kostnaderna.

Nu 1960 fanns det i alla fall el-, eller gasspis, fläkt, kallt och varmt vatten vid en diskbänk, kylskåp, badrum med toalett och HSB införde även en extra toalett för lägenheter med fler än tre rum.

1970 var det bara 7 % trångbodda. 40 % saknade fortfarande badrum och kylskåp, 30 % hade ingen toalett inne i bostaden, 25 % hade inte centralvärme. Mycket hade hänt sedan 1930, men det var fortfarande inte bra och på landet var det värst och i husen byggda före 1930-talet i staden som inte hade renoverats.

I slutet av 70-talet började man bygga helkaklat i badrummen i framförallt villorna.

Under 1980-talet kom golvvärme och handdukstorkar. På 1990-talets senare del blev det populärt med bubbelbadkar.

Läs mer via denna länk Bostadens interiör.

*Luftfarkoster, *luftballonger och *zeppelinare

Santos Dumont hade alltså i slutet av 1800-talet lyckats manövrera en luftballong med hjälp av en elmotor och för första gången visat att man kunde flyga runt Eiffeltornet.

I början av 1900-talet arbetade framförallt bröderna Lebaudy för att förbättra luftballongerna både vad avser utformning och styrning. Till sin hjälp hade de Henri Julliot. De konstruerade tillsammans en mycket större ballong som var mer cigarrformad, föregångaren till zeppelinaren. Den första levererades till franska armén 1906. Den var hela 60 meter lång med en bredd på 10,3 meter. Det fanns två 35 hk motorer på vardera sidan av luftskeppet. Vid vindstilla var hastigheten maximalt 12 m/s, alltså ungefär 43 km/t.

Ungefär samtidigt hade den kände kavallerigeneralen greve Zeppelin i Tyskland arbetat med en styv konstruktion med en bärande aluminiumstomme överdragen av tyg. Efter ett antal olyckor kunde han 1906 visa upp en farkost som var utomordentligt stabil och snabb. Han gjorde en resa i 55 km/t under två timmar och därmed började en ny typ av luftfart.

Zeppelins luftskepp var ännu större än tidigare varianter och mätte hela 136 meter. Den drevs av två 110 hk starka motorer som var kopplade till två gondoler som hängde under farkosten och var sammankopplade till ett förhållandevis stort utrymme i mitten.

1908 förstördes detta första luftskepp av en elektrostatisk urladdning. Under de följande åren var det då och då olyckor med luftskepp och oftast med människor dödade. En av de värsta hände 1922 i USA då 34 människor förolyckades, alltså ungefär samma antal som vid den världskända Hindenburgolyckan 1937, se mer om den nedan. Det stoppade dock inte verksamheten eftersom flyget faktiskt var betydligt farligare.

Nu började en framgångsrik tid för zeppelinarna och de flög till och med jorden runt. För Sveriges del fick vi 1926 se när den berömde konstruktören och flygaren italienaren Umberto Nobile flög över Sverige på väg till Nordpolen. Med ombord var Roald Amundsen som redan var känd som den förste som nådde Sydpolen. Med fanns också en minde känd svensk, meteorologen Finn Malmgren som hade varit med Amundsens expeditioner tidigare. Färden gick över Stockholm och det finns ännu idag folk som minns händelsen.

Vid en senare resa med Nobile 1928 avled Malmgren efter att ha landat och försökt ta sig till en plats där han kunnat få hjälp. Han klarade det inte, men två av de andra expeditionsmedlemmarna gjorde det.

Det var alltså allmänt bekant att resor med luftskepp inte var ofarliga, men värt riskerna. Vad man dock försökte ändra på var användningen av vätgas och det naturliga valet var då helium som inte kunde antändas lika lätt som vätgas. När Zeppelin byggde Hindenburg var den därför anpassad till helium. Vid den här tiden fanns det helium tillgängligt enbart i USA och med tanke på Hitlers framfart i Tyskland, men framför allt Zeppelins framgång med sina luftskepp, var man från USA:s sida måttligt intresserad av att leverera helium, vilket fick till följd att Hindenburg tvingades använda vätgas. Som en trolig konsekvens av detta skedde en olycka i New York 1937 då zeppelinaren Hindenburg fattade eld. 35 människor dog i olyckan, vilket alltså inte var så mycket jämfört med tidigare, och 62 överlevde faktiskt. Skillnaden mot tidigare olyckor var att man dels sände om det direkt i radio, dels att allt blev filmat. Den filmen köptes sedan av amerikanska myndigheter och skickades gratis ut till USA:s ambassader runt om i världen. Det handlade alltså inte enbart om rädsla när publiken dels fick se filmen, dels kunde höra ett direktreferat från olyckan. Det handlade troligen också om ett handelskrig från USA:s sida och politik.

*Carl *Edvard Johanssons *måttsats och *svensk kvalitet

I slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet skapades många företag som skulle bli industriella jättar, men frågan är om de hade lyckats utan Carl Edvard Johanssons arbete. Han uppfann visserligen inte något kullager eller fyrsystem och inte heller dynamiten, men han skapade förutsättningar för att alla dessa företag skulle kunna tillverka bättre produkter med högre precision och kvalitet. Han är av någon anledning inte särskilt känd och det har inte gjorts något TV-program om honom.

Ett citat från dåtidens mest ansedda biltillverkare, Cadillacs skapare och chef Henry M. Leland, visar tydligt vad industrin tyckte om hans uppfinning:

"There are only two people I take off my hat to. One is the president of the United States and the other is Mr. Johansson from Sweden".

När man startar en industriell produktion tillverkar man först ett original. Sedan gäller det att tillverka många kopior av originalet som inte bara ser likadana ut utan måtten måste vara exakt desamma också. Detta är också en förutsättning för att kunna ha underleverantörer. Fram till nu var detta alltid ett stort problem. Måtten stämde inte och man fick en massa passningsarbete. Det Carl Edvard Johansson bidrog med var att han skapade en måttsats som förde upp tillverkningen på en nivå man aldrig tidigare varit på. Nu handlade det om 0,01 millimeters noggrannhet, men det tog tid innan industrin förstod vilken betydelsefull förbättring det var. 1897 tillverkade han den första måttsatsen. Efter fem års arbete hade han lyckats få patent i England och efter en silvermedalj på en utställning i Paris 1903 fick han följande år 1904 patent i Sverige. 1909 öppnade han så sin första verkstad i Eskilstuna som redan efter några år blev ett miljonbolag med stor försäljning till USA. Hans måttsatser blev därefter snabbt accepterade och de ansågs till och med ha varit avgörande i krigsproduktionen under första världskriget. 1923 flyttade han till USA och började arbeta på Ford och lyckades snart få ett enormt förtroende från Henry Ford. En av hans måttsatser lär ha funnits utställd i entrén till huvudkontoret på Ford. Henry Ford ska själv ha sagt att utan Jo Blocks, som måttsystemet kallades i USA, skulle han aldrig kunnat få det löpande bandet produktivt nog.

*Fotogenkök

1892 uppfanns, som nämnts ovan, ett fotogenkök utan veke av Frans Wilhelm Lindqvist och han bildade tillsammans med J V Svenson företaget J V Svensons Fotogenköksfabrik. Ganska snart blev produkten populär även utomlands. Från 1892 fick Berndt August Hjorth ett avtal om att sälja fotogenköken och i samband med det ändrades namnet på köket till Primus som klingar välbekant än idag. Det betydde att nu kunde Hjorth sälja några av de mest eftertraktade svenska produkterna som var primusköket samt skiftnyckeln och rörtången.

Primusköket var väl lämpat för industriell produktion och redan 1912 tillverkade man 500 000 kök. Även konkurrenterna Optimus och Lux tillverkade avsevärda volymer. 1926 var man uppe i 800 000 kök totalt och hade över 600 anställda. Eftersom den tidens upptäcktsresande tog till sig Primus fotogenkök vid sina resor till polerna och andra avlägsna delar av världen fick Primusköket genast mycket uppmärksamhet och status. Bland annat fanns köket med på Nansens resa till Grönland och Norra ishavet, på August Andrées luftballongfärd mot Nordpolen och på Roald Amundsens resa till Sydpolen.

En stor fördel med primusköket var att man kunde använda det överallt och dessutom kunde man koka upp mycket snabbare än vad tidigare varianter av fotogenkök kunde. En annan fördel var att det var sotfritt.

I vilken omfattning vanliga svenskar köpte fotogenkök vet man inte, men säkert de som arbetade i det fria, fast friluftsmänniskor fanns ju inte på den tiden, så kanske det såldes mest till länder som inte hade behov av uppvärmning via en vedspis. Å andra sidan kan man ju tänka sig att många köpte den för att på sommaren slippa elda i vedspisen. Oavsett anses den faktiskt vara den mest sålda svenska produkten utomlands och den var mer framgångsrik än säkerhetständstickorna i exportvärde räknat.

På 1930-talet började man marknadsföra kokapparater och gav också ut en bok om hur dessa fungerade. Det fanns flyttbara spishällar med en eller flera plattor, strykjärn som uppvärmdes med primuskök, ugnar samt en mängd andra apparater. Det fanns alltså avsättning fortfarande under 1930-talet för apparater som inte använde el.

På 1950-talet slog gasol igenom, men då var det mest för camping och till viss del sommarstugor eftersom elen numera fanns på de flesta ställen. Först när husvagnarna började bli vanliga på 1960-talet blev det en riktig försäljningssuccé.