Sveriges historiska utveckling ur ett industritekniskt perspektiv



Yüklə 0,99 Mb.
səhifə5/28
tarix24.12.2017
ölçüsü0,99 Mb.
#17035
1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   28

*Nödåren


1867–1869 inföll de svåra nödåren i Sverige. Befolkningen hade som nämnts ovan ökat från 2,1 miljoner 1815 till 4,1 miljoner 1865. Visserligen ökade också avkastningen från jordbruket, men det hjälpte inte eftersom bönderna hellre exporterade sitt spannmål till England för där fick de mer betalt. Särskilt svårt blev det för befolkningen i norra Sverige.

*Utvandringen


Som en konsekvens av bland annat vad som beskrevs ovan, utvandrade 80 000 personer under 1868–70. Resan gick med ångbåt, men var säkert besvärlig ändå. Totalt skulle nästan en miljon människor emigrera till Amerika fram till första världskriget.

Tidigare hade segelfartyg varit den enda möjligheten och en sådan resa tog minst två veckor, men genom att ångmaskinen tagits i drift kunde man nå Amerika på ca fem dagar, vilket nog ansågs vara väldigt snabbt trots att man fick resa via England. (Det var inte förrän Svenska Amerikalinjen drog igång sin verksamhet 1915 som det fanns direktresor till Amerika.)

Man kan spekulera i om inte den ökande befolkningen som ju mest var bönder av olika slag kände en stor misstro mot utvecklingen. Antalet arbeten inom jordbruket minskade snabbt och stadigt och det faktum att det blev fler industriarbeten lockade nog inte så många lantbruksarbetare. Arbetet inom industrin var hårt och förhållandena i staden var sämre än på landsbygden både vad avsåg möjligheten att skaffa mat och rent sanitärt för att inte tala om hur viktigt det blev att jobba med fasta tider. I jordbruket var det mer så att man arbetade om det behövdes, medan i industrin var det fasta och långa tider som gällde. Lösningen blev därför att emigrera till Amerika och väl där i första hand försöka försörja sig på lantbruk. Man räknade alltså med att minst en miljon svenskar utvandrade till Amerika, vilket var 20 % av den totala befolkningen i Sverige. Intressant nog finns det 12 miljoner amerikaner som räknar sig som svenskättlingar, alltså betydligt fler än vad som finns i Sverige!

*Reservoarpennan


Fram till senare delen av 1800-talet använde man stålpennor som doppades i bläck för att sedan användas för att skriva på papper. Eftersom det var svårt att få lämplig mängd bläck behövde man använda så kallade läskpapper för att suga upp det bläck som inte sögs upp av pappret. Skrivarna hade också särskilda manschetter runt handlederna för att inte få bläck på sina kläder. Kort sagt, det var ganska kladdigt att skriva med bläck. Lösningen kom när man lyckades göra en penna som dels kunde innehålla själva bläcket och också portionera ut det i lämplig omfattning, reservoarpennan var född och företaget Waterman i USA började masstillverkning 1880.

Läs mer om pennor under kommande sekel.


*Gummi, *kautschuk


Man hade under 1700-talet experimenterat för att skapa bättre kautschuk, främst ville man få bort egenskapen att det blev klibbigt vid värme och sprött i kyla. Saven från gummiträden kom också tidigt att kallas latex och är än idag ett populärt namn för gummi, särskilt i madrasser.

Användningsområdena var fortfarande få när en skotte med namnet Charles Macintosh 1819 insåg att naftalen (tidigare naftalin) som utvinns ur stenkolstjära kunde blandas mycket bättre med latex än terpentin kunde och därmed bli mer hanterbar. När han dessutom senare fick hjälp av Thomas Hancock, lyckades de tillsammans att tillverka en vattentät rock som fick namnet Mackintosh, alltså med ett extra k. Så kallas den fortfarande på engelska, men det har ingen koppling till Apples Macintosh. I det fallet anspelar det på en äpplesort. Det blev dessvärre ingen succé i länder med varmare eller kallare klimat än England eftersom problemen med klibbighet och sprödhet fortfarande delvis fanns kvar.

1839 upptäckte två personer oberoende av varandra, nämligen just Thomas Hancock i England och Charles Goodyear i USA, tekniken vulkanisering, som är att upphetta kautschuk. Det påstås att det var genom en slump som Goodyear upptäckte att svaveltillsatt kautschuk blev läderartad vid stark uppvärmning. Han hade alltså uppfunnit det som skulle bli gummidäck och så småningom en rad andra olika gummiprodukter. Han fick patent 1844 och efter mycket arbete fick han en stor framgång på världsutställningen i London 1851. Året därpå kunde han börja sälja sin produkt. Nu var också nackdelarna med sprödhet och klibbighet nästan borta. Dessvärre, som så ofta, blev han indragen i patentstrider och dog slutligen utblottad. En klen tröst är att hans barn senare fick stora inkomster genom patenten. Det Goodyearföretag som finns i dag har inget med honom att göra, man har helt enkelt snyltat på hans namn. Hancock å andra sidan startade Storbritanniens gummiindustri i kolonierna och blev mycket framgångsrik med det.

I slutet av 1800-talet kom cyklarna och det fick en skotsk veterinär vid namn John Boyd Dunlop att 1888 fundera över om man inte kunde göra dem bekvämare. Fram till dess var alla hjul av trä eller metall även om man också testat med att limma fast gummi. Det blev lite bättre, men inte bra. Han testade då med att limma ihop två tunna gummilängder och formade dem som ett däck som kunde sättas utanpå hjulet. Sedan använde han en ventil, som motsvarade den som användes till fotbollar och med hjälp av pumpen skapade han det första kommersiellt framgångsrika pneumatiska (luftfyllda) däcket.

Framgången lät inte vänta på sig. Alla ville ha gummihjul till sina fordon och Dunlop själv blev en ledande industrialist och företaget Dunlop som existerar idag är fortfarande framgångsrikt. Det fanns visserligen ett besvärande problem med däcken och det var att rent gummi inte kan hålla kvar luften eftersom det inte är tillräckligt tätt. De flesta har säkert sett vad som händer med ballonger om man låter dem ligga. Luften läcker ut. Det skulle dröja många år innan man löste det problemet, nämligen till 1937 då man uppfann butylgummi som användes för att få lufttäta innerslangar bland annat.

*Träkol


Engelsmännen hade under 1600-talet insett att den svarta stenen stenkol faktiskt gick att elda på ett effektivt sätt och i stor skala. Inom parentes kan man ju fråga sig varför ingen hade tänkt på detta tidigare eftersom stenkolen låg i dagen på många ställen i Europa. Parallellt började man också att förstå hur man skulle framställa träkol. Det visade sig nämligen att om man kunde få bort alla andra ämnen förutom kol från trä blev restprodukten en utmärkt värmekälla. I Sverige påminns vi främst om detta genom milorna som användes för detta ändamål. Det skulle ändå dröja till slutet av 1800-talet tills produktionen blev av betydelse. Koks är en restprodukt vid framställningen av träkol och kom senare att få stor betydelse för uppvärmning av bostäder, främst villor, och skulle vara så ända fram till 1960-talet.


Yüklə 0,99 Mb.

Dostları ilə paylaş:
1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   28




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©genderi.org 2024
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə