Sveriges historiska utveckling ur ett industritekniskt perspektiv

*Gjutjärnsspisar, *vedspisar

Det anses att en manufakturist Sjöberg som 1831 fick patent på en sluten spis i gjutjärn var först i Sverige med att tillverka en gjutjärnsspis eller som den också kallas vedspis. Det blev sedan bland annat Samuel Owens Verkstad som tillverkade dem. Därefter följde både Motala verkstad och Bolinder AB efter. Fast det var först när Huskvarna 1885 började tillverka en förbättrad variant av spisen som man kan tala om en fullt fungerande och effektiv spis. Under 1890-talet såldes trots det bara mellan 10 000 och 15 000 spisar per år, vilket i sammanhanget inte var mycket, och det skulle dröja flera decennier innan den började bli allmän i bostäderna.

Gjutjärnsspisen var närmast en revolution vad gäller uppvärmning och matlagning. Den avgav mindre rök, var snålare på bränsle, höll värmen längre genom att värmen lagrades i gjutjärnet och den kunde också kompletteras med en varmvattenberedare. Dessutom blev matlagningen mycket enklare genom att ugnen nu också hade introducerats och att det fanns plattor som var utmärkta att koka och steka på och det gick mycket fortare, fast man var ju tvungen att köpa nya pannor och kastruller utan ben. En annan nackdel var att det blev mörkare så man fick ordna ljus på annat sätt och det var inte så billigt.

Läs mer om spisar under kommande sekel.

*Navigation och *kronometrar, *klockor

En av de stora frågorna under 1700-talet var hur man bäst skulle navigera på haven. Allt fler skepp färdades allt längre och det var mycket svårt att veta vid vilken longitud man var, alltså längdgrad. Längdgraderna går från pol till pol och bestämmer alltså hur långt väster- eller österut man är. Startade skeppet resan från England och färdades västerut var det förhållandevis lätt att göra höjdmätningar mot solen och bestämma hur långt söder- eller norrut man var. Däremot var det väsentligt svårare att bestämma hur långt väster- eller österut man var, alltså att bestämma longituden eller längdgraden. Det enda kända sättet då var genom att mäta månens avstånd från vissa stjärnor och jämföra dessa mätningar med motsvarande mätningar som gjorts vid utgångsmeridianen, den breddgrad man startade seglingen vid. Då krävdes förstås att man såg månen, annars fanns det ingen hjälp att få. Detta var dock både komplicerat och otillförlitligt, men det var den metod som det vetenskapliga etablissemanget (Vetenskapsakademin) i England stödde.

Intressant nog var inte det engelska parlamentet särskilt imponerat av vetenskapsmännens synpunkter utan tillsatte 1714 en kommitté med uppgift att finna ett bättre sätt att mäta longituden. De erbjöd ett mycket högt belopp till den eller dem som kunde lösa uppgiften.

Det fanns två tänkbara vägar, antingen förbättrade man måntabellerna eller så skapade man en tillförlitlig klocka som skulle kunna fungera på ett rullande skepp. Vitsen med en tillförlitlig klocka var att om man åkte från England till Amerika till exempel 12.00 så visste man att solen stod i söder. Efter en dags resa kontrollerade man just klockan 12.00 i vilket väderstreck solen stod och kunde då räkna ut hur långt man färdats i västlig riktning.

De klockor som fanns tillgängliga var pendelklockorna, men de fungerade väldigt dåligt när de var i rörelse. De var dessutom känsliga för temperaturförändringar och fukt. Med andra ord fungerade de knappast alls på en båt och kunde därför inte användas för att fastställa longituden.

Det gällde alltså att uppfinna en klocka som inte påverkades av att färdas på ett skepp. Den som lyckades bäst var engelsmannen John Harrison som presenterade sitt första förslag 1730 och som sedan efter mycket långt och hårt arbete lyckades framställa en tillförlitlig klocka 1759. James Cook använde för första gången en sådan klocka på sin andra världsomsegling 1770 och var mycket nöjd. Problemet var att den kostade nästan lika mycket som ett mindre skepp och därför fortsatte man länge att använda månmetoden. Dessutom motarbetades klockmetoden av dem som trodde på månmetoden, bland andra Isaac Newton. Det gick faktiskt så långt att man vid ett tillfälle konfiskerade hans klocka och låste in den för att ingen skulle kunna bevisa att Newton och andra hade fel. Några pengar fick Harrison inte heller förrän den engelske kungen trädde in och skipade rättvisa. Det finns ett TV-program i tre delar som i detalj beskriver den långa kampen och kan tjäna som bevis på alla motverkande krafter som finns när nya uppfinningar görs.

Programmet från 2000 heter ”Longitud” och kan ses gratis på den här länken:

https://www.ovguide.com/tv/longitude.htm

Läs mer under kommande sekel på denna länk om klockor

*Belysning

När gjutjärnsspisen kom fick man alltså istället elda med talgljus, oljelampor, så kallade rovoljelampor eftersom oljan utvanns ur rovor, eller om man hade råd med vaxljus. Vax var dyrt och det var de nyligen introducerade stearinljusen också. 1839 startade Lars Johan Hierta den första stearinljustillverkningen på Liljeholmen i Stockholm och stearin började långsamt att konkurrera ut talgljusen. Fotogenlampor skulle först i slutet av 1800-talet bli ett tillgängligt alternativ. Inom parentes kan nämnas att man i England framför allt använde valolja som ljuskälla eftersom den gav mer ljus och osade mindre än talgljusen, vilket delvis förklarar den stora efterfrågan på valar. Den andra var att man tog barderna (gälarna) för att tillverka korsetter till kvinnor! Köttet lät man ligga kvar för att ruttna.

*Fotogenlampor

Oljan var känd sedan urminnes tider och användes för att ge värme, ljus och ofta för att täta båtar. Det fanns en rad användningsområden, men det var först i slutet av 1800-talet när Abraham Gesner kom på hur man kunde raffinera/rena fram en fotogen från bland annat kol, som brann mycket bättre än kol eller olja, som marknaden öppnade sig för fotogenlampor. Det visade sig så småningom att olja var ett bättre utgångsmaterial än kol för att få fram fotogen och i samband med det byttes namnet till petroleumlampa. Därmed skapades den första massmarknaden för en oljeprodukt. I Europa kom oljan i första hand från Baku i Ryssland där familjen Nobel hade stora intressen.

Tidigare hade ju valolja varit det bästa bränslet för att ge ljus, men valarna började ta slut och därmed blev det dyrt också. Följaktligen fanns ett stort intresse för att börja använda fotogenlampor. Som nämns ovan började de bli vanliga i Sverige i slutet av 1800-talet. Namnet petroleumlampa skulle finnas kvar ända till början av 1900-talet, vilket man kan konstatera om man läser mastodontverket ”Världsindustrien Teknikens segertåg i ord och bild” av Max Geitel, utgiven 1917. I Wikipedia står det att det är ett finlandssvenskt ord för fotogenlampa, men det motsägs alltså av Max Geitel. Snarare var det så att namnet blev kvar i finlandssvenskan, men inte i svenskan.

*Karbidlampor

I stort sett parallellt med utvecklingen av fotogenlampor kom karbidlamporna. De drevs av gasen acetylen som i sin tur framställdes av kalciumkarbid, därav namnet. De hade ett mycket starkare ljus än fotogenlamporna och det var därför inte så konstigt att det var just karbidlampor som Gustaf Dalén kom att använda i sina fyrar. Så småningom kom de även att användas till fordons- och lokbelysning. Elektricitetens intåg gjorde att efter första världskriget minskade användningen av karbidlampor särskilt vad avser fordon och lokbelysning.

Läs mer om belysning under kommande sekel.