Sveriges historiska utveckling ur ett industritekniskt perspektiv

*Fönster

Under 1800-talet blev det vanligt med fönster som hade två bågar och två eller tre spröjsar, som är de horisontella eller vertikala listerna. Det innebar att man behövde fyra eller sex små glasrutor per fönster. Anledningen till detta var förstås att stora fönsterglas var väsentligt dyrare än små.

Man kom också på att en lös innerbåge med tätning av fönsterlav eller mossa avsevärt kunde öka isoleringsförmågan på vintern. Just denna lösning fanns kvar långt in på 1960-talet i äldre hus, fast då användes vadd eller bomull för att täta.

I slutet av 1800-talet började det bli något mer vanligt med större glasrutor, men fortfarande användes glasblåsning för att tillverka dem och det skulle dröja till en bit in på 1900-talet innan en bättre teknik uppfanns.

Nu kom också fönster med gångjärn så att de kunde öppnas för första gången.

Läs mer under kommande sekel på denna länk.

*Fotografier och *kameror

Bakgrunden till fotografin ligger i en upptäckt som gjordes av Johann Heinrich Schulze redan 1727. Han letade efter ett sätt att förbättra vad som kallades lysstenar eller bolognesiska stenar, som var mycket populära under 1600-talet och framåt. Det var en biprodukt från alkemin och uppstår om man upphettar en järnfri tungspat som är finfördelad, samt kol. Det man då får är bariumsulfid som är fosforescerande, det betyder att om solen lyser på den kommer den att lysa (fosforescera) länge efteråt. Därefter fann man att man kunde få samma resultat med salpetersyra och kalk. Vad Schulze gjorde var att tillsätta silver löst i salpetersyra som han hällde på lysstenen för att få ännu bättre lysstenar. Det var då han upptäckte att den del av materialet som solen lyste på genom ett fönster blev mörkt. Han hade alltså upptäckt att ämnet, som kom att kallas silverklorid, var mycket ljuskänsligt.

Sedan hände inte mycket, antagligen för att man inte visste vad man skulle ha det till, men slutligen gav den svenska kemisten Carl Wilhelm Scheele 1777 ut "Chemische Abhandlung von der Luft und dem Feuer". I den behandlades en mängd olika fotokemiska reaktioner som sedan blev grunden till hantering av negativ- och positivbilder samt fixermedel även om det inte var hans avsikt, men det är ju så grundforskning fungerar. Han upptäckte också att olika färger gav olika svärta, vilket ju är grunden för ett svartvitt fotografi, alltså de olika graderna av svart och vitt. En kommentar i sammanhanget är att allt han gjorde var baserat på teorin om flogiston som beskrivits tidigare, vilket gör att många av hans slutsatser inte är relevanta idag.

Fortfarande var det inte någon som egentligen tog till vara dessa tidiga upptäckter eller förstod deras värde. Det skulle gå nästan 100 år ifrån de första upptäckterna tills något började hända, men då berodde det inte på de tidigare upptäckterna i sig. Det var istället samtidens intresse för ett fenomen som kallades Camera Obscura (mörkt rum). Det var känt redan av de gamla grekerna att om man var i ett mörkt rum och hade ett litet hål i väggen, skulle det ljus som kom in utifrån lysa upp väggen med en upp-och–ner- och höger-vänstermotsvarighet till verkligheten. Att det fungerar kan man lätt testa genom att bygga en modell enligt specifikationer man kan hitta på nätet.

Detta kan förefalla självklart, men kanske en bild hämtad från nedanstående länk ger en bättre förklaring.

http://www.kamerabild.se/fotoskolor/vi-f-rklarar/s-fungerar-en-camera-obscura

Eftersom ljus bara kan färdas rakt fram kommer toppen av trädet att avbildas vid golvet i rummet och roten i taket som synes på bilden. På samma sätt kommer vänster sida på trädet att avbildas på höger sida i rummet och vice versa. För att det ska fungera måste ljuset utomhus vara tillräckligt starkt och det måste vara tillräckligt mörkt i rummet. Just så här fungerar våra ögon. Ljuset kommer in via pupillen och landar på näthinnan upp och ner och höger- vänstervänt.

I slutet av 1700-talet arbetade Thomas Wedgwood mycket med att fånga den bilden med hjälp av silvernitrat. Istället blev det så att Joseph Nicéphore Niépce långt senare började arbeta med en helt annan metod där han använde tennplåt, asfalt, lavendel och olja.

Läs här för en fördjupning om Niépces metod.

Slutligen 1826 skapade Joseph Nicéphore Niépce det första fotografiet, men han avslöjade inget om den teknik han använde. Alla ville ju tjäna pengar på patent. Så småningom fick han en samarbetspartner med god ekonomi i Louis Daguerre som arbetade med något som kallades diorama som var ett sätt att illustrera scener på teatrar som delvis kunde jämföras med fotografier. Nu blev han aldrig rik för han hann inte fullända tekniken innan han dog 1833. Istället blev det Daguerre som förbättrade Niépces metoder. 1839 var han klar och sökte investerare men fann inga, och det var då han kom på tanken att ge bort patentet och i januari 1839 visade han metoden för sin vetenskapliga samtid, Franska Vetenskapsakademin med flera. Intressant nog blev resultatet av deras samarbete att franska staten köpte patenten som fanns och gav i utbyte Daguerre och Niépces son Isadore höga statliga pensioner livet ut. Franska staten släppte sedan patenten fria för var och en att använda. Metoden kom att kallas daguerrotypi, vilket säkerligen irriterade Isadore mycket.

Läs här för en fördjupning om daguerrotypi.

Daguerrotypi var visserligen av hög kvalitet vad gäller själva fotot, men i övrigt var det ganska omständligt och begränsat till motiv i stillhet. Henry Fox Talbot arbetade i mitten av 1800-talet mycket med att fånga bilden med hjälp av silvernitrat och Talbot skulle så småningom komma fram till den princip som används ännu i våra dagar. Hans metod fick namnet kalotypi och innebar att man fick ett negativ på papper som sedan kunde kopieras till ett obegränsat antal bilder/foton.

Till Sverige kom fotokonsten på allvar när Daguerres handbok 1839 översattes till svenska och utgavs av bokhandlaren Adolf Bonnier. Den som betraktas som den förste svenske fotografen var Lars Benzelstierna. Han reste runt i början av 1840-talet och visade sina foton som då kallades dagerrotypier. Han hade med sig en hel rad olika produkter varav kopparplåtarna var en viktig del och det är därifrån uttrycket ”att plåta” för att fotografera kommer.

Han blev dessvärre inte särskilt framgångsrik utan avslutade sin karriär som fotograf redan1845. Johan Adolf Sevén blev vid samma tid Sveriges första porträttfotograf. Han öppnade en ateljé 1841 i Stockholm. Han utvecklade också tekniken och lyckades framställa för den tiden ovanligt skarpa foton.

Under tiden hade engelsmannen Scott Archer använt sig av Talbots kalotypi för att fotografera, men blivit missnöjd med skärpan och kontrasten. Han utvecklade därför en ny metod som han publicerade 1851 där fördelarna med skärpan och kontrasten hos daguerrotypi och kopierbarheten med kalotypi sammanfördes. Denna metod skulle snabbt spridas, bland annat för att han valde att inte ta ut ett patent på metoden. Den kom att kallas våtplåtsfotografi och var ganska besvärlig att hantera, bland annat för att man måste framkalla plåtarna inom en kvart.

Nästa steg blev torrplåtsfotografi uppfunnen av Richard L. Maddox 1871. Nu hade man löst de flesta problem som fanns och metoden var så framgångsrik att man redan 1879 hade påbörjat industriell tillverkning genom en man som hette George Eastman.

Inledningsvis under 1850–60-talet blev det dels populärt med stereografiska foton och så kallade visitkortsbilder. Det är inte klart varför dessa foton kallas visitkortsbilder. Det verkar som om man menar att det är samma sak som visitkort, men så är det inte. Det är bara ett foto i litet format, ett visitkortsformat. Tanken att överklassen skulle lämna över ett vanligt visitkort med ett foto av sig själv förefaller inte trolig. Det finns heller inga träffar på visitkortsbilder på tillförlitliga källor från den tiden.

Sanningen är snarare att det fanns en fransk fotograf vid namn André Adolphe Eugène Disdéri som fick patent för foton tagna med en viss teknik med storleken 54x89 mm. Detta patent fick han 1854, men ingen blev särskilt intresserad av det. 1859 kom han så på idén att trycka upp foton i det här formatet av Napoleon den III. Från den tidpunkten blev det mycket populärt att samla på foton av kändisar och spara dem i album. Så småningom spred sig formatet till privata foton också, men det blev ingen samlarmani av det.

Sedan dess har man alltid samlat på kort av kändisar, eller annat, men detta var första gången det hände.

Vid världsutställningen i Paris 1899 hade man tryckt upp vykort för första gången i stor upplaga och det var då som vykortsmarknaden startade.

Stereografiska foton visades på marknader och liknande, men populära att köpa blev stereovisarna först på 1950-talet. Många minns nog ännu idag de runda skivorna med små foton på som man studerade genom ett slags kikare med dubbla tuber. Viewmaster hette apparaten.

På 1880-talet började det att bli mer vanligt att folk lät fotografera sig, men det var inte förrän i början av 1900-talet som det blev ett måste för alla familjer att ha ett familjeporträtt och även porträtt på enskilda medlemmar i hushållet. Det märker man lätt om man tittar på gamla foton från den tiden. Därmed inleddes porträttfotograferandet på allvar och resande fotografer åkte runt i Sverige och fotograferade. Nu hade också kameran utvecklats och, viktigast av allt, George Eastman hade utvecklat en kamera med rullfilm och han startade1892 en industriell tillverkning av dem.

Läs mer under kommande sekel på denna länk.