Sveriges historiska utveckling ur ett industritekniskt perspektiv



Yüklə 0,99 Mb.
səhifə9/28
tarix24.12.2017
ölçüsü0,99 Mb.
#17035
1   ...   5   6   7   8   9   10   11   12   ...   28

*Bilar


Förutsättningen för att kunna färdas med en vagn som drevs av en motor var att finna en lämplig motor. Man försökte med olika varianter av ångmaskiner och elmotorer, men det ledde ingen vart. Man hade också försökt tillverka förbränningsmotorer, men det var först när en man vid namn Nicolaus Otto tillverkade en fyrtaktsmotor som drevs av lysfotogen som man kunde se möjligheten till framgång. Efter många svårigheter anses det att år 1876 fanns det en fungerande motor. De viktigaste egenskaperna med den motorn var att den komprimerade bränsleblandningen innan den antändes och att förloppet inte var explosionsartat utan utdraget.

Nu var Otto egentligen inte intresserad av att göra bilmotorer utan han ville hellre satsa på stationära stora motorer, men det tyckte inte hans tekniske direktör Gottlieb Daimler och hans chefsdesigner Wilhelm Maybach och de lämnade därför företaget 1882.

Redan året därpå 1883 hade Daimler och Maybach tillverkat en liten och effektiv motor och också lyckats undvika att använda sig av Ottos patent, som sedan faktiskt ogiltigförklarades eftersom det fanns ett tidigare franskt patent.

Nu fanns det alltså för första gången en lätt och stark motor som skulle kunna användas till automobiler. Oberoende av varandra konstruerade de två tyska ingenjörerna Carl Benz och Gottlieb Daimler var sin bensindriven bil med en ottomotor, en fyrtaktsmotor som är samma typ motor som ännu idag används i våra bensindrivna bilar. De presenterades för allmänheten 1886.

På samma sätt som skedde med cyklar blev nu bilar av olika slag populära att tävla med för förmögna människor. Sträckan Paris-Rouen blev 1894 åter skådeplatsen för tävlingar i snabbhet. Bland fordonen som var med fanns elbilar, bensinbilar, ångbilar och till och med komprimerad luft-drivna bilar. Tävlingarna visade att bilar med ottomotorer var framtiden och så blev det.

Den första automobilen i Sverige visades på en utställning i Göteborg 1891. Vid sekelskiftet fanns det trots det bara 10–15 automobiler i Sverige varav kungen 1899 hade köpt en Daimler som inte klarade backarna i Stockholm och därför egentligen aldrig användes.

Läs mer om bilar under kommande sekel på denna länk.

*Elektricitet från *vattenkraft


Vattenkraften fick en positiv utveckling genom att vattenturbinen uppfanns som gjorde att vattenstrålar kunde bildas med hög hastighet. Vattenturbinen och ångturbinen skulle under 1900-talet bli de tekniker som användes i våra älvar och kraftverk för att via elektriska generatorer skapa el.

Det första svenska vattenkraftverket anses vara det som byggdes 1882 vid Rydals bomullsspinneri utanför Borås. Det första kommunala kom 1885 i Härnösand. Utbyggnaden gick snabbt och 1912 fanns det el från vattenkraft i 71 av Sveriges 99 städer.

1885 drevs 80 % av elverken av ånga, men redan 1900 svarade vattenkraften för 60 %. Låt vara att mängden el som alstrades var mycket liten inledningsvis. Den stora tillväxten skulle komma under 1900-talet.

Läs mer under kommande sekel på denna länk.


*Gasverk, *gatubelysning


Det första gasverket i Sverige för belysning började byggas 1846 i Göteborg. Då fanns det redan gasbelysning i stora delar av Europa. Gasen som ju användes främst till gatubelysning kallades därför lysgas, som är metangas. Idag kallas den för stadsgas. 1848 fanns det 250 gaslyktor som gatubelysning i Göteborg, medan det faktiskt dröjde till 1853 innan de första gaslyktorna installerades på Norrbro i Stockholm. Tidigare användes facklor för belysning utomhus. Så småningom installerades gasbelysning i kontor, verkstäder och butiker, men det skulle dröja till sekelskiftet innan gasen började användas för uppvärmning. Och det var inte förrän 1919 som 37 städer i Sverige hade egna gasverk. Det var också detta år som flest antal gaslampor fanns, sedan tog ellamporna över. Trots det så släcktes inte de sista gaslamporna i Stockholm förrän 1941. Gasverken gav också upphov till koksframställning och den första tekniskt orienterade kemin.

Drift i *fabriker, *remdrift, *produktionsteknik


Det var under 1800-talet som det började växa fram gjuterier som ofta hade en mekanisk verkstad. Tidigare drevs svarvar och borrmaskiner med manuell kraft. Ångmaskinen blev nu en källa som man ville utnyttja. För att kunna överföra kraften från en ångmaskin till respektive arbetsställe utvecklade man ett system med remmar som kallades central remdrift. Så här beskrivs den i Wikipedia:

”En typisk remdrift i en verkstads- eller fabriksmiljö kunde bestå av centrala drivaxlar som löpte i taket, vilka sedan drev olika maskiner via vertikala rep eller drivremmar. Genom att ha olika storlekar på de drivande hjulen kunde separata utväxlingar uppnås för olika behov av hastighet eller moment. De vertikala remmarna löpte så länge som de låg i ingrepp med ett roterande drivhjul i taket och de olika maskinerna kunde kopplas in genom att remmen lades på eller sträcktes upp, eller att kopplingar slogs till.”

Remdriften orsakade varje år ett stort antal skador genom att arbetarna fastnade i remmarna. När elmaskinerna kom kunde man anpassa varvtalen mycket enklare och var inte heller bunden till remsystemet i taket utan kunde placera maskinerna där det var lämpligast. Elmaskiner skulle dock inte bli vanliga förrän under 1900-talet.

När det gäller produktionsteknik i början av 1800-talet var det mesta byggt i trä och arbetet manuellt. Detta gällde även de tidiga ångmaskinerna, där allt utom cylinder, kolv och ventiler var i trä. Allteftersom ersatte järn träet, men det var främst inom textilindustrin som industriella metoder fanns att tillgå.


*Urtillverkning, *klocktillverkning, *kronometrar


Det anses allmänt att de första mekaniska klockorna började tillverkas på 1300-talet. Man förstod att om man hade en anordning som bromsade en fallande tyngd/lod så att hastigheten blev konstant skulle man kunna översätta det till tid genom kugghjul och andra delar, bland annat spindelgången. Detta ur var alltså föregångaren till pendeluret som beskrivs under avsnittet ”Viktiga upptäckter” under 1600-talet.

Det första fickuret uppfanns av tysken Peter Henlein i början av 1500-talet.

När det gäller finmekanik så fick den ett uppsving i Sverige under 1800-talets första hälft. Polhem hade visserligen i Stiernsunds manufakturverk i Dalarna under tidigt 1800-tal försökt tillverka ur, men drogs med stora produktionsproblem. Inte så förvånande blev Mora trakten dit ur-tillverkningen koncentrerades istället.

I slutet av 1700-talet hade golvuret blivit en statuspryl och om man till exempel besöker statarbostaden på Skansen idag kommer man se att i det torftiga rummet där alla bodde så står det ett golvur vid ena väggen. Moraklockan började tillverkas i Östnor i Dalarna i mitten av 1750-talet och det var troligen folk som tidigare var aktiva vid Stiernsunds manufakturverk som låg bakom tillverkningen. Trots att de flesta människor känner till moraklockan så finns det egentligen inget som visar på att försäljningen blev stor. Det finns siffror från Östnors byalag som säger att det tillverkades ca 1 000 per år, men det är ju ingen stor tillverkning. Efter 1850 blev konkurrensen från i första hand fabrikstillverkade amerikanska klockor för svår och slog ut stora delar av klocktillverkningen i Mora.

I stort sett var alla klockor under 1800-talet drivna av lod eller fjädrar, men det gjordes faktiskt en elektrisk klocka redan 1814 av Francis Ronalds i England. Året därpå uppfann italienaren Giuseppe Zamboni en klocka som drevs av ett torrbatteri som var så effektivt att man beräknade att batteriet skulle räcka i 50 år. Allmänt sett drivs batteridrivna klockor genom elektromagnetism som omväxlande ger magnetism eller ingen magnetism och på så sätt driver uret/klockan och dess visare.

Det första patentet kom först 1840 då skotten Alexander Bain fick patent för en klocka som drevs av elektrisk ström från en generator istället för ett batteri. Det skulle dock dröja till 1900-talet innan elektriska klockor blev mer allmänna.

Intressant nog var klocktillverkningen (åtminstone i Dalarna) troligen den första näringen där industriell massproduktion användes i den betydelsen att de olika delarna tillverkades av olika hantverkare medan hopsättningen till ett färdigt ur gjordes av urmakarmästaren själv. Här kan vi alltså se det första tecknet på det som skulle bli det löpande bandet i början av 1900-talet.

Fickur började tillverkas i Sverige 1899 av företaget Halda, men troligen tillverkades inte mer än ca 8 000 ur innan tillverkningen lades ner. Armbandsur skulle inte komma förrän under 1900-talet i större omfattning och då som import.

I det här sammanhanget bör nämnas svensken Victor Kullberg som skulle få en alldeles strålande karriär. Han började som urmakarlärling 1840 hos Sveriges då största tillverkare av kronometrar. Det ur som Harrison uppfann för att användas vid navigering kan sägas var föregångaren till det som vi idag kallar kronometrar, alltså mycket tillförlitliga ur som användes till sjöss. En viktig del i ett sådant ur är den så kallade kronometergången.

Kullberg kom så småningom till London där han var med och utvecklade kronometergången och blev mycket uppmärksammad för det och kunde därför starta eget. Han lyckades vinna flera prestigefyllda priser vid världsutställningen i London 1862 och blev snart en av de mest framstående kronometertillverkarna. En av hans kronometrar användes för övrigt av ingenjör Andrée vid hans Nordpolenresa. Hans klockor återfinns på flera fina museer, till exempel Smithsonian National Museum of American History och National Maritime Museum i London.



Kända *industrialister och *industrier

Flera namn som klingar välbekant än idag dök upp på scenen under 1800-talet, till exempel bröderna Bolinder, Theofron Munktell och Frans Kockum och de skulle få avgörande betydelse för den tidiga industrialiseringen. En av bröderna Bolinder, nämligen Carl Bolinder, hade för övrigt fått sin utbildning hos engelsmannen Samuel Owen som betraktas som den förste egentlige industrialisten i Sverige. Han startade sin verkstad redan 1809.

Theofron Munktell var troligen den tidigaste svenske industrialisten och han startade Munktells verkstad 1832. Redan innan dess hade han tillverkat den första tryckpressen för Aftonbladets räkning. Nu startade han med tillverkning av svarvar, pressar, borrar och liknande produkter. Han tillverkade också det första ångloket i Sverige 1853, Förstlingen.

Bolinders startade en mekanisk verkstad precis som Munktell. Deras respektive företag slogs sedan samman till AB Bolinder-Munktell som framför allt kom att tillverka tyngre maskiner och motorer. 1950 sålde huvudägaren Handelsbanken företaget till Volvo, som gjorde det till ett dotterbolag med varumärket BM-Volvo som vidareutvecklade verksamheten till att omfatta maskiner för byggnation och försvaret. Den äldre brodern Jean Bolinder uppförde ett hyreshus vägg i vägg med Grand Hotel som fick namnet Bolinderska huset och som idag är en del av hotellet. Där hade Bolinders mekaniska verkstad ett försäljningskontor.

Frans Henrik Kockum hade under 1820-talet drivit handel och industri i Malmö, främst genom tobakshantering som gjorde honom mycket rik. Med de pengarna startade han 1840 en verkstad och 1858 ett järn- och plåtvalsverk. Från 1859 började man även tillverka järnvägsvagnar. 1866 startade de en mekanisk fabrik som tillverkade lantbruksredskap, bränneriapparater, spisar, lokomobiler (mobila ångmaskiner för lantbruket), ugnar och gjutgods. År 1870 anlades också ett skeppsvarv i anslutning till Malmö hamn, dit så småningom all verksamhet flyttades. Familjen ägde även ett tegelbruk i Lomma, vilket senare kom att utvecklas till det 1871 bildade Skånska Cement AB, dagens Skanska. Dessutom började man med att tillverka emaljerade gods 1884 vilket revolutionerade marknaden för enkla köksföremål.

Kockums insatser får nog betraktas som den första riktiga industrialiseringen på bred front i Sverige och innebar att allt fler fick sin utkomst som industriarbetare. På samma sätt skedde nu en snabb utveckling över landet. Jonsereds fabriker byggdes på 1830-talet, varvet som sedermera skulle bli Götaverken startade redan 1841.

*Industriarbetarna blir fler, *arbetskraftsfördelning

Allt fler arbetare behövdes inom industrin och det är därför som man anser att den industriella revolutionen startade runt 1850 i Sverige då andelen industriarbetare var 10 % och lantbruksarbetarna 80 %. Nu skulle andelen industriarbetare öka ända till 1960 då de kom att utgöra nästan 50 % av arbetsstyrkan. Under samma tid skulle lantbruksarbetet i antal anställda minska till bara 18 %. 1880 hade andelen industriarbetare ökat till 19 %, men sedan skulle det dröja till efter sekelskiftet innan uppgången fortsatte, så fort gick det inte. Det uppstod också ett nytt område med arbetskraft som definierades som tjänster och i den ingick handel, samfärdsel med mera och den ökade också kraftigt.



Läs mer under kommande sekel på denna länk.

*Banker

Banker hade funnits i eviga tider, men under 1400-talet särskilt i Florens utvecklades de till att bli en stor verksamhet. I Sverige var det inte mycket som hände förrän den första svenska kungliga kungörelsen om bankverksamhet kom 1824. Det hade förvisso funnits personer och företag som sysslat med pengar och deras utlåning, men inte i omfattande grad. 1846 kom så en lag om privata banker och deras rätt att ge ut sedlar. Först 1897 fick Riksbanken monopol på sedelutgivningen. Den första sparbanken bildades 1820 i Göteborg och i Stockholm 1821.

Järnvägarna krävde förstås stora investeringar och det fanns inte tillräckligt med kapital i de små bankerna i Sverige utan vi fick låna från England och Tyskland. Det blev i sin tur startskottet till att skapa större affärsbanker i Sverige. SEB startades 1856 och Handelsbanken 1871 för att nämna några som lyckades med att bli stora. Bankerna kom sedan att spela en mycket viktig roll när det gällde att finansiera industrialiseringen.

*Papperstillverkning

Den stora pappersrevolutionen började i mitten av 1800-talet. Då anlades de första träsliperierna i södra Sverige och några årtionden senare även i norra Sverige. Metoden att mekaniskt mala ned vedfiber till massa och sedan framställa papper betydde att man kunde tillfredsställa den ökade efterfrågan på papper. Tiderna då man sökte efter linnelump var äntligen över.

1874 kunde Carl Daniel Ekman i Bergvik i Hälsingland för första gången framställa sulfitmassa (pappersmassa) för tillverkning av papper från trä genom kokning med kemikalier. 1879 blev också sulfatmodellen tillgänglig. Det innebar att Sverige nu kunde bli en stor tillverkare av pappersmassa och papper som medförde att fabriker etablerades över hela landet och att exporten kunde ökas väsentligt. Runt 1900 var tillverkningen 300 000 ton årligen och skulle sedan 10-dubblas fram till 1950. Sulfitmetoden var långt in på 1900-talet den dominerande formen för framställning av pappersmassa. Därefter skulle sulfatmodellen bli större, men det var först på 1940-talet som man kunde producera vitt papper.

Sulfitmodellen gav en ljusare massa och luktade bättre än sulfatmodellen. Därav frasen som säkert många hört, ”Sulfat luktar skit, sulfit luktar mat”. Sulfitmassan var också enklare att bleka för att få det eftertraktade vita pappret. Sulfitmetoden gav dock svagare papper än sulfatvarianten och det var i princip enbart gran som kunde användas.

Den kanske viktigaste konsekvensen av att vi kunde framställa billigare papper blev att det också blev billigare att trycka tidningar och just tidningar skulle spela en stor roll i att föra ut kunskap och annonser om nya varor.



Läs mer under kommande sekel på denna länk.

*Tidningspressar



*Cylinderpressar

Genom att cylinderpressen uppfanns i England 1811 ökade hastigheten från maximalt 250 ark per timme till mer än 1 000 ark per timme. Det hade nu blivit möjligt att trycka stora kvantiteter text till rimlig kostnad. Detta kanske inte låter så märkvärdigt, men skulle få mycket stora konsekvenser när det gäller att föra ut information både för tidningarna och för bokutgivningen och inte minst i utbildningssammanhang.



*Rotationspressar

Det riktigt stora genombrottet kom först på 1860-talet då rotationspressen uppfanns. Hastigheten steg då till svindlande 12 000 ark per timme. Arken var dessutom dubbelsidiga. I Sverige togs den första i bruk 1882 hos Svenska Dagbladet. Cylinderpressarna fanns trots det kvar eftersom de kunde trycka djuptryck bättre, vilket innebär att trycka från etsade ytor.

*Tidningar

Redan under 1700-talet fanns det tidningar men ingen av dem hade någon större upplaga. Nu på 1800-talet var det dags för moderna tidningar med egna åsikter och bred information. 1809 infördes för övrigt tryckfrihet med vissa begräsningar som att inte tala illa om kungen, eller snarare att inte skriva något som kungen kunde tänkas ha invändningar emot.

Den mest kända tidningen från denna tid är Aftonbladet som startades av Lars Johan Hierta 1830, samme person som startade stearinljustillverkning på Liljeholmen. I början trycktes 2 500 exemplar, men genom införandet av snabbare pressar ökade upplagan till 40 000 exemplar 1890.

Aftonbladet var annars en tidning som just kungen tyckte skrev felaktigt och nedlåtande om honom och han lyckades stoppa ett antal aftonbladsutgåvor. Hierta hade emellertid sin lösning klar och när Aftonbladet version 1 stoppades så utkom version 2 och så höll det på.

Annars blev 1800-talet det århundrade då tidningarna slog igenom på bred front, se exempel i listan nedan:

1831 Westmanlands Läns Tidning

1832 Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning

1836 Wermlands-Tidningen

1837 Norrlands-Posten

1838 Östgöta-Correspondenten

1841 Barometern

1859 Göteborgs-Posten

1861 Norrbottens-Kuriren

1864 Dagens Nyheter

1865 Jönköpings-Posten

1866 Smålandsposten

1870 Sydsvenska Dagbladet

1884 Svenska Dagbladet

1885 Social-Demokraten

1887 Arbetet

1889 Stockholms-Tidningen

I slutet av 1800-talet fanns det upp emot 200 dagstidningar och både Stockholms-Tidningen och DN hade upplagor på närmare 100 000 exemplar.

Stora delar av folket hade alltså nu möjlighet att läsa fri press och det gav ett avtryck på tillståndet i landet som var oöverträffat. Det fanns möjlighet att skriva om det mesta och genom det samla människor. Det är inte förvånande att under denna tid organiserades väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Det hade knappast varit möjligt utan dagspressen. Det var också nu som man började annonsera på allvar, vilket förstås skapade större efterfrågan som i sin tur drev industrialiseringen framåt. Slutligen blev nu svensken informerad om vad som hände i Sverige och i världen. All sådan information hade varit censurerad genom makthavarna tidigare. Post- och Inrikes Tidningar skrev bara om sådant man tyckte folk behövde veta, inte vad som egentligen hände.

Läs mer under kommande sekel på denna länk.

*Veckotidningar

Det är svårt att finna belägg för när det som vi idag kallar veckotidningar började säljas, men så mycket är klart att det fanns ett antal, till exempel Illustrerad Tidning, Lördags-magasinet, Familje-wännen, Söndags-magasinet och Ny Illustrerad Tidning som var en svensk veckotidning som gavs ut på lördagar åren 1865–1900. Fast de flesta fanns bara kortare perioder med begränsade upplagor, men med Ny Illustrerad Tidning var det lite annorlunda. Den hade en kulturell inriktning och hade många av landets mest framstående skribenter och konstnärer som medarbetare. Den innehöll artiklar om personer, poesi, noveller, historia och kultur bland annat.

I nummer 8 1881 publicerades för första gången dikten "Tomten", författad av Viktor Rydberg och med illustrationer av Jenny Nyström. Den dikten är det fortfarande många som kan utantill. Den inleds med "Midvinternattens köld är hård” och avslutas med ”endast tomten är vaken”. När det gäller stor upplaga var det tidskriften Svenska Familj-Journalen som var mest framgångsrik. Den utgavs 1862–1887 och i slutet av 1870 kom den upp till en upplaga av 70 000 exemplar. Grundaren av tidningen var Christian Gernandt i Halmstad, som 1875 också tog initiativet till Nordisk Familjeboks första upplaga.

Tidningen var fosterländskt präglad och innehöll en hel del historia, men också lotterier, pristävlingar med mera. Gernandt var troligen den som först använde omfattande marknadsföring för att sälja veckotidningar.

I slutet av seklet fanns en rad olika veckotidningar och det skulle bli fler under nästa sekel.

Läs mer under kommande sekel på denna länk.

*Byggnation, *Bostäder, *byggnadsstadgar samt *tegel

Byggnaderna var fortfarande av trä även i städerna och en eller två våningar höga. Stadsplanering hade ännu inte införts och man byggde därför ostrukturerat. Med tiden kom de förödande bränderna som uppstod då och då att få många städers styrande att dels se till att man byggde i sten eller tegel, dels att man byggde med mer mellanrum mellan husen. Det blev också förbjudet att bygga trähus högre än två våningar, vilket man lyckades undvika i Göteborg genom att bygga första våningen i sten och sedan två våningar i trä. Husen kom att kallas landshövdingehus efter den landshövding som godkände varianten.

I Skåne började man en bit in på 1800-talet att bygga tegelhus även till vanliga människor och med tegelpannor. I övriga Sverige fortsatte man att bygga i trä fast med tegelpannor, men allteftersom vann tegel framgång över stora delar av landet och vid seklets slut fanns det omkring 500 tegelbruk med en kapacitet på runt 400 miljoner sten per år. Det var ingen liten industri som uppstod. I slutet av 1800-talet var det den industri med flest anställda i Uppsala som var en stor industriort under senare delen av 1800-talet och första delen av 1900-talet.

Teglet kom också att få stor betydelse för lantbruket eftersom man började tillverka dräneringsrör av tegel som var både prisvärda och effektiva. Det kom att utöka arealen av odlingsbar mark väsentligt. Tegelrör kom också att få stor betydelse för VA-näten i städerna där man började bygga vattenledningar och senare även avloppsledningar.

I många byar började man måla husen röda och man kan anta att Falu rödfärg då var ett vanligt alternativ. Det var nu i mitten av 1800-talet som man började slå ihop alla små uthus som tidigare var vanliga och istället byggde stora ekonomibyggnader/lador.

Tidigare var parstugan den vanligaste hustypen, men nu började man med att bygga med mer djup och också med två våningar.

Runt 1850 var torpen som flest. Då fanns det cirka 100 000 torp i Sverige. Ett torp hade en mindre areal för att odla och hålla husdjur, men torparna var också tvungna att tillhandahålla dagsverken till ägaren av marken. Statarna var anställda och arbetade enbart åt markägaren och bodde i vad som kallades statarlängor, som var flerfamiljshus av synnerligen låg standard. Mot slutet av 1800-talet kulminerade den boendeformen. Backstugesittarna som ofta hade de enklaste husen och var fattigast var de som inte hade vare sig anställning som statare eller hade egen jord som torparna. De flesta som bodde så var bland de mest fattiga, men det kunde också röra sig om hantverkare som inte ägde jord.

Först 1874 kom en byggnadsstadga för rikets städer och därmed en plan för hur bebyggelsen skulle se ut. I slutet av 1800-talet började man bygga stenhus främst i Stockholm. Östermalm är ett exempel på det. För bönder på landet och för arbetare i staden var det en bedrövlig situation genom att de enda bostäder som fanns var enkla, trånga och kalla. Helt enkelt förfärliga, och i staden blev den ökade inflyttningen ett bra ekonomiskt skäl för profithungriga byggare att bygga nya lika dåliga bostäder till dyra priser. Oftast bodde hela familjen i ett rum och i de flesta fall var man fler än 10 personer i familjen. Lika illa var det fortfarande på landet.

Uppvärmning i städernas borgarlägenheter var numera oftast kakelugn eftersom Carl Johan Cronstedts kakelugn från 1775 hade fått stor spridning. Det fanns också torrdass inomhus. På landet och i arbetarlägenheterna var det öppen eld som stod för värmen och dasset var utomhus. Vattnet fick man hämta på gården i bästa fall.

Den näst dyraste byggnaden efter kungliga slottet öppnades 1866. Det var Nationalmuseum som också var Sveriges första museibyggnad, fast det fanns museer i andra lokaler redan, till exempel ett konstmuseum i Malmö som öppnades 1841. Visserligen var det inte förrän 1880 som man i egentlig betydelse kunde visa konstföremål där, men ett museum var det.

Münchenbryggeriet var klart 1857 och återuppstod efter en brand 1893. 1874 var Grand Hotel i Stockholm klar för att ta emot gäster. 1889 började man bygga den första villastaden i Sverige. Det var Djursholm i Danderyds kommun. Sammantaget byggdes alltså i slutet av 1800-talet en hel del större byggnader som inte var avsedda för adeln eller kyrkan. Det hade aldrig hänt förut.



Läs mer om bostäder och deras inredning under kommande sekel.

Läs mer om byggnader under kommande sekel.

Yüklə 0,99 Mb.

Dostları ilə paylaş:
1   ...   5   6   7   8   9   10   11   12   ...   28




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©genderi.org 2024
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə