Tiden, ett konstigt fenomen

Elevdagbok Måndagen den 17 februari 2003
Hej nu är det Ellen-Ester Borgh som skriver till er där hemma. Dagen har vaggat fram och vi börjar få rutin på saker som det var länge sedan vi gjorde. Det känns ibland som vi har varit här sedan vi börja skolan och började segla, att vi aldrig har haft något uppehåll. Min dag börja med att jag gick upp vi 03.30 och skulle ha vakt vid 04.00. Vi har infört ett nytt system i vår vakt så det tog ett tag innan poster blev förfångade. Jag börja vakten på fritörn och jag skulle gå och lägga mig och sova längs bak på båten det som kallas akterdäck. Dock var alla bra platser slut när jag kom bak. Grejen med att sova på däck är att man måste hitta en så bra plats som möjligt så att man får lite sömn. Dock var alla bra platser borta. Nattens hög byggde på Joseph han användes som huvudkudde sedan låg 4 personer sked horisontellt mot honom. Jag fick dock använda Joseph lurviga vader som kudde, inget ont om hans lurviga vader fast det är fasen så mycket skönare att få ta del av hans mage. Efter ett tag bestämde jag mig att flytta och försöka hitta en bättre plats. Totte erbjöd mig sina fötter men jag kände att jag var värd något bättre. Det fick bli en liten promenad mellan utkiksposten och livbojsposten och snacka lite skit. Våra backisar Tobias och Rebecca hade poppat popcorn som de kom upp och bjöd oss på under nattdelen det var väldigt välkommet att få varma popcorn när man var lite frusen. Jag var galet hungrig under vakten men när jag kom in för att äta frukost försvann all längtan efter mat. Jag fick verkligen pressa i mig en macka för att jag skulle få i mig den, det kändes som jag var tillbaka på dagis när man var tvungen att äta upp för att få efterrätten. Mackan växte i munnen för var tugga jag tog så det tog verkligen en evighet att få i den i magen. Men Carsten underhöll med historier från det militära så det gick tillslut. Det är så konstigt att hungern lever ett eget liv ibland när det gungar lite.

Ellen -Ester Borgh, midskepps vakt, T/S Gunilla