Varför bibliotekslag?

VARFÖR BIBLIOTEKSLAG?
I den oredigerade versionen av bis-följetongen om förslaget till en Ny bibliotekslag (Ds 2012:13) finns det med en uppmaning från Ville, Valle och Viktor:
Man ska alltid fråga varför! och mina varför-frågor är:
Varför ser den nuvarande bibliotekslagen ut som den gör?

Varför vill man ändra i den, och varför ser ändringsförslagen ut som de gör?

Varför vill man/vi alls ha en bibliotekslag?

Hur det hela började

(här på den skandinaviska halvön och i 'världssamfundet')

1947/49 kom den första norska bibliotekslagen som förpliktigade stat och kommun:

I varje kommun ska det finnas ett folkbibliotek som ska ha en viss standard; lagen är till för att definiera och skydda bibliotekets samhällsuppgift som är att:

Främja kultur och kunskap genom att gratis ställa böcker och annat lämpligt material till förfogande för alla som bor i landet.

Lagen är snarlik Unescos folkbibliotek-manifest, som också kom i sin första version 1949.

Problemet med såväl Unesco-manifestet som den norska lagen, är att de inte omfattar alla offentliga bibliotek utan endast folkbiblioteken.

Det enda vettiga med den svenska bibliotekslagen (som kom 1996/97) är att den omfattar alla offentliga bibliotek, fast tyvärr handlar det här mest om en läpparnas bekännelse. Tomt prat utan konkret förankring. Det märks i den dagliga bibliotekspraktiken, men också i det orediga språkbruket i Ds 2012:13, där man allt som oftast använder 'bibliotek' som synonym till 'folkbibliotek', glömmer de vetenskapliga biblioteken och inte ens har tänkt på alla offentligt finansierade (special)bibliotek som (borde) omfattas av bibliotekslagen.
Den norska bibliotekslagen från 1949 (men inte Unesco-manifestet) kom i sällskap med biblioteksersättningen, också den en intressant kulturpolitisk konstruktion.

Från folkrörelsebibliotek till bibliotek på entreprenad

I Sverige ansåg man sig inte behöva någon bibliotekslag eftersom folkbiblioteken var så väl förankrade i folkrörelserna och i en tradition av folkrörelsebibliotek. Att det ska finnas folkbibliotek och att de ska vara avgiftsfria, var så självklart att det inte behövdes något lagstöd.

1954 fick också Sverige en biblioteksersättning som på 1970-talet utvidgades till att omfatta alla som bor i landet, oavsett språk och nationalitet. Det gick framåt.

Men omkring 1985 började bakslagen komma tätt. Den offentliga sektorn generellt och gratisprincipen speciellt angreps nu också av centralt placerade socialdemokrater, som John-Olle Persson, finansborgarråd i Stockholm.

I tidningsintervjuer och i boken "Förnyelse i folkhemmet" (1984) som han skrev tillsammans med socialdemokraten Hans Haste, gick John-Olle Persson till angrepp på det avgiftsfria biblioteket.

Varför skulle det vara så förskräckligt att avgiftsbelägga biblioteket när vi betalar både fjärrvärme- och el-avgifter, frågade han. Dessutom skulle företagen kunna ta över en del av biblioteksverksamheten och anställa någon halvtidspensionär att sköta det hela.

"Förnyelse i folkhemmet" driver tesen att biblioteken, liksom hela den offentliga sektorn, måste bli marknadsmässiga. Bibliotekens budget skulle kunna knytas till hur många böcker de lyckas låna ut, och den framtida biblioteksverksamheten borde byggas på avgifter, effektivitet och privatisering.
1990 kom den första privatiseringen i form av en biblioteksentrepenad i Åre kommun. Men entrepenörerna gick i konkurs efter knappt ett år, och det gjorde det svårt att använda Åre-entrepenaden som ett efterföljansvärt exempel. 'Förnyarna' började i stället fokusera på det ideella gratisarbetet.
I en radio-debatt, 29. april 1992, talade de dåvarande moderaternas dåvarande partisekreterare, Gunnar Hökmark, med stort patos om folkrörelsebiblioteken. Det var ju med de folkrörelsedrivna biblioteken det hela började, så varför inte återgå till den gamla fina traditionen, nu när kommunerna inte har råd med bibliotek.

Det är bättre med ideellt drivna och avgiftsbelagda bibliotek än inga bibliotek alls, argumenterade Hökmark, och försäkrade att det inte är någon kulturskandal om vi måste betala för våra boklån.

Enligt Hökmark borde inte minst Författarförbundet ta sitt ansvar och låta sina medlemmar arbeta ideellt och gratis för att hålla biblioteken öppna. I stället för att tjata om samhällsansvar och behovet av en svensk bibliotekslag.
Det var kanske här någonstans att delar av den socialdemokratiska rörelsen tänkte om och öppnade för en bibliotekslag.

Lagen kom 1997 och handlade om att rädda vad som räddas kan, och det enda man ansåg sig kunna rädda var de avgiftsfria boklånen.

Nästan parallellt med bibliotekslagen fick (folk)biblioteken internet-uppkoppling, och här har praktiken visat sig bättre än lagstiftningen. Knappt några bibliotek har avgiftsbelagt bruk av internet och databaser, fast 'informationssökning i databaser med mera' inte omfattas av gratisprincipen, enligt bibliotekslagen.
EU, WTO, TRIPS, PLR, IPR .... och Elib-avtalet

På mitten av 1990-talet blev Sverige medlem av såväl EU som WTO (Världshandelsorganisationen). Med EU följde ett Public Lending Right direktiv och med WTO ett Intellectual Property Right avtal (Trips). Två marknadsfundamentalistiska konstruktioner till försvar för rättighetsägarnas intressen

Omkring 2001 kom e-boken in i biblioteken på ett Elib-avtal som ger rättighetsägarna (förläggarna bakom Elib) all makt. Elib/rättighetsägarna bestämmer vilka e-böcker biblioteken får förmedla, och bibliotekens roll har reducerats till att överföra pengar från biblioteksbudgeten till rättighetsägarna.

Upphovspersonerna får däremot inga pengar från staten, eftersom biblioteksersättningen är satt ur spel av den icke-konsumerbara upphovsrätten/intellektuella äganderätten.

'Driftsformsneutralitet*

Via en ökande digitalisering tog den icke-konsumerbara upphovsrätten några jättekliv in i biblioteksverksamheten, men med biblioteksentrepenaderna gick det fortfarande rätt trögt. År 2000 kunde Stockholms folkpartistiska kulturborgarråd, Birgitta Rydell, konstatera att det varken fanns marknad eller intresse för biblioteksentrepenader. Då hjälpte det föga att hon själv var en varm anhängare av privata alternativ.

Det moderata finansborgarrådet, Carl Cederskiöld, tyckte folkpartister borde anstränga sig lite mera, men: "man kan ju vara olika starka i anden i en sådan här fråga."

Stockholms stadsbibliotekarie, Inga Lundén, ansåg att biblioteken "ska drivas som samhällelig verksamhet" och utan vinstintressen.

(Svenska Dagbladet, 2. augusti 2000)
2005 blev det känt att Dieselvekstaden, ett bibliotek i Nacka kommun, skulle privatiseras.

Margareta Swanelid, från Dieselverkstaden sa (GöteborgsPosten, 19. december 2005) att man hoppades på mer samarbete med kommersiella företag, nu när biblioteket privatiserades.

Niclas Lindberg, från Svensk Biblioteksförening (SB) sa att han och SB inte såg några principiella problem med att biblioteken drivs i privat regi.
Offentlig regi eller privat regi, det är bara en formsak, hävdar SB, och lanserar begreppet 'driftsformsneutralitet'.
17. februari 2011 gick Författarförbundet ut med ett upprop mot privatisering av biblioteken och till försvar för offentlighetsprincipen och meddelarfriheten.

18. februari svarade Biblioteksföreningen med att upprepa sitt mantra 'driftsformsneutralitet' och implicit definiera också offentlighetsprincipen och meddelarfriheten som betydelselösa formsaker.

Den principiella ansvarslösheten

2011 var också året när SB upptäckte konsekvenserna av Elib-avtalet man ingått tio år tidigare. Man insåg att det fanns det fanns problem, och man gick ut med i pressen med dem.

E-böcker ödesfråga för bibliotek

(...)

Det finns framför allt två problem med e-böcker i biblioteken idag: kontrollen över vilka böcker som skall finnas på biblioteket och kontrollen över kostnaderna.

(Svenska Dagbladet, 25. januari 2011)

Artikeln är undertecknad av Madeleine Sjöstedt, folkpartistiskt kulturborgarråd i Stockholm, och Inga Lundén, stadbibliotekarie i Stockholm, men också ordförande i Svensk Biblioteksförening.

Som SB-ordförande har Inga Lundén undertecknat en annan artikel med ungefär samma innehåll under rubriken "Fri tillgång till information hotas" (publicerad i bland annat Dalarnas Tidningar, 2. februari 2011)

Den artikeln är också undertecknat av Niclas Lindberg, generalsekreterare i Svensk Biblioteksförening, och av företrädare för de nordiska biblioteksföreningarna och för den europeiska biblioteksföreningen Eblida.

Artiklarna beskriver problemen och kommer med förslag till lösningar.

Man antyder att bibliotekens utbetalningar till rättighetsägarna skulle kunna ersättas av statliga pengar till upphovspersonerna, och en marknadsekonomisk upphovsrätt förvandlas till en kulturpolitisk biblioteksersättning.

Man konstaterar att problemen måsta lösas på statlig nivå: "Frågans lösning kräver nationellt agerande genom regeringens försorg" och man riktar sig speciellt till den 'aviserade kulturutredningen' som man hoppas ska "bidra till att presentera en lösning som bejakar upphovsrätten, informationsfriheten och den fria utlåningsrätten".

Regeringens svar kom 14. maj 2012, i form av ett förslag till ny bibliotekslag (Ds 2012:13) och var entydigt: Det där med e-böcker får (folk)biblioteken och deras huvudmän klara av bäst de kan, fast alltid på marknadens villkor (se s. 39-40)

Litteraturutredningen kommer att föreslå att Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tar förhandlingsansvar för 'nyttjande av upphovsrättsligt skyddad litteratur i elektroniskt format'.

Därmed har man sopat ebok-problem omkring upphovsrätt och biblioteksersättning, från det statliga bordet och den nationella politiken, och överlåtit det hela åt 'det kommunala självstyret'

Att inte snedvrida konkurrensen

Liksom i den nuvarande bibliotekslagen är det enligt förslaget till ny bibliotekslag, endast boklån, inklusive fejkade e-boklån, som måste vara avgiftsfria. Alla andra medier, och här preciserar man med 'databaser, film, musik, dataspel och arkivmaterial' (s. 40) får biblioteken och deras huvudmän göra som de vill med. Ta ut avgifter eller inte ta ut avgifter. Det enda kravet är att de inte får 'snedvrida konkurrensen gentemot kommersiella aktörer' (s. 41)

Ds 2012:13 presenterar alltså en bibliotekslag som framför allt ska skydda kommersiella intressen gentemot offentlig biblioteksverksamhet. Det är en ganska radikal avvikelse från såväl gamla traditionella bibliotekslagar som från Unescos folkbibliotek-manifest.
När det handlar om boklån, inklusive de fejkade ebok-lånen, är avgiftsfriheten absolut och biblioteken får inte "täcka eventuella ökade kostnader för licenser för tillhandahållande av litteratur i elektronisk form genom att ta ut avgifter av användarna" (s. 40)

Biblioteken får rådet att "bli mer uppmärksamma på prisbilden vid sina förhandlingar med licensgivarna" (s. 41)

Helt enkel bli bättre förhandlare. Ett standardargument som hörs varje gång nya skandaler och missförhållanden avslöjas inom den privatiserade offentliga sektorn: Förhandla bättre.
Elib-avtalet i repris

I början av maj 2012 hade förhandlingarna mellan Elib och biblioteken brutit samman, och i efterdyningarna av det sammanbrottet kom Svensk Biblioteksförening med ett par intressanta förslag:

I stället för att samarbeta med förlagen skulle biblioteken kunna samarbeta med författarna om produktion och förmedling av e-böcker

Alla offentliga bibliotek borde ha samma Elib-avtal

Tyvärr försvann de här förslagen i en sörja av kuriösa annonser, ovederhäftiga debatt-artiklar och ett allmänt Almedal-cirkus.
28. juni 2012 gick SB ut med en helsidas annons i Dagens Nyheter. Annonsen inleds med uppmaningen: "Säg hej till din nya bibliotekarie" och framställer den nya bibliotekarien som en välklädd herre "som gillar pengar mer än böcker och äger ett stort förlag". Annonsen avslutas med de retoriska och uppmanande frågorna:

"Är det så vi vill ha det? Vad säger våra ansvariga politiker?"

Annonsen följdes upp av en debatt-artikel i Aftonbladet, 6. juli 2012: "E-böcker åt alla", undertecknad av Niclas Lindberg, generalsekreterare Svensk Biblioteksförening. Här kräver SB biblioteksersättning också för e-böcker, efter att först på eget bevåg ha omdefinierat biblioteksersättningen och förvandlat den till upphovsrätt. Enligt SB är biblioteksersättningen en schablonersättning som staten betalar till
upphovsrättsinnehavare, oftast ett förlag eller en författare.

Vi vill att regeringen säkerställer att utlåningen av e-böcker också omfattas av den statliga biblioteksersättningen.
Samma dag, 6. juli 2012, hölls två ebok-seminarier i Almedalen. Här deklarerade Kungliga Biblioteket (KB) sitt totala ointresse för folkbiblioteken och deras ebok-problem, medan Sveriges Kommuner och Landsting visst kunde tänka sig att ebok-förhandla för kommunerna och hitta lösningar som "passar både marknaden och biblioteken".

SKL representerades av Madeleine Sjöstedt, ordförande för SKL:s kulturberedning, men också kulturborgarråd i Stockholm "och marknadsliberal folkpartist" enligt Henriette Zorn (biblioteksbladet.se, 10. augusti 2012)

Texter och kontexter

Ds 2012:13 är en text vi måste läsa i en kontext av pågående privatisering och utförsäljning av en tidigare gemensam och offentlig sektor.

Biblioteksentrepenaden i Åre gick inge vidare, men sedan några år har man en Dieselverkstad att visa upp, och syftet med en ny biblioteklag är att lägga förhållandena till rätta för fler entrepenader och privatiseringar. Regering och departement hyllar därför, liksom Svensk Biblioteksförening, 'driftsformsneutraliteten'. Bibliotekslagen ska inte föreskriva "under vilka former kommuner ska erbjuda sin biblioteksservice och landstingen ska bedriva sin biblioteksverksamhet." (Ds 2012:13, s.7)
Lagen och lagstiftarna ska heller inte ta i problemen med en icke-konsumerbar upphovsrätt, utan också här låta marknaden råda.
Det är oklart hur man ser på privatisering av bibliotek som inte har kommun-landsting som huvudmän. Kan man tänka sig en framtid där Elsevier (eller någon annan gigant inom förlagsindustrin) tar Kungliga Biblioteket på entrepenad?
BiS-bloggen/remiss-svaret har, förutom en kritik jag håller med om, en utfästelse jag hoppas mycket på:

Att BiS ska komma med ett alternativ till Ds 2012:13.

Jag skulle önska att det alternativet inte bara handlade om standarder för personal och media, utan också om övergripande frågor som 'driftsformsneutraliteten' upphovsrätt-digitalisering-biblioteksersättning, och om offentliga bibliotek som en del av offentlig sektor.

Bibliotek i Samhälle, helt enkelt.

Göteborg, 13. september 2012

ps: Sammanfattningen av John-Olle Perssons uttalanden och innehållet i boken "Förnyelse i folkhemmet" har jag inte gjort själv, utan hämtat-lånat från Birger Karlssons artikel "Om Biblioteksavgifter" i bis 1985:4