Folkmusik

Hejdundrande stråkkonst i Valhall
Folkmusik blir något eldfängt i de flesta av oss, oavsett kvalitet. Vilja och lust är sådant som rör oss direkt. Men när urprofessionella musikanter med äkta känsla spelar upp den, då blir det något alldeles extra.
Detta hände fredagskvällen 6 november i Valhall, den vanligaste mötesplatsen för Aspelands Musikförenings konserter. De som spelade var Torbjörn Westman (fiol och nyckelharpa),

Per Drougge (fiol och altfiol), David Werthén (kontrabas) och Bakr Khleifi (oud).

Det instrumentet återkommer jag till.

Tillsammans bildar de Länsmusikens grupp för världsmusik under namnet Salam(i).

Tro nu bara inte att det handlar om korv. Salam betyder också fred.

Och med det lilla i-et efter betyder det ”min fred”, på arabiska.

De tre förstnämnda är alla verksamma i Camerata Nordica.

Så långt har unge Bakr inte hunnit, och hans instrument hör inte heller hemma i en stråkensemble. Men i Salam(i) smälter han in perfekt. Det är förresten bara ett par månader sedan Bakr kom hit från Palestina.

Stränginstrumentet oud kommer ursprungligen från Mesopotamien men är uppskattat över hela Mellanöstern. Ja, till&med i Ryssland och Kina går det ofta att få höra oud-toner. Instrumentets kropp ser ut som ett jättepäron. Och Bakr Khleifi behärskar alla de elva strängarna.
Säger man folkmusik här hos oss är reaktionen nästan alltid ”jaså, något svenskt!”

Och visst innehöll Salam-kvartettens program svenska inslag. Som en polska från Djursdala, en polka från Västergötland och en Marsch från Dalarna. Samt ”Sparvuggla” som jag uppfattade som Torbjörn Westmans egentillverkade musik.

Även David Werthén hade något eget med sig, lika finurligt, ”Visa av trä”!
Dessutom hade Torbjörn lyckats spåra upp tre Danser från 1600-talet i något åldrigt musiklexikon. För att inte tala om ett av finalnumren, ”Kycklingpolka”.

Maken till uppkäftig ”kyckling” som Torbjörns nyckelharpa har jag aldrig hört!

Men huvuddelen av konsertens nummer – och de var många – var hämtade längre bort: Finland, Ungern, Tjeckien, Rumänien och säkert flera av Mellanösterns länder.

Kanske kan titlar som Geamparà, Hidegen fújnak a szelek, Mandira, Bavarov, Sama´i Nahawand väcka tankar och minnen hos somliga läsare.

Till råga på allt sjöng både Per och Torbjörn – ohämmat! - på flera av språken!
Nu är det ju inte bara melodierna som får oss att tända. Lika ofta handlar det om själva utförandet. Att Per Drougge och Torbjörn Westman är ekvilibrister på sina instrument, det vet alla som hört dem i Camerata Nordica. Basfiol är oftast mest ett kompinstrument.

Men här fick David Werthén tillfälle att även demonstrera vilken förnämlig soloartist han är.

Samma chans fick Bakr Khleifi ett par gånger. Så undra på att applåderna brakade loss, hjärtevarmt.
Som om nu inte allt detta räckte för en konsert!

Ett dussin mycket unga stråktalanger från Hultsfreds Musikskola hade så långt suttit tysta på första bänken när plötsligt – efter pausen – Torbjörn och Per gör entré uppifrån salongen. Torbjörn med sin nyckelharpa, Per med något som knappast ser ut som ett användbart instrument, en ”slagcello”, eller ”gardon” som instrumentet kallas i kretsar som kan det där.

Avsikten med den överraskande entrén var att få alla de unga att ta upp sina instrument, klättra upp på scenen med sina lärare och börja spela tillsammans med Salamikvartetten.

Bakgrunden, orsaken var att de tre stråkmästarna från Camerata Nordica varit gästlärare på den lokala musikskolan. Nu lät det sannerligen som om både de unga talangerna och publiken njöt av tillfället.

Ett finalnummer har jag nämnt. Efter det uppmanade Torbjörn Westman sin fiolkollega,

Per Drougge att spela upp det snabbaste stycke han någonsin gett sig på.

Och det gjorde han, med Sorocul, och fick resten av kvartetten med sig.

Världsrekord med sprinterstråke - så lät det. Både artisterna och vi i publiken såg matta ut efteråt. Vilken överdådig skaparkväll vi fick vara med om!

Rune Engelbrektson

[e-mail]