Officerarna hade musik och dans varje kväll I officerssalongen, med sina fruntimmer. Några hade sina fruar med sig. Oftast varade deras bal till fram på småtimmarna



Yüklə 413,23 Kb.
səhifə1/13
tarix05.01.2018
ölçüsü413,23 Kb.
#19713
  1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   13

M 7485:1-50

Officerarna hade musik och dans varje kväll i officerssalongen, med sina fruntimmer. Några hade sina fruar med sig. Oftast varade deras bal till fram på småtimmarna. De (officerarna) ville helst att inte vakten i kompanigatorna ropade ”ver da” när de kom hem, utan sade ”Tyst, tyst, det är bara jag” och skyndade att tillkännagiva sig innan vakten som de såg närma sig hann öppna munnen ens. Nattvakt skulle utgöras av den i tältet, som av jourkorpralen blev därtill utsedd, i 2 timmar, varefter han skulle avlösas av näste man, som kunde vara från ett annat tält. Vakten begynte kl 11 på kvällen och fortfor till kl 1, därefter från kl 1 till kl 3 och från kl 3 till kl 5, då tapto blåstes, då alla beväringarna skulle stiga upp och samla ihop sin halm vid tältets utkanter och breda kapporna däröver, samt sopa ”golvet”, dvs marken. Men officerarna och de flesta korpralerna blev vanligen liggande ännu en timme åtminstone. Ibland hände det att den som skulle avlösa vakten blev liggande, och då fick den stackaren som gick vakt inte avlägsna sig förrän den andre kommit, men sådana överliggare fick någorlunda passa sig, ty det vankades arrest ifall den förorättade klagade för det högre befälet.

På fältet utanom lägrets ena sida hade samlat sig all slags lycksökare, liksom till en marknad. Här fanns karamell- och andra krämare av alla slag, skjutbanor, vaxkabinett, ringkastning, ljusskygga albinos som sålde tokiga visor och ”radenger” m fl. De hade för det mesta tält uppslagna, men var alla småkrämare och visförsäljare huserade om nätterna är ej gott att veta. Kanske logerade de i bondgårdarna, på något avstånd från lägret. Cigarrhandlare sålde för 1,50 a 2 kr 100 st stora cigarrer i lådevis. Ibland tog de en hop cigarrer och höll dem mellan bägge händer och frågade vad vi ville ge för dem på slump, och hur lite vi vågade bjuda 75 eller 50 öre så fick vi dem vanligen. De var granna utanpå, men tände man på dem, så brann de inombords så att elden kom strax upp i munnen. De var för löst virade och sedan vi prövat på eländet, så var det inte lönt att pojkarna kom och bjöd ut sina cigarrer mer till oss. Men så hade de ju ändå lurat ett par 3 kr ifrån de flesta rökarna bland beväringarna och även mig. Det blev nog en ansenlig summa.

En ”geschäftmakare” som förtjänade fler pengar än någon av de andra, och tillika med så enkel inrättning, var en pojke som hade ett litet bord, på vilket var placerat 2 stöttor med en tvärslå emellan vid övre änden. I mitten på tvärslån var fästad en tråd och i änden på tråden en kula av trä, som hängde tätt ner mot bordsskivan. Så utlovade pojken eller karlen att han betalade ut 50 öre till var och en som kunde fatta i kulan och ta den emot sig samt släppa den tillbaka förbi en kägla som stod mitt emellan stöttorna på bordet, och när kulan kom tillbaka skulle den stöta omkull käglan, men lyckades han inte slå omkull käglan så kostade slaget eller försöket 50 öre. Det såg ut att vara en lätt sak att vinna 50 öre och en massa folk skockade sig alltid omkring hans bord. Men det var nästan omöjligt för alla att kunna slå omkull käglan. För att visa att det inte var omöjligt, så fattade pojken själv kulan och hur ofta han ville, kunde han utföra konststycket till stor förargelse för de som förlorat. Men en beväring som hade gott om pengar föresatte sig att lära knepet och öva sig så länge, att han skulle kunna det såväl som ägaren, och efter dagligen företagen övning, där han ömsom vann och ömsom förlorade, dock mest det senare, ända tills han förlorat 50 kr. Sedan begynte han att ta igen sin förlust och det var dessa strider som lockade så många åskådare. En dag slog han omkull käglan 30 slag i rad, men då förbjöd ägaren honom att slå vidare, så det blev kanske inte säkert att han fick taget igen hela sin förlust.

Att tala om allt väsen som utspelades på denna marknadsplats utom lägret bleve för långt. När vi fått våra strumpslitningspengar, som gick delvis åt att betala förlorade persedlar och björkekvastarna, så bar vi tälten tillbaka till ”klostret” och halmen utom lägret och sopade platsen så väl, att inte ens en hackelsepipa blev kvar på hela området. Sedermera samma dag kom de samma gubbarna som avhämtat våra kläder och körde dem på de tomma gatorna och välte av lass efter lass, där var och en fick känna igen sina kläder och ta dem på sig. Den som fått mina och kamraternas kläder i vårt tältlag kom inte förrän alla de andra redan fått sina, och vi begynte bli oroliga däröver. Men slutligen kom Per Larsson i Allarp och vi fick de usla kronopaltorna av oss och kröp i våra egna igen, varvid alla våra onda föresatser mot Per Larsson var bortblåsta. Jag minns inte om det var 1kr eller ½ kr han fick av varje beväring för att han tillvaratagit kläderna. Sedan stoppade vi kronans kläder i kalvapåsarna och dinglade iväg med alltsammans att avlevereras igen där vi fått dem. Med detsamma som vi återfick våra egna kläder återkom tjuvpojkslynnet igen och med knapp nöd kunde löjtnanten ta reda på skaran då vi gick upp till Herrevads kloster med de gamla kläderna. Här och där fällde de varandra, eller sparkade till kalvapåsen på den som gick framman om, så påsen for över huvudet på syndaren som på marken skyndsamt måste ta upp den och hänga den på axlarna. Men när löjtnanten var på ett ställe och hotade, så gjordes det likadant på ett annat ställe.

Samma dag hemmarsch med viftningar emot lantfolket som vi tågade förbi. Vi kom till S Vram igen där våra hemmavarande var till mötes med skjutsar. ”Koffertaskjutsarna” som hämtat våra koffertar förut om dagen var även framme i S Vram. Så fortsattes hemresan, efter intagna förfriskningar i S Vram och på Fleninge gästgivargård, mot hemmet och därmed var första årets beväringstjänst tilländalupen. Efter att ha vilat oss ett par dagar i hemmet och vi koffertkamrater delat våra grejer, så var det att åter fortsätta med vagnmakeriet, men varför inte min läromästare som var husar, varit ute på Ljungbyheds exercisplats på samma tid som jag, har jag aldrig fått reda på. Han var 52 år då jag började lärotiden, kanske hade han tjänat i 30 år, så han hade någon sorts undantagsställning och troligen tog han avsked.

Vagnmakeriet är ett mycket vidlyftigt och konstigt snickeri, i och för sig, men vår mästare åtog sig också nästan allt slags träarbete, med undantag av husbygge. Till desto längre bort en kund anmälde sig, desto hellre ville mäster tillmötesgå dem framför de närmare boende, ändå han visste att han aldrig kunde hinna med att fullgöra det som beställts av hemmakunderna. Vi var nästan alltid 4, när sonen arbetade med, men ibland 5 arbetare, inberäknat mäster. Såsom ett exempel får anföras: En bonde som kallades för Halte Göran inne ifrån Mölle i Brunnby sn, 2 mil ifrån Malmstens, kom in och beställde en ny fjädervagnsträverk. Joho, mäster åtog sig med glädje att göra ett träverk färdigt att avhämtas om 14 dagar, ändå att vi inte på minst ett halvår kunde få det gjort som vi förut skulle göra. Om 14 dagar kom Göran: ”Nå, är vagnsträverket färdigt?”. ”Nej, det är det inte, men om en vecka är det färdigt” svarade Malmsten. ”Ni har väl börjat på det då?” ”Nej, det har vi inte, men som sagt, om en vecka”. Han fick en sup och nöjde sig. Men nu dröjde Göran i 14 dagar, för han tänkte nog att inte komma för tidigt, och kom och skulle säkert avhämta träverket till vagnen. Men när han nu åter hörde att det inte ens var påbörjat, så blev han ju arg och yttrade sig: ”Men Herre Gud, vad blir här av detta, du lovade så säkert att det skulle vara färdigt, och nu 8 dagar däröver!” ”Ja, men nu om lördag i nästa vecka blir det färdigt”, sade Malmsten. ”Ja, det lovades förut lika säkert.” ”Nej, inte så säkert som nu”, sade Malmsten. Åter fick Göran en sup och lät sig nöjas.

Men när nästa vecka var gången, kom han efter vagnen. Vi hade allesammans måst åsidosätta allt annat för att hinna med den. Vagnmakeriet var ett av de strängaste yrkena på den tiden, då inga maskiner användes. Jag såg allt, gjorde ritningar och skrev upp alla mått och vinklar. Tiden gick och till nästa år så dog min mor, som jag först måste begrava innan jag åter måste ut på Ljungbyhed och exercera. Men nu kom vi ej ut så tidigt på året, ty den första kontingenten beväringar hade ju först varit där. Andra årets beväringsexercis var olik den första i flera avseenden, bl a skulle de gamla stamsoldaterna, rotesoldaterna, ut på samma gång, så vi skulle inställas varannan beväring och varannan soldat i ledet. Nu liksom förra året var det kungjort att vi inte fick ha koffertar, men när det gick för sig utan anmärkning det första året, då tänkte vi att det gick an en gång till, och därför hade vi alla koffertar med oss. Mönstringen i Helsingborg hade vi ju undanstökat i fjor, så det gick jämförelsevis makligt andra året. Inte heller blev det något slagsmål av mellan gruvarbetarna i Billesholm och beväringar, men vi skulle ju infinna oss i S Vram liksom förra året. En officer tog emot och räknade upp oss, varefter vi fick inlogera oss var vi ville och kunde, men kl 1 om natten skulle vi infinna oss i densamma kringbyggda bondgården, Nils Perssons, som förra året begagnades till mötes- och uppbrottsplats. Vi fick (jag och min kusin och koffertkamrat Nils Persson från Långaöd) tillika med en del sockenbor inlogera oss på ett ställe som hette Lars Perssons i S Vram. På samma ställe fick vi äggakaka och fläsk för 75 öre personen. 4 av oss: Nils Persson i Långaröd, Johannes Larsson i Brandstorp, Peter Svensson (möllare i Väsby) och jag, hyrde in oss i själva salen i boningshuset. Jag minns inte så noga vad det skulle kosta, möjligen 50 öre per man.

Sedan vi ätit och språkat med dem från hemtrakten ute på gården varande kamrater och bekanta, så gick vi ju in i salen, och där på en skänk låg en kortlek. Den tog vi i bruk och spelade kasino vid ett bord mitt i rummet, och fortsatte därmed i ett par timmar, då vi tyckte att vi skulle lägga oss, varför vi gick ut ett slag, men då undrade mor i huset om vi alleredan kom upp av sömnen. Hon trodde att vi legat och sovit hela tiden för att vi varit så tysta. När vi upplyste henne och hennes man, som också kom fram, att vi funnit en kortlek på skänken och suttit och spelat, så utbrast de: ”Det var då de snällaste exerepågar vi nånsin haft i vårt hus, som suttit så tysta så vi trodde att ni sovde”. Ute på gården och i ladorna hölls jämt palaver, sång, svärjande och skratt. En som hette Sven Svan hade fått näsblod. Stor näsa hade han, och inte ville blodflödet upphöra. Då var där någon spefågel som inbillade honom att han skulle gå bort till den stora av poppelträ urholkade vattenhon, som stod på gården vid brunnen, och sticka sin svananäbb i vattnet. Han lydde och låg länge framstupa med näsan i vattnet, men det tycktes ej göra åsyftad verkan, ty när han reste sig upp så var det likadant igen. Han fick bannor av Lars Persson för det han fördärvade vattnet för kreaturen, de vill ej dricka ur hon och förargad som Svan var, både för det ena och det andra, så utbrast han: ”Det är en satans näsa!” Vi andra måste skratta åt uppträdet och några yttrade: ”Det kan vi nog se!”. Hur länge Svan fick dras med blödningen vet jag inte. Men vid uppställningen hade han ”fått bukt” med den.

Vi gick in och skulle sova, naturligtvis med kläderna på. Endast rockarna tog vi av oss, men dels låg vi 2 st på en soffa som var så lång att vi hade fötterna emot varandra och skulle försöka sova på den hårda träbänken, och de andra 2 låg på bara golvet med hoprullade mattor under huvudena, och dels eller till huvudsakligaste orsak varför vi inte kunde sova, var att vägg om vägg med salen, just den väggen där soffan hade sin plats, var ett ”huggehus” och där var några skrikhalsar och brännvinsdrinkare inhysta, som jämt störde med sitt oljud så att ingen sömn för oss blev möjlig. En bland de värsta skrikarna var en som hette Gustav Liljeblad från Hustofta. Han sjöng jämt: ”Aldrig så lite lättar det livet, och aldrig så lite så roar det mig”. Vi var innanom väggen och tänkte och talade åtskilligt om dem där utom väggen, men sova fick varken vi eller hans kamrater, om de än velat. På utsatt tid samlades vi i Nils Perssons gård, där samma orosliv som förra året uppförts. Vi uppräknades och avmarschera kl 1 mot Söderåsen, och efter omkring 4 timmars marsch och raster var vi för andra gången framme på Ljungbyhed. Våra koffertar var ditkörda dagen förut av desamma som vi då hade lejt och betalt. Liksom förra året tycktes man ej bry sig om att ta emot oss, utan lät oss stå och vänta i timtal. Men äntligen blev vi uppräknade och med oss några gamla soldater som också mött upp i S Vram. Genast skulle vi marschera till klostret efter allt som behövdes. Men tält behövde vi inga detta året, ty nu hade det under vår bortovaro uppförts 3 stora kaserner av timmerstockar. Vi hade aldrig förut sett sådana hus med stock efter stock lagda på varandra till väggar. Dessa hus var nog 24 alnar breda och 60 alnar långa och täckta med papp.

I kasernerna var det logement även på loftvåningen, i takstolen, med sängar över varandra både i nedre och övre våningen. I de understa sängarna skulle de gamla soldaterna ligga och i de övre sängarna skulle beväringarna ligga, dessa som väl ansågs lättare kunna klättra. Vi beväringar var helst belåtna med att ligga överst, när vi såg att bottnen i våra sängar var ganska otät, ty dels hade de spontade bräderna torkat så där var sprickor mellan dem, och dels var där knaggar lossnade, så att sand, fint halmboss och annat kunde falla ner igenom hålen till stort obehag för dem som skulle ligga i de undre sängarna. En gång hände det också att en beväring råkade bli full och spydde en massa i övre sängen. Utåt natten begynte de gamla soldaterna att svärja och bullra. Vi andra vaknade allesammans och satte oss upp i våra sängar. Vakthavande officeren som hette sergeant Strömmersten kom in och begynte ryta, att om vi inte ville vara tysta så skulle det bli arrestering och allt ont. De gamla soldaterna klagade över att det rann spyor ifrån de övre sängarna, så att de inte kunde ligga i de undre. Syndaren som var orsaken blev upptäckt. Han befalldes att stiga ner och marschera på golvet i bara skjortan i månskenet. Vid vändningarna stapplade han och måste bekänna att han var rusig, ty det ville han från början förneka.

Han blev dömd till arrest för beteendet, men det ville inte hans kamrater vara med på och förklarade, att då de varit i samma lag och druckit och ingen av dem var full, så var inte han heller full, och skulle han ha arrest, så skulle de också ha arrest, oaktat det de alla var nyktra. I annat fall ämnade de med våld befria honom. De reste sig upp och klädde på sig, för att ta honom ifrån de soldater som fått befallning av officeren att arrestera honom. Syndaren fick ju lov att bli påklädd först, så det dröjde en stund, men han kunde själv klä på sig. Det artade sig till tumult och sergeanten kallade på löjtnanterna, som bodde i det yttre rummet. De kom påklädda inrusande och hotade med krigslagens hela stränghet, om någon vågade sig på att göra motstånd mot befälet. Arkebusering var det minsta de hade att vänta sig, om de tredskades. De måste då låta soldaterna bortföra kamraten, ty de förstod att det inte kunde bli på annat sätt. Han fick 3 dagars arrest samt att själv skura sängen, både den övre och den nedre.

Vi fick vardera en filt, en madrass och en huvudkudde. Några lass råghalm framkördes och avvältades på marken utanom lägret. Där skulle allesammans, både soldater och beväringar, dra åt sig så mycket halm de ville stoppa i sina madrasser och huvudkuddar. De som inte varit så försiktiga att ta nål och tråd med sig från hemmet, måste köpa sådant av krämare, som just var tillstädes för detsamma. De som hade sådant i kofferten, fick gå och hämta det. Ett stort område av flera tld vidd blev upptaget med krypande soldater och beväringar, som på alla fyra förde, stoppade och tryckte var i sitt bolstervar. Det såg ut som en hel hop svin i en halmstack. Några stoppade i sina madrasser så mycket halm, att de (madrasserna) blev hårda och trinda som hösäckar, och sydde så starkt för öppningen i varet. Likadant med huvudkudden, och därmed trodde de att det var bra. Så fick de tid att slåss med halmviskor, grymta som svin och slå kullerbyttor över sina madrassknutar. Men så kom befälet och kasserade deras stoppning och allt deras arbete. Inte kunde någon ligga på en madrass som var så hårt stoppad rund och hög, att man kunde trilla av den. De måste sprätta upp sin synad, dra ut den mesta halmen igen och sy på nytt för öppningen. Men svordomar och rytande medföljde rekonstruktionen, följd av vi andras skrattsalvor. Jag hade åtvarnat mina kamrater att inte fylla i så mycket halm, utan lagom. Det var i alla fall en syn att få se 2.400 män på en gång ligga på marken och stoppa madrasser. Vem som sedermera gjorde fältet rent och sopade bort resterna av halmen vet jag knappast, men troligtvis några beväringar, som kommenderats till ”handräckning” och förrättade det arbetet.

De som kom på handräckning fick hugga ved, bära vatten till köken eller som det kallades ”kokeriet”, samt lägga torvvallar vid skyttegravarna och markera vid skjutning, ävensom att hjälpa till i kokeriet med diskning. Men till handräckning skulle i främsta rummet kommenderas sådana beväringar som korpralen utpekade eller nämnde, såsom varande de dummaste eller odugligaste till att exercera. Vi hade ett ”svin”, som det första året då vi låg i tält, blev kommenderad att vara i kokeriet hela tiden. Han hade ont i magen och sket i byxorna så det rann igenom strumporna och ner i pjäxorna, och när han tog av sig skor och strumpor höll vi på att kräkas av stanken och uppmanade honom att bada, men han varken badade eller bytte kalsonger, oaktat det han var hemma ej långt från lägerplatsen. Han hette Thomas Thelander.

Vi sovde gott på våra bolster med en filt över oss, och värmen blev för stor ibland, ty i samma rum där vi låg var 85 man, så fönstren fick ofta stå vidöppna om nätterna. En beväring som hade sitt hem i närheten av Ljungbyhed hade varit hemma en kväll och fått en fjäderkudde med sig att lägga under huvudet. Det var samme Thomas Thelander som ovan omtalats. Han hade väl beklagat sig över att endast ha en halmstoppad kudde under huvudet, eller hade hans föräldrar ömkat sig över honom. Alltnog, han lade sig på sin huvudkudde, men knappt hade han lagt sig till ro förrän hans närmaste man med ett ryck drog undan huvudkudden och slängde den över flera beväringar bort till andra sidan, där någon tog och placerade den under sitt huvud. Nu måste den stackars Thelander krypa i bara skjortan över de andra, tills han nådde den som hade kudden, men när han nått så långt, slängde denne kudden om igen till hans plats, där åter en tog och lade den under sitt huvud. När så syndaren krypande och svärjande nådde sin plats igen, så kunde han kanske få fatt i sin kudde och lägga sig till ro igen.

Men när hans närmaste man märkte att kudden inte längre hölls fast, så var det detsamma igen. Med ett rutsch flög kudden bort till andra sidan igen, och jakten var åter igång. Detta upprepades varje kväll, men kunde endast ske innan nattvakten, den förenämnde officeren, kom in i logementet. Vi hade ett horn i sidan till Thelander för han plågade oss med stanken förra året, då han gick i kokeriet och inte ville rengöra sig. Ett annat spektakel var, att de som bodde på övervåningen i huset passade på där det var knaggahål, dvs knaggen kunde falla ur någon bräda, att stoppa allehanda smuts och orenlighet, eller spotta genom hålet ner på oss beväringar som låg i ovansängarna i nedre våningen i huset. Nu var husen nya, men hurudana skulle de bli sedan, när bräderna torkat. Då lär det inte bli vidare trevligt för dem som skulle sova under dessa loft. Det behövde inte vara knaggahål, ty bräderna var otäta ändå, så sand och jord från deras skodon, som bodde där uppe, begynte rätt mycket tränga igenom springorna. Men det var ju ändå många gånger bättre att bo i dessa kaserner än i tälten.

I logementen fick vi inte alls ha matvaror av något slag, inte heller våra civilkläder eller koffert, men trätofflor, skor, borstar, blanksvärta o dyl fick vi ha under de nedersta sängarna. Nå, var skulle vi ha haft vår proviant, om vi hade åtlytt kungörelsen där det förbjöds oss att medföra koffert? Några träbänkar var placerade vid kasernerna att sitta på i fria luften, men de var ju endast ett fåtal emot vad behovet hade fordrat, men bättre med något än intet. Förra året hade vi ingen bänk att sitta på vid tälten. Omkring lägret var där uppsatt ett 3 alnar högt staket av spjälor spetsade upptill, samt grindar och vakt vid dem om nätterna. I hörnen där staketen möttes i rät vinkel, var 6 baljor av ek med järnhandtag, satta att begagnas till pissoirer. Runt om dessa baljor var nerstuckna i jorden små lövbjörkar som skydd. När baljorna blev fulla, befalldes några beväringar att bära dem 300 steg ut från lägret och tömma dem där. Latrinhusen var byggda utom lägret över gravar i jorden, och väggarna av gamla skottavlor med hål vid hål efter kulor. Husen var så breda att där kunde sitta 6 personer i bredd tvärs över från den ena väggen till den andra. Så var där 2 sådana diskar mitt emot varandra, med högt ryggstöd bakom varje och med några alnars mellanrum emellan diskarna, och ryggen mot varandra. Ingång på gavlarna på huset. Här samlades folk vid rasterna i sådan mängd att somliga stod med byxorna i näven och svor på dem som satt, att de skulle skynda sig så mycket som möjligt och ännu fortare, för att lämna dem plats. Ibland då nöden var stor sprang somliga upp och satte sig ovanför ryggstödet, men det var riskabelt, ty de som satt lyftade dem i benen så de kunde få överbalans och falla baklänges i den nedanför varande latringraven.

Så hände också en gång, att en syndare som satt sig över ryggstödet blev lyftad i benen, tog överbalans och ramlade ner i latrinen som gick över hela karlen. Där var ju nära alnstjockt med gödsel i graven, så den stackaren kunde knappt krypande nå väggen, där han med igenmurade ögon, öron och alla lemmar stod nödställd som en drunknande. Han kunde knappt svärja, för han tordes inte öppna munnen en gång. Men då tyckte vi ju också, till en början när han föll överbord, att det var lustigt och skrattsalvor och hurrarop hördes långt utom huset, så att en mängd folk skyndade dit för att ta notis om vad där stod på. De som ryckt ”stackaren” i benen och därmed orsakat hans fall, blev beordrade att också hjälpa honom upp, ty det var ju ingen som ville röra vid honom annars. De måste ta honom i händerna och draga honom utmed väggen och lyfta tills han kunde räcka till att själv fatta i ryggstödet och klättra upp igen. Befäl kom ju tillstädes och befallde fältväbeln att låsa upp spruthuset och skaffa fram en brandspruta som skulle fyllas med vatten. ”Syndaren” ställdes framför strålen, och fick göra helt om, helt om, under det vattnet sprutades på honom med all kraft. Efter erhållen ”dusch” fick han vara fri, men hur kunde det komma sig att han inte fick andra kläder? Han kunde ju visserligen byta med linnekläderna tills ”habiten” torkat, men sedan fick han begagna samma ”elände” och hans kamrater kunde knappt bärga sig för den stank som spreds hela tiden därefter av de ”genompyrda” kläderna. Väggen i latrinhuset där olycksfågeln halades upp blev alldeles tät, ty alla hålen efter gevärskulorna blev igenmurade på en bred ”stråk” på väggen, tillkännagivandes sedan hela tiden var äventyret försiggått.

En annan gång, då var det ingen trängsel på latrinen med mycket folk, så kom där in en skollärare som hette Hammarlund. Han skulle ju vara finare än vi andra, så han hade egen kostym. Han hade då blårandig linnekostym med 2 fickor i rocken utanpå liksom i en kavaj. Som förut nämnts så var där inga sådana fickor i kronans linnerockar. Han kom in på latrinen och slängde till med rockaflikarna när han satte sig, så att en hel hop silverpengar som han stoppat lösa i fickorna flög ut på disken och trillade ner genom nästa hål. Han reste på sig, rev sig bak örat och tittade på tillställningen. Sedan knäppte han kläderna och gjorde sig iordning att gå. Men ett par andra beväringar som också åsett händelsen, frågade om de fick pengarna ifall de kunde ta upp dem ur latrinen. Det medgavs, och dessa 2 beväringar överenskom med varandra att dela lika sig emellan av fyndet och hjälpas åt på så sätt, att den ene skulle krypa med huvud och armar genom hålet i disken och att den andre skulle hålla honom i benen så att han inte störtade ner i träcket. Den ene lade sig ner genom hålet (vi blev fler och fler åskådare) och den andre fattade i hans ben med all makt, och sänkte så honom så långt ner att han kunde nå att plocka upp pengarna. Men några av dem hade studsat långt hän, så att plockaren hade svårt att nå dem, och vid det han sträckte sig efter dem, kom hans ben att glida något i händerna på den som höll i dem. ”Släpper du efter, din sjutusende djävul?” skrek han med huvudet neråt. ”Skynda dig då för fan, nu kan jag inte hålla längre!” skrek den andre till svar. ”Du är väl inte galen att du släpper, försök nu om du kan hala mig upp, för nu kan jag inte nå fler”, sade han nerifrån. Han uppe måste ta i av alla krafter och det var knappt han orkade hala upp kamraten, men det gick och besväret glömdes snart när pengarna uppräknades och utgjorde 6 kr 50 öre, således 3,25 kr per man.


Yüklə 413,23 Kb.

Dostları ilə paylaş:
  1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   13




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©genderi.org 2022
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə