Välkommen till studion, Lena! Tack så mycket. Nu har du nästan gjort ett år som chef, hur känns det?

I Selen 3 2017

Välkommen till nummer 3 av tidningen I selen 2017, årets sista nummer av tidningen. I selen görs av Ledarhundsverksamheten vid Synskadades Riksförbund och skickas till alla som har dispositionsrätt för ledarhund i Sverige. Jag som gör tidningen heter Joachim Kåhlman.

I det här sista numret för året fokuserar vi på aktuell information från Ledarhundsverksamheten. Precis som vanligt börjar vi med ett chefsprat med Ledarhundsverksamhetens chef Lena Ridemar och där kommer vi bland annat att prata om den budgetproposition som regeringen lade fram i september. Glädjande nog får Ledarhundsverksamheten 2 miljoner extra i höjt anslag. Samtidigt meddelar regeringen att verksamheten kommer att flyttas från Synskadades Riksförbund till Myndigheten för delaktighet, MFD. Och efter att vi pratat med Lena då ska vi prata mer om MFD. Vi har nämligen ringt upp MFD:s generaldirektör Malin Ekman Aldén för att ta reda på hur MFD ser på övergången av verksamheten till sig. Och efter Malin kommer det att handla om veterinärer: först får vi en veterinärspalt med SRF:s nuvarande veterinär Constantin Strömbäck och sedan får ni möta vår nya veterinär, som redan har börjat jobba och som just nu går parallellt med Constantin här till efter helgerna. Allra sist kommer, precis som vanligt, en telefonlista.

Vi är framme vid årets sista chefsprat:

-Välkommen till studion, Lena!

-Tack så mycket.

-Nu har du nästan gjort ett år som chef, hur känns det?

-Det känns väldigt bra, det har dock varit ett tufft år, tycker jag, med tanke på det som har hänt kring Ledarhundsverksamheten och en eventuell flytt till en annan myndighet.

-Tycker du att det blev som du hade tänkt dig?

-Ja, med det undantaget så måste jag ju säga att jag tycker att det har varit ett jätteroligt och fantastiskt år, att få jobba med så många fina kollegor och duktiga förtroendevalda.

-Vi ska väl börja med att prata om konsekvenserna av regeringens budgetproposition. Först så kom det ju litet glada nyheter i den.

-Precis, regeringen föreslår ju att Ledarhundsverksamheten ska få ytterligare två miljoner i höjt anslag, för att kunna köpa in fler hundar.

-Vad kommer det att innebära i praktiken?

-I praktiken kommer det att innebära att vi ska göra en kompletterande upphandling hos de leverantörer som vi redan har avtal med. Och jag räknar med att det kommer att räcka till kanske sex hundar.

-Det låter ju väldigt positivt.

-Ja, verkligen, det är jätteroligt.

-Tror vi att leverantörerna också kommer att ha kapacitet att leverera de hundarna?

-Ja, det tror jag.

-Budgetproppen innehöll ju också information om att regeringen vill flytta Ledarhundsverksamheten från Synskadades Riksförbund till Myndigheten för delaktighet. Vad vet vi om det?

-Alltså, vi vet ju inte så där jättejättemycket. Det vi vet är att regeringen ska ge ett uppdrag till den här Myndigheten för delaktighet att göra en konsekvensbeskrivning av vad det innebär att flytta verksamheten och den ska göras nu tidigt i vår. Det uppdraget kommer i januari så vitt vi vet.

-Och då är tanken att verksamheten ska kunna övergå till 1 januari 2019?

-Ja, de planerar ju att göra de förändringar som krävs i lagstiftningen. Idag står det ju i den s k Ledarhundslagen att det är Synskadades Riksförbund som är myndighetsutövare, och det måste ju ändras för att det här ska kunna träda i kraft.

-Hur kommer verksamheten att bli nu under 2018? Kommer det att märkas någonting att det är en flytt på gång för förarna?

-Nej, förarna kommer att ha ett bra och lugnt ... eeh ... hundår, tänkte jag säga. 2018 kommer inte att påverkas, men sedan, 2019, vet vi idag inte riktigt vad som kommer att hända.

-Hur kommer vi att hålla förarna informerade om vad som händer och som kommer att hända?

-Vi har ju tänkt, du och jag, att vi ska utöka antalet nummer av I selen nästa år, så att vi förhoppningsvis kommer ut med sex nummer. Och det gör ju att vi löpande ska kunna ge information om var den här processen befinner sig och vad vi tror kommer att hända.

-Det har ju funnits en nästan litet mytomspunnen e-postlista förut – vad har hänt med den?

-Jag har bestämt att vi ha en kommunikationskanal med våra förare och det är I selen, så att den där e-postlistan kommer att läggas ner.

-Om vi tittar tillbaks till 2017: nu är ju alla hundar för året tilldelade, hur många blev det?

-Det blev ganska precis 36 hundar.

-Och hur är planen för nästa år då: hur många hundar blir det totalt då?

-Då kommer det totalt att bli 40 hundar nästa år, därför att upphandlingen som gjordes inför 2018 var baserad på 34 hundar. Så om vi lägger till de här 6 som vi kan köpa in när det blir mer pengar så blir det 40 totalt.

-Då är ju den återkommande och ganska stora frågan: hur ser det ut med väntelistan?

-Ja, idag består väntelistan av, om jag kommer ihåg rätt, ungefär 45 personer. Och vi har ett tjugotal personer som står och väntar på att få beslut om dispositionsrätt. Det som kan förändra och göra listan längre är ju att det är ganska många hundar som har tagits ur tjänst i år, och om alla de förarna väljer att ställa sig på väntelistan igen, då blir den ganska lång, ska jag säga, för jag tror att det är ett femtiotal hundar som gått ur tjänst i år.

-Det är ju ovanligt många hundar – visst är det så?

-Ja, det var 41 hundar 2016 och, som sagt, uppemot 50 hundar i år.

-Av de här 45 som står på väntelistan, går det att säga någonting om hur många av dem som är förstagångsförare?

-Nu ska vi se, jag tror att det är ett femtontal, som är förstagångsförare.

-Listan är ju fortfarande väldigt lång, men det känns ändå som att den är bättre nu än den har varit.

-Ja, men som sagt: om alla de förare som har haft hundar som nu är tagna ur tjänst skulle välja att ställa sig på väntelistan igen och vi lägger till dem som väntar på att få dispositionsrätt så är vi uppe i 120 personer nästan.

-Då har vi helt plötsligt en väldigt lång lista.

-Ja, så allt beror på när man mäter listans längd.

-Ledarhundsverksamheten har ju sina kurser på Almåsa. Nu har vi fått veta att Almåsa planerar att stänga under senvåren, från påsk och ända fram till midsommar. Kommer det här att påverka grundkurserna på något sätt?

-Vi kommer att ha grundkurserna kvar ute på Almåsa. Just den byggnad där vi brukar bo och ha våra kurslokaler berörs inte av den här renoveringen. Däremot så kommer maten att cateras upp till de lokalerna, eftersom köket nere i huvudbyggnaden kommer att vara stängt.

-Så det blir kurser ute på Almåsa precis som vanligt?

-Jajamänsann.

-En ny veterinär har börjat arbeta på Synskadades Riksförbund, och vi ska presentera henne litet längre fram i tidningen, men kan du berätta litet kort?

-Litet kort så var det ju så att vår tidigare veterinär Marie Nolén slutade ju i början av september. Och som en tillfällig lösning klev Constantin Strömbäck in, och han jobbar då fram till 14 januari. Och då har vi ju givetvis under tiden genomfört en rekrytering av en ny veterinär, och hon parallelljobbar just nu med Constantin. Hon heter Boel, och träder till när Constantin slutar där i januari.

-Hur mycket kommer hon att arbeta?

-Boel kommer precis som Constantin att jobba tre dagar i veckan, och hon kommer också att ha mottagning en gång i månaden på eftermiddag/kväll precis som Constantin har haft här på kansliet.

-För dem som har ledarhundar i Stockholm?

-Precis.

-Det har också skett förändringar i det brukarråd som Ledarhundsverksamheten har. Tidigare så hade SRF brukarråd ihop med bara SLHF, men nu har det skett förändringar – kan du berätta litet om det?

-Ja, det förbundsstyrelsen har bestämt sig för att göra är att få in fler perspektiv, kan man säga, fler representanter utifrån landet som är ledarhundsförare och som kan göra att vi får helt enkelt mer synpunkter. Och det är vi så tacksamma för. För det som styrelsen har bestämt är att tillföra tre personer till brukarrådet: en kille som heter Anders Mårdell som är ledarhundsförare i Skåne, en kvinna som heter Anne-Maj Magnström, som är ledarhundsförare i Dalarna och Christer Karlsson som är ledarhundsförare i Norrbotten. Sedan kommer SLHF att ha två platser och det står dem fritt vilka personer som de skickar till brukarrådets möten.

-De här tre nya personerna, hur har valet av dem gått till?

-Det har skett genom ett nomineringsförfarande, där distrikten tidigare fick möjlighet att skicka in förslag på personer. Och förbundsstyrelsen gjorde valet att hitta en geografisk spridning, och därav är det då södra Sverige, norra Sverige och Sveriges mittpunkt, Dalarna.

-Företräder de här personerna en lokal ledarhundsverksamhet eller företräder de mer sig själva?

-Jag skulle säga så här att i vart fall Skåne har ju en egen ledarhundsklubb, så att den representanten är väl väldigt klar utifrån det perspektivet. De andra två är nog framför allt ledarhundsförare, erfarna sådana, som jag hoppas kommer kunna bidra med mycket tankar och idéer.

-Som vi pratade om i början så kommer förhoppningsvis I selen att komma ut oftare nästa år och vi kommer ju redan till nästa nummer förhoppningsvis att veta litet mer om vad som kommer att hända. Tror du inte att det är så, Lena?

-Jo, absolut. Och, som sagt, vi ska verkligen försöka hålla alla ledarhundsförare så informerade som det bara går.

-Då får jag önska dig en god jul och ett gott nytt ledarhundsår.

-Tack så mycket, tack det samma, Jocke!

Som ni hörde i chefspratet planerar alltså regeringen att flytta ansvaret för Ledarhundsverksamheten från Synskadades Riksförbund till Myndigheten för delaktighet, MFD. Där är Malin Ekman Aldén generaldirektör och vi ringde upp henne för att höra hur hon ser på att flytta verksamheten till MFD.

-Ja, vi tycker att det ska bli intressant och spännande. Det är ju en helt ny verksamhet för oss. Och vi har ju tagit del av vad regeringen har skrivit och det de vill, så vi försöker nu förbereda oss och hoppas ju också kunna göra det i nära samarbete med Synskadades Riksförbund som så klart har drivit den jättelänge och har en lång, gedigen kompetens. Vi har inte fått ett regeringsuppdrag än, så vi vet inte exakt hur det kommer att se ut, men vi föreställer oss att vi kommer att få en första del som handlar om att göra en analys och reda ut de olika delarna, och sedan att utifrån det gå vidare och se hur vi ska jobba vidare med verksamheten, som en del av myndigheten. Vi vet inte exakt tidsramar, men föreställer oss att tidigast årsskiftet 2019 kan bli aktuellt för någon förändring. Det kan ju också vara så, beroende på vad vi kommer fram till i den där analysen att det kan ta längre tid, att det blir någon form av längre övergång. Jag vet inte, det är öppet, kan jag säga.

-Men vet ni någonting litet mer konkret om hur i alla fall ni tänker er att arbeta inför ett sådant här övertagande?

-Ja, alltså, vi behöver ju jobba i ett separat projekt där vi också kommer att bjuda in representanter för ledarhundsförare – det finns ju litet olika föreningar och organisationer. Vi har träffat någon redan som har bett oss komma ut och jag har fått ett mejl – idag faktiskt – om en annan som också vill träffa oss, så vi kommer försöka hitta former för det. Och sedan är det klart att det kommer att stå i regeringsuppdraget att det ska göras gemensamt med Synskadades Riksförbund, som har verksamheten idag. Så tänker vi och vi vill ju att det ska bli så sömlöst som möjligt, alltså att den enskilde som har hund eller som söker en hund inte ska få något glapp, att det inte ska bli någon stor förändring i verksamheten. Allt som fungerar bra ska vi verkligen på alla sätt försöka säkerställa att det fortsätter.

-Sedan i övrigt så får vi förhålla oss till regelverk som gäller för oss som myndighet och vad det nu kan handla om – det kan ju handla om lagstiftning som lagen om offentlig upphandling, som vi så klart är ålagda att följa. I min värld så hoppas jag att när den här förändringen är skedd så ska det bli minst lika bra som det är nu. Och om det eventuellt är saker i det här analysarbetet, som vi uppfattar att man behöver rätta till, eller som SRF har sett som behöver tas om hand så ska vi också försöka rätta till det. Och sedan är ju målbilden på sikt att man ska få en stabil verksamhet med så litet köer som möjligt, och ha ett aktivt utvecklingsarbete kring ledarhundsverksamheten för att den ska bli långsiktig även i framtiden, och att den ska fortsätta att utvecklas. För jag uppfattar att den är en väldigt viktig verksamhet för dem som använder hund i sin vardag – så tänker jag.

-På vilka sätt kommer då rent konkret ledarhundsförarna märka av den här flytten?

-Det är litet svårt för mig att veta än, eftersom vi ännu inte har gjort den och inte riktigt vet hur det kommer att se ut, men det är klart att man kommer ju att vända sig till myndigheten för att ansöka och vad det nu kan vara för frågor kring support. Jag vet ju inte riktigt hur vi kommer att rigga det. Och Synskadades Riksförbund blir ju då på sikt ändå en tydligare påverkansaktör – det finns ju stora intressen så klart i ledarhundsfrågan i förbundet. Det kommer ju bli en rollfördelning däremellan där vi kommer att hantera myndighetsutövning och det som hänger ihop med det, medan SRF blir mer en representant för förarna och för frågan. Så det kommer ju bli en skillnad i att det inte är samma aktör som gör både och, som man delvis kan säga att det är idag.

-I övrigt vet inte jag, det är inte så att vi kan säga att det här blir helt annorlunda eller det här är inte bra idag – den kunskapen har inte jag idag än. Men det kan ju vara så att några delar ur ledarhundsverksamheten, som idag sköts på ett visst sätt för att det är en intresseförening som driver verksamheten kanske vi behöver formalisera. Men jag föreställer mig ändå att den kompetens man behöver utnyttja för att vidmakthålla en bra kvalitet är ungefär densamma, för vi är inget jättestort land och det är inte massor av aktörer som finns utöver de som är aktiva idag. Så jag hoppas att man inte ska uppfatta att det blir någon stor skillnad. I så fall hoppas jag att vi har möjlighet att rätta till sådant som behöver rättas till, om vi märker att det finns sådana saker i samarbetet med SRF nu kring den här överföringen.

-Kommer det ökade anslaget från regeringen leda till fler ledarhundar, med tanke på att verksamheten ju går back idag och att SRF skjuter in litet extra pengar från eget kapital. Kommer det bli någonting kvar till fler ledarhundar av det här extra anslaget?

-Det hoppas jag ju. Det är ambitionen och det är därför de har delvis räknat upp anslaget, för att det också är en kösituation, som kommer ur – om jag förstår det rätt – att man har haft en sorts puckel där det är många hundar som gått ur tjänst och det är en stor efterfrågan. Det är väldigt svårt när man inte har helhetsbilden än att bedöma fördelningen av kostnader. Hela anslaget till ledarhundar är ju förändrat: det är ju inte tydligt uppdelat vad olika delar kostar. Ledarhundarna är ju upphandlade, men de övriga delarna är det svårt när man inte är inne i verksamheten att veta exakt vad som är vad. Och jag kan ju inte säga med säkerhet att vi kan bedriva verksamheten på ett annat sätt, som gör det mindre dyrt. Det är svårt att veta än, men regeringens ambition - och det får vi förhålla oss till - är ju att vi ska få en minskad kösituation, att man ska kunna få en hund när man behöver, eller byta om det är så. Det är ju målet och det måste vi jobba mot och försöka hitta smarta och effektiva sätt att bedriva det här, att det är i fokus. Och sedan är det ju superviktigt att vi också jobbar med att upprätthålla och fortsätta att utveckla kvalitetsfrågorna kring hundverksamheten – för föraren, men också hundarna så klart.

-Hur ser ni på den särställning som ledarhundar har idag jämfört med assistanshundar? Kommer den särställningen vara kvar i framtiden?

-Det är ju två helt olika typer av tjänstehundar med helt olika förutsättningar och med olika krav på sig. Det har regeringen varit väldigt tydlig med, tycker jag, i alla sina uttalanden, att det är helt olika saker: ledarhundsverksamheten är ju en lagstyrd och statsfinansierad verksamhet, medan assistanshundarna har en helt annan struktur. Där är det den enskilde - eller eventuellt landstingskommuner som förhoppningsvis i en framtid kommer att kunna bistå. Att man skulle förändra det på något vis har inte, som jag uppfattat det, varit på agendan. Och sedan är det ju helt olika kvalitetskrav på de här olika tjänstehundarna. Jag har svårt att tro att det skulle bli en verksamhet: det är två helt olika saker med olika mål – superviktiga bägge två, men på olika sätt.

-Vi har i alla fall inte sett att det i någon del i uppdraget kring ledarhundar finns någon koppling till assistanshundar, det är ett helt annat uppdrag vi har. Det ser helt annorlunda ut och förutsättningarna är helt annorlunda. Sedan finns det säkert folk i assistanshundsbranschen som gärna skulle se att man gick åt samma håll, men det är inget som regeringen har aviserat eller gett oss i uppdrag att jobba med. Det är sådant påverkansarbete som pågår inom alla verksamheter.

-Till slut då: när tror ni att det kommer att finnas ett färdigt förslag från MFD på hur verksamheten ska se ut i framtiden?

-Jag tror att vi kommer att få ett regeringsuppdrag i början på året, som jag tror att vi kommer att få redovisa ganska snabbt i första delen, för det handlar ju bland annat om att man behöver förändra i lagstiftningen kring denna verksamhet. Så jag tror att den första redovisningen kommer förmodligen att landa på regeringens bord i kanske april, om de följer den tidsplan de har nu – det vet jag ju inte. Men jag tror inte att vi kommer att ha alla svaren, utan att det här kommer att vara ett arbete som pågår under hela 2018 för att bli bra. Och där är jag litet osäker på tidsplanen, det kommer ju bli litet tydligare när vi får regeringsuppdraget, men några förändringar kommer det sannolikt inte bli före årsskiftet 2019. Jag tror att det successivt kommer ta form – och, som jag sa från början, det är väldigt viktigt att det sker i nära samarbete med både dem som använder sig av verksamheten, alltså de som är hundförare, men också SRF, som ändå har drivit och har mycket kunskap och alla de aktörer som finns inom ledarhundsverksamheten, alltifrån dressörer till de som levererar hundar, och veterinärer – det är en massa kompetens som finns där som ska vara med i det här arbetet på lämpligt sätt. Så vårt jobb nu är att rigga det här projektet så att vi på bästa sätt tar till vara den här kunskapen, så att vi får med oss allt som behöver komma med, så det blir bra.

-Och sedan också reda ut rollfördelningen, för jag föreställer mig att Synskadades Riksförbund kommer ha någon form av arbete kring ledarhundsverksamheten även framöver, men det kommer att se annorlunda ut . Och det är litet svårt för mig att veta nu vad det kommer att bestå i – eller vad de vill göra. Det är ju ett åtagande från SRF. Och vad som är myndighetsutövning och som man inte uppfattar är myndighetsutövning är också något som man måste reda ut i en ganska komplex verksamhet, som det är.

-Jag hoppas verkligen att de som har hundar och kanske tar del av det här kan känna sig trygga i att det inte finnas några dolda agendor i det här, att det handlar om att minska kostnader eller försämra eller blanda ihop med annan tjänstehundsverksamhet. Skälet till att regeringen gör det här, vilket de har varit ganska tydliga med i budgetproppen, är att det naturliga för en statlig verksamhet är att det handläggs av en statlig myndighet. Och skälet till att Synskadades Riksförbund under en interimsperiod haft det ansvaret var enligt regering och riksdag att man inte hade någon att aktör att lägga ut det på. Sedan dess har ju myndighetsstrukturen förändrats genom att vi kommit till, som en sammanslagning av Hjälpmedelsinstitutet och Handisam. Och nu bedömer man att det är rimligt och möjligt att lägga det här som en verksamhet på MFD. Därför väljer man att göra den här förändringen. Och redan när riksdagen fattade beslut om att ge Synskadades Riksförbund det här uppdraget för ett antal år sedan tillkännagav man att det var en interimslösning tills man hittade en lösning som var mer ordinär, i form av att en myndighet hade det här myndighetsutövningsansvaret. Det är viktigt att ha i fokus att man inte vill förändra eller att man har en massa synpunkter på hur Synskadades Riksförbund har skött det, utan det är en ganska naturlig formell förändring som regeringen vill göra. Och vi uppfattar verkligen inte heller några andra agendor utan vi ska bara försöka göra det här så bra det bara kan bli och med målbilden att det ska bli en långsiktig och hållbar och fungerande verksamhet för dem som behöver hund. Så vill bara säga, så man ska inte behöva känna sig orolig – det är inget annat den här förändringen handlar om.

Det sa Malin Ekman Aldén, generaldirektör på Myndigheten för delaktighet. Hon intervjuades av Therese Selén.

I varje nummer av I selen har vi ju en liten veterinärspalt, fast det är inte så ofta jag får ha veterinären i studion faktiskt. Men nu står han här, Constantin.

-Välkommen hit!

-Tack så mycket!

-Du är ju en gammal bekantskap som har återkommit, skulle man väl kunna säga.

-Jag har ju varit här litet grann och haft kvällsmottagning någon gång i månaden, men nu efter det att Marie Nolén gick i pension fick jag en förfrågan om jag kunde hjälpa till i några månader här fram till årsskiftet. Så nu jobbar jag på 60 procent här på kansliet - måndag, tisdag och torsdag – och så har jag någon kvällsmottagning per månad för hundarna i Stockholmsområdet.

-Förut har det varit så att SRF:s veterinär måste godkänna större ingrepp. Är det fortfarande det som gäller?

-Ja, så är det fortfarande. Om det är så att det uppstår en akut situation så ska man självklart åka till närmsta veterinär och få den hjälp som behövs för stunden. Men om man efter det här inledande skedet behöver planera in större vårdinsatser och eventuella operationer är det jättebra om både för föraren och den behandlande veterinären på plats kontaktar mig som SRF:s veterinär, eller någon annan på Ledarhundsverksamheten, om inte jag är här, så att vi vet vad det är frågan om och kan ge vårt klartecken för fortsatt vård och behandling. Vi har ju dragit en vårdkostnad på 7 000 kronor som en riktlinje: då behöver man höra av sig – såvida inte det inte är akut. Om det är akut ska det göras vad som behöver göras i stunden.

-Nu har ni börjat skicka ut brev till dem som har äldre ledarhundar – kan du berätta litet om det?

-Ja, tanken är att vi ska ha litet bättre koll på våra äldre ledarhundar, dels hur de mår, dels litet grann vad som väntar framöver, hur vi ska möta de utmaningar som finns, så vi behöver ha koll på deras hälsostatus helt enkelt. Och för det har vi tänkt oss att de ska besöka sin lokala veterinär och göra en hälsoundersökning, då man tar dels ett blodprov så man tänker lite mer på hur de inre organen fungerar och också litet extra på hur hunden rör sig och hur rörelseapparaten fungerar. I samband med det kollar man två saker till extra mycket: framför allt vikt, som är extra jobbigt för hundar som är äldre som har problem med lederna när de har övervikt. Och ett annat problem som har blivit jättestort på senare tid är öronproblem. Det är också en grej som vi vill kolla litet extra på och som det inte alltid är lätt att ha koll på själv, om man har nedsatt syn.

-I de här breven som ni skickar ut står det ju också att man helst ska ta med sig ett urinprov till veterinären. Hur ska det gå till?

-Om det går kan man fånga upp det här urinprovet i en ren glasburk, men vi har förståelse för om det är besvärligt. Så om man inte kan lösa utan att det blir väldigt bökigt så kan man hoppa över det.

-Vad är det man kan se i det här urinprovet, som gör att ni vill ha det?

-Det är dels hur bra urinen är koncentrerad, dels om det finns slaggprodukter i urinen. Man tittar på socker i urinen och om det skulle finnas någon urinvägsinfektion, så det är en del saker som är intressanta, men som inte är livsviktiga. Så om det är svårt att få tag på ett urinprov kan vi avstå det.

-Vad händer efter att den här hälsokontrollen hos veterinären är gjord.

-Då får vi ett svar från den veterinären: vi får en rapport med ett svar på blodproven och ett besiktningsprotokoll, där det framgår hur hunden mår och om det finns några eventuella bekymmer och vad man i så fall ska göra med dem. Då bildar vi oss en uppfattning om hur läget är med den här hunden och vad vi har att vänta oss inför framtiden från det här ekipaget.

-Hur kommer ni sedan att jobba vidare med de här äldre hundarna efter tio år? Kommer det göras en förnyad kontroll kanske vid elva år, eller hur tänker man sedan vidare?

-Tanken är att så länge hunden är frisk och mår bra ska den vara i tjänst, men det finns kanske en gräns där: även en ledarhund behöver så att säga gå i pension. Då är tanken att man gör ett nytt test vid elva, såvida inte redan det här testet vid tio säger att den här hunden faktiskt inte mår bra och inte orkar med sitt arbete som ledarhund. Så utifrån det testet vid elva år får man börja fundera litet grann på om dessa hundar ska fortsatt jobba eller om man möjligen kan hitta ett annat hem åt dem, där de bar får vara sällskapshundar. Sedan kan det vara så i värsta fall att en del hundar faktiskt visar sig vara sjuka. Vi hoppas att det inte är så, men det kan dyka upp fall där man märker att tyvärr är den här hunden i ett sjukdomstillstånd som man först ska göra någonting åt. Och är det så att man inte kan ha ett drägligt liv för den hunden, så finns ju i värsta fall möjligheten att en sådan hund måste få somna in också.

-En till sak som ni också efterfrågar är att man ska rapportera in hundens vikt en gång per år. Varför vill SRF det?

-Övervikt har blivit ett stort problem bland våra hundar allmänt i samhället, och tyvärr är det så även på SRF. Och vi märker tyvärr att sakta men säkert går medelvikten upp, och vi behöver ta tag i det här problemet – dels för hundarnas skull, men också för att allmänheten har ögonen på oss. Och det ser i vissa fall inte bra ut: det ser ut som om vi inte sköter om våra hundar om vi inte följer upp deras vikt och ser till att de har en vikt som är anpassad för dem. Det är någonting som vi kommer skärpa oss med, för det är en ganska tydlig indikator på hur det egentligen står till med en hund. Och övervikt är ett problem som leder till andra sjukdomar, därför tittar vi extra noga på det framöver.

-I flera medier har man tidigare kunnat läsa om en ledarhund som höll på att dö av råttgift. Hur är det, Constantin, är det här något man behöver vara orolig för?

-Ja, man bör vara medveten om att genom att det blivit fler råttor i storstäderna så läggs det ut mer råttgift också. Och det gör att man behöver kanske tänka till litet extra innan man släpper sin hund lös i områden som man inte riktigt har koll på. Gör man det så är ju risken större att olyckan är framme så hunden kanske får i sig råttgift. Då är det så att det tar mellan en och tre dagar innan hunden får litet symptom och till en början blir hunden trött och håglös. Och i kraftigare fall så kan den få blödningar – det är det som råttgiftet leder till. Hunden får en ökad blödningsbenägenhet: det kan bli blödningar i avföringen, det kan bli blödningar från nässlemhinna och det kan bli blåmärken i huden. Så om man har en misstanke om att det finns råttgift i området och man har en hund som har ett nedsatt allmäntillstånd så tycker jag att man ska kontakta sin lokala veterinär. Då är det också bra att också fråga om den veterinären har möjlighet att mäta i blodet om hunden har fått i sig ett råttgift. Annars blir det bara att man spekulerar i stort sett, om man inte har väldigt tydliga symptom på blödningar.

-Hur farligt är råttgiftet för hundar?

-Det är tyvärr så att en del hundar, som man inte riktigt har haft koll på att de ätit råttgift och alltså missar den diagnosen, kan dö av inre blödningar. Så det är farligt, men det är väldigt sällan det blir det på det sättet. Det är bara en av fem, som man tror sig veta har ätit råttgift som får några symptom, som trötthet och blödningar – det handlar ju om vilken mängd råttgift hunden får i sig och vilken sort. I de flesta fall händer det inte så mycket, men är det så att hunden får ett nedsatt allmäntillstånd, så kan det leda till – om man inte behandlar det – att hunden dör.

-Men det låter som att rådet är att om man märker att ens hund inte mår bra så ska man kontakta en veterinär – precis som alltid egentligen.

-Ja, så är det, om man har ett nedsatt allmäntillstånd och kanske misstanke på att det finns råttgift. Kan man dessutom ta reda på vilket råttgift det är så underlättar det för den veterinär som ska ta hand om fallet.

-Vi pratade ju litet om övervikt på hunden förut – ett annat återkommande på många av ledarhundarna, har jag förstått, det är öronen.

-Ja, öronproblem – otiter som det kallas – har kommit upp på första plats vad det gäller anledningar till veterinärbesök. Vi tänkte just försöka slå ett slag för att förebygga öronproblem. En bra början är man försöker hålla öronen hyfsat rena från vax och andra pålagringar som kan bli inne i örongången. Därför rekommenderar vi nu att man generellt gör rent öronen en gång i månaden med en öronlösning, Otoclean, som man häller ner i örat, som fyller örongången och löser upp vax och smuts. Det gör man en gång i månaden. Förutom det, en gång i veckan, häller in i örat ett pulver som heter Oticurant. Det här pulvret suger åt sig fukt, och fukt är en av de viktigaste sakerna för svamp att växa i. Fukt och värme leder till svamp i öronen, som i sin tur i förlängningen leder till öroninflammation.

-Så den här kombinationen att man försöker minska mängden vax i öronen, genom att en gång i månaden göra rent med en öronlösning, och att man en gång i veckan använder det här pulvret som torkar upp örat, så hoppas vi att det blir minskad svampväxt och att vi får mindre öronbekymmer framöver. Det är i alla fall värt att prova. Och det är en behandling som är förebyggande och som inte är farlig för de hundar som, till äventyrs, inte har något vax alls i örongångarna. Men tittar man noga så är det så att nästan alla hundar får en litet för hög vaxmängd. Framför allt labradorer har litet större problem med tanke på att de har sina hängande öron – det blir varmt och fuktigt. Det gör att det bildas mer vax och svampen trivs och det gör att man får en bra grogrund för en öroninflammation. Vi försöker att hjälpas åt med det här, för nu har det tyvärr blivit en väldig ökning av öronbekymmer.

-Hälla pulver i hundens öron låter ju inte jätteenkelt – hur funkar det där?

-Det här pulvret kommer i små doskuvert, som är stora ungefär som ett frimärke, och då river man av den övre delen av den lilla påsen och sedan försöker man vidga påsen. Man kan försöka stoppa in en penna i påsen, så att hålet ner till påsens botten blir så stort som möjligt, så att pulvret som finns längst ner i påsen verkligen kommer ut. Sedan är det bara att vända upp-och-ner på den här lilla pulverpåsen när man känner att man har hundens öra och själva öppningen till hörselgången mellan sina fingrar. Och då häller man ner pulvret i örat och sedan masserar öronlappen litet så att pulvret sprider sig. Det är inte så att exakt allting måste komma in i örat, en del kommer att hamna utanför. Det viktiga är att man öppnar påsen ordentligt, för jag har själv varit med om att hälften är kvar på påsens botten om man inte verkligen vidgar påsen hela vägen ner. Det är viktigt att pulvret kommer så mycket som möjligt ner i hörselgången, och sedan kan man massera över öronlappen så att pulvret sprider sig. Då får man en gynnsammare miljö i örat, en torrare miljö som motverkar svampväxt och infektion.

-Det här pulvret ska man inte torka ut utan det ska vara där och så skakar hunden ut det själv sedan då?

-Ja, precis, det är det som är så skönt och enkelt med pulvret att det ska bara hällas ner i örat och sedan fångar det upp fukt och små vaxpartiklar. Och sedan skakas det här ut av hunden, så man behöver inte göra någonting. Till skillnad från den här öronlösningen som man häller ner en gång i månaden, den är på det sättet effektivare att den löser upp befintligt vax närmare trumhinnan. Men den behöver då torkas ur, dels någon minut efter det att man hällt ner själva lösningen, med sedan gärna dagen efter, då det brukar komma ut litet grann också. Så man torkar rent med en ren bomullstuss, så att man får bort det som kommer ut.

-Det låter som att man vid den här månatliga rengöringen inte ska köra pulver samma dag?

-Nej, precis, det ena motverkar det andra kan man säga, så lösningen kör man för sig och så kan man köra pulvret en halv vecka senare.

Nu säger vi hej och välkommen till den nya SRF-veterinären.

Vad heter du?

-Hej, jag heter Boel Sandros.

-Och du kommer att jobba här från och med nu som veterinär.

-Ja, jag har redan börjat här, vid Lucia.

-Hur mycket kommer du att jobba?

-Jag kommer att jobba lika mycket som Constantin, alltså tre dagar i veckan.

-Kommer du att ha någon speciell telefontid de här dagarna, eller hur funkar det?

-Det kommer jag säkert att ha. Vi har inte riktigt tänkt ut alla detaljer ännu.

-Nej, ok. Berätta om dig själv: du är ju veterinär naturligtvis, hur länge har du varit det?

-Jag har varit veterinär i tio år nu till våren. Och jag har jobbat ganska mycket med smådjur – hundar och katter – och även litet grann med projekt, som smittskydd och antibiotikaanvändning och så där.

-Jobbar du på någon klinik också?

-Ja, nu jobbar jag på en liten klinik här i närheten två dagar i veckan.

-Vad gör du på fritiden, när du inte är veterinär?

-Jag är alltid veterinär. Jag är gärna ute med min egen hund, Preven, en jättelivlig boxer, vi är ute och går i skogen. Och så tycker jag om att yoga och att träffa kompisar.

-Hur kom det sig att du valde att söka jobb på Ledarhundsverksamheten?

-Åh, det är ju för att jag är jätteförtjust i alla hundar, men särskilt arbetande hundar klappar mitt hjärta litet extra för. Så jag vill jättegärna hjälpa till och göra vad jag kan för att både hundar och förare ska ha det så bra och enkelt som möjligt.

-Vad har du för förväntningar på jobbet?

-Jag förväntar mig att jag kommer få lära mig nya saker, och ha att göra med en massa trevliga kollegor, och förare ute i landet.

-Hur kom det sig att du från början valde att bli veterinär?

-Det var nog inte ens ett val, tror jag, det har jag alltid haft med mig sedan jag var liten. Sedan dröjde det litet grann, det tog litet tid innan jag utbildade mig, för att jag var som barn rädd för att jag skulle ha problem med det här med blod – den skärande delen av jobbet. Så jag började inte läsa förrän jag var tjugonio, och insåg ganska snabbt att man måste inte bli kirurg. Så jag har fortfarande lyckats undvika merparten av det blodiga.

-Vad har du jobbat med innan du blev veterinär då?

-Då har jag faktiskt varit ekonom. Jag borde inte avslöja det här ... hahaha ... då kommer jag att få fakturorna sedan också.

-Det låter litet konstigt: man jobbar som ekonom och sedan blir man veterinär ...

-Jaa ... jag började plugga helt enkelt, efter gymnasiet, och jag tyckte det var så pass roligt, så jag bara fortsatte och ett-tu-tre var jag ekonom. Och så arbetade jag några år som ekonom, men så kände jag att ”näeh, det här är inte riktigt det jag vill göra tills jag går i pension”. Och så dammade jag av veterinärdrömmen.

-Har du alltid haft hund?

-Jag fick min första hund när jag var tio, och sedan hade jag några år faktiskt när jag hade katt istället – och jag tycker om katter också.

-Man kan ha både hund och katt har jag hört.

-Ja, men jag vill inte ta på mig för mycket.

-Har det alltid varit boxrar?

-Nej, det här är min andra boxer, innan dess har jag haft cairn terrier.

-Inga labradorer eller schäfrar eller sådana som är vanliga ledarhundsraser?

-Nej, jag har inte haft de raserna själv, faktiskt. Jag har varit hundvakt åt en labrador, under studietiden. Hon var från början tänkt att bli servicehund, men hon gick inte att dressera, för hon blev som paralyserad när det var godis inblandat. Så henne fick jag äran att ta hand om.

-Du bor här i Stockholm?

-Ja, jag bor alldeles i närheten, på södra sidan av stan.

-Men inte så att du har gångavstånd till jobbet?

-Joo, i teorin har jag det, men då måste man ha litet tid på morgonen.

-Och kanske inte så här års?

-Inte så här års.

-Vi kommer ju att höra dig i veterinärspalten här framöver i I selen ...

-Jajamän!

-... så till dess får vi önska dig välkommen till Ledarhundsverksamheten.

-Tack så mycket!

Och som vanligt, sist i tidningen, en telefonlista:

[Telefonlistan till Ledarhundsverksamheten läses upp av Joachim Kåhlman]

Det var allt som vi hade att bjuda på i det här numret av I selen. Som ni hörde i chefspratet så hoppas vi att vi nästa år kommer att kunna ge ut sex nummer av tidningen I selen. Och nästa nummer kommer att komma förmodligen i mitten av februari.

Jag som gör I selen heter Joachim Kåhlman. Om du vill ha kontakt med mig går det bra att ringa 08 39 92 27. Du kan också mejla: [e-mail]. Ansvarig utgivare för I selen är Ledarhundsverksamhetens chef Lena Ridemar.

Och nu återstår det bara att önska alla två- och fyrbenta lyssnare en riktigt god jul och ett gott nytt ledarhundsår! Hej då!

[musik]