Stadens sopor indd

stadens sopor
42
år 1859. Verkets främsta uppgift var att samla ihop och föra bort 
latrin. Till denna förändring tillkom förordningar som ordnings-
stadgan för rikets städer (1869) med särskilda ordningsföreskrifter 
för Stockholm samt hälsovårdsstadgan för riket (1874, i Stockholm 
från 1878) som reglerade renhållningen. Den förra förbjöd bland 
annat dumpning av all slags avfall i vattendrag och på allmänna 
platser, och enligt den senare fick inte avfall samlas eller förvaras 
någon längre tid inom eller i närheten av staden.
12
På 1860-talet övertog renhållningsverket verksamheten med att 
skeppa ut och sälja avfall till omkringliggande lantbruk från en 
tidigare entreprenör. Vintertid användes avstjälpningsplatser inne 
i staden.
13
 1873 började staden även att använda järnväg för att få 
undan latrinen. Vagnar fyllda med latrin transporterades direkt till 
köpare som tömde dem. Under ett par år fanns det en mottagnings-
station i Huddinge där traktens jordbrukare kunde hämta gödsel.
14
 
Dessa metoder för att få undan avfallet från den växande staden 
räckte inte till och efter en del utredningar köpte staden år 1885 egen-
domen Lövsta och den intilliggande egendomen Riddersvik, som 
då låg i Järfälla socken.
15
 Platsen var från renhållningens perspektiv 
väl vald.
16
 Den låg en bit från staden och den låg vid vattnet vilket 
underlättade försäljningen av gödsel till landsbygden vattenvägen, 
därtill kunde goda järnvägsförbindelser skapas med Stockholm. En 
järnväg byggdes och tre inlastningsstationer färdigställdes inom sta-
den: norra inlastningsstationen vid Karlbergsvägens slut, östra vid 
Ruddammen och södra söder om Södra station. Hösten 1889 togs 
denna järnväg i bruk för soptransporter.
17
 1899 upphörde direktför-
säljningen av latrin via andra järnvägslinjer och all latrin fraktades 
till Lövsta där det som inte kunde säljas med en gång användes till 
att framställa pudrett – en gödsel av torkad och torvblandad latrin.
18
Från början låg renhållningsverket organisatoriskt under drät-
selnämnden, den del av stadens förvaltning som hade hand om 
ekonomiska och tekniska frågor. När nämnden delades 1895 låg 
det under dess andra avdelning, som enbart sysslade med tekniska 
frågor.
19
 Renhållningsfrågan kom överhuvudtaget att alltmer bli en 
teknisk fråga från att i början ha setts som ett medicinskt problem. 
Den amerikanska miljöhistorikern Martin V. Melosi skriver att en 

---

gödsel och skräp
43
förklaring till detta var att bakteriologins etablering under det sena 
1800-talet innebar ett bakslag för den medicinska argumentationen 
för renhållning, som byggde på teorin om ”miasma”: att illaluktande 
materia, bland annat avfall, innebar smitta. Ingenjörerna, en grupp 
som under slutet av 1800-talet fick alltmer förtroende bland annat 
för att vatten- och avloppsfrågan lösts tack vare tekniska framsteg, 
var de experter som ansågs kunna lösa renhållningsproblemen.
20
 I 
Stockholm fanns ett medicinskt intresse av renhållningen,
21
 men 
på kommunal nivå och i beslutsärenden kom alltså frågan att räk-
nas som teknisk. Det ansågs att föreståndaren för Lövsta skulle ha 
teknisk kompetens och 1892 anställdes den första ingenjören vid 
Stockholms renhållningsverk för detta uppdrag. Två år senare fick 
civilingenjören Karl Tingsten denna post, från vilken han 1904 
avancerade till direktör för hela renhållningsverket.
22
1800-talets tillvaratagande av avfall – 
tillvarataganderegimens grund
En av de väsentligaste praktikerna för kvittblivning av Stockholms 
avfall under senare hälften av 1800-talet var gödselförsäljning. Denna 
praktik korresponderade med en idé om stadsavfallets, särskilt 
latrinens, värde som gödsel vilken kan illustreras med uttrycken 
”folkguano” och ”smutsguld”.
23
 Denna praktik och idé kan tillsam-
mans sägas utgöra en avfallsregim som byggde på tillvaratagande. 
Tillvaratagande av städernas latrin som gödsel diskuterades redan 
i slutet på 1700-talet men tanken och praktiken utvecklades fram-
förallt i Paris under 1830-talet. Därifrån spred sig den utilitaristiska 
idén om avfallets värde till övriga Europa och flera städer började 
tillverka pudrett, uppblandad latrin uppblandad med antingen 
kalk eller torv, för att lättare lagra, transportera och sälja latrin. 
Den engelske sanitäre pionjären Edwin Chadwick var en av flera 
ivriga förespråkare för att utnyttja latrinen som gödningsmedel. I 
hans version skulle kloakvatten spolas ut på fält utanför städerna.
24 
I USA sades under mitten av seklet att tron på avfallets värde var 
så stor att politiker myglade med kontrakt för att sko sig på den 
värdefulla handeln.
25
 

---

stadens sopor
44
I sin historik över Stockholms renhållning skriver Dufwa och 
Pehrson att stadens försäljning av avfall gick bra under 1800-talet. 
Trots detta ökade antalet upplagsplatser inom staden under senare 
delen av 1800-talet,
26
 något som kan tas till intäkt för att försälj-
ningen i alla fall inte motsvarade mängden uppkommet avfall. Som 
föregående avsnitt visade gjordes dock försök att förbättra renhåll-
ningen och systematisera försäljningen av avfall under 1800-talets 
senare del. Den nya transportmöjlighet som järnvägen innebar var 
en förutsättning för detta. En annan anledning till det mer syste-
matiska tillvaratagandet när det gäller Stockholm framlade Ting-
sten i en historik över stadens renhållning från 1911. Han menade 
att hälsovårdsstadgan med sitt förbud mot att avfall blev liggande 
inom städerna indirekt skapade en marknad för avfallet som göd-
sel.
27
 Tekniska och institutionella faktorer bidrog således till att 
föreställningen om avfallets värde omsattes i praktik. 
Dessa systematiska försök att realisera avfallets bruksvärde bety-
der inte att efterfrågan på avfall var drivande för försäljningen. Den 
försäljning av latrin som gjordes via järnväg från Stockholm fram 
till 1899 omfattade som mest en tredjedel av stadens latrin.
28 
Resten 
fördes till Lövsta. Relativt omgående efter att Lövsta tagits i bruk 
uppstod problem med avsättning av latrinen, vilket ledde till att 
staden började tillverka pudrett.
29
 Det kan tolkas som att efterfrågan 
inte var lika stor som tillgången, eller som att transportkostnaderna 
var höga i relation till kilopriset. En omständighet som talar för att 
renhållningsverket behövde driva på försäljningen var att Stock-
holms renhållningsdirektör fick provision för gödselförsäljningen.
30
 
Idéhistorikern Erland Mårald skriver att svenska jordbruksforskare 
vid sekelskiftet 1900 visade ett mindre intresse för kretsloppet mel-
lan stad och land än vad de gjort under mitten av 1800-talet.
31
 Går 
man till andra källor framstår inte heller stadens gödsel som särskilt 
attraktiv för lantbruket. I en historik över Stockholms läns och stads 
hushållningssällskap 1847–1947 nämns latrinen och sopgödseln från 
Lövsta mycket kort som betydelsefull för lantegendomar i närheten 
av Stockholm på 1890-talet. Många andra företeelser, som skulle 
kunna ses som mer marginella i sammanhanget, ges mer utrymme.
32
 
Tillgången på gödselavfall var dock betydelsefull i ett snävt lokalt 

---