Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
stadens sopor 52 vid tiden för Tingstens resa. 57 En del städer utförde en ”reduktions- process” som syftade till att utvinna gödsel och fett ur matavfallet genom att pressa ihop det och frånskilja vattnet. I städer som sam- lade in matavfallet för sig dumpades övrigt avfall i havet alternativt användes som utfyllnad vid byggen och vägarbeten. 58 Staden New York ges en särställning i Tingstens beskrivning. Det beror mycket på dess inflytelserika renhållningschef George E. Waring, som 1896 drev igenom införandet av källsortering av hushållens avfall i tre kategorier (aska, organiskt avfall och icke- organiskt avfall). 59 Det organiska köksavfallet genomgick nämnda reduktionsprocess, skräpet var tänkt att sorteras (men anläggningen var vid Tingstens besök inte färdig) och askan dumpades tillsam- mans med gatusopor i havet eller på bestämda avstjälpningsplatser. 60 Att det fanns ett varierat tillvägagångssätt vad gällde kvittbliv- ning framkommer också av det föredrag som jordbruksforskaren Sigurd Rhodin höll vid lantbruksakademins sammankomst 1898. Han tog upp tyska städer som Berlin och Hamburg, där man till största delen brände eller dumpade avfall, samt engelska städer som brände en stor del av avfallet. 61 Han skrev även att tillvaratagande av stadsavfall på många håll fanns sedan länge, till exempel i Hol- land och i Belgien, samt att flera städer som tidigare dumpat avfall nu hade börjat med tillvaratagande, ofta i samarbete med privata lumphandlare. 62 Av de städer Rhodin tog upp tillämpade ingen den typ av källsortering och långtgående tillvaratagande i stadens regi som Tingsten skisserade för Stockholm. Även senare tids forskning visar att det fanns alternativa metoder till tillvaratagande. Melosi skriver att även om det många gånger sågs som en övergångslösning var det vanligt att avfall dumpades i vatten och på land i amerikanska städer under 1880-talet, bland annat i New York. 63 Senare blev, efter engelsk förebild, förbränning en vanlig metod även om den i början var behäftad med stora pro- blem: man kom inte upp i tillräcklig värme. 64 I de amerikanska städer som hade förbränning hade man oftast inte någon källsortering. 65 Att döma av Tingsten, Rhodin och den senare Melosi fanns det således många olika metoder för kvittblivning kring sekelskiftet 1900. Det framstår inte som självklart att Stockholm skulle välja gödsel och skräp 53 att gå längre i tillvaratagande än vad staden redan gjorde, bland annat menade Rhodin att Stockholm var för litet för att tillvarata annat än gödsel. 66 Gödselsopor, skräpsopor och kvittblivningens praktik Hur möttes i praktiken den utmaning som en större andel skräp i det annars gödseldugliga avfallet utgjorde? Som framgått betrak- tades verksamheten för kvittblivning vid Lövsta vid seklets början som bristfällig. Drätselnämndens andra avdelning skrev år 1901 att ungefär 75 procent av alla soporna såldes som gödsel. Resterande 25 procent lades på hög vid Lövsta, en provisorisk nödlösning som motiverades av gynnsamma terrängförhållanden. Av dessa 25 procent var en del skräpsopor. 67 Statistikens kategorier avslöjar således inte med nödvändighet hanteringen för varje avfallsslag; alla gödselsopor såldes inte som gödsel och det är oklart hur stor del av skräpsoporna som lades på hög tillsammans med kvarvarande gödselsopor. Efter- som källsorteringen ännu bara var ett förslag var ett första steg för att lösa problemet med inblandningen av skräpsopor harpning av hushållssoporna. Det infördes år 1900 och innebar att avfallet sål- lades med hjälp av stora galler. Mindre avfallskomponenter lades till kategorin gödselsopor (gatusopor, stallströ) medan större avfall kom att bilda kategorin skräpsopor tillsammans med en del avfall från handel och industri. Samma år började man ta tillvara delar av skräpsoporna för försäljning. Enligt Tingstens senare memoarer började renhållningsverket med papper och lump efter att först ha undersökt om det fanns någon marknad för dessa material hos de svenska pappersbruken. Försöket utvidgades sedan med ben och metall, och efter en försöksperiod på ett knappt år införde renhåll- ningsnämnden ett mer systematiskt tillvaratagande av föremål ur skräpsoporna. 68 Att en sådan sondering av efterfrågan på avfallsma- terial skedde och hur den gick till finns inte beskrivet i de källor jag undersökt, där framstår det i stället som självklart att tillvaratagan- det skulle löna sig. Andra former av tillvaratagande av skräpsopor fanns i anslutning till renhållningsverkets verksamhet vid Lövsta. Det mest lyckade var ett litet företag, Ossator, som under en period stadens sopor 54 framställde härdningspulver av gamla skor. Misslyckade försök att tillvarata skor och konservburkar för framställning av kemiska preparat gjordes 1902 respektive 1907. 69 Förutom harpningen och den påbörjade sorteringen ändrades ordningsstadgan för Stockholm 1904 med avseende på renhållningen så att avfall från hantverk eller annan yrkesutövning som inte kunde användas till gödsel skulle läggas i en särskild behållare på gårdarna och skiljas ut från hushållssopor och gödseldugligt avfall. 70 Detta var en del av den ”sortering på produktionsplatsen” som Tingsten förordade, även om den inte inkluderade hushållen som Tingsten hade önskat efter studieresan. 71 År 1900 började Stockholm och renhållningsverket ge ut sta- tistik över det avfall som hanterades av staden och efter det kan Bild 2. Harpning av sopor vid Östra renhållningsstationen 1909. Källa: Stockholms stadsmuseum, Fotonummer E 9679. Fotograf: Axel Malmström. Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|