Sveriges historiska utveckling ur ett industritekniskt perspektiv

*Skor, *skotillverkning

Tillverkningen av mer avancerade skor än träskor gjordes av skomakarna som fanns i nästan alla socknar och förstås i städerna. Skomakarna var med i skrån som alla andra hantverkare och därigenom skyddade från konkurrens. Byskomakaren besökte gårdarna som ingick i byn. Vanligen stannade han tills alla på gården fått ett årsbehov av skor tillgodosett.

När lagen om näringsfrihet hade kommit fanns det möjlighet att öppna egna skomakerier och den första skofabriken öppnades 1873 i Vänersborg av Anders Fredrik Carlsson. Företaget kunde redan 1889 producera 700 par skor om dagen. Driften var industrialiserad genom importerade skomaskiner och hela 170 personer arbetade där. Inte nog med det, man installerade också elektriskt ljus i lokalerna samma år. Då var det båglampor som gällde.

Annars blev Närke det område i landet där flest skoindustrier startades. Den första där var Örebro skofabrik som startade sin verksamhet 1895. Samma år startade Anton Johanssons skofabrik i Åbytorp i Kumla och följande år kom fler efter. Från 1930–55 fanns det upp till 140 skofabriker i Kumla, eller kanske snarare skotillverkare. Ett riktigt eldorado med andra ord.

*Textilindustri

Textilindustrin fortsatte att utvecklas genom inköp av maskiner och import av teknik, främst från England. Förutom de försök som Jonas Alströmer hade gjort med insmugglade maskiner för strumpstickning hade arbetet i Alingsås manufakturverk varit nästan helt baserat på traditionellt hantverk. I England däremot hade man uppfunnit och tagit i drift den flygande skytteln för vävning, spinnrocken, Spinning Jenny, den mekaniska vävstolen med mera och de teknikerna fanns nu i Sverige också.

Nämnas bör också den vävstol som Joseph Marie Jacquard uppfann 1808. Den kallades mönstervävstol och använde för första gången hålkort som sedan skulle spela en stor roll för datorerna ända till slutet av 1900-talet.

Som nämnts ovan hade Fresks textilfabrik på Lidingö installerat den första industriellt använda ångmaskinen i Sverige redan 1804. Trots det anses att det var först 1834 det blev industriellt på allvar. Det var när Rydboholms väverifabrik i Borås började med att tillverka bomullstyger med hjälp av mekaniska vävmaskiner som drevs av ånga. Allt eftersom blev också ylleindustrin mekaniserad.

1833 byggdes Jonsereds fabriker utanför Göteborg och det mest intressanta med dem var att det inte bara var fabriksbyggnader utan också ett eget litet samhälle. Där fanns sjukstuga, ålderdomshem, skola och affär. Detta gjorde förstås att Jonsereds fabriker blev en eftertraktad arbetsplats.

I mitten av seklet hade priserna gått ner på textilier så mycket att allmänheten hade råd att köpa gardiner, mattor, sängkläder och kläder i större omfattning.

Bland de mer kända företagen startade Borås Wäfveri 1857, Gamlestadens fabriker 1854 och Mölnlycke Wäfveri 1848. De sysselsatte sig i första hand med bomull och så blev Göteborg och Borås centrum för bomullsindustrin. Ungefär samtidigt utvecklades textilindustrin i Norrköping och skulle under 1900-talet växa sig stor. Fast det dröjde till 1870 innan mer än 50 % av textilierna var tillverkade inom industrin, alltså själva tyget, inte kläderna, det skulle dröja många år innan konfektion (maskinsydda kläder) blev allmänt. Det innebar i alla fall att textilindustrin 1870 var en av de mest genomindustraliserade av alla industrigrenarna och att Norrköping hade en dominerande ställning tillsammans med Sjuhäradsbygden.

Trots den industriella utvecklingen fortsatte tillverkningen vid gårdarna att vara en stor del av den totala tillverkningen, särskilt vad avser vävning och mattor.

I slutet av århundradet fanns det cirka 30 bomullsspinnerier i Sverige, men det var fortfarande ett mycket lågt antal jämfört med utlandet.

Läs mer under kommande sekel på denna länk.

*Skrivmaskiner

De första försöken att tillverka en skrivmaskin lär ha gjorts så tidigt som 1714 av engelsmannen Henry Mill och det ska sedan ha resulterat i uttrycket paper mill vilket ju blir papperskvarn på svenska. Oavsett blev det ingen produktion av hans maskin. Under följande år gjordes många försök att få till en fungerande skrivmaskin i form av små ”pinnar” med bokstäver på undersidan som trycktes ned mot pappret. Det kom också ganska snart bollvarianter med samma princip och då vred man på bollen för att få fram rätt bokstav.

Den första fungerande skrivmaskinen anses vara den variant som den danske prästen Rasmus Hansen tillverkade 1870 på institutionen för dövstumma som han arbetade på. Han kallade den skrivkula och det ser den ut för också. Det är en halvsfärisk konstruktion som ser ut som en nåldyna fast med smala bultar istället för nålar och gjord i mässing. Den anses också vara den snyggaste och den dyraste på antikmarknaden. 2002 såldes en sådan på auktion för 120 000 euro. Just en sådan dök upp i ett program med Leif G W Persson utan att någon förstod dess värde förrän experter från Antikrundan hörde av sig.

Hansens skrivkula var mycket avancerad för sin tid och hade pappersmatning och vagnretur för ny rad. Vagnretur har ju idag blivit enter. Den hade till och med en elektromagnet som styrde funktioner i skrivkulan.

Mest intressant är kanske att utvecklingen vid den här tiden var inriktad på att hjälpa stumma att kommunicera, inte att ersätta skrivarna (personerna som skrev) som fanns vid de flesta verksamheter.

Hansens skrivmaskiner såldes i ett litet antal, men till stora delar av världen, och när så den industriella tillverkningen av Sholes och Gliddens skrivmaskin startade 1874 i vapenfirman Remingtons lokaler, som redan tillverkade symaskiner, blev volymen mellan 1874 och 1878 runt 5 000. Deras skrivmaskiner liknade symaskinerna, samma bord, samma dekorationer. Man skulle kunna tro att avsikten var att sälja skrivmaskinerna till kvinnor. Nu fanns också för första gången ett tangentbord och även en huv som sedan skulle bli standard över hela världen. Det var också Sholes som introducerade qwerty-tangentbordet. Den populära uppfattningen om varför tangenterna inte satt i bokstavsordning, nämligen att man skrev så fort att tangenterna fastnade i varandra då, är idag ifrågasatt och i Smithsonian.com-numret den 3 maj 2013 sägs att det finns två troliga orsaker till att det blev qwerty. Den ena är att tangentbordet från början var alfabetiskt och att det ändrades för att telegrafisterna ansåg att det skulle vara snabbare att skriva med qwerty. Den andra är att man helt enkelt vill låsa in användarna i sitt eget system. Hade en maskinskriverska, som säkert kunde vara en man, lärt sig skriva på en Remington med qwerty bytte man ogärna bort den för något annat märke, och det är väl inte otänkbart. Apple har ju med stor framgång använt detta koncept och flera andra företag också.

Remington hävdade att man i slutet av 1880-talet hade sålt 100 000 skrivmaskiner. Noterbart är att texten skrevs på baksidan av pappret så att man inte kunde se vad man skrev.

Redan 1890 hade det svenska klockföretaget Halda börjat med att tillverka skrivmaskiner. Det var först 1895 som någon uppfann en skrivmaskin då man kunde se vad man skrev och en sådan såldes av Halda just 1895 enligt Teknisk Tidskrift från 1941, Industriell ekonomi och organisation. Det kan ha varit så, men vad gäller Remington så införde man inte dessa skrivmaskiner förrän 1908.

Från 1880 skapades ett större antal olika skrivmaskiner och marknaden ökade allt eftersom maskinerna blev billigare.

Läs mer under kommande sekel på denna länk.

*Symaskiner

Tillverkning av symaskiner för privatbruk kom igång runt 1850 genom Isaac Singer i USA och blev en stor succé. Därför gjordes flera försök för att starta svensk tillverkning, men det var inte förrän Husqvarna Vapenfabrik klev in 1872 som det fanns förutsättningar för en stor industri. Den första modellen som hette Nordstjärnan blev däremot en stor besvikelse och Husqvarna fick istället försöka kopiera Singers maskiner. Framgången skulle faktiskt dröja till 1883 innan man presenterade modellen Freja som kunde sy raka sömmar och den såldes sedan i olika varianter i nästan 40 år.

Husqvarna införde ett system med avbetalningar som liknade det som konkurrenten Singer hade infört tidigare. De använde ambulerande säljare, men etablerade också försäljningskontor i alla större städer. Med symaskinen följde att hemsömnad nu kunde expandera och blev en viktig inkomstkälla, främst i området kring Borås.

*Telefoner, *telefoni

De tidiga telefonerna fungerade så att man hade ett membran som man talade in i så att det började svänga på grund av ljudvågorna. Detta i sin tur påverkade en elektromagnet som skapade elektricitet som gick genom ledningen och träffade sedan motsvarande komponenter i den mottagande delen. Här har vi alltså ännu ett exempel på hur upptäckten av elektricitet leder till helt oanade användningsområden.

Den person som egentligen uppfann telefonen var tysken Philipp Reis som tillverkade en fullt fungerande telefonapparat 1861 och dessutom demonstrerade den 1863 på fysikaliska föreningen i Frankfurt am Main. Han lyckades dessvärre inte skapa något egentligt intresse för telefoner trots många försök. Tiden var helt enkelt inte inne för telefoner än.

När så en modell av telefonen patenterades av Alexander Graham Bell 1876 och eftersom Bell var en ovanligt driftig affärsman som också hade infrastrukturen färdig, gick det väldigt snabbt att bygga upp en fungerande telefoni. Redan 1877 började man sälja telefoner i Sverige. Första gången någon ringde i Sverige lär ha varit i augusti 1877 och samtalet gick mellan Grand Hotel och en Telegrafstation i Stockholm.

Henrik Tore Cedergren var förresten en av de första som köpte telefon, eller rättare sagt två telefoner, för att kunna ringa mellan sin butik och sin bostad. Ännu fanns inget telefonnät. Det skulle börja byggas först 1880 genom Bells bolag med just Henrik Tore Cedergren som VD. I den första telefonkatalogen fanns 121 abonnenter varav Aftonbladet var en och Slottet en annan, men mest var det lokala firmor som var med. Märkligt nog var inte Cedergren med som personlig abonnent. 1880 kostade det motsvarande en halv årslön för en arbetare att ha ett abonnemang, men det skulle snart ändras.

Myndigheterna såg inte möjligheterna med telefoner och fortsatte att betrakta dem som ett lokalt verktyg att användas mellan två parter. Det i sin tur gav möjlighet för det privata företaget Stockholm Bell Telefonaktiebolag att expandera. 1883 lämnade VD:n Cedergren Bell och bildade ett nytt helsvenskt företag, Stockholms Allmänna Teleaktiebolag. De båda bolagen konkurrerade med varandra via priset vilket ökade försäljningen drastiskt och fick till följd att Stockholm 1885 ansågs vara världens telefontätaste stad med minst 5 000 apparater.

Inledningsvis var det inte möjligt att ringa långdistanstelefonsamtal (rikssamtal), men från 1888 hade det blivit möjligt och Telegrafverket som tidigare varit ointresserat försökte nu på alla vis få kontroll över telenätet och lyckades också med det eftersom de privata telefonbolagen var intresserade av att kunna ta del av de utbyggnader som gjordes genom Telegrafverket. Intresset från allmänheten var omgående mycket stort och överbelastning av nätet blev ett problem redan vid starten.

1889 fanns det 20 000 telefoner i Sverige totalt och marknaden skulle explodera år 1900.

*L M Ericsson

Lars-Magnus Ericsson är ju den person som de flesta svenskar kopplar till telefonens införande i Sverige, men han hade inledningsvis inget att göra med telefoner, även om det finns en berättelse om att han som 17-åring gjort en kopia av en telefon, troligen den som tysken Reis byggt 1861. Så småningom blev han anställd på ett företag som reparerade telegrafer, Öller & Co. Efter en längre studieresa i bland annat Tyskland lämnade han företaget och startade tillsammans med en kollega en liten verkstad i Stockholm 1876, samma år som Bell tog patent på telefonen. 1878 gjorde han sin första telefon som baserades på Bells standardtelefon. Av någon anledning hade Bell inte sökt patent på sin uppfinning i Sverige, så det fanns inga legala hinder för att kopiera Bells telefon. Så småningom förbättrade han Bells telefon och sålde allt fler. Föga känt är att hans hustru Hilda kom att spela en central roll i företagets verksamhet. Hon kom att i hög grad fungera som administrativt ansvarig, fast hon arbetade hemma för att samtidigt ta hand om barnen. Lika lite känt är nog också det faktum att hon kom att arbeta med att linda de spolar som ingår i telefonapparater och det ledde också till att L M Ericsson anställde allt fler kvinnor för den typen av arbete. När företaget firade att de tillverkat 20 000 telefoner gjorde man en minneskarta med foton på alla anställda, men inga kvinnor fanns med, inte ens Hilda.

De första åren gick bra och L M Ericsson blev en stor leverantör till Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag, SAT, men redan under 1890-talet tornade problemen upp sig. Först började Telegrafverket med att tillverka egna telefoner 1894 och 1896 gjorde även SAT det. Följden blev att L M Ericsson förlorade nästan hela sin svenska marknad och det var säkerligen skälet till att han redan år 1900 vid 54 års ålder drog sig tillbaka. Oavsett var L M Ericsson nu ett stort företag med nästan 1 000 anställda och de tillverkade runt 50 000 telefoner om året. De flesta för export. Det uppskattades att det fanns 75 400 telefoner i Sverige 1900.

*Telefonapparaterna

De första telefonerna som kom 1878 var gjorda för att hänga på väggar. Mikrofonen satt i en lur och högtalaren i en annan. Alternativt satt mikrofonen fast i väggdelen. För att ringa vevade man en vev några varv för att få en iväg en signal till växeln och prata med växeltelefonisten. Denne kopplade så samtalet och därefter skulle man veva igen för att signalera till den uppringde att man ringde, och sedan skulle man avslutningsvis veva för att växeln skulle förstå att samtalet var avslutat. Nummerskiva behövdes inte eftersom man alltid ringde till den bemannade växeln eller enbart till en annan telefon med egen ledning emellan.

L M Ericssons telefoner var alltså egentligen kopior av Bells telefoner vad avser funktionerna, men de ansågs snyggare och gedignare, och tack vare det vann man också en större upphandling i Gävle och kunde sedan börja med att erövra marknaden i Sverige.

Bordsmodellerna kom något senare och L M Ericssons första kom 1881. Den var utformad som en piedestal och telefondelen satt ovanpå piedestalen. 1884 kom en uppdaterad variant med svängbar mikrofon.

Sedan dröjde det ända till 1892 innan nästa stora genombrott kom. Då hade L M Ericsson konstruerat den första telefonen med mikrofon och högtalare i samma lur. Den hade också ett speciellt utseende med fyra ben som kom folk att kalla den för taxen. Den blev en stor succé och den skulle säljas i ytterligare 40 år.

En cylindrisk variant kom 1893. Även denna modell fick ett smeknamn, kaffekvarnen. Den blev en stor exportsuccé, främst i Kina och Ryssland.

Läs mer under kommande sekel på denna länk.

Nya *material

*Harts, *ebonit

Harts är det ämne som nu för tiden förknippas med föregångaren till plasten. Harts är dock enbart ett annat namn för sav eller kåda. En särskild harts är den som uppstår när indiska lacksköldlöss angriper vissa träd, till exempel fikusar. Den heter shellack och fick märkvärdigt många användningsområden, till exempel i grammofonskivor av 78 varvs modell (stenkakor) som började säljas allmänt i början av 1900-talet, ytbehandlingsmedel för livsmedel som numera heter E-nummer 904, och kanske viktigast av allt som tillsats till vulkaniserat gummi, det som kom att kallas ebonit. Eboniten uppfanns under 1840-talet och blev sedan använd till elektriska apparater som radion under 1900-talet, men under 1800-talet användes den främst till smycken, prydnadsföremål och liknande.

*Celluloid

Nästa material som vann framgång var celluloiden som uppfanns 1862. Den var också en harts i betydelsen att den kom från växtriket. Den består av cellulosa, som är huvudbeståndsdel i växternas cellväggar. Lin och bomull är nästan ren cellulosa, samt kamfer, som också är en harts. Upptäckten av celluloid skedde därför att en tävling hade utlysts för att hitta ett ersättningsmaterial till elfenben som användes i biljardbollar. Den användes också för en rad andra olika ändamål varav mest känd är film samt bordtennisbollar som fortfarande tillverkas av celluloid. Minst känt är kanske användningen som ersättning för tänder.

*Emalj

Emalj är ett smält glas- eller glasliknande material på en metallyta som blir både vacker och smutsavvisande. Kostnaden för att göra emaljerade föremål hade minskat under senare delen av 1800-talet och fick till följd att Kockums startade tillverkning av emaljföremål 1884. Det fanns ett stort behov av mer hygieniska och lättskötta hushållsvaror så efterfrågan blev omgående stor. Tidigare hade man använt trä, bleckplåt, eller dyr koppar och ännu dyrare porslin. Nu fanns ett billigare och bättre alternativ. Företaget tog namnet Kockums Emaljerverk AB 1893 och etablerade sig i Ronneby.

Produkterna de tillverkade var av olika färger och varianter och det skulle dröja till 1930-talet då den färg som vi numer kopplar till emaljkärl, den ljusgula gärna med grön rand kom och blev mycket populär. Det var inte bara i Sverige som försäljningen gick bra, exporten blev också mycket framgångsrik. Det var inte förrän plasten blev ett billigare och lättare material som försäljningen minskade. I början av 1970-talet lade man därför ner produktionen.

*Film

I slutet av seklet kom något som nog betraktades av de flesta som revolutionerande. Då hade Kodak lanserat rullfilmen tillverkad av celluloid och den blev nu möjlig att också använda för att visa det man kallade ”lefvande bilder”. Det anses att det var bröderna Lumière som 1895 var de första som visade film kommersiellt. Då fick publiken se tio filmer som var ca 50 sekunder långa var.

I Sverige skedde den första offentliga filmvisningen 1896 i Malmö. Man beräknade att 35 000 personer såg filmen, eller kanske de sade ”det kinematografiska miraklet”.

Sydsvenska Dagbladet skrev så här:

”Kinematographen består uti en serie av ögonblicks fotografier, som förstorade återgifvas på en hvit yta under elektrisk belysning. Fotografen har tagit sina vyer mestadels från gatulifvet i Paris, som förträffligt återgifvas. Mest anslog en scen från Boulognerskogen med sina cyklande damer och herrar, som åkte fram mot åskådaren med den största naturtrohet. Det fattas endast att fonografen återgifvit sorlet av menniskorna för att göra taflan illusorisk.”

Samma år spelar Max Skladanowsky in en film med titeln ”Komiska förvecklingar”. Det var den första filmen som spelades in i Sverige.

1897 var det dags för filmvisning på den allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm. Det var apotekaren och fotohandlaren Numa Peterson och hans son Mortimer som hade ordnat ett rum för visning av lefvande fotografier. Programmets speltid var ca 20 minuter och blev en stor succé. Man beräknade att 75 000 personer besökte kinematografen. De flesta av filmerna var korta och en del av dem var inspelad på plats, bland annat H. M. Konungens ankomst till utställningen (originaltitel: Arrivée du Roi à l'Exposition). Den anses vara Sveriges första journalfilm.

Läs mer under kommande sekel på denna länk.

*Hissar

Hissar av olika slag har funnits i tusentals år, men ett stort problem, särskilt med att lyfta människor, var den bristande säkerheten. Det var först när Elisha Otis 1852 konstruerade en säkerhetsmekanism som hissar skulle bli mer allmänt använda. Säkerhetsmekanismen fungerade så att när hissen hängde i kablarna så spändes en bladfjäder tillräckligt mycket för att de hakar som satt på var sin sida om hissen inte skulle fastna i en tandad stång som satt fast i hissväggen. Om kablarna gick av upphörde spänningen på bladfjädern och hakarna slog ut och fastnade mot den tandade stången. Därmed hade han funnit den geniala lösningen, en mekanisk lösning, som utlöstes av tyngdkraften. Nu blev hiss troligen det säkraste sättet att transportera sig överhuvudtaget och motsvarande teknik används ännu idag.

Otis presenterad sin uppfinning 1854 genom att själv åka upp i en hiss till tio meters höjd och väl där högg hans medarbetare av kabeln och publiken fick se att hissen bara föll några decimeter för att sedan stoppa. Därmed var säkerhetshissen accepterad för persontransporter och Otis företag skulle bli en av de mest framgångsrika hisstillverkarna och är det fortfarande. Inledningsvis drevs hissarna av ångmaskiner men i slutet av 1800-talet tog elektriciteten över.

I Sverige skulle det dock dröja innan någon kom på idén att bygga en hiss. Det var troligen en personhiss men det tycks finnas två olika synpunkter på var den byggdes. På Hallwylska palatsets hemsida menar man att den första hissen som drevs av ånga installerades i Grand Hotel 1881. Emot det står uppgifter i en bok av Claës Lundin som heter ”Nya Stockholm” och är utgiven 1890. I den boken berättas ingående om kommunikationsformer under 1880-talet inkluderande spårvagnar, ångbåtar och hissar och där framgår klart att det var ingenjören Knut Lindmark som var den första att föreslå en lösning med hiss på transportproblemen. Hans förslag var transportera folk från Stadshuskajen i Stockholm till Söders höjder via ett torn med en ångdriven hiss och en bro över hustaken. Han förslog alltså byggandet av Katarinahissen. Den blev klar 1883 och betraktades som ett underverk. Det första året hade den en miljon passagerare.

1886 invigdes Mariahissen som kan sägas ha motsvarande syfte som Katarinahissen, men Mariahissen fanns inuti en byggnad och fungerade mellan Riddarfjärden och Mariaberget.

Redan 1891 installerades den första eldrivna hissen i Sverige i Riksarkivets lokaler.

Läs mer under kommande sekel på denna länk.

*Gator och *trottoarer

Gatorna i städerna under 1800-talet var i bästa fall grusade, men oftast var det mest sand och lera. Under senare delen av 1800-talet började man använda fältsten/kullersten som är runda stenar hämtade från rullstensåsar. I mitten av 1800-talet var det bara i Gamla stan i Stockholm som gator var ordentligt stenlagda med kullersten.

Allt möjligt avfall slängdes ut på gatorna vilket gjorde det mer eller mindre omöjligt att ta sig torrskodd fram. Den första trottoaren anses enligt Wikipedia ha byggts på Norrbro 1807 och det kan ha varit så, men det finns bara en etsning från 1840 som styrker det och det var också ett specialfall eftersom det ju är bron som leder fram till slottet. Annars är det mer troligt att man allmänt kom till insikten att trottoarer skulle underlätta för fotgängarna betydligt senare. Då ska den första ha byggts 1844 utanför ett nybyggt hus på Jakobsgatan 5 enligt Stockholmskällan, och de som ansvarar för den, nämligen Stockholm stad, borde ju veta bäst. Året därpå lät man tyska gatsättare visa hur man kunde använda så kallad tuktad sten (gatsten) för att få en jämn och fin beläggning. I Stockholm skedde en omfattande profilering av gatunätet vilket innebar att man sänkte gator genom att spränga och av den anledningen kom sprängmassorna att användas till gatubeläggning redan under sista delen av 1800-talet. 1873 inköptes för första gången en ångvält som användes för att packa makadamen som är stenar av samma storlek och ”uppfanns” på 1820-talet av en skotte som hette just McAdam.

1871 fanns det någon kilometer i de centrala delarna och runt Slottet som hade tuktad sten. Merparten var dock fortfarande fältsten eller sämre material.

1884 föreslog Knut Lindmark som byggde Katarinahissen att man också skulle bygga en tunnel genom Brunkebergsåsen och så skedde. 1886 var tunneln klar, men blev inte samma framgång som hissen.

1895 ansåg man att gatustandarden var god i Stockholm. Då var 38 % av gatunätet belagt med tuktad sten och ungefär lika stor del med grus. Makadam fanns på 8 % och fältsten på 15 % av gatorna.

De försök som gjordes med asfalt visade för dålig slitstyrka och kom därför enbart att användas för trottoarer i finare delar av staden under 1800-talet.

Läs mer om vägar under kommande sekel.