Sveriges historiska utveckling ur ett industritekniskt perspektiv

*Vatten och *avlopp samt *hygien

Fram till 1860 fanns det inte ledningar för vare sig avlopp eller vatten i städerna. Allt avlopp inklusive avföring dumpades på gatan eller i närmaste vattendrag. Vatten fick man från handdrivna pumpar i brunnar vanligen grävda på gården och ofta stående bredvid dassen, alternativt från stadens egna brunnar. Hygienen var helt enkelt förskräcklig. Det var aningen bättre på landet eftersom man inte gärna slängde avskräde utanför sitt eget hus och inte heller behövde ha dassen nära brunnarna. Dassen eller latrinerna som de kallades hade ofta små tunnor där avföringen hamnade. Dessa tunnor samlades sedan in och avföringen omvandlades till gödsel. Just det arbetet med att samla in latrintunnor var inte särskilt eftertraktat.

Det gick långsamt fram med byggandet av anläggningar för vatten och avlopp, men med det nya vattenverket vid Skanstull 1861 hade i alla fall delar av Stockholm ett fungerade system för vattenförsörjning. Fram till 1875 var det enbart de rikaste som bodde centralt som hade indraget vatten. Alla andra fick hämta vid tappställen eller brunnar. Detta berodde förstås på att det var dyrt att dra in vatten i en fastighet och att det inte fanns framdragna vattenledningar. Dessutom kostade vattnet för mycket för vanligt folk. I slutet av seklet fanns i alla fall vattenledningar i alla centrala delar av Stockholm, men anslutningsgraden till husen var fortfarande låg.

Karlskrona följde efter samma år 1861 med ett vattenverk och Jönköping tre år senare, men det var inte allmänt utbyggt förrän långt in på 1870-talet. Ungefär samtidigt började man bygga avloppsledningar, i alla fall i Stockholm och Göteborg, men bara för spillvatten, inte för toaletter eftersom det var förbjudet till åtminstone 1904.

När vattnet fanns på plats fanns det för första gången möjlighet att bygga ett avloppssystem med svagt lutande trummor så att de blev självrensande. Avloppssystemens uppgift var att kunna ta hand om det som slängdes på gatorna, men tanken var att vattenklosetter skulle införas och därmed lösa problemet med vart avföringen tog vägen. Intressant nog var det redan på 1850-talet installerat vattentoaletter i Stockholms rannsakningsfängelse. Vid spolning rann avföringen ner i tjärade tunnor i källaren. När man ville installera motsvarande i bostadshus och ansluta dem till avloppsledningarna blev det stora protester. En invändning var att vattnet skulle ta slut och ett förbud infördes mot att använda vattenledningsvatten för toaletter, och något avlopp att koppla dem till fanns ju ännu inte. En annan invändning kom från dem som samlade in avföring och vidareförädlade den till gödsel. De skulle ju förlora sin inkomst.

De avlopp som fanns var alltså mestadels i form av diken som gick längs gatorna och som vanligen mynnade vid ett vattendrag. Detta medförde förstås att de flesta vatten runt och i Stockholm blev förorenade. Ett exempel på detta var att Brunnsviken blev så smutsig och hälsofarlig att man beslöt att bygga en kanal ut mot Östersjön som kom att kallas Ålkistan. Kanalen var klar1865.

(De första avloppen i Stockholm som man fick koppla toaletter till ska ha byggts först 1909. I Göteborg skedde det 1906.)

Kommunal renhållning började införas 1859 i Stockholm. 1869 kom så den första statliga stadgan för renhållning och ordning på gatorna som förbjöd att man slängde sopor, döda djur, avföring etc. på allmänna platser eller i sjöar. Vilket naturligtvis var ett viktigt steg, men det skulle dröja länge innan det kom att få effekt och det omfattade enbart städerna. Först 1885 tillämpades lagen i Göteborg och så sent som 1898 i Malmö. Utbyggnadstakten var alltså ganska långsam.

Den troligaste anledningen till att arbetena med vatten och avlopp trots allt började nu var att engelsmannen John Snow redan 1754 konstaterade sambandet mellan kolera och kontaminerat dricksvatten. Kolera var en mycket fruktad sjukdom och miljontals människor dog i den. Sverige drabbades hårt första gången 1834 och det året dog det 1,5 miljoner människor i Europa inklusive Ryssland. Man förstod alltså sambandet mellan avföring och kolera, men det var inte förrän 1883 som Robert Koch kunde bevisa att kolerabakterien fanns. Det var kanske det som blev startskottet till att börja förbättra de hygieniska förhållandena.

Hygien var annars inget som någon trodde på under 1800-talet. Det ansågs allmänt att man blev sjuk när kroppsvätskorna kom i obalans. Kroppsvätskorna var gul galla, svart galla, slem och blod. Denna uppfattning kom som så mycket annat från de gamla grekerna och ifrågasattes aldrig förrän den ungerske läkaren Ignaz Semmelweis påstod att om läkarna och personalen tvättade händerna innan man behandlade patienterna blev dödligheten mycket lägre. Han bevisade detta på förstföderskor 1847 genom att sänka risken för att dö från 12,2 % till bara 1,2 %. Dessvärre ville inga av hans kollegor erkänna att de gjort fel och därför motarbetades han till sin död 1865. Till slut cirka 20 år efter Semmelweis upptäckt bevisade Louis Pasteur att han hade rätt och att det alltså fanns bakterier som man kunde minimera eller döda helt. Pasteur hade en enorm betydelse inom flera områden, varav vaccinering och bakteriedödande genom uppvärmning är de mest kända idag. Just uppvärmning har ju fått ett eget ord efter Pasteur, ”pastörisering”.

Läs mer under kommande sekel på denna länk.

*Kommuner

1863 skapades begreppet kommun vilket innebar att landet delades in i 100 stadskommuner och 2 400 landskommuner, de som tidigare kallades socknar. Det var ett stort steg framåt vad gäller att minska kyrkans och statens makt. Sverige var tidigare i hög grad centralstyrt genom att prästerna, som var statliga ämbetsmän, satt ordförande i sockenstämman. Nu skulle man för första gången få ett decentraliserat bestämmande och kyrkan skulle inte längre vara delaktig i kommunens affärer. Det var inte samma sak på det privata planet för husförhören med prästen blev kvar till 1888 då de blev frivilliga, men det var inte många som vågade avstå husförhören inledningsvis så det levde kvar en tid.

Redan 1842 hade skollagen/folkskolestadgan införts som innebar att prästen var ansvarig för att hans församling kunde läsa. I och med att kommunreformen infördes hade man kanske förväntat sig att utbildningen också skulle bli en kommunal angelägenhet, men så blev det inte. I fortsättningen skulle den ligga hos ett kyrkligt skolråd. Ansvaret för folkskolan övertogs av kommunen först 1932.

Den kommunala rösträtten infördes med en hel del begränsningar. Uttrycket var att ”envar välfrejdad undersåte” hade rätt att rösta på kommunalstämman. Det betydde att om man var rik fick man rösta och ifall man var fattig fick man det inte. Det betydde också att ju rikare man var desto fler röster fick man. Intressant nog fick kvinnor också rösta. Det förutsatte att kvinnan var 25 år, vilket var myndighetsåldern, och ogift eftersom gifta kvinnor automatiskt blev omyndigförklarade. Dessutom krävdes rikedom eller goda inkomster. Följaktligen var det i stort sett enbart rika änkor som hade rösträtt.

I en sammanställning från Sollentuna 1863 kan man se följande röstetal:

Mjölnare 10

Skollärare 25

Slaktare 50

Änka 60

Högst hade generalmajoren med 1 388 röster, vilket i praktiken innebar att han kunde själv bestämma vad som skulle beslutas i kommunen. Inte blev det bättre av att även bolag så småningom fick rösta. I Sollentuna hade Jästbolaget, som finns kvar än idag, 37 868 röster 1901. Det var ca 57 % av alla röster och därmed fanns det ingen demokrati då heller. (Först 1909 kom lagen om att man fick maximalt förfoga över 40 röster. 1919 avskaffades även den och alla som var 23 år fyllda fick en röst vardera, men bara i kommunen, inte i riksdagen där kvinnorna fortfarande inte hade någon rösträtt. Den fick de två år senare 1921.)

*Skråväsendet avskaffas, *lanthandeln uppstår

Det tidigare skråväsendet hade med största säkerhet stoppat alla försök till en teknisk utveckling för att inte tala om en industriell dito. Detta var dock något som de styrande förstod och därför avskaffades skråväsendet 1846, och inte nog med det, 1864 infördes näringsfrihet. Nu måste inte skomakarbarnet bli vid sin läst längre. Det kunde i princip bli vad det ville. Detta var säkerligen det mest betydelsefulla beslutet för att ekonomin skulle bli bättre som någonsin har tagits i Sverige.

I början av 1800-talet hade det mesta som behövdes tillverkats av hantverkare eller av bönderna själva, men nu började det säljas färdiga tyger och mindre tygvaror som halsdukar, men även skor, tapeter, porslin, glas och redskap som hade tillverkats i fabriker företrädesvis utomlands. Dessa varor kunde dock inte säljas via handelsbodarna eftersom de var förbjudna på landet. Lösningen blev istället att ambulerande säljare åkte runt och sålde varorna. De kallades nasare, vilket inte var en positiv term då och inte nu heller. Termen gårdfarihandlare fanns också med en något mer positiv klang. Det var visserligen också förbjudet, men mycket svårare att kontrollera än handelsbodar. Anledningen till att man inte fick bedriva handel på landet var ett påfund i slutet av 1200-talet då Folkungaättens regenter ville att städerna skulle leva upp genom en livlig handel, eller om det kanske snarare handlade om att se till att köpmännen i staden fick det ännu bättre på böndernas bekostnad.

1846, när skråväsendet föll, blev det för första gången tillåtet att öppna en handelsbod på landet om den låg minst tre mil från närmaste stadsgräns. Det var verkligen efterfrågat för redan 1847 fanns 960 handelsbodar runt om i Sverige och det är väl nu som konsumtionen börjar på allvar. 1860 fanns det 2 100 handelsbodar och när så lagen om näringsfrihet kom 1864 blev resultatet att antalet steg till 4 300 år 1870. För första gången fanns det alltså förutsättningar för industrin att få avsättning för sina varor på ett helt nytt och effektivt sätt. Lanthandel blev beteckningen för en sådan handelsbod och många av dem kom snabbt att utvecklas till affärer där man kunde köpa det mesta. Och fanns det inte i lager så beställdes det. Ganska snart blev matvaror, snus och drycker en viktig del i försäljningen.

En annan effekt som lanthandeln medförde var att de boende i närområdet allt som oftast fick tillfälle att prata med varandra och handlaren själv blev som ett nav i byns informationsnät och genom sina kontakter med säljare inom och utom landet fick byn en hel del nyheter den vägen också. Det var alltså inte bara konsumtionen som ökade kraftigt, informationsutbytet ökade också. Lanthandlaren fungerade ibland även som uppköpare av varor och kunde sälja det lokalt tillverkade vidare, vilket ökade böndernas inkomster. Troligen innebar lanthandeln det genombrott i konsumtion som var nödvändigt för att den industriella revolutionen skulle kunna fortsätta att utvecklas till riktig industrialisering. Systemet med lanthandel fanns kvar ända till 1960-talet.

Läs mer om handel, varuhus och affärer under kommande sekel.

*Saluhallar, *slakterier och *torghandel

Under större delen av 1800-talet slaktades djur i städerna under ohygieniska förhållanden, ofta på de torg som också användes för all annan handel, till exempel Hötorget i Stockholm. Till slut insåg de styrande att något måste göras. Så här skrev kammarherre Claes Hermelin om Hötorget 1878:

”Man ser massor av köttstycken av diverse slag och former hänga eller ligga kringkastade i en behaglig oordning. En lång rad av svartnande huggkubbar nedsölade av blod påminner om en urskog. En hög av hornbesatta, blodiga, ångande hudar, blodiga kalv- och fårhuvuden med glasaktiga, melankoliska ögon framkallar minne av illustrationen av massakrer i sydöstra Europa. In i fruntimrenas lilla köttkvarn – en amerikansk uppfinning – läggs varjehanda saker med något kött och faller sedan ut och ned i ett kärl.”

Notera att just köttkvarnen som nämns ovan troligen var den enda tekniska uppfinningen som introducerades i slakthanteringen och att det var så sent som 1878. Det verkar alltså som om den minst utvecklade näringen var slakterierna.

Det framfördes kritik mot de två befintliga slakterierna i Stockholm vilket fick till följd att de stängdes i mitten av 1800-talet, men det blev det förstås inte bättre av. Ett stort steg framåt var när man enligt utländsk förebild skapade Sveriges och Nordens första saluhall i en byggnad och genom detta underlättade de hygieniska förhållandena samtidigt som kunderna på ett trevligare och enklare sätt kunde köpa sin mat. Det var Hötorgshallen som var först, redan 1882. Intressant nog var det en kommunal anläggning vilket visar på de styrandes intresse för hygienen. 1888 öppnades den privata Östermalmshallen. Nu fanns bättre möjligheter att köpa färskt kött under hygieniska förhållanden, men det var i första hand för omedelbar konsumtion. Det innebar inte att slakten på torgen försvann. Den blev förbjuden först 1902.

Läs mer under kommande sekel på denna länk.

*Industrialiseringen börjar på allvar 1870

Nu tycktes det finnas goda förutsättningar för en mer kraftfull industrialisering. Det fanns flera banker som kunde tillhandahålla kapital, efterfrågan på svenska varor hade ökat, järnvägarna var relativt utbyggda, näringsfrihet fanns och man kunde bilda aktiebolag och, sist men inte minst, lanthandeln var etablerad. Vid Svenska Teknologföreningens hundraårsjubileum 1961 utgavs en teknikhistorisk rapsodi och i den fanns fritt citerat följande tekniska möjligheter som fanns 1861, men inte 100 år tidigare, och som samtliga var viktiga för att industrialiseringen skulle börja på allvar.

Då, 1861, kunde man:

Färdas med propellerdrivna ångfartyg, på järnvägar med ånglok och med luftballonger

Telegrafera meddelanden med morsekod

Framställa stål enligt bessemermetoden

Bygga maskiner och broar helt av smidesjärn eller gjutjärn

Driva maskiner med vattenturbiner, ångmaskiner eller varmluftsmaskiner

Tillverka papper av trämassa

Producera papper i maskiner i långa banor

Göra beräkningar med logaritmiska räknestickor med löpare och med ett nytt skalsystem

Känna till 80 grundämnen

Fotografera med våtplåtar och framställa papperskopior av dem

Generera ström med elektromagneter eller galvaniska element (batterier)

Galvanisera plåt

Skapa belysning med gasljus, fotogenlampor och maskinstöpta stearinljus

Tända med fosfor- och säkerhetständstickor

Producera garn med maskindrivna spinnstolar med mer än 100 spolar

Väva med mekaniska vävstolar som även kunde vara programstyrda med hålkort

Sticka trikåvaror med stickningsmaskiner

Köpa produkter tillverkade av vulkaniserad kautschuk, gummi och ebonit

Plöja med järnplogar

Tröska med en maskin driven av en lokomobil

Gödsla med fosfater

Tillverka socker av sockerbetor

Använda gjutjärnsspisar och gjutjärnskärl

Sy på symaskiner

Tillverka knappnålar och synålar med en maskin

Framställa träbaserade varor av skilda slag med en maskin

Använda cirkelsågar i sågverk och snickerifabriker

Fälla träd med handsåg

Framställa pressat glas

Allmänt kunna köpa glas och klockor

Sönderdela gaser med elektricitet

Sätta trycksatser för tryckning av böcker och tidningar med en maskin

Kopiera med litografiskt tryck

Bearbeta järn med ångstånghammare och hejare, svarvar och fräsmaskiner

Göra filar med maskin

Använda åskledare

Skriva med stålpenna och reservoarpenna

Frankera post med frimärken

Beviljas patent

Låna pengar i bank

Vid denna tid pågick en organisering av det svenska folket som saknar motstycke i den svenska historien, intimt ihopkopplad med tidningarna som nämnts ovan. Fackföreningar, kooperationer, nykterhetsrörelsen och frikyrkor växte sig alla starka. Samtidigt avskaffades ståndsriksdagen och vi fick en tvåkammarriksdag.

Antal arbetstillfällen inom industrin ökade kraftigt. Mellan åren 1859 och 1914 ökade industriarbetarna i antal från 9 procent till 30 procent av befolkningen, samtidigt blev antalet bönder mindre.

Tiden efter 1870 var också starten för den mekaniska verkstadsindustrin vilket inses när man ser vilka företag som bildades från det årtalet. Företagens namn idag står till vänster.

Atlas Copco 1873 Atlas AB

Ericsson 1876 L M Ericsson

ABB 1883 ASEA

Alfa Laval 1883 Separator

Stal-Laval 1893 De Laval Ångturbin AB och Stal

AGA 1904 AB Gasaccumulator

SKF 1907 SKF

*Trävaruindustrin

Inom träindustrin hade mängden av sågade trävaror stigit kraftigt från 450 000 m³ 1850 till 2 500 000 m³ 1875. Mängden blev sedan mer eller mindre konstant, men mer bearbetade varor utvecklades istället. Nya metoder att framställa pappersmassa från skogen gjorde att tillverkningen av pappersmassa även ökade kraftigt. De första sulfitfabrikerna anlades på 1870-talet i Småland och skulle följas av många fler. 1900 stod Kvarnsvedens (namnet kom 1909) pappersbruk i Borlänge, som var det första riktigt stora pappersbruket, klart. Intressant nog hade samma bolag, fast det hette Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag då, byggt utställningshallen i järn till Stockholmsutställningen 1897 och nu hade man monterat ner den och satt upp den i Borlänge. Sverige blev därmed snart en storexportör av papper och pappersmassa.

Läs mer under kommande sekel på denna länk.

*Ångsågar

Den första ångsågen byggdes i Tunadal utanför Sundsvall 1849. Det var början till mycket goda tider för virkesförsäljning och ett antal sågerier uppfördes längs Norrlandskusten. Vid denna tid började man också att rensa älvarna så att flottningen kunde komma igång. Trävaruexporten femfaldigades från 1850 till 1872 och det välkända uttrycket ” Och hela hamnen som en spegel låg Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg” myntades av Elias Sehlstedt.

Särskilt i Värmland var aktiviteten hög och det var många bönder som blev lurade på värdet av sina skogar. En affärsman vid namn Oscar Dickson gav upphov till ett uttryck för detta, nämligen baggböleri, efter en av hans sågar, Baggböle. Nu skulle man kunna tro att Dickson var en snöd affärsman, men så var det inte. Han var visserligen oerhört framgångsrik med de bästa kontakter och mycket rik, men det fanns en annan sida också. Han donerade betydande summor till vetenskapen och det var därför han blev adlad till Sveriges friherre och som det sedan visade sig den siste som blev det. Han var också aktiv i Kungliga vetenskapsakademien och ett antal andra akademier samt stödde ekonomiskt i princip alla Nordenskiölds expeditioner. Dessutom donerade han 400 000 kronor till uppförande av ett slakthus i Skaraborg.

*Elektriciteten och dess tillämpningar

Upptäckten av elektriciteten får nog betraktas som den överlägset största upptäckten av alla och dessutom en av de mest svårförståeliga.

Det fanns sedan urminnes tider en uppfattning om statisk elektricitet, men det kallades nog något annat. Man visste att det kunde uppstå gnistor om man till exempel gned ett kaninskinn mot en bärnsten och också att det skapades ett slags dragningskraft så att en bärnsten kunde dra till sig ett lätt föremål som en fjäder. Bärnsten heter för övrigt just elektron på grekiska, fast den elektron som vi känner till idag visste man ingenting om då. Det fanns en fascination över den statiska elektriciteten, men den kom aldrig till någon reell användning. Däremot tillverkades det en mängd anordningar för att skapa och visa statisk elektricitet. Man visste också att det fanns fiskar/ålar som hade något som liknade statisk elektricitet.

Det skulle dock ändra sig när den italienske läkaren Luigi Galvani 1780 av en slump upptäckte att en nyligen dödad grodas muskler ryckte till. Det finns flera varianter på hur det skulle ha gått till, men de har alla med olika metaller att göra. Han drog dock den felaktiga slutsatsen att det som fick grodans muskler att rycka till var en inneboende elektricitet, vilket inte var så förvånande eftersom det ju fanns elektriska ålar och andra fiskar med just inneboende elektricitet.

En av de första som försökte återskapa Galvanis resultat var Alessandro Volta som också var läkare samt kemist och personligen bekant med Galvani. Ganska tidigt började Volta ifrågasätta slutsatsen om elektricitet i djur, men det skulle dröja länge innan han fullt ut kunde bevisa det, närmare 20 år faktiskt. Då hade han förstått att det var relationen mellan olika metaller i syror som skapade det som liknade statisk elektricitet. År 1800 hade han lyckats tillverka och beskriva det första batteriet som grundade sig på olika metallers förmåga att släppa ifrån sig elektroner, fast det visste han inte då. Däremot visste han att om man lade skivor av zink och koppar i en lösning av svavelsyra så uppstod ett märkligt fenomen. Han anslöt en koppartråd till kopparn respektive zinken och förde deras ändar nära varandra och då uppstod en elektrisk gnista som liknade den statiska elektricitetens gnistor men var mycket ljusstarkare och som fortsatte så länge det fanns ”kraft” kvar i batteriet. Detta batteri kom han att kalla Voltas stapel och för att högtidliggöra Galvanis insats kallade han fenomenet galvanism. Själv skulle han senare få bidra med namnet volt för den elektriska spänningen.

Volta fick ett mycket stort erkännande för sin upptäckt särskilt av Napoleon och han blev också adlad. När det gällde de praktiska aspekterna var det inte mycket som man kunde använda batteriet till annat än att visa att det kunde ge ljus i form av en gnista. Man skulle därför kunna tro att den första allmänna tillämpningen av elektricitet skulle bli någon form av ljus, men det blev det inte. Visserligen fortsatte man med allt starkare batterier visa att gnistorna som uppstod bildade en bågformad gnista eller ljusström, men det ledde inte till någon omfattning av båglampor förrän i slutet av 1800-talet.

Istället var det en dansk forskare ytterligare 20 år senare, Hans Christian Ørsted, som 1820 av en händelse upptäckte att en kompass påverkades av en elektrisk ström och att alltså strömmen alstrade ett magnetiskt fält. Redan året därpå hade engelsmannen Michael Faraday beskrivit principerna för en elektrisk motor och hur magnetismen fungerade. Michael Faraday var inte utbildad inom något vetenskapligt område och verkade som bokbindare, men blev trots det anställd på engelska vetenskapsakademien där hans insatser inom elektriciteten blev avgörande för dess första användningar. Anledningen till att Faraday, en bokbindare, blev anställd var hans stora intresse för elektricitet och att han därför besökte de öppna föreläsningarna som hölls av kungliga vetenskapsakademien och då särskilt av dess sekreterare (chef) Sir Humphry Davy som visade hur gnistor uppstod mellan ledningarna från ett batteri. Han antecknade flitigt och eftersom han var bokbindare gjorde han en bok med sina anteckningar och överlämnade dem till Davy. Det lär ha fallit i god jord och när Davy senare förlorade synen i en olycka i laboratoriet erinrade han sig Faraday och erbjöd honom att bli hans sekreterare. Detta ledde i sin tur till att han senare blev laboratorieassistent.

När Davy och hans kolleger hade misslyckats med att förstå elektriciteten så föreslog de mer eller mindre på skämt att Faraday väl kunde fundera på saken och det gjorde han med besked och han både beskrev och publicerade principerna för en elektrisk motor och hur magnetismen samverkade med strömmen. Faraday förstod inte, troligen genom sin icke akademiska bakgrund, hur man publicerade framsteg inom den akademiska världen och framhöll därför inte sin professor och handledare, eller så var han så fräck att han gick bakom ryggen på dem. Det innebar förstås att Faraday straffades, men det innebar inte att hans kunskaper förblev okända, för publicerad blev han och till och med berömd på kuppen.

Straffet för hans beteende blev att han fråntogs alla möjligheter att arbeta med elektricitet, men samtidigt förstod förstås Davy vilken kapacitet Faraday hade och lät honom ansvara för ett annat viktigt forskningsområde. Hans nya arbetsuppgift blev att lista ut hur man i Böhmen kunde tillverka så fint glas. Ingen i England kunde göra det och det medförde stora utgifter för import av böhmiskt glas och förmodligen irritation hos de styrande i England som ju trots allt var ”Storbritannien”, det mest framgångsrika landet i världen med alla sina kolonier.

Det arbetet höll han på med i fyra år, men lyckades aldrig. Han sparade dock ett misslyckat glas som minne. När Davy dog kunde Faraday återuppta sina arbeten inom elektriciteten och just den glasbit han hade sparat hjälpte honom att bevisa sambandet mellan magnetisk kraft och ljus genom polariseringar. Just polariseringar blev sedan grundtekniken för de platta skärmarna, LCD TFT och deras efterföljare. Läs mer om dessa tekniker under rubriken Bildskärmar. (Historien om glasbiten återfinns i TV-programmet ”The Electric boy” som sändes första gången av Fox 2014.)

Denna information fick engelsmannen William Sturgeon att 1824 linda kopparkablar runt ett mjukjärnsstycke och ansluta ledningarna till ett batteri. Nu kunde man med hjälp av ström skapa mycket starka magneter som hade den fördelen att de kunde stängas av och sättas på.

Den tidigaste tillämpningen av elektricitet blev alltså en elektromagnet. Man använde fortfarande inte elektriciteten som ljuskälla. En nästan parallell utveckling startade nu inom det som skulle bli telegrafi 1833. Se kapitlet om Telegrafi nedan.

Ett stort problem för Faraday var att bevisa sina olika empiriska teorier eftersom han saknade matematisk kunskap. Det hände därför inte mycket, bortsett från telegrafin, förrän den välkände fysikern James Maxwell 1864, alltså ytterligare 40 år sedan upptäckten av elektromagnetiska batterier, i fyra ekvationer beskrev hur elektromagnetism fungerade och de blev senare bekräftade praktiskt av Heinrich Hertz och därmed var teorin klar för hur man skulle göra en generator som kunde producera elektricitet. Det blev Werner Siemens som genom upptäckten 1867 av den så kallade dynamoelektriska principen skapade förutsättningarna för att faktiskt producera elektricitet. Det skulle dock dröja till 1871 då Zénobe Gramme lyckades göra en generator eller dynamo som det också kallas och man kunde producera elektricitet i verkligheten. En generator kan alltså skapa ström genom att den tillförs rörelse, jämför med belysningen på cyklar tidigare då en dynamo som var lutad mot däcket fick rörelseenergi som kunde ge belysning till cykellampan. Genom att koppla ångmaskiner till generatorer kunde man nu för första gången i stor skala producera elektricitet. Det var dock fortfarande likström av samma typ som man fick från batterier som gällde.

Gramme lyckades 1873 också med den motsatta varianten, nämligen att genom ström driva en motor. Den första fungerande elektriska motorn var nu född 93 år efter Galvanis upptäckt av ”elektricitet i grodor”, men man hade fortfarande inte löst problemet med att skapa ljus på ett bra sätt.

Genom att man nu dels kunde framställa elektricitet, dels kunde driva elmaskiner, fanns alltså förutsättningarna för det moderna samhället. Dessa uppfinningars betydelse kan knappast överskattas. Observera dock att man fortfarande inte visste hur det fungerade. Faraday hade förståelse för kraftfälten och deras verkningar, men om atomer och elektroner fanns var mest spekulationer. Inte förrän 1908 visade Einstein praktiskt att de tidigare teorierna om atomer var sanna och först därefter kunde man förklara vad en elektron var och hur den fungerade i skapandet av elektricitet.

Detta faktum är på något sätt tjusningen med elektriciteten. Det var ingen som under 1800-talet förstod varför den uppstod, men det hindrade inte användningen av den.

Den första tillämpningen av elektricitet av betydelse i Sverige skedde 1876 då Näs sågverk i Dalarna och Marma sågverk i Hälsingland installerade båglampor. Det var första gången i Sverige som elektriskt ljus togs i praktiskt bruk. Båglampor hade nu två kolstavar och mellan dem skapades en ljusbåge. Ljuset var mycket starkt och kom snabbt att bli standard i fyrar, men även i verkstäder som hade en ångmaskin eller tillgång till vattenkraft samt en generator för att alstra strömmen. En nackdel var att kolstavarna inte räckte längre än cirka 100 timmar, sedan behövde nya installeras. Blanchs café blev 1878 platsen för stockholmspremiären för det elektriska ljuset och det finns bevarat annonser från den tiden då man skrev ”I afton elektrisk belysning” i sin reklam. 1881 infördes den första elektriska gatubelysningen på Norrbro i Stockholm av bland andra J P Johansson som var ansvarig för lokomobilen som drev en generator som alstrade elen. Senare uppfann han bland annat rörtången och den moderna skiftnyckeln. Båglampan slog dock aldrig igenom. Så sent som 1919 fanns det i Stockholm 10 650 gas- och oljelyktor och bara 110 båglampor. Inte heller glödlamporna slog igenom förrän på 1920-talet. Det fanns bara 900 stycken 1919.

1879 var Thomas Alva Edison klar med sin modell av glödlampan. Det finns dock många andra som har bidragit till uppfinnandet av glödlampan. Klart står dock att Edison hade en avgörande betydelse genom att hans företag fann den första fungerade glödtråden, som var förkolnade fibrer från en speciell växt. Han tog också fram allt annat som behövdes för att kunna överföra elen till glödlamporna. Han var alltså inte bara en uppfinnare utan en fantastisk entreprenör. Han lär ha lämnat in över 1 000 patent bara i USA och låg bakom en rad uppfinningar som fonografen, föregångaren till grammofonen, stencilpennan som kanske inte är så bekant, men som väl var föregångaren till stencileringsmaskinen och slutligen kopiatorn, samt en mängd andra uppfinningar. Han var helt enkelt världens mest kände och aktade uppfinnare.

Samtida med Edison verkade Nikola Tesla som var en briljant serbisk vetenskapsman som hade arbetat på Edisons pariskontor och lyckats få anställning på huvudkontoret i New York 1884. Han utvecklade förutsättningarna för växelströmmen och ansåg att växelström var framtiden, inte minst eftersom den kunde överföras långa sträckor medan likströmmen var begränsad till en radie av 800 m från generatorn. Edisons lösning var baserad på likström och inte så förvånande tyckte han att likström var bättre och framförallt säkrare för att inte tala om vad han tyckte om att en ung man från Serbien tillrättavisade honom.

Detta ledde till att Tesla lämnade Edisons företag 1887 för att starta eget och han lyckades faktiskt hitta finansiärer, och det i sin tur ledde fram till att han lyckades tillverka en växelströmsmotor 1888. Denna visade han för en av USA:s rikaste företagsledare, William Westinghouse, som hade blivit rik på järnvägsbyggande, men han var också uppfinnare. Westinghouse hade läst om tekniken att med hjälp av en transformator öka spänningen på strömmen som därmed kunde transporteras ännu längre sträckor utan större förluster och sedan transformeras ner till lägre spänningar för användning för ljus, värme och apparater av skilda slag. Han köpte därför de patent som fanns och lät ta fram en dyr och komplicerad transformator. Han insåg att Teslas kunskap och hans patent var viktiga för att vinna framgång och de slöt därför ett avtal som innebar att Tesla skulle få betalt efter hur mycket ström de sålde. Ingen av dem kunde inse vilka summor det skulle bli så småningom. Därmed saknades bara en viktig del och det var en enkel, billig och bra transformator. Tesla lyckades få fram även en sådan.

Edison hade samtidigt fått igång likströmsdistributionen och affärerna blomstrade. Han insåg dock att Tesla och Westinghouse var farliga konkurrenter och började med att misstänkliggöra växelströmmen. Bland annat lät han avrätta hundar med växelström för att visa dess farlighet. Det i sin tur ledde till att han fick en förfrågan om att tillverka en apparat som kunde användas till avrättningar av människor och så blev den elektriska stolen införd vid dödsstraff i USA, men för Edison handlade det bara om att förstöra marknaden för växelströmmen, trots att han säkert insåg att den var lösningen för att alla, inte bara de rika, skulle få tillgång till elektricitet. Det är troligen på grund av den debatten kring växelströmmens farlighet som strömmen i USA är på 110 volt medan den är på 220–240 i Europa. 110 volt är ju mindre farligt.

1893 kom det avgörande slaget då kraftkommissionen för Niagarafallen begärde in förslag på hur man skulle tillgodogöra sig kraften från vattnet och skicka det vidare som elektricitet över stora delar av landet. Edison ville gå med sitt likströmsalternativ, men det slutade med att han blev fråntagen sin makt av styrelsen och det idag inte helt obekanta företaget General Electrics startades och de försökte istället lämna in ett växelströmsförslag, men Tesla-Westinghouse vann förstås. 1895 var det klart och elektrifieringen av världen började på allvar.

Nu var det växelström som gällde, men det var inte förrän man kom på att använda volfram som glödtråd som ljusutbytet i glödlamporna blev bättre och kostnaden rimligare. Volfram kallas förresten tungsten på engelska från en tidigare svensk benämning på volfram och den upptäcktes av svensken Carl Wilhelm Scheele redan 1783. Fullt funktionella volframlampor skulle dock komma först på 1920-talet och det var då den verkliga elektrifieringen med glödlampor började. Fram till dess var det gaslampor som gällde för gatubelysning och i liten utsträckning bågljus. Göteborg och Norrköping var först med att införa gaslampor och i Stockholm infördes de inte förrän 1853. Den sista gaslampan försvann, som nämnts ovan, så sent som 1941 i Stockholm.

Intresset för elektrisk belysning blev mycket stort, särskilt från rika privatpersoner, och 1885 byggdes de första kommunala elverken i Göteborg och i Härnösand. Därefter följde många andra städer efter, men de som tidigt satsat på gaslampor avvaktade. I de fallen blev det istället privata initiativ som gällde. Gaslampor var betydligt ljusstarkare än glödlampor fram till att volfram började användas. Den första byn som fick elljus lär ha varit Stocksbo1892. Generatorn för att ge ström till lamporna kostade 850 kronor och för den summan kunde man få ungefär lika många dagsverken, så man kan ju undra hur det kom sig att man hade råd med det i just Stocksbo.

Tesla var den person som först lyckades överföra trefas växelström över långa avstånd, men i Sverige arbetade Jonas Wenström parallellt med Tesla och till hans största meriter hör att han 1893 lyckades göra en elmotor som kunde drivas av trefas växelström samt att han utvecklade teknik för överföring av växelström långa sträckor. Att lyckas med just detta var förutsättningen för att använda vattenkraften långt senare. Tragiskt nog dog han samma år, men från Wenströms arbete bildades sedan ASEA som idag heter ABB.

Nästa steg blev att börja använda elmotorer i industrin. Arboga mekaniska verkstad var först i landet att byta ut sin ångmaskin mot en elmotor. Konsekvenserna av detta var dock marginella. Det var inte förrän man började ersätta remsystemet i taket med små elmotorer kopplade till respektive arbetsplats som man kunde vinna produktions- och miljömässiga fördelar. Det skulle dock dröja långt in på 1900-talet innan remdriften helt var avskaffad och ersatt med elmotorer. I Norrtälje finns det i Pythagoras industrimuseum fortfarande en sådan remdrift att beskåda.

Idag har elektriciteten letat sig in i de flesta apparater. Det började med ett batteri som sedan användes för att skapa en elektromagnetisk magnet, för att därefter kunna användas i en elektrisk motor och genereras av en generator. Generator i sin tur gav upphov till telegrafen, radion, radarn, datorn och så vidare. Elektriciteten kan alltså inte underskattas.