stadens sopor
52
vid tiden för Tingstens resa.
57
En del städer utförde en ”reduktions-
process” som syftade till att utvinna gödsel
och fett ur matavfallet
genom att pressa ihop det och frånskilja vattnet. I städer som sam-
lade in matavfallet för sig dumpades övrigt avfall i havet alternativt
användes som utfyllnad vid byggen och vägarbeten.
58
Staden New York ges en särställning i Tingstens beskrivning.
Det beror mycket på dess inflytelserika renhållningschef George
E. Waring, som 1896 drev igenom införandet av källsortering av
hushållens avfall i tre kategorier (aska, organiskt avfall och icke-
organiskt avfall).
59
Det organiska köksavfallet genomgick nämnda
reduktionsprocess, skräpet var tänkt att sorteras (men anläggningen
var vid Tingstens besök inte färdig) och askan dumpades tillsam-
mans med gatusopor i havet eller på bestämda avstjälpningsplatser.
60
Att det fanns ett varierat tillvägagångssätt vad gällde kvittbliv-
ning framkommer också av det föredrag som jordbruksforskaren
Sigurd Rhodin höll vid lantbruksakademins sammankomst 1898.
Han tog upp tyska städer
som Berlin och Hamburg, där man till
största delen brände eller dumpade avfall, samt engelska städer som
brände en stor del av avfallet.
61
Han skrev även att tillvaratagande
av stadsavfall på många håll fanns sedan länge, till exempel i Hol-
land och i Belgien, samt att flera städer
som tidigare dumpat avfall
nu hade börjat med tillvaratagande, ofta i samarbete med privata
lumphandlare.
62
Av de städer Rhodin tog upp tillämpade ingen den
typ av källsortering och långtgående tillvaratagande i stadens regi
som Tingsten skisserade för Stockholm.
Även senare tids forskning visar att det fanns alternativa metoder
till tillvaratagande. Melosi skriver att även om det många gånger
sågs som en övergångslösning var det vanligt att avfall dumpades
i vatten och på land i amerikanska städer under 1880-talet, bland
annat i New York.
63
Senare blev,
efter engelsk förebild, förbränning
en vanlig metod även om den i början var behäftad med stora pro-
blem: man kom inte upp i tillräcklig värme.
64
I de amerikanska städer
som hade förbränning hade man oftast inte någon källsortering.
65
Att döma av Tingsten, Rhodin och den senare Melosi fanns det
således många olika metoder för kvittblivning kring sekelskiftet
1900. Det framstår inte som självklart att Stockholm skulle välja
gödsel och skräp
53
att gå längre i tillvaratagande än vad staden redan gjorde, bland
annat menade Rhodin att Stockholm var
för litet för att tillvarata
annat än gödsel.
66
Gödselsopor, skräpsopor och kvittblivningens praktik
Hur möttes i praktiken den utmaning som en större andel skräp i
det annars gödseldugliga avfallet utgjorde? Som framgått betrak-
tades verksamheten för kvittblivning vid Lövsta vid seklets början
som bristfällig. Drätselnämndens andra avdelning skrev år 1901 att
ungefär 75 procent av alla soporna såldes som gödsel. Resterande
25 procent lades på hög vid Lövsta, en
provisorisk nödlösning som
motiverades av gynnsamma terrängförhållanden. Av dessa 25 procent
var en del skräpsopor.
67
Statistikens kategorier avslöjar således inte
med nödvändighet hanteringen för varje avfallsslag; alla gödselsopor
såldes inte som gödsel och det är oklart hur stor del av skräpsoporna
som lades på hög tillsammans med kvarvarande gödselsopor. Efter-
som källsorteringen ännu bara var ett förslag var ett första steg för
att lösa problemet med inblandningen av skräpsopor harpning av
hushållssoporna. Det infördes år 1900 och innebar att avfallet sål-
lades med hjälp av stora galler. Mindre avfallskomponenter lades
till kategorin gödselsopor (gatusopor, stallströ)
medan större avfall
kom att bilda kategorin skräpsopor tillsammans med en del avfall
från handel och industri. Samma år började man ta tillvara delar
av skräpsoporna för försäljning. Enligt Tingstens senare memoarer
började renhållningsverket med papper och lump efter att först ha
undersökt om det fanns någon marknad för dessa material hos de
svenska pappersbruken. Försöket utvidgades sedan med ben och
metall, och efter en försöksperiod på ett knappt år införde renhåll-
ningsnämnden ett mer systematiskt tillvaratagande av föremål ur
skräpsoporna.
68
Att en sådan sondering av efterfrågan på avfallsma-
terial skedde och hur den gick till finns inte beskrivet i de källor jag
undersökt, där framstår det i stället som självklart
att tillvaratagan-
det skulle löna sig. Andra former av tillvaratagande av skräpsopor
fanns i anslutning till renhållningsverkets verksamhet vid Lövsta.
Det mest lyckade var ett litet företag, Ossator, som under en period
stadens sopor
54
framställde härdningspulver av gamla skor. Misslyckade försök
att tillvarata skor och konservburkar för framställning av kemiska
preparat gjordes 1902 respektive 1907.
69
Förutom harpningen och den påbörjade sorteringen ändrades
ordningsstadgan för Stockholm 1904 med avseende på renhållningen
så att avfall från hantverk eller annan yrkesutövning som inte kunde
användas till gödsel skulle läggas i en särskild behållare på gårdarna
och skiljas ut från hushållssopor och gödseldugligt avfall.
70
Detta
var en del av den ”sortering på produktionsplatsen”
som Tingsten
förordade, även om den inte inkluderade hushållen som Tingsten
hade önskat efter studieresan.
71
År 1900 började Stockholm och renhållningsverket ge ut sta-
tistik över det avfall som hanterades av staden och efter det kan
Bild 2. Harpning av sopor vid Östra renhållningsstationen 1909.
Källa: Stockholms stadsmuseum, Fotonummer E 9679.
Fotograf: Axel Malmström.