1
Jag har läst
Mördaren i folkhemmet
Av Lena Ebervall & Per E Samuelson
Piratförlaget (2012)
Pia Hellertz - november 2013
Den 2 december 1939 anmäldes en 10-årig flicka, Gerd, försvunnen. En vecka senare hittades
hon, brutalt mördad och utsatt för ett grovt sexbrott. Händelsen väckte enormt starka känslor i
landet. Man fann hundhår och fibrer från jutesäckar på Gerds kläder. Ganska snart föll
misstankarna på potatishandlaren Olle Möller. Slumpmässiga sammanträffanden ledde till
misstanken. Han hade en bil som påminde om den som vittnen sett och han hade en hund som
brukade följa med honom i bilen. Dessutom fraktade han potatisen i jutesäckar. Och inte nog
med det så tyckte vittnen att Olle var lik den person de sett. Det starka trycket och kravet på
polisen att hitta mördaren ledde till att polisernas utredning kom att bygga på tunnelseende
samt envisa ståndpunkter som inte ens lät sig påverkas av hårda fakta. Detta ledde till domen,
fängelse i 10 år på Långholmen.
Här står Olle Möller inför rätten. Han fick inte sitta. Han upplevde detta som djupt kränkande.
Olle Möller föddes år 1902 i USA. Han
blev en mycket framgångsrik löpare och
från 1926 till 1939 vann hann inte
mindre än elva guld, åtta silver och sex
brons enligt Wikipedia. Han var en
berömdhet och idol för många. Enligt
författarna var han en charmig, snygg
man med kvinnotycke. När mordet på
Gerd skedde var Olle 37 år och gift med
Sigrid och hade en dotter. De hade startat
ett kafé tillsammans. Olle trodde att
kaféet skulle gå bra, med hans berömda
namn och Sigrids förmåga att ”kvittra
med karlarna”.
Författarna Lena Ebervall
och Per Samuelsson
beskriver mycket
målande om Olles
utsatthet under processen.
Hans ord betydde
ingenting. Poliserna
”visste” att han var
mördaren. Eftersom han
aldrig erkände, så
fabricerade de tekniska
bevis.
2
Men kaféet gick inte så bra så Olle fick köra potatis till affärer och privata kunder.
Författarna beskriver det slitiga arbetet, den eviga kampen för brödfödan. Samtidigt ger de en
historisk kontext och beskriver livet i Stockholm och i omvärlden så som det tedde sig på 40-
talet för arbetarklassen. De beskriver hur polisen försökte tysta den nazikritiske revykungen
Karl-Gerhard av rädsla för att han skulle ”reta den galne grannen i söder”, Hitler. Ett av
vittnena gnällde över att hon ”fått löneavdrag med tre kronor” eftersom hon tvingades ställa
in sig som vittne. Det var bensinransonering, utedass på gården och bara rinnande kallt vatten.
Författarna skapar verkligen en ”nutidskänsla” genom sitt sätt att hela tiden väva in
berättelsen om det som hände Olle Möller i en känd samhällskontext. Bland annat berättar de
att den advokat som blev inblandad hette Hugo Lindberg. Han ”var en av Sveriges mest
kända advokater – den mest kända, rentav.” Dessutom var han gift med Karin Kock, som så
småningom skulle komma att bli Sveriges första kvinnliga statsråd. Enligt författarna umgicks
han flitigt med socialministern Gustav Möller ”och dennes statssekreterare Tage Erlander”.
Dessutom satt han i styrelsen för Statens kriminaltekniska anstalt ”och var därmed du och
bror med Revolver-Harry, som skulle delta på åklagarsidan i rättegången mot Olle Möller”.
1
Det var alltså inte vilken advokat som helst som Olle Möller begärde. Men advokat
Lindberg fick det inte lätt. Han kämpade mot en skandalhungrig media och en polis- och
åtalarsida som fabricerade teknisk bevisning och utsatte Olle för ”brottsprovokation” bland
annat genom att en medbrottsling på Långholmen låtsades vara på Olles sida och lockade in
honom i en komprometterande brevväxling. Till slut gav till och med advokaten upp. Olle
Möller blev dömd, till tio års fängelse, och satt från 1940 till 1947, då han blev frigiven.
Dock fortsatte advokaten att undersöka och hittade senare dokument som visade att det
funnits vittnen som skulle ha kunnat stärka Olle Möllers berättelse, men som stoppats undan
av åklagarsidan. Lindberg och åklagaren blev ovänner, berättar författarna.
En stark flicka blir till…
Jag måste få citera ett litet intressant stycke ur boken:
”Lilla Gerds öde hade förändrat livet för många. Inte bara för Olle Möller och för poliser och
åklagare. Revolver-Harrys sekreterare, unga fru Astrid Lindgren, måste också ha tagit djupt
intryck av barnets öde. Hon arbetade nära utredarna och fick säkert se de förfärliga bilderna av
den skändade tioåringen och de hjärtskärande små flickkläderna. Samma år som Olle dömdes
och Nothin och Glas (åklagarsidan, min anm.) hyllades, satte sig Astrid på sin dotters sängkant
och började berätta sagan om en liten flicka, en flicka som hade livstycke och långstrumpor, var
modigast och starkast i hela världen och lätt som en plätt kunde brotta ner en vuxen karl”
(s.173).
Olle Möller skapar ett nytt liv i Örebro
Tillbaka i frihet får han arbete genom en gammal bekant. Han bytte dessutom namn och kallar
sig Olof Manfred för att slippa bli igenkänd. Han träffar också sin nya fru, Karin (som i
verkligheten hette Kerstin och som också skrivit en bok ”Mitt liv med Olle” 1960, men för att
inte förväxla med nästa brottsoffer gav författarna henne ett annat namn).
Nu råkar ännu en liten flicka, Kerstin, bli sexmördad. Här lyckas man dock inte sätta
fast Olle för brottet. Trots att både polis, åklagare och massmedia gjorde allt de kunde för att
misstänkliggöra Olle Möller. Hans alibi var för starkt. Här blev den verkliga mördaren senare
fast och dömd. Han hette Karl-Hugo Fernström, och med facit i hand är det sannolikt att han
även mördat Gerd, vilket han berättade i något sammanhang. Men för sent! Dessutom
lyssnade ingen. Olle hade ju suttit av sitt straff.
1
Leif GW Persson berättade lyriskt om Revolver-Harry i Svenska Brott år 2012, mannen som skapade SKL,
Statens kriminaltekniska laboratorium,
http://www.youtube.com/watch?v=f_05i6gbgzg
3
Så småningom blev situationen dock svår i Stockholm. Folk kände igen honom och lät
honom inte vara ifred. Fernström var ännu inte hittad och alla var övertygade om att Olle
Möller mördat Kerstin. Olle lyckades övertala Karin att de skulle flytta till Örebro, hans
hemtrakter. Det gjorde läsningen extra spännande för mig eftersom Örebro varit mina
hemtrakter sen 1975.
Familjen köpte en liten gård utanför Örebro och skaffade höns. Olle sålde äggen till
affärer och privatpersoner. Dessutom köpte han kaniner, änder, gäss och en kalkon. Äntligen
köpte han också en ny hund. Den gamla hade han varit tvungen att avliva, vilket blev ett av
dessa olyckliga ”indicier” som fällde Olle Möller för mordet på Gerd.
Karin blev gravid. Författarna skriver:
”Det var en lycklig tid, de var tillsammans jämt, de pratade om allt och Karin läste högt för Olle
om kvällarna och Olle var världens duktigaste man, tyckte Karin. De pysslade om sitt lilla hem
och Olle byggde en barnsäng som var så nätt och fin, och målade den vit.”
Men säg den lycka som varar beständigt. Då och då fick han gliringar från människor som
”visste” att han var en barnamördare. Ibland väcktes stunder av tvivel även hos Karin. Det är
hjärtskärande att läsa författarnas berättelse. Deras medkännande sätt att berätta gör att man
verkligen kan förstå svårigheterna, utmaningarna, rädslan och oron.
Lagens långa arm
Polisen och Säpo gav sig inte. Kerstins mördare Fernström hade ännu inte hittats så polisen
fortsatta bevaka Olle Möller. Han skuggades. Folk i hans omgivning förhördes. Men de fick
inget napp. Den lilla gården utanför Örebro blev lite av ett utflyktsmål för nyfikna och media.
En parallellhändelse var boxningsmatchen mellan Ingo och Floyd, som författarna
beskriver så målande. Folkets diskussioner om hur det skulle gå. Debatterna om det var rätt att
sända boxningsmatchen. ”Svenska makthavare … fått för sig att det var skadligt att lyssna på
sådant våld och beslutat förbjuda sändningen i radio…”.
Det var vid den här tiden som Olle Möller satt i ett väntrum på sjukhuset i Örebro.
Samtidigt satt Rut Lind där och väntade. Författarna trappar upp spännen med sitt sätt att
skriva. Naturligtvis blir Rut mördad – eller rättare sagt så försvann hon. Det tog ett tag innan
kroppen hittades. Och naturligtvis upptäckte de snokande poliserna att Olle Möller suttit i
samma väntrum. Det är en helt otrolig läsning att följa processen. Om hur försvarare, poliser,
åklagare och massmedia samlades i händelsernas centrum, på Stora Hotellet i Örebro. Det
blev många och långa dagar med undersökningar, förhör och festande. Alla tillsammans,
ibland även domaren. Och jag undrar hur det ser ut idag? Hur ser gränserna ut mellan
försvarare och åklagare, mellan polisen och massmedia? Författarna berättar exempelvis om
hur en tidningsjournalist, Börje Heed, fabricerade historier som hjälpte till att få Olle Möller
dömd för mordet på Rut Lind. En metod han använde var att bli du och kompis med Olle
Möller och Olle började tro att Börje Heed var hans enda vän. Jag hittar en artikel i
Aftonbladet som Jan Guillou har skrivit om detta fenomen, ”Kriminaljournalistikens politiska
lögner är lika galna i dag som tidigare”.
2
Som tidigare fanns det inga som helst tekniska bevis. Istället fabricerades indicier
genom märkliga förhörsmetoder. Vittnesuppgifter som stred mot åklagarens teori gömdes
undan. Vittnen som ändå stod på sig som stöd för Olle utsattes för hårda förhörsmetoder som
gjorde att de började darra på målet, och började ändra sig. Massmedia berättade varenda dag
om ”mördaren” Olle Möller, så större delen av Sveriges befolkning var övertygad om att han
var en bestialisk sexmördare. Man hade ännu inte hittat kroppen på Rut Lind. Men hon
2
”Kriminaljournalistikens politiska lögner är lika galna i dag som tidigare”-
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article15795106.ab
4
hittades. Och hon var inte utsatt för sexuellt övergrepp.
Och Ingo vann matchen och blev världsmästare i professionell tungviktsboxning. Jag
vet – jag var där… jag satt också uppe och lyssnade kl. 03.00 den där natten. Det var förresten
den första träffen jag hade med min blivande man. Jag hade bjudit honom och ett par vänner
att komma hem till mig och lyssna på matchen – även om jag inte var ett dugg intresserad av
boxning. Men vad göra man inte…?
Rättegången mot Olle Möller
I oktober 1959 startade rättegången mot Olle. Den nya advokaten förberedde sig genom att
sammanställa allt han visste. Han konstaterade bland annat:
”Ingen dödsorsak fastställd. Ingen dödstidpunkt. Inga tekniska bevis. Inga fingeravtryck. Inget
blod. Ingen sperma. Ingenting överhuvudtaget som tydde på att Olle Möller mördat Rut Lind.”
Men Olle Möller fick rätt i sina mörka farhågor. Dom hade bestämt sig. Då fanns det inget
som kunde rädda honom. År 1960 föll domen, sju års fängelse. Han placerades på
Örebrofängelset. Det revs 1972. Idag finns en parkeringsplats där.
3
Men det fanns de som visste mer. En man hade om och om igen försökt få kontakt med
polisen för att berätta vad han visste, d.v.s. vem som hade mördat Rut. Han gav även namnet
på mannen. Men ingen ville lyssna på honom.
Olle friges
Olle ber om nåd och friges när han är 65 år och har blivit folkpensionär. Han fick 10 år i
frihet. Han var nu gammal. Karin hade lämnat honom för flera år sedan, men hans dotter
fanns hos honom. Han led av ”diabetes, åderförkalkning och dålig blodcirkulation” (s.415).
År 1981 ringer en kvinna till polisman Stig Sandin på polishuset i Örebro och berättar
att hon för många år sedan blev utsatt för en otäck man, som vid ett tillfälle berättade för
henne att han var den som mördat Rut Lind. Sandin tar samtalet på allvar och blir för mig en
av hjältarna i den här berättelsen. Nu startade en febril aktivitet. Sandin börjar undersöka
gamla handlingar, gräver i arkiven och läser. Och nu dyker namnet upp på den andra hjälten i
denna berättelse, Glanshammarspolisen Karl Junevall. Nåja, han fanns med redan tidigare i
utredningsarbetet. Han hade hittat massor med tecken på att Olle Möller var oskyldig och var
hela tiden mycket kritisk till det mesta i utredningen mot Olle Möller. Han avslöjade brister i
bevisning och var kritisk mot polisernas agerande. Men han blev utmanövrerad.
Vad som händer nu tänker jag inte avslöja. Jag vill istället rekommendera läsning av
3
Om Örebro fängelse, -
http://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%A4nscellf%C3%A4ngelset_i_%C3%96rebro
– Jag
blev lite extra intresserad eftersom min numera avlidne ex-make måste ha suttit där samtida med Olle Möller.
5
boken. Den är spännande och mycket läsvärd. Gunder Andersson skriver i Aftonbladet att
boken
”är spännande som en thriller, en bladvändare som riktar sökljuset på några av de
värsta rättsskandalerna i modern tid”.
4
Och jag håller absolut med honom. Många människor
har fått sina förutfattade övertygelser ifrågasatta och förändrade genom Ebervalls och
Samuelsons bok. Leif GW Persson har modet att konstatera: ”Jag tror plötsligt att mördaren
var oskyldig” efter att ha läst boken.
5
Författarna berättar om ett dramatiskt livsöde insatt i sin historiska kontext, vilket också
belyser enorma problem inom rättsväsendet. Det är bara att innerligt hoppas att detta inte kan
hända idag. Ändå hände det så sent som under åren 1993-2001. Det är inte bara Gunder
Andersson och jag som får kopplingar till ”Fallet Thomas Quick” och Sture Bergwall som nu
är frikänd för alla åtta mord han blivit dömd för. Jag fick starka deja vu-känslor under
läsandet, eftersom jag nyss avslutat läsandet av Hannes Råstams och Dan Josefssons böcker
om Sture Bergwall och de vård- och rättsskandaler han blev inblandad i.
6
Sture Bergwall fick uppleva sin upprättelse, men det fick inte Olle Möller. En bild som
jag upplevde mycket tragisk var berättelsen om löparlegenden Olle Möller, som på grund av
sin diabetes, tvingades amputera båda benen på slutet av sitt liv.
”Av den vackra, välväxta kroppen som sprungit så fort fanns nästan bara en torso kvar.
Sköterskorna kunde lyfta honom som en docka och bära iväg honom.”
Det sista Olle Möller gjorde innan han drog sitt sista andetag var att sjunga, svagt, mycket
svagt. Men enligt dottern som satt hos honom sjöng han:
”Fijoln han får hänga på spiken å vänta
tess lördan um kvälln då får stråktagle gno.
Då går ja te dans mä en skrattande jänta…”
Olle Möller brukade gnida på sin gamla fiol och sjunga för fångarna på fängelset så tårarna
rann, både på dem och på Olle. När jag läste dessa slutrader rann tårarna på mig också. Både
av sorg på grund av den tragiska historien och på grund av jag var arg över klåpare,
oprofessionella tjänstemän, oetisk massmedia och ljugande poliser.
7
4
”Stämplad som mördare - Fallet Olle Möller, en rättsskandal i Quick-klass”
http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article15594534.ab
5
http://www.expressen.se/kronikorer/leif-gw-persson/leif-gw-persson-jag-tror-plotsligt-att-mordaren-var-
oskyldig/
6
Jag har skrivit sammanfattningar på läsningen och lagt på min ”Boksida”,
http://www.piahellertz.com/Bocker.htm
7
En tro jag inspirerats till för 35 år sedan av den danske intuitionsbegåvningen och författaren Martinus och
hans världsbild,
http://www.martinus.dk/sv/startsida/
.
Men också av glädje över att det finns människor som
advokaterna Lena Ebervall och Per E Samuelson som valt att
lägga ner massor med tid, research och skrivarbete för att
berätta denna berättelse och därmed rentvå Olle Möller och ge
honom upprättelse, 30 år efter hans död. Det är ett arbete som
kan jämställas med det Hannes Råstam och Dan Josefsson
gjorde för Sture Bergwall. Jag är också glad över att jag har en
världsbild som innefattar ”överlevnaden” efter den s.k.
”döden” samt reinkarnationen och karmalagen (lagen om sådd
och skörd), som innebär att alla inblandade föds igen och på
olika sätt kommer att få uppleva konsekvenserna av sitt
handlande. Livets eviga undervisning.
7
Dostları ilə paylaş: |