46
Låt oss använda ett annat exempel för att förklara de fyra kategorierna—materia, form i materia,
abstrakt form, och essens. När vi säger att en viss person är stark, talar vi egentligen om den
personens materia—kropp—och formen som klär sig i hans eller hennes materia—styrkan.
Om vi tog bort formen styrka från materien (personens kropp) och undersökte formen styrka
separat, utan materiella kläder, skulle detta vara att undersöka styrkans abstrakta form. Den
fjärde kategorin, personens själva essens, är helt oåtkomlig. Vi har helt enkelt inga sinnen som
kan ”studera” essensen och skildra den i förnimbar form. Följaktligen är essensen inte bara
någonting vi inte vet vad det är nu; vi kommer aldrig att veta vad det är.
Förvirringsfällan
Varför är det så viktigt att bara fokusera på de första två kategorierna? Problemet är att
vi, när vi har med det andliga att göra, inte vet när vi är förvirrade. Därför fortsätter vi i
samma riktning och driver längre och längre bort från sanningen.
Om jag vet vad jag vill ha i den materiella världen, kan jag se om jag får det eller inte,
eller åtminstone om jag är på rätt väg för att få det. Detta är inte fallet med det andliga.
När jag har fel där nekas jag inte bara det jag ville ha, utan jag förlorar till och med min
nuvarande andliga grad, Ljuset avtar, och jag blir oförmögen att ändra riktning utan
hjälp från en guide. Det är därför det är så viktigt att förstå de tre gränserna och att följa
dem.
En ickeexisterande verklighet
Nu när vi förstår vad vi kan studera och vad vi inte kan studera, kan vi se till vad vi faktiskt
studerar genom våra sinnen. Saken med kabbalister är att de inte lämnar någonting oundersökt.
Yehuda Ashlag, som undersökte hela verkligheten så att han skulle kunna berätta om den för oss,
skrev att vi inte vet vad som finns utanför oss själva. Till exempel har vi ingen aning om vad som
finns utanför våra öron, vad som får våra trumhinnor att röra på sig. Allt vi känner till är vår egen
reaktion på stimuli utifrån.
Inte ens de namn vi ger till fenomen är kopplade till fenomenen själva, utan till våra reaktioner
på dem. Högst sannolikt är vi omedvetna om många saker som sker i världen. De kan passera
våra sinnen omärkta eftersom vi bara knyter an till fenomen vi kan uppfatta. Därför är det
alldeles uppenbart varför vi inte kan uppfatta essensen hos någonting utanför oss; vi kan bara
studera våra egna reaktioner på den.
Denna perceptionsregel gäller inte bara för de andliga världarna; det är hela Naturens lag. Genom
att förhålla oss till verkligheten på detta vis, inser vi omedelbart att det vi ser inte är det som
faktiskt existerar. Denna förståelse är mycket viktig för att göra andliga framsteg.
När vi observerar vår verklighet börjar vi upptäcka saker vi aldrig var medvetna om. Vi tolkar
saker som händer inom oss som om de hände på utsidan. Vi känner inte till de egentliga källorna
till händelserna vi upplever, men vi känner att de händer utanför oss. Vi kan emellertid aldrig
säkert veta detta.
För att förhålla oss till verkligheten på rätt sätt, får vi inte tro att det vi upplever är den ”riktiga”
verkligheten. Allt vi upplever är hur händelser (former) påverkar vår perception (vår materia).
47
Det vi upplever är dessutom inte utsidan, den objektiva bilden, utan vår egen reaktion på den. Vi
kan inte ens säga om, och i så fall i vilken utsträckning, formerna vi känner hör ihop med de
abstrakta former vi förknippar med dem. Med andra ord betyder inte det faktum att vi ser ett
äpple som rött, att det faktiskt är rött.
Om du frågar en fysiker kommer han eller hon att säga att det enda sanna uttalandet du
kan göra om ett rött äpple är att det inte är rött. Om du kommer ihåg hur masachen
(skärmen) fungerar, vet du att den tar emot det den kan ta emot för att ge till Skaparen,
och stöter bort resten.
På liknande vis bestäms ett objekts färg av ljusvågorna som det upplysta objektet inte
kunde absorbera. Vi ser inte färgen hos objektet själv, utan ljuset som objektet stötte bort.
Objektets riktiga färg är ljuset som det absorberade; men eftersom det absorberade detta
ljus kan det inte nå våra ögon, och därför kan vi inte se det. Det är därför det röda
äpplets färg är allt utom rött.
Så här förhåller sig Ashlag i Förordet till boken Zohar till vår oförmåga att uppfatta essensen: ”Det
är känt att det vi inte kan känna, det kan vi heller inte föreställa oss; och det
vi inte kan
förnimma, det kan vi inte heller föreställa oss. ... Det följer att tanken inte har någon perception
av essensen över huvud taget.”
Eftersom vi med andra ord inte kan förnimma en essens, vilken essens som helst, kan vi inte
heller uppfatta den. Men det begrepp som får de flesta kabbalastudenter att bli fullständigt
förbryllade första gången de studerar Ashlags Förord är hur lite vi egentligen vet om oss själva. Så
här skriver Ashlag om detta: ”Vi känner dessutom inte ens till vår egen essens. Jag upplever och
vet att jag upptar en viss plats i världen, att jag är solid, varm, att jag tänker, och andra liknande
manifestationer av min essens operationer. Men, om du frågar mig vad min egen essens är ...
kommer jag inte att veta vad jag ska svara”.
Mätningsmekanismen
Låt oss titta på vårt perceptionsproblem från en annan vinkel, en mer mekanisk sådan. Våra
sinnen är mätinstrument. De mäter allt de uppfattar. När vi hör ett ljud fastställer vi om det är
högt eller lågt; när vi ser ett objekt kan vi (oftast) säga vilken färg det har; och när vi rör vid
någonting vet vi omedelbart om det är varmt eller kallt, vått eller torrt.
Alla mätinstrument fungerar på liknande vis. Tänk på en våg med en enkilosvikt på sig. Den
traditionella vägningsmekanismen består av en fjäder som sträcker sig beroende på vikten, och en
linjal som mäter hur spänd fjädern är. När fjädern slutar att sträckas ut och vilar vid en viss
punkt, indikerar siffrorna på linjalen vikten. I själva verket mäter vi inte vikten, utan balansen
mellan fjädern och vikten (Figur 6).