12
Bland de grödor som kan räknas till trädgårdsgrödor har ett stort antal studier gjorts på potatis
och morötter. Detta är grödor som vi generellt äter mycket av i Sverige och som därför bidrar
till en betydande del av vårt kadmiumintag (Jorhem och Sundström, 1993). Potatis uppvisade
i ett försök av Jansson och Öborn (2002) stora skillnader i kadmiumhalt mellan de olika
odlingsplatser som undersöktes, som bestod av tre orter i norra och två i södra Sverige.
Halterna kan också skilja sig mellan olika sorter av potatis. I en studie av de viktigaste
potatisproducenterna i Sverige har medelhalten av kadmium uppmätts till 10 µg/kg färskvikt
(Öborn m.fl 1995). Värdena varierade mellan 1,4 till 39 µg/kg. I en annan studie av Jorhem
och Sundström (1993) uppmättes något högre värden för svenskodlad potatis; mellan 8 och 46
µg/kg färskvikt, med en medelhalt på 17 µg/kg (se tabell I).
I ett försök på morötter utfört under åren 1993 och 1994 samlade man in prover från de
viktigaste morotsproducenterna i Sverige (Jansson, 2002). Det visade sig även här att
variationen i kadmiuminnehåll var stor. Lägsta uppmätta värde var 7 µg per kg och högsta
värdet var 90 µg per kg. Medelvärdet låg på 33 µg per kg (Jansson och Öborn, 2000). Alla
värden är angivna i färskvikt. Detta kan sättas i förhållande till att det högsta tillåtna värde för
morötter som ska användas i barnmatsproduktion i Sverige är 50 µg/Cd per kg färskvikt. I det
aktuella försöket översteg 24 % av morotsproverna detta värde. Däremot var det inget prov
som översteg EU:s gränsvärde för främmande ämnen i övriga livsmedel, som ligger på 100
µg/kg färskvikt (Jansson, 2002). Värdena som uppmättes i försöket visade likheter med försök
som utförts i Danmark, Norge, Finland, Nederländerna och USA (Jansson och Öborn, 2000).
Morötter gödslas med mycket fosfor (50 kg/ha och år) jämfört med exempelvis säd. Detta
medför att en jord som under lång tid använts för morotsodling riskerar att ha ansamlat höga
halter av kadmium.
De stora variationer i kadmiuminnehåll som uppmätts i potatis och morötter från olika platser
i Sverige beror sannolikt på en rad olika faktorer. Jansson och Öborn (2000) visade att
variationen i kadmiuminnehåll i morötter till väldigt stor del kan förutsägas genom faktorer
som pH, humusinnehåll och jordens totalhalt av kadmium. Mycket tyder på att grödans
upptag och innehåll av kadmium kan minskas genom att i den mån det är möjligt styra dessa
faktorer. Hur detta kan göras beskrivs närmare under rubriken ”Tillförsel och bortförsel av
kadmium på gårdsnivå” på sidan 14.
I bladgrönsaker ansamlas den största andelen kadmium i de flesta fall just i bladen (Jansson
och Öborn, 2000). Sallat hör till de grödor som med stor sannolikhet tar upp mycket kadmium
om de odlas på jordar med hög kadmiumhalt (Wolnik m.fl. 1983). Även spenat kan innehålla
en hög andel kadmium i förhållande till sin vikt. En nederländsk studie har visat att
växthusodlad spenat tenderar att innehålla högre halt kadmium än frilandsodlad (Ellen m.fl.
1990). Å andra sidan innehåller spenat även höga halter av många näringsämnen och
vitaminer, däribland kalcium, järn, vitamin A och -C (Sundqvist, 1984). Frukt och bär
innehåller som regel ytterst låga halter av kadmium, men vissa undantag finns, däribland
hjortron och röda vinbär (Jorhem och Sundström, 1993).
Tabell I visar kadmiuminnehållet i ett flertal grönsaker, frukter och bär, både från den svenska
marknaden och från andra länder. Uppgifterna är tagna från
tre olika undersökningar; Jorhem
och Sundström (1993), Ellen m.fl. (1990) samt Tahvonen och Kumpulainen (1995). Tabellen
anger kadmiuminnehåll i mikrogram per kilo färskvikt. Eftersom det är i den formen dessa
grödor oftast förtärs möjliggör det en mer realistisk jämförelse mellan halten i olika grödor än
om man anger kadmiuminnehåll per kilo torrvikt, som ses i en del undersökningar. Tilläggas
13
bör att värdena är mindre tillförlitliga i de fall där antalet prov är lågt. Ju fler prov som ligger
till grund för ett uppmätt värde desto större är sannolikheten att proverna tagits på olika
platser, vilket ger ett mer tillförlitligt mått på generellt kadmiuminnehåll i en produkt.
Tabell I.
Kadmiumhalt i olika grönsaker, frukter och bär angivet i mikrogram (µg) per kg färskvikt
Produkt
Medel
Min
Max
Referens
n
Potatis*
Morot*
Grön böna*
Brun böna*
Sojaböna
Gröna ärtor*
Sallat*
Kinakål*
Kål
Spenat
Endiv
Lök
Purjolök
Blomkål
Rödbeta
Kålrot
Rotselleri
Tomat*
Gurka
Äpple*
Päron*
Körsbär
Plommon
Blåbär*
Hallon*
Jordgubbar*
Hjortron*
Krusbär
Svarta vinbär*
Röda vinbär
Björnbär
Tranbär
Vindruvor
17
6
22
24
2
6
63
3
8
11
12
17
3
21
24
9
13
7
9
9
95
2
1
<1
<1
2
6
9
6
3
2
7
8
7
64
11
1
9
46
20
23
3
8
1
4
2
1
5
58
1
2
4
6
12
1
5
6
4
3
4
<5
5
36
1
<1
<1
<1
<1
4
<1
<1
1
<1
<1
<1
3
56
2
<1
3
6
7
19
<1
46
16
48
74
3
7
67
4
18
20
29
26
7
46
68
22
33
10
18
13
220
4
4
<1
1
4
8
24
23
5
6
18
30
12
72
26
2
16
140
55
26
5
(1)
(3)
(1)
(3)
(1)
(1)
(1)
(1)
(1)
(2)
(3)
(1)
(3)
(2)
(2)
(2)
(3)
(3)
(2)
(2)
(2)
(1)
(3)
(3)
(1)
(2)
(1)
(2)
(2)
(2)
(1)
(1)
(1)
(3)
(1)
(2)
(1)
(2)
(2)
(2)
(2)
(2)
8
-
6
12
2
2
2
3
8
20
-
2
-
17
20
22
-
-
19
22
22
2
-
-
6
50
3
10
5
7
13
6
10
-
2
5
13
4
4
4
3
4
* = av svenskt urspung
n = antal prover (- uppgift saknas)
(1) Jorhem och Sundström, 1993
(2) Ellen m.fl. 1990
(3) Tahvonen och Kumpulainen, 1995