❙❙
I samband med rekrytering av patienter till en multicenter-
studie 1985–1987 inom ett antal definierade upptagnings-
områden i Syd- och Mellansverige [1] konstaterades en pre-
valens på cirka 135 patienter med litiumbehandling per
100 000 invånare, vilken är densamma som i Lund år 2003
[opubl data]; detta motsvarar ungefär 12 000 patienter med
litiumbehandling i Sverige. Ett likvärdigt antal om ungefär
13 000 år 2002 kan deduceras från Apoteket ABs statistik på
4 892 244 försålda definierade dygnsdoser (=24 mmol Li
+
).
En prevalenssstudie med annan metodik i Aarhusområdet i
Danmark gav cirka 150 litiumbehandlade patienter per
100 000 invånare [2].
Dels tycks alltså litiumbehandling vara ungefär lika vanlig
idag som för 15 år sedan, dels torde bipolära tillstånd vara un-
derbehandlade, eftersom de är minst tio gånger så vanliga som
litiumbehandling.
En anledning till underbehandling kan vara överdriven re-
spekt för litiumbehandlingens biverkningar.
Behandlingens historia
Litium identifierades 1817 av den svenske kemisten Johan
August Arfwedson. Redan under 1800-talets andra hälft an-
vändes litiummedel mot depression. I början av 1900-talet
kom det ur bruk på grund av sina toxiska egenskaper [3]. Den
australiensiske psykiatern John Cade redovisade 1949 den
första framgångsrika litiumbehandlingen av svåra, långvari-
ga maniska sjukdomstillstånd [4]. Hans fynd bekräftades
snart [5, 6]. Redan de första patienterna som med god effekt
behandlats med litium rekommenderades att fortsätta tills vi-
dare med en underhållsdos. Dessa tidiga observationer av li-
tiums återfallsförebyggande effekt fick så småningom sin ve-
tenskapliga bekräftelse genom arbeten av Baastrup, Schou
och andra [7-10].
Litium är fortfarande förstahandsval vid långtidsbehand-
ling av bipolära, affektiva tillstånd [11, 12]. Andrahands-
alternativ bland antiepileptika är valproinsyra [13, 14], kar-
bamazepin [15] och lamotrigin [16]. Huruvida andra genera-
tionens antipsykotika har någon större roll att spela i detta
sammanhang får framtiden utvisa.
Kinetik och fysiologiska renala effekter
Litium passerar med lätthet tunntarmens slemhinna men inte
tjocktarmens. Praktiskt taget all utsöndring sker renalt. Efter
att ha filtrerats genom glomerulus återresorberas litium i
proximala tubulus parallellt med vatten och natrium (Figur
1). Förändringar i litiumresorptionen går parallellt med den-
na proximala natriumresorption.
Detta förhållande har betydelse för litiums interaktion
med andra läkemedel och för uppkomsten av litiumintoxika-
tion. I distala tubulus tycks inte ske något ytterligare litium-
upptag under normala förhållanden [17]. Där och i samlings-
rören hämmar litiumjonen den vattenupptagande process
som står under inflytande av det antidiuretiska hormonet
vasopressin (AVP).
Biverkningar och intoxikation
De kliniskt viktigaste biverkningarna berör njurar, tyreoidea,
paratyreoidea och foster (Fakta). Av intresse är också diarré,
1902
Läkartidningen
❙
Nr 21–22
❙
2004
❙
Volym 101
Hans Bendz, med dr, överläkare, psykiatriska öppenvårdsmottagningen, Verksamhetsområde psykiatri,
Universitetssjukhuset i Lund (hans.bendz@skane.se)
Mattias Aurell, professor emeritus, njurmedicinska kliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Litiumbehandlingens biverkningar
och säkerhetsrutiner
S
ammanfattat
Artikeln bygger delvis på resultat från egna studier av
litiumbehandlingens effekt på njurar och paratyreo-
idea.
Vissa kontrollrutiner är nödvändiga vid litiumbe-
handling för att trygga att behandlingen blir så säker
som möjligt utan att patienterna utsätts för onödiga
åtgärder.
De allvarligaste biverkningarna utvecklas långsamt
och kan upptäckas tidigt, vilket ger gott rådrum att
pröva något behandlingsalternativ.
En välskött litiumbehandling är både effektiv och sä-
ker. Patientens kunskap om sin behandling och dess
risker är till stor del avgörande för behandlingens sä-
kerhet, likaså att litiummottagningen håller en god
och kontinuerlig kontakt med patienten.
K
linik och vetenskap
tremor och viktökning. Biverkningar är i allmänhet relatera-
de till litiumnivån i plasma och till hur snabbt denna stiger
[19, 20].
Litium har under normala förhållanden inga kliniskt bety-
delsefulla effekter på natrium- eller kaliumbalansen, men för-
ändringar i natriumbalansen ger motsvarande förändringar i
litiumbalansen.
Säkerhetsrutinerna avser i första hand att minska risken
för intoxikation som kan leda till döden [21] eller ge beståen-
de hjärnskador [22]. Risken för oavsiktlig litiumintoxikation
var tidigt känd [23]. Dess fullständiga kliniska beskrivning
inklusive riskfaktorer gavs 1978 [24]. I en nyligen publicerad
översikt av rapporterade intoxikationer i Storbritannien
1993–1999 låg litium på åttonde plats av 34 antidepressiva
substanser [25].
Den viktigaste och vanligaste orsaken till oavsiktlig
litiumintoxikation är rubbningar i natrium- eller vätskebalan-
sen. Dessa rubbningar går ofta hand i hand. Deras orsak kan
vara mag–tarminfektioner, radikala dietändringar eller oför-
måga att dricka (medvetslöshet; postoperativt skede). Inter-
aktion med farmaka som orsakar en negativ natriumbalans är
en annan kliniskt viktig orsak. Följden kan bli sänkt glome-
rulär filtration (GFR). Toxiska litiumnivåer i plasma har i sig
en negativ effekt på GFR. Därmed skapas en ond cirkel.
Diabetes insipidus och glomerulär insufficiens. Litium föror-
sakar nefrogen diabetes insipidus. Denna diuretiska förmåga,
som var känd redan på 1860-talet [3] och länge betraktades
som godartad [26, 27], framstår idag som den viktigaste, po-
tentiellt farligaste men kanske minst uppmärksammade av li-
tiums biverkningar.
Diabetes insipidus karakteriseras av ökade urinmängder,
utspädda ända ner till serumosmolalitet, cirka 295 mosm/kg
H
2
O. Svår diabetes insipidus är förenad med utsöndring av
upp till 10 liter urin per dygn. Central diabetes insipidus or-
sakas av att hypofysen inte producerar tillräckligt med AVP.
Serum-AVP är följaktligen lågt, men njurarna reagerar nor-
malt på exogent AVP eller dess syntetiska analog dDAVP
(desmopressin).
Vid nefrogen diabetes insipidus är serum-AVP högt och
njurarna reagerar inte på exogent AVP – koncentrationsme-
kanismen är försatt ur spel.
Litiuminducerad nefrogen diabetes insipidus kan vara re-
versibel eller irreversibel. Den reversibla formen beror på att
litium blockerar AVP-beroende mekanismer. Litiumbehand-
ling ger därför alltid en ökad urinutsöndring. Polyuri (3 liter
per dygn) blir vanligare med behandlingens längd. I två
litiumpopulationer med i genomsnitt 6 och 19 års behand-
lingstid hade 16 respektive 40 procent av patienterna polyuri,
4 respektive 18 procent minst 5 liter urin per dygn [28].
Grunden till litiums njurskadande effekt tycks vara nju-
rens koncentrationsmekanism, som ger en anrikning av liti-
um till cytotoxiska halter i nefronets distala del. Den irrever-
sibla formen av litiuminducerad nefrogen diabetes insipidus
(litiumnefropati) har en histopatologisk bas, som beskrevs
1977 och senare har bekräftats [29-31]. Förändringarna är
ospecifika. De består av tubulär dilatation och cystbildning,
atrofi av distala tubulus samt interstitiell fibros. GFR är in-
takt, åtminstone på ett tidigt stadium. Efter decennier kan
emellertid även den vara nedsatt. Risken för glomerulär in-
sufficiens är ökad vid samtidig förekomst av hjärt–kärlsjuk-
dom [1].
Litiumnefropatins prevalens i oselekterade patientpopula-
tioner är inte säkert känd. Vi fann 12 procent bland patienter
Läkartidningen
❙
Nr 21–22
❙
2004
❙
Volym 101
1903
K
linik och vetenskap
❙❙
Fakta
Biverkningar av litiumbehandling
Akne
Diarré (kommenteras i texten)
Fosterpåverkan (kommenteras i texten)
Hyperkalcemi (kommenteras i texten)
Hyperparatyreoidism (kommenteras i texten)
Hypotyreoidism (kommenteras i texten)
Hypertyreoidism (kommenteras i texten)
Interaktion (kommenteras i texten)
Intoxikation (kommenteras i texten)
Håravfall
Kognitiva problem (kommenteras i texten)
Leukocytos
Nefropati (kommenteras i texten)
Neurotoxicitet
Psoriasis
Struma (kommenteras i texten)
Muskelsvaghet
Övervikt (kommenteras i texten)
Överledningsrubbning och hjärtarytmi
Förteckningen gör inte anspråk på fullständighet
Figur 1. Nefronet och dess olika segment. Figuren anger också
hur stor andel av ultrafiltratets vatten, natrium och litium som
når Henles slynga samt hur stor andel som utsöndras i urinen
[18]. Bilden återges med tillstånd av S Karger AG, Basel.
med minst 15 års behandlingstid [1], vilket uppskattningsvis
kan innebära från noll till några procent i oselekterade popu-
lationer. Uremi har hittills ansetts vara mycket sällsynt [32]
men torde vara vanligare än så om än fortfarande sällsynt. I
Sverige rör det sig kanske om 15–20 fall, men denna siffra är
baserad på nefrologers kliniska erfarenhet. Patienter med li-
tiumnefropati har inte albuminuri i tidiga stadier. I sällsynta
fall tycks litium kunna inducera ett nefrotiskt syndrom [33].
Polyuri är en riskfaktor för intorkning, som i sin tur är en
riskfaktor för litiumintoxikation.
Patienter med stora urinmängder bör bära ett varningskort,
som innehåller upplysning om deras vätskebehov. Figur 2 vi-
sar ett av Hans Bendz uformat (i s k EU-format) kort, som ac-
cepterats av patienterna.
Hypo- och hypertyreos. Hypotyreos torde näst polyuri vara
den vanligaste litiumbiverkan. Incidensen av litiumassocie-
rad hypotyreos är cirka 2 fall per 100 litiumbehandlingsår
[34]. Prevalensen ökar med tiden. I vårt eget material av lång-
tidsbehandlade patienter [1] hade cirka 30 procent av patien-
terna substitutionsbehandling med tyroxin. Litium interfere-
rar med tyreoideafunktionen på flera sätt [35]. Viktigast är
hämning av tyroxinfrisättningen. Obehandlad hypotyreos
kan få allvarliga psykiska och somatiska konsekvenser,
däribland påverkan på njurfunktionen [36]. Substitutionsbe-
handling med tyroxin är enkel. Litiumbehandling kan också
vara förenad med hypertyreos [37]. Orsakssambandet är inte
klarlagt.
Hyperkalcemi och hyperparatyreoidism. Litiumbehandling
orsakar förändringar i kalciummetabolismen, liknande dem
vid familjär hypokalciurisk hyperparatyreoidism. Detta fak-
tum är inte alltid känt av endokrinologer, vilket kan leda till
onödig utredning. Prevalensen för hyperkalcemi och hyper-
paratyreoidism blir olika om den baseras på totalkalcium el-
ler joniserat kalcium eller om den inkluderar paratyreoidea-
hormon. I ett stort oselekterat Stockholmsmaterial [38] fann
man förhöjt totalkalcium hos 6 procent av patienterna, förhöjt
joniserat kalcium hos 25 procent, förhöjt paratyreoideahor-
mon hos 23 procent och biokemisk hyperparatyreoidism hos
27 procent.
Litium försvårar för kalciumjonen att bindas till sin recep-
tor på paratyreoideacellernas membran [39]. Cellen reagerar
som om den extracellulära kalciumnivån hade sjunkit [40].
Litium tycks också ha en direkt stimulerande effekt på fri-
sättningen av parathormon [41]. Litium kan tidigt i behand-
lingen demaskera en kliniskt oidentifierad hyperparatyreoi-
dism [42]. I andra fall debuterar den först efter flera år.
Orsakssambandet mellan långvarig litiumbehandling och hy-
perparatyreoidism är omdiskuterat [43, 44]. Utredning och
behandling är en medicinsk och kirurgisk endokrinologisk
specialistuppgift.
Teratogenes. Texten i detta och följande avsnitt bygger del-
vis på databasen vid Läkemedelsenheten vid Stockholms läns
landsting ‹www.janusinfo.org›. En äldre uppfattning om liti-
ums teratogena egenskaper härrörde från det sedermera ned-
lagda International Register of Lithium Babies. Eftersom
dess data härrörde från frivilligt insända rapporter torde man
ha fått en övervikt för graviditeter som slutade med allvarli-
ga missbildningar [45]. Senare studier har medfört en ned-
gradering av risken för fosterskador [46].
Det är önskvärt, men inte alltid möjligt, att undvika litium
åtminstone under första trimestern och de sista graviditets-
veckorna.
Även behandlingsalternativen ger fosterskador. Det finns
emellertid inga direkta jämförelser mellan å ena sidan de an-
tikonvulsiva substanserna valproinsyra, karbamazepin och
lamotrigin, å andra sidan litium. Handläggningen under gra-
viditeten måste därför inriktas på att minimera fosterskade-
risken, oavsett vilket preparat patienten använder. I riskbe-
dömningen tas också hänsyn till att konsekvensen för fostret
av den gravida kvinnans återfall i mani eller depression kan
vara negativ.
Under amning är valproinsyra och karbamazepin att fö-
redra framför litium, eftersom deras halt i bröstmjölken är re-
lativt sett lägre [47,48]. )
Biverkningar hos foster eller nyfödd. Litium återfinns i fost-
rets blod i samma halt som i moderns. Det har publicerats
fallbeskrivningar av foster med diabetes insipidus som givit
hydramnios [49] och av barn födda med kliniskt betydelse-
full hypotyreos eller med struma [50, 51].
Litium utsöndras i modersmjölken. Det diande barnets
plasmahalt ligger i allmänhet kring 40–50 procent av mo-
derns men kan vara högre eller lägre.
Det späda barnets mer lättstörda vätskebalans och relativt
låga GFR ökar intoxikationsrisken. I allmänhet avråds från
amning [52].
Diarré. Patienter har givit upp litiumbehandling på grund av
diarré. Egna erfarenheter från kliniskt arbete (Hans Bendz)
talar för att denna biverkan är ovanlig. Oss veterligen har fe-
nomenets patofysiologi aldrig studerats. Dess förutsättning
tycks emellertid vara att litiumjoner når kolon. På teoretiska
grunder kan patogenesen förmodas motsvara polyurins, dvs
interferens med vattenresorberande mekanismer. Byte från
litiumsulfat med långsam frisättning till litiumkarbonatkaps-
lar, som snabbare faller sönder i tarmen, reducerar eller eli-
minerar problemet [19].
Tremor. En finvågig tremor kan förekomma hos bortåt hälf-
ten av patienterna [53]. Risken är ökad vid kombinationsbe-
handling med antipsykotika, antidepressiva eller antiepilep-
tika. Den oselektiva betablockeraren propranolol reducerar
tremorn.
Viktökning. Uppemot 30 procent av patienter som behandlas
med litium kan drabbas av viktuppgång [54], vilken kan upp-
gå till 10 kg eller mer [53]. Överkonsumtion av kalorihaltiga
drycker samt hypotyreos måste uteslutas som en orsak till
viktökningen.
Vätskeretention kan ibland misstänkas på kliniska grunder
(ödem, snabb viktförändring). I övrigt är mekanismen okänd,
liksom för andra psykofarmaka. Åtgärderna riktar sig mot
1904
Läkartidningen
❙
Nr 21–22
❙
2004
❙
Volym 101
K
linik och vetenskap
Figur 2. Varningskort för patienter med polyuri att bära i plån-
bok eller väska.
➨
förmodad etiologi. Från bantning avråds, medan en ändrad
livsföring ofta är tillrådlig.
Emotionella och kognitiva problem. En emotionell utslätning,
»gråväderskänsla«, är en kliniskt välkänd realitet, som inte är
direkt studerad såvitt vi vet. Av klinisk erfarenhet att döma
(Hans Bendz) leder den sällan till att patienter avbryter be-
handlingen. Litium kan ge psykomotorisk förlångsamning
och försämra det verbala minnet [55].
Diabetes mellitus. Litium orsakar inte diabetes mellitus [56].
Likväl kontrolleras B-glukos årligen, ty debuterande diabetes
mellitus med osmolär polyuri kan oväntat försämra vätske-
balansen och öka risken för litiumintoxikation. En av oss har
själv missat denna kombination och lärde sig då att anamne-
sen inte ger tillräcklig upplysning om urinmängden, även när
den är massiv [57]. Vätskeintaget eller urinvolymen måste
mätas.
Litiumdosering
Marknadens enda litiumpreparat, Lithionit (litiumsulfat), har
styrkan 6 mmol Li-jon. Litiumkarbonat kan skrivas ut ex tem-
pore, lämpligen med kapselstyrkan angiven i mmol Li
+
. Även
dygnsdosen uttrycks bäst i mmol Li-jon och rättas efter plas-
manivån på morgonen 12±0,5 timmar efter kvällsdosen. 12-
timmarsregeln är vald utifrån litiums kinetik och har ingen
specifik biologisk innebörd [58]. 12-timmarsvärdet är inte
enkelt relaterat till behandlingseffekten, som får sökas genom
trial-and-error. Något »terapeutiskt intervall« för P-litium
existerar därför egentligen inte.
Dygnsdosen kan ges antingen som engångsdos på kvällen
(för att 12-timmarsregeln för P-Li skall upprätthållas) eller
fördelad på morgon och kväll. Plasmanivån skall justeras in-
dividuellt till lägsta effektiva. Intervallet 4 månader för P-li-
tiumkontrollerna (Tabell I) är godtyckligt (liksom det hittills
vanliga 3 månadersintervallet); 6-månadersintervall är säker-
ligen tillräckligt för välfungerande patienter. Individualise-
rad dos bör av säkerhetsskäl inte överstiga 0,6 mmol/l, där så
är möjligt [59-61], men alltid vara så låg som möjligt inom
intervallet 0,3–0,9 mmol/l. Enligt klinisk erfarenhet (Hans
Bendz) kan 1,0 mmol/l vara toxiskt för enstaka individer.
Dosering varannan dag med oförändrad 12-timmarsregel för
P-Li ger ingen garanti för bibehållen effekt eller ens minska-
de biverkningar [62, 63].
Under graviditet måste P-Li kontrolleras tillräckligt ofta
för att med dosökning kunna motverka den sjunkande plas-
manivån, en följd av ökad GFR. Omedelbart efter partus gäl-
ler motsatsen.
Säkerhetsrutiner
Baserade på våra egna studier och på den internationella lit-
teraturen har vi utarbetat följande säkerhetsrutiner för Verk-
samhetsområde psykiatri i Lund (Tabell I). Vi publicerar dem
här i förhoppning att de kan vara av intresse för litiummot-
tagningar på andra håll i landet. Våra rutiner är mycket enkla-
re än dem som var i bruk när oron för njurskador var som
störst. Lägg märke till den årliga kontrollen av dygnsmängd
urin eller vätska och att vi anser att en psykiater som ordine-
rar litium bör kunna palpera tyreoidea. På Svenska psykiat-
riska föreningens webbplats ‹www.svls.se/sektioner/ps/
lithium.htm› finns utförliga anvisningar och en del blanket-
ter. Lägg också märke till att våra rutiner är mindre omfat-
tande än de som Svenska psykiatriska föreningen rekom-
menderar [64].
Initialt och efter fem år. Utredning före behandlingens början
är identisk med 12-månaderskontrollen. Resultaten avgör om
utredningen skall fördjupas, eventuellt i samråd med njurme-
dicinare eller endokrinolog. I fråga om njurfunktion kan det-
ta innebära att bestämma även GFR och urinkoncentra-
tionsförmåga med någon lämplig metod (såsom iohexol- el-
ler 51Cr EDTA-clearance respektive desmopressintest).
Eljest görs dessa båda undersökningar efter 5 års behandling.
Tidpunkten är tämligen subjektivt vald. Den bygger emeller-
tid dels på vetskapen att det årliga bortfallet som i början av
behandlingen är mycket stort avtar efter 4–5 år [65, 66], dels
på att inga nämnvärda förändringar i njurfunktion är att vän-
ta under de första 5–6 åren [67].
Utsöndringskvoten (Tabell I, fotnot) har enheten l/24h och
är proportionell mot litiumclearance. Det är förändringen
över tid som intresserar, inte det absoluta värdet. Sjunkande
värde indikerar sjunkande GFR och är känsligare än P-krea-
tinin, förutsatt att tablettintag och provtagning alltid följer
samma mall. Kvoten eliminerar risken att sjunkande litium-
clearance förbises när dosjusteringar har hållit P-Li konstant.
Den ger dessutom direkt upplysning om oregelbundenheter i
tablettintag eller provtagningsrutiner.
Kunskapskontroll. Behandlingens säkerhet är i mycket av-
hängig patientens kunskap om sin behandling och dess risker
och av litiummottagningens energiska vidmakthållande av
kontakten med patienten. Vid behandlingens början får pati-
enten en broschyr att läsa. Vid varje provtagning bokas tid för
nästa. Ingen möda sparas för att återupprätta kontakt med pa-
tient som uteblir från provtagning. Resultaten av varje 4-må-
naderskontroll skickas hem till patienten med doktorns (Hans
Bendz) handskrivna kommentar, som ibland kompletteras
med telefonsamtal.
I anslutning till helårskontrollen görs en kunskapskontroll
med hjälp av ett (av Hans Bendz) konstruerat flervalsfråge-
formulär ‹www.svls.se/sektioner/ps/lithium.htm›. Formulä-
ret täcker det viktigaste av det som patienten bör veta för att
undvika biverkningar, fosterpåverkan och litiumintoxika-
tion. Det innebär en möjlighet för en mer personlig kontakt
1906
Läkartidningen
❙
Nr 21–22
❙
2004
❙
Volym 101
K
linik och vetenskap
Tabell I. Säkerhetsrutiner inom Verksamhetsområde psykiatri i Lund vid långtidslitiumbehandling.
Kontroll av
Var 4:e– 6:e månad
1
Före litium och var 12:e månad
1
På klinisk indikation men alltid efter 5 år
Litiumnivå
P-Li
Njurfunktion
P-kreatinin, ut-
24h vätskeintag
Desmopressintest, iohexolclearance
söndringskvot
2
och/eller urinvolym
eller motsvarande
Kroppsvikt
Balansvåg att föredra
Tyreoidea
Palpation, TSH, T4, T3
Paratyreoidea
P-kalcium, albumin
Glukosmetabolism
B-glukos
Hjärt–kärlstatus
Blodtryck
1
Det kan i enskilda fall finnas kliniska skäl för mer frekventa kontroller.
2
Utsöndringskvot (l/24 h) = dygnsdos litium (mmol/24 h) dividerad med P-Li (mmol/l).
med patienten, som returnerar det ifyllda formuläret och i sin
tur återfår det i rättat skick med kommentarer som betonar
behandlingens viktigaste säkerhetsaspekter. Ibland bifogas
en informationsbroschyr.
Dessa och övriga säkerhetsrutiner vidmakthåller patien-
ternas motivation och har tillåtit att välfungerande och i sin
behandling välutbildade patienter inte behövt komma till oss
för kontroll mer än vartannat år. Även då ingår muntlig kun-
skapskontroll och uppmaning att repetera lämplig broschyr.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Hans Bendz är
huvudprövare i Sverige för en jämförande läkemedelsstudie
av litium och lamotrigin, som utgår från Aarhus, Danmark
(DUAG 6). Den erhåller praktiskt taget villkorslöst ekono-
miskt stöd samt viss monitorering av lamotrigintillverkaren
GlaxoSmithKline. Mattias Aurell: Inga uppgivna.
Referenser
1. Bendz H, Aurell M, Balldin J, Mathé AA, Sjödin I. Kidney damage
in long-term lithium patients: A cross-sectional study of patients
with 15 years or more on lithium. Nephrol Dial Transplant 1994;
11:457-60.
4. Cade JFJ. Lithium salts in the treatment of psychotic excitement.
Med J Aust 1949;2:349-52.
9. Baastrup PC, Poulsen JC, Schou M, Thomsen K, Amdisen A.
Prophylactic lithium: Double blind discontinuation in manic-de-
pressive and recurrent-depressive disorders. Lancet 1970;ii:326-30.
12. Bauer MS, Mitchner L. What is a »mood« stabilizer? An evidence-
based response. Am J Psychiatry 2004;161:3-18.
13. Lambert PA, Venaud G. Étude comparative du valpromide versus
lithium dans la prophylaxie des troubles thymiques. Nervure
1992;5:57-65.
14. Bowden CL. Valproate. Bipolar Disord 2003;5:189-202.
15. Greil W, Ludwig-Mayerhofer W, Erazo N, Schochlin S, Schmidt S,
Engel RR, et al. Lithium versus carbamazepine in the maintenance
treatment of bipolar disorders – a randomised study. J Affect Disord
1997;43:151-61.
16. Goldsmith DR, Wagstaff AJ, Ibbotson T, Perry CM. Lamotrigin. A
review of its use in bipolar disorder. Drugs 2003;63:2029-50.
21. Anonym. Dåligt känd biverkan vid operation orsakade kvinnas död.
Läkartidningen 1995;92:3924.
24. Hansen HE, Amdisen A. Lithium intoxication. Quarterly Journal of
Medicine New Series 1978;XLVII(186):123-44.
29. Hestbech J, Hansen HE, Amdisen A, Olsen S. Chronic renal lesions
following long-term treatment with lithium. Kidney Int 1977;12:
205-13.
30. Aurell M, Svalander C, Wallin L, Alling C. Renal function and bi-
opsy findings in patients on long-term lithium-treatment. Kidney Int
1981;20:663-70.
31. Markowitz GS, Radhakrishnan J, Kambham N, Valeri AM, Hines
WH, D’Agati VD. Lithium nephrotoxicity: A progressive combined
glomerular and tubulointerstitial nephropathy. J Am Soc Nephrol
2000;11:1439-48.
35. Kushner JP, Wartofsky L. Lithium-thyroid interactions. An over-
view. In: Johnson FN, editor. Lithium and the endocrine system.
Basel: S Karger AG; 1988. p. 74-98.
37. Barclay ML, Brownlie BE, Turner JG, Wells JE. Lithium associated
thyrotoxicosis: a report of 14 cases, with statistical analysis of inci-
dence. Clin Endocrinol 1994;40:759-64.
44. Bendz H, Sjödin I, Toss G, Berglund K. Hyperparathyroidism and
long-term lithium therapy – a cross-sectional study and the effect of
lithium withdrawal. J Intern Med 1996;240:357-65.
46. Cohen LS, Friedman JM, Jefferson JW, Johnson EM, Weiner ML.
A reevaluation of risk of in utero exposure to lithium. JAMA 1994;
271:146-50.
55. Pachet AK, Wisniewski AM. The effects of lithium on cognition: an
updated review. Psychopharmacology 2003;170:225-34.
60. Solomon DA, Ristow WR, Keller MB, Kane JM, Gelenberg AJ,
Rosenbaum JF, et al. Serum lithium levels and psychosocial func-
tion in patients with bipolar I disorder. Am J Psychiatry 1996;153:
1301-7.
61. Perlis RH, Sachs GS, Lafer B, Otto MW, Faraone SV, Kane JM, et
al. Effect of abrupt change from standard to low serum levels of lithi-
um: a reanalysis of double-blind lithium maintenance data. Am J
Psychiatry 2002;159:1155-9.
1908
Läkartidningen
❙
Nr 21–22
❙
2004
❙
Volym 101
K
linik och vetenskap
= artikeln är referentgranskad
SUMMARY
Successful lithium treatment of manic disorders was reported in
1949 by John Cade. This marked the beginning of the pharmaco-
logical era in psychiatry. In spite of the emergence of alternative
drugs with antimanic and moodstabilising properties, lithium re-
mains the primary long-term treatment for preventing relapse of bi-
polar disorders. Among the adverse effects of lithium treatment are
unintentional lithium intoxication, nephropathy, hypothyroidism,
hypercalcemia, hyperparathyroidism, diarrhoea, tremor, weight
gain, and effects on the fetus and the newborn child. Early detec-
tion or prevention of adverse effects, particularly lithium intoxica-
tion, is vital for safety. Therefore, P-lithium and P-creatinine are as-
sessed every 4 months (and pre-lithium) while thyroid and para-
thyroid function, weight, 24h consumption of liquids (or 24h uri-
nary output), B-glucose, and blood pressure are assessed annually
(and pre-lithium). Urinary concentrating capacity and glomerular
filtration rate are always measured after 5 years of lithium treat-
ment, and always when clinically indicated. Patient education and
annual reinforcement of his/her knowledge of pertinent aspects of
the treatment and of risk factors for lithium intoxication are impor-
tant aspects for ensuring safety.
Hans Bendz, Mattias Aurell
Läkartidningen 2004;101:1902-8
Correspondence: Hans Bendz, psykiatriska öppenvårdsmottag-
ningen, Annedalsvägen 9, SE-227 64 Lund, Sweden
(hans.bendz@skane.se)
I Läkartidningens elektroniska arkiv
http://ltarkiv.lakartidningen.se
är artikeln kompletterad med fullständig referenslista.
Dostları ilə paylaş: |