Stadens sopor indd
Yüklə 3,55 Kb. Pdf görüntüsü
|
stadens sopor 68 Tillvarataganderegimens tröghet De lösningar som renhållningens företrädare utvecklade som svar på sekelskiftets kvittblivningsproblem låg i linje med avfallsregi- mens tanke och praktik. Hur kan man förklara att den etablerade tillvarataganderegimen befästes? En del av svaret är att det fanns mycket lite som talade mot ett fortsatt tillvaratagande. Visserligen var tillvaratagandet av gödsel problematiskt på grund av den allt större inblandningen av gödsel- odugligt skräp och praktiken för tillvaratagandet var delvis ur balans efter Särimners konkurs. Tingstens företrädare som ren- hållningsdirektör, Wallander, utmålade förbränning som en lös- ning på skräpsopornas inblandning. 127 Studieresor som renhåll- ningsverket hade gjort 1882 och 1884 hade också resulterat i relativt positiva beskrivningar av förbränning (gärna i kombination med pudrettillverkning) 128 och renhållningsverket noterade 1887–1899 ett antal patent på olika typer av förbränningsugnar för sopor och exkrement. 129 Av drätselnämndens handlingar 1899 framgår också att nämnden intresserade sig för förbränningsugnar. 130 Likaså visar Tingstens plan inför studieresan att det var av England och USA, länder som i hög grad praktiserade förbränning, som han väntade sig lära sig mest. 131 Det är dock oklart om förbränningen någonsin sågs som en lösning för mer än den mindre delen skräpsopor. Det något ostadiga läge som renhållningen befann sig i strax före sekelskiftet 1900 vägde lätt jämfört med den sedan länge inarbetade idén om tillvaratagande och praktiken för tillvaratagande med dess utbyggda system av järnväg och organisation som utgjorde det sena 1800-talets tillvarataganderegim. Tingsten antydde detta när han i sin reseskildring skrev att tillvaratagandet och källsorteringen var särskilt lämpligt för Stockholm eftersom man skulle kunna dra nytta av befintliga anordningar som inlastningsstationer och järnväg. Källsortering skulle enligt Tingsten göra att dessa kunde utnyttjas än bättre: man skulle kunna sända gödselsoporna direkt till köpare utanför staden utan att de först måste gå via Lövsta för någon form av sortering, precis som skedde med latrinen. En bil- ligare hantering skulle bli effekten när avfallet fraktades kortare sträckor och man skulle nå en större marknad än den som kunde gödsel och skräp 69 nås sjövägen. 132 Järnvägen kan på så vis ses som en bidragande orsak till att källsortering år 1907 inkorporerades i kvittblivningssystemet. Det fanns institutionella ramar i form av organisation, infrastruk- tur och teknik som byggde på tillvaratagande. Att byta system till dumpande eller till en förbränning med högre kapacitet för blandat avfall skulle ha inneburit höga investeringskostnader såväl i form av materiella investeringar som i en omställning av kvittblivningens mål. Föreställningen om tillvaratagande som en given strategi var djupt rotad både i organisationen kring kvittblivningen och hos enskilda personer. När en person med Tingstens position väl hade tagit ställning och initiativ för ett ökat tillvaratagande bör det ha inneburit en kostnad, även om den inte var materiell, för honom att byta uppfattning. I argumentationen för sortering och tillvaratagande blandades ekonomiska argument med argument om avfallets naturliga plats och avfallets värde om det inordnades i en naturlig uppdelning. Sortering blev lösningen som skulle kunna återbörda avfallet till dess rätta plats. Detta grundades på en kretsloppstanke. 133 Syste- met med två behållare innebar enligt Tingsten en naturlig lösning. Staden kunde på ett naturenligt sätt och med mindre kostnad än under nuvarande förhållanden undanrödja det torra stadsaffallet i sin helhet, hvars rätta användning helt visst är dess omsättning, så långt praktiskt möjligt är, i samma eller liknande former från hvilka det härstam- mar, nämligen lantmannaprodukter och industialster. 134 Sorteringen och tillvaratagandet blev ett sätt att behålla stadens koppling till det agrara men samtidigt hantera den moderna stadens större avfallsmängder och mer heterogena avfallssammansättning. Detta sågs inte som en omodern hantering. Viljan till nyttiggö- rande av avfall och kretslopp mellan stad och land och mellan stad och industri under den här tiden har diskuterats av andra forskare. Barles skriver att det avfall staden Paris producerade användes av såväl industrin som jordbruket. 135 O’Brien skriver att viljan till nyt- tiggörande ledde till olika typer av sortering i flera städer i England och USA i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. 136 stadens sopor 70 Att tillvaratagandet av avfall för försäljning låg i tiden visas också av stadens andra verksamhet på området vid Lövsta: hälsovårds- nämndens och köttbesiktningens destruktionsanstalt som uppfördes 1906. I denna togs stadens beslagtagna kött och avlivade djur tillvara genom sortering och en utdragen process med kokning, avskiljning och torkning vilket ledde till produkterna lim, kraftfoder och fett (som såldes till tvål- och såpfabriker). 137 Dessutom fanns i anslutning till Lövsta små privata företag som bildades för förädling av olika typer av avfallsmaterial. Mycket tyder dock på att industrins intressen, i alla fall i Sverige, var relativt marginella. De mindre företagen i branschen verkar ha gått omkull snabbt och köparna av renhållningsverkets tillvaratagna material var relativt få, vilket framgår av tabellerna över antalet köpare och försålda skräpsopor som redovisas i appendix, s. 255. 138 Mängden material som tillvaratogs av renhållningsverket visar likaså på en ganska modest försäljning. Det var föreställningen om avfallets bruksvärde kombinerad med behovet av kvittblivning som styrde hanteringen, inte en efterfrågan på avfallsprodukter. Tillvaratagandet av skräpsoporna kan förklaras som en följd av ett tidigare system, men inte som ett uttryck för en vilja att hålla fast vid gamla system. Snarare var det en modernisering. Tingsten klagade vid sekelskiftet 1900 på att Stockholm låg efter städer i Europa och Nordamerika vad gällde kvittblivningen av avfall. 139 Även fullmäktigeledamöterna Lundbergh och Lamm skrev att Stockholm började halka efter andra städer i Sverige och Europa vad gällde tillvaratagande av avfall. 140 Nygård skriver att svenska städer tog upp europeiska renhållningsmodeller och att dessa sedan anpassades och kopierades till övriga Skandinavien. 141 I fallet med uppdelningen i skräpsopor och gödselsopor kom dock inspirationen inte bara från Europa utan även från USA. Det framstår också som att Tingsten genom att kombinera olika typer av tillvaratagande drog det kommunala tillvaratagandet ett snäpp längre än de städer han inspirerades av. Tillvaratagandet kunde ha kombinerats med andra metoder för kvittblivning. Barles har redogjort för hur en tanke om vikten av att nyttiggöra avfall och försök att omsätta denna tanke i praktiken Yüklə 3,55 Kb. Dostları ilə paylaş:
|