Torium – en studie ur ett kärntekniskt perspektiv



Yüklə 442,12 Kb.
Pdf görüntüsü
səhifə5/16
tarix05.03.2018
ölçüsü442,12 Kb.
#30369
1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   16

 

10 


 

ingen isotop tyngre än 

235

U förekommer i mer än mikrogrammängder per ton i här-



den efter en utbränning

17

 på 24 GWd/ton om den laddas med 3 % 



233

U och för övrigt 

ren 

232


Th. 

 

Den relativt långa halveringstiden för 



233

Pa (27 dagar, vilket kan jämföras med 

239

Np 


med 2,3 dagar), gör att viss försiktighet måste tillämpas. Den fördröjda omvandling-

en gör att t.ex. reaktiviteten i en nyladdad härd med torium som fertilt material 

kommer att öka ganska kraftigt under de första månaderna vilket man måste ta hän-

syn till vid konstruktionen av reaktorn så att tillräckliga säkerhetsmarginaler finns. 

På samma sätt kommer halten 

233


U att öka i lagrat bränsle vilket kan leda till kritici-

tetsolyckor om marginalerna är för snålt tilltagna. 

 

 

Figur 3:



 Omvandlingen från 

232


Th till 

233


U. Greningskvoten för 

233


U är ett genomsnitt för typiska 

termiska neutronenergier. 

 

 

Olika reaktortyper är olika effektiva på att omvandla fertilt till fissilt material. Effek-



tiviteten beskrivs av konverteringsfaktorn C som definieras som kvoten mellan 

mängden omvandlat, nytt, bränsle och mängden förbränt bränsle. Om C är större än 

1 producerar reaktorn mer fissilt material än vad som förbränns. På motsvarande sätt 

innebär ett värde mindre än 1 att mängden fissilt material i reaktorn minskar efter 

hand. Nettokonsumtionen av bränsle är proportionell mot 1 - C. En reaktor med en 

konverteringsfaktor på 0,6 förbrukar sålunda dubbelt så mycket bränsle per enhet 

producerad energi som en reaktor med en konverteringsfaktor på 0,8. 

 

Konverteringsfaktorn är direkt beroende av antalet neutroner som finns tillgängliga 



för att omvandla fertilt till fissilt material och ges av skillnaden mellan antalet pro-

ducerade neutroner och antalet som antingen går förlorade eller förbrukas i kedje-

reaktionen, 

 

                                                           



17

 Utbränningen anges som produkten av effekten som reaktorn har levererat (t.ex. antalet gigawatt, GW) och 

den tid som bränslet har befunnits i reaktorn (t.ex. antalet dygn, d) delat med mängden bränsle (t.ex. antalet 

ton, t) vilket ger enheten GWd/ton.  

SSM 2013:03



 

11 


 

L

n

e

C



1



 

där e är en faktor som kompenserar för de neutroner som produceras genom fission 



med snabba neutroner av det fertila materialet, n är neutronproduktionsraten och L 

andelen neutroner som går förlorade genom olika neutronabsorberande processer 

som inte ökar mängden fissilt material eller som lämnar reaktorn. Nettoproduktions-

raten för neutroner i en bridreaktor av toriumtyp är jämnare över tiden – efter den 

initiala perioden då halten 

233


U byggs upp till jämviktsvärdet – jämfört med tradit-

ionella reaktorer med anrikat uranbränsle. Vid fission av en 

233

U-kärna går det effek-



tivt åt två neutroner, en som omvandlar 

232


Th till 

233


U och en som klyver 

233


U-

kärnan. I en traditionell reaktor är det initialt huvudsakligen 

235

U som klyvs vilket, 



eftersom den isotopen redan finns i bränslet, enbart kräver en neutron. Varefter tiden 

går så minskar andelen 

235

U och en större andel av reaktiviteten beror på klyvning av 



239

Pu som precis som 

233

U först måste bridas, i detta fall från 



238

U, vilket konsumerar 

ytterligare en neutron jämfört med klyvning av 

235


U. 

 

233



U har ett högre värde på n än 

235


U vid termiska neutronenergier men samtidigt är 

e lägre för 

232


Th än för 

238


U. Sammantaget ger cykeln 

233


U(

232


Th)

233


U ett högre 

värde på produkten av e och än 

239

Pu(


238

U)

239



U. Här avser den första isotopen den 

fissila isotopen i bränslet, den andra isotopen anger den fertila isotopen som om-

vandlas till den tredje isotopen i uttrycket. För att maximera produkten bör neutro-

nerna vara så termaliserade som möjligt. I grafit- och tungvattenmodererade reakto-

rer kan neutronerna modereras kraftigt utan att större neutronförluster uppstår i mo-

deratorn. I lättvattenreaktorer gör förlusterna av neutroner till den lätta väteatomen 

att reaktorer med hög bränsle/vatten-kvot måste användas vilket ger en större andel 

epitermiska neutroner, det vill säga neutroner med en energi mellan 1 eV och 10 

keV. Antalet producerade neutroner per fission orsakad av epitermiska neutroner är 

lägre för 

235

U än för 



233

U vilket gör att den senare isotopen är att föredra som bränsle 

i lättvattenreaktorer som ska omvandla torium till fissilt 

233


U. 

 

Den största neutronsänkan som påverkar L är parasitiska förluster till 



233

Pa och fiss-

ionsprodukter såsom Xe och Sm. Neutronabsorption i 

233


Pa leder inte bara till en 

förlust av neutroner utan även till förlusten av fissilt material eftersom 

234

Pa sönder-



faller till 

234


U, som kräver ytterligare neutroner för att åter bli fissilt 

235


U, det vill 

säga för varje kärna fissilt 

235

U skulle reaktorn i stället kunna producera tre kärnor 



233

U. Förlusterna till olika fissionsprodukter är svåra att kvantifiera exakt eftersom 

de beror på hur isotopfördelningen ser ut vilken i sin tur beror på reaktortypen och 

dess neutronspektrum. I snitt är minskningen av konverteringsfaktorn orsakad av 

förluster till fissionsprodukter i storleksordningen 0,02–0,03. Förlusterna till både 

233


Pa och fissionsprodukter kan minskas avsevärt vid användningen av flytande 

bränslen, se nedan, om bränsleflödet renas från dessa. 

233

Pa får sedan sönderfalla till 



233

U avskilt från neutronflödet samtidigt som fissionsprodukterna kan hanteras sepa-

rat och t.ex. deponeras. 

 

En annan stor, men påverkbar, neutronsänka är reaktorns aktiva kontrollsystem som 



ofta utgörs av styrstavar tillverkade av eller impregnerade med ett kraftigt neutron-

absorberande material. Vid normal drift i konventionella urandrivna reaktorer är 

stavarna i de flesta fall något inskjutna i reaktorn för att operatören ska kunna kom-

pensera för minskad reaktivitet. Den minskning av konverteringsfaktorn som detta 

skulle leda till i en bridreaktor är så pass stor (och kraftigt beroende på den exakta 

reaktorkonfigurationen) att man i de flesta byggda eller planerade toriumreaktorer 

med fasta bränsleelement i form av stavar helt har frångått användandet av tradition-

ella styrstavar som metod för att reglera reaktiviteten. I de flesta fall har i stället 

härden konstruerats så att delar av bränslet kan förskjutas i förhållande till resten av 

SSM 2013:03




Yüklə 442,12 Kb.

Dostları ilə paylaş:
1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   16




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©genderi.org 2024
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə