10
ingen isotop tyngre än
235
U förekommer i mer än mikrogrammängder per ton i här-
den efter en utbränning
17
på 24 GWd/ton om den laddas med 3 %
233
U och för övrigt
ren
232
Th.
Den relativt långa halveringstiden för
233
Pa (27 dagar, vilket kan jämföras med
239
Np
med 2,3 dagar), gör att viss försiktighet måste tillämpas. Den fördröjda omvandling-
en gör att t.ex. reaktiviteten i en nyladdad härd med torium som fertilt material
kommer att öka ganska kraftigt under de första månaderna vilket man måste ta hän-
syn till vid konstruktionen av reaktorn så att tillräckliga säkerhetsmarginaler finns.
På samma sätt kommer halten
233
U att öka i lagrat bränsle vilket kan leda till kritici-
tetsolyckor om marginalerna är för snålt tilltagna.
Figur 3:
Omvandlingen från
232
Th till
233
U. Greningskvoten för
233
U är ett genomsnitt för typiska
termiska neutronenergier.
Olika reaktortyper är olika effektiva på att omvandla fertilt till fissilt material. Effek-
tiviteten beskrivs av konverteringsfaktorn C som definieras
som kvoten mellan
mängden omvandlat, nytt, bränsle och mängden förbränt bränsle. Om C är större än
1 producerar reaktorn mer fissilt material än vad som förbränns. På motsvarande sätt
innebär ett värde mindre än 1 att mängden fissilt material i reaktorn minskar efter
hand. Nettokonsumtionen av bränsle är proportionell mot 1 - C. En reaktor med en
konverteringsfaktor på 0,6 förbrukar sålunda dubbelt så mycket bränsle per enhet
producerad energi som en reaktor med en konverteringsfaktor på 0,8.
Konverteringsfaktorn är direkt beroende av antalet neutroner som finns tillgängliga
för att omvandla fertilt till fissilt material och ges av skillnaden mellan antalet pro-
ducerade neutroner och antalet som antingen går förlorade eller förbrukas i kedje-
reaktionen,
17
Utbränningen anges som produkten av effekten som reaktorn har levererat (t.ex. antalet gigawatt, GW) och
den tid som bränslet har befunnits i reaktorn (t.ex. antalet dygn, d) delat med mängden bränsle (t.ex. antalet
ton, t) vilket ger enheten GWd/ton.
SSM 2013:03
11
L
n
e
C
1
,
där e är en faktor som kompenserar för de neutroner som produceras genom fission
med snabba neutroner av det fertila materialet,
n är neutronproduktionsraten och
L
andelen neutroner som går förlorade genom olika neutronabsorberande processer
som inte ökar mängden fissilt material eller som lämnar reaktorn. Nettoproduktions-
raten för neutroner i en bridreaktor av toriumtyp är jämnare över tiden – efter den
initiala perioden då halten
233
U byggs upp till jämviktsvärdet – jämfört med tradit-
ionella reaktorer med anrikat uranbränsle. Vid fission av en
233
U-kärna går det effek-
tivt åt två neutroner, en som omvandlar
232
Th till
233
U och en som klyver
233
U-
kärnan. I en traditionell reaktor är det initialt huvudsakligen
235
U som klyvs vilket,
eftersom den isotopen redan finns i bränslet, enbart kräver en neutron. Varefter tiden
går så minskar andelen
235
U och en större andel av reaktiviteten beror på klyvning av
239
Pu som precis som
233
U först måste bridas, i detta fall från
238
U, vilket konsumerar
ytterligare en neutron jämfört med klyvning av
235
U.
233
U har ett högre värde på
n än
235
U vid termiska neutronenergier men samtidigt är
e lägre för
232
Th än för
238
U. Sammantaget ger cykeln
233
U(
232
Th)
233
U ett högre
värde på produkten av e och n än
239
Pu(
238
U)
239
U. Här avser den första isotopen den
fissila isotopen i bränslet, den andra isotopen anger den fertila isotopen som om-
vandlas till den tredje isotopen i uttrycket. För att maximera produkten bör neutro-
nerna vara så termaliserade som möjligt. I grafit- och tungvattenmodererade reakto-
rer kan neutronerna modereras kraftigt utan att större neutronförluster uppstår i mo-
deratorn. I lättvattenreaktorer gör förlusterna av neutroner till den lätta väteatomen
att reaktorer med hög bränsle/vatten-kvot måste användas vilket ger en större andel
epitermiska neutroner, det vill säga neutroner med en energi mellan 1 eV och 10
keV. Antalet producerade neutroner per fission orsakad av epitermiska neutroner är
lägre för
235
U än för
233
U vilket gör att den senare isotopen är att föredra som bränsle
i lättvattenreaktorer som ska omvandla torium till fissilt
233
U.
Den största neutronsänkan som påverkar L är parasitiska förluster till
233
Pa och fiss-
ionsprodukter såsom Xe och Sm. Neutronabsorption i
233
Pa leder inte bara till en
förlust av neutroner utan även till förlusten av fissilt material eftersom
234
Pa sönder-
faller till
234
U, som kräver ytterligare neutroner för att åter bli fissilt
235
U, det vill
säga för varje kärna fissilt
235
U skulle reaktorn i stället kunna producera tre kärnor
233
U. Förlusterna till olika fissionsprodukter är svåra att kvantifiera exakt eftersom
de beror på hur isotopfördelningen ser ut vilken i sin tur beror på reaktortypen och
dess neutronspektrum. I snitt är minskningen av konverteringsfaktorn orsakad av
förluster till fissionsprodukter i storleksordningen 0,02–0,03. Förlusterna till både
233
Pa och fissionsprodukter kan minskas avsevärt vid användningen av flytande
bränslen, se nedan, om bränsleflödet renas från dessa.
233
Pa får sedan sönderfalla till
233
U avskilt från neutronflödet samtidigt som fissionsprodukterna kan hanteras sepa-
rat och t.ex. deponeras.
En annan stor, men påverkbar, neutronsänka är reaktorns aktiva kontrollsystem som
ofta utgörs av styrstavar tillverkade av eller impregnerade med ett kraftigt neutron-
absorberande material. Vid normal drift i konventionella urandrivna reaktorer är
stavarna i de flesta fall något inskjutna i reaktorn för att operatören ska kunna kom-
pensera för minskad reaktivitet. Den minskning av konverteringsfaktorn som detta
skulle leda till i en bridreaktor är så pass stor (och kraftigt beroende på den exakta
reaktorkonfigurationen) att man i de flesta byggda eller planerade toriumreaktorer
med fasta bränsleelement i form av stavar helt har frångått användandet av tradition-
ella styrstavar som metod för att reglera reaktiviteten. I de flesta fall har i stället
härden konstruerats så att delar av bränslet kan förskjutas i förhållande till resten av
SSM 2013:03