Kristusvägar Jesus Kristus, andlighet och jorden

Kristus och "fottvagningen" och smörjelsen genom Maria från Betania

De återstående evangelieberättelserna uppvisar allt oftare symboliska händelser, där mer ingående beledsagande lärdomar saknas. Senast här kan vi lägga de tillrättalagda kommersiella "Allt-om-Jesus-reportage" åt sidan, vid vars slut vi fortfarande inte vet något. Visserligen kan också här flera yttre kunskaper göra det lättare, men det avgörande kan här över huvud taget endast åstadkommas genom ett meditativt betraktande. Detta kan emellertid för andra endast utgöra en stimulans för egna insiktssträvanden, och ingen präst eller historiker kan befria oss från dessa.

Fottvagningen omskrivs i bibeltexten - Johannes 13, 1-20 - som rening. Eftersom sådana "esoteriska" ställen senare i alla fall knappast förstods, fick de åtminstone stå kvar ocensurerade. Vederbörande är "helt ren", det handlar alltså inte om fötterna, utan om deras symboliska innebörd hos människan i sin helhet. I de mest olika kulturer var detta tänkande på samma sätt vanligt: Samma funktioner kan återfinnas i den mänskliga organismen, alltså i mikro- eller mesokosmos och i den yttre naturen, alltså makrokosmos. Fötterna är vända mot det jordiska, deras rörelse följer viljan. Om människan till det yttre "går" den ena eller den andra vägen, kräver ett beslut av medveten vilja. En rening av denna vilja och dess motsägelsefulla kaprioler visar sig vara innehållet i fottvagningen. Jämför också, att Jesus i Matteus 25, 31ff. värdesätter den goda gärningen högre än bekännelser från kristna läppar .

Visserligen utgör denna liksom alla därefter följande tilldragelser ingen enkel upprepning av de under föregående år givna impulserna till rening av människans olika väsensområden. Allt står under det nya förtecknet som innebär, att Jesus inom sig vet, att "hans tid var kommen" och att hans lärjungar skulle bli mogna nog att på egen hand föra det "där vissa" vidare i allt vidare kretsar. Inte längre bara deras personliga kvaliteter, här deras goda vilja, under överinseende av deras inre jag är målet, vilket det varit fram till denna punkt. I stället kan detta högre icke egoistiska jag - nu förenat med "personen", nu själv desto mer bli ett med denne "Kristus, som tagit sin gestalt i oss ", som "jagenas jag. ".

Denna erfarenhet kan naturligtvis omskrivas så, att en inre efterföljd av denna handling kan medföra en sådan renhet, att allt nu kan styras mera direkt från den innersta källan rakt genom alla väsensskikt. Men först kommer viljan. Kännandet och insikten fulländas först i det vidare skeendet så, att människan närmare kan förklara sina impulsers varför. Även Gud följer i oss den ordningsföljd, som den ser ut på en djupare nivå under barnens uppväxt. Det betyder inte, att detta nya avsnitt i utvecklingen till exempel förlöpte "huvudlöst". Den mänskliga utvecklingen av etiskt kännande och klar insikt har redan tidigare tydligt berörts. Endast ett ytterligare fullkomnande av den i Kristi betydelse återstår, som viljans område redan innehåller den.

En annan sorts upplevelse av dessa faser, som är svåra att beskriva, kan se dessa i förhållande till uppmärksammandet av det egna medvetandet, resp. blicken, med vilken "ängeln" resp. det högre jaget kunde betrakta livet. Det ( änglalika) högre jaget kan nu visa sig i högre grad förenat med Kristus och genomgår också en förvandling. Änglaupplevelser är idag mycket vanliga i delar av de nya andliga rörelserna. Medan kristna trots Bibeln fortfarande många gånger betvivlar, att något sådant över huvud taget finns, för att inte nämna hur det verkligen förhåller sig med det folkliga talets "egen ängel" resp. "skyddsängel", och hur en sådan förbindelse kunde se ut. Kristus står dock för människans formade, individuella väsen och för bibehållandet av människolivets landvinningar, när man öppnar sig för "änglarnas" opersonliga kraftfält. För Kristus är även en människa, som har en sådan erfarenhet, inte på långt när fullkomnad. De första inblickarna om det lät han lärjungarna få redan i Johannes 1. Många andligt orienterade menar, det att över huvud taget endast handlar om änglaupplevelsen, och att man därefter kan dra sig tillbaka från det jordiska. Emellertid förutsätter ett forskande på dessa områden stor, redan förvärvad stabilitet, om det hela inte skall sluta i illusionernas labyrint. Dessutom börjar säkerligen i och med denna fas verkligen en möjlighet till ett mera omfattande andens genomträngande av det jordiska. Som stöd för detta kan här nämnas, att till exempel R. Steiner som andlig forskare tillskriver människans evolution på jorden ännu en lång tidsålder, liksom också mången annan tankeriktning gör. Att även andra förfaringssätt , som hypnotiskt-spiritistiska "andebesvärjelser" över huvud taget inte har något att göra med den här avsedda arketypiska grundläggande erfarenheten av änglar, behöver väl inte ytterligare framhållas här. Det finns dock vid det här laget många ansträngningar hos människor, att i sitt dagliga liv ha kontakt med änglar, vilka måste tas på fullt allvar.

Vid fottvagningen har man hittills knappast lagt märke till, att det där stället - till exempel Johannes 12 – står i ett inre sammanhang med situationen, där Maria från Betania symboliskt smörjer Jesus och torkar hans fötter med sitt hår. Står hon här helt enkelt för egen del som människa eller står hon här också för Guds kvinnliga aspekter, vilka på andra ställen kunde tillskrivas Maria, Jesu moder och Maria från Magdala – sannolikt inte identisk med Maria från Betania? Varför föregår detta den bekanta fottvagningen? För de – förvisso motsägelsefulla – ansatser till feministisk erfarenhetsteologi finns det säkerligen också ännu icke upptäckta eller endast delvis upptäckta skatter. Katolska kyrkans "sista smörjelse" kan till exempel också uppfattas som en efterklang till detta skeende.

Vidare är värt att lägga märke till, att fottvagningen inte utgör en enstaka handling genom Jesus personligen, utan att också lärjungarna sinsemellan uppmuntras, att tvätta varandras fötter, på liknande sätt som Nattvarden helt enkelt läggs i den uppstående gemenskapens händer – i betydelsen ett allas prästerskap. Den vid fottvagningen förfinade viljan resp. livsviljan utvidgas till att gå utöver ens eget väsen och över till omgivningen, först på den andre, som tvättar ens fötter, sedan också på medansvaret för andra och lärjungarna i sin helhet.

Fottvagningen kan också förstås som att tjäna andra. Endast med denna fottvagning har de "del i honom", som Jesus kallar det. Det understryker detta stegs i många avseenden omfattande innebörd. Först tas det område upp, som unga människor kallar så här: Han/hon "går med mig" Dock handlar det sedan inte längre om, " att ha en relation ", utan att vara "i (en levande) relation ". Endast som "steg framåt" är fottvagningen möjlig att förstå. Det kommer mindre an på, hur denna handling gestaltas till det yttre. Att som i alkemistisk praxis utnyttja yttre gärningar som åskadningsmaterial också för inre hållningar och processer hos människor, kan vara meningsfullt, men endast med en därtill hörande inre hållning. Även en tänkbar ytterst riktig inställning hos en verkande präst skulle inte räcka, den behövs hos de drabbade själva, ty det är dem det handlar om. Detta gäller också för Nattvarden – om de mest olika av dessa aspekter strider teologerna. De kan på ett sätt t o m var och en ha rätt, men denna aspekt av den medvetna förvandlingen hos de drabbade själva som saken vid ett närmare betraktande egentligen gäller, har varken de katolska eller de evangeliska kyrkorna tillräckligt värdesatt.

Om det vid enklare läror handlade om till exempel 5000 människor och senare 500 eller 70, som kunde följa exemplet, så deltog vid fottvagningen först endast de elva lärjungarna, som hade lärt sig mycket av Jesus och var så förberedda, att de kunde ta vara på möjligheten. Judas kunde eventuellt ännu inte göra det. Även Jesus lämnar inte ut alla lärdomar genast till alla, utan gör det stegvis. Det är dock möjligt, att enskilda också gör framsteg, när deras djupare begrundande genast riktar in sig på dessa lärdomar, händelser i riktning mot korsfästelsen . Detta försökte de kristna Rosenkreuzarna. Fottvagning, gissling, törnekröning, korsfästelse och gravsättning, uppståndelse och himlafärd kom att kallas "kristna invigningar". Överförda till en nyare tids djupare omsättning av dessa idéer uppstod också de sju dagarnas drömbilder i" Kristian Rosenkreutz kymiska bröllop", publicerat 1616, maskerat som satir av den luthersk e teologen J. V.. Andreae.

Ett sådant steg är säkerligen mestadels inte avslutat i och med den första upplevelsen i yttre mening, i meditationen eller i drömmen. I många trosriktningar kan människornas jag utvidgas med all sin begåvning, andra steg kan sedan följa, överlappa med andra föregående steg, men i sig och i viss mening avrundade blir sådana nya kvaliteter först, när det föregående, på vilket de bygger, blivit avrundat.

Efter smörjelsen i Betania följer i Johannes 12 Jesu intåg som Messias i Jerusalem. Efter fottvagningen lämnas till exempel i arv till eftervärlden i Johannes 13-17 tillkännagivandet av Judas Iskariots förräderi, avskedstalen och Jesu högprästerliga bön.

Teologer har i fottvagningen ofta sett en symbolisk handling som pekar fram mot korsfästelsen som närmar sig; eller som ett exempel på hur Guds renande kärlek tjänar. Den sades emellertid också ha en direktverkande effekt.

Därtill kommer på den tyska och den engelska sidan ett utdrag ur Johannesevangeliet 13,3-15: Fottvagningen.

Fråga:
Kan jag få be* Gud om – om det inte redan skett – att min goda vilja i förhållande till andra människor blir en självklarhet för mig – även om det är påfrestande?

 *Senare – i stället för be ( bedja) - tro, dvs.att vara övertygad om. Ännu senare att erfara Guds kraft (nåd).

Tillbaka till innehållsförteckningen