Kristusvägar Jesus Kristus, andlighet och jorden

Nattvarden, intåget som Messias, tillfångatagandet och gisslingen

Jesus hade, firad som utlovad Messias, intågat i Jerusalem - Johannes 12, 12-19. Det förhärdade prästerskapet förstod, hur de effektivt skulle trycka på människornas "psykiska knappar" och på så sätt vrida massans sinnesstämning i delvis negativ riktning. Individer, som själva beaktar det negativa och det likgiltiga och använder detta för förändring kan först få den stabilitet och gudsförbundenhet, med vilken de inte längre skulle vara så manipulerbara genom massuggestion – och yttre negativa krafter, vars realitet man även i flera fall försökt belägga i företeelser under nittonhundratalet.

Vid tillfångatagandet i Johannes 18 – det kastar till en början bokstavligen omkull soldaterna – visar Kristus, att han inte står under deras kontroll. Ändå låter han därefter villigt allt ske med sig.

Jesu "gissling" - Johannes 19, 1 - träffar hans rygg. Människans centrala område, hennes känsloliv, hennes kraft att övervinna lidande på känslornas område är kvaliteter, som kan dyka upp vid meditativ förståelse och är inte något slags passivt uppgivet lidande. Ändå berättar alla kristna mystiker, som frivilligt eller ofrivilligt i efterhand upplevde det i sitt inre, om smärta. Kristus flyr alltså inte heller räddhågat från detta, vilket säkert hade varit möjligt för honom – som liksom en indisk mästare Pratjahara behärskar tillbakadragandet av sinnena. Snarare kan man också här känna en vidgning av medvetandet om andras lidande.

Här kan nämnas, att det inte var hela sanningen, när, som nämnts, Jesu gissling gjordes till symbol för ett visst "invigningssteg", alltså ett utvecklingssteg hos dagens människor på vägen till större fullkomning. Det egentliga steget tas av Jesus redan vid den på smörjelsen i Betania följande nattvarden (Matteus 26, 26 - 29). Denna nattvard är en bättre symbol för det, som Jesus ger till det lidande människosläktet. Brödet står framför allt för substansen Jesu Kristi (resp Hans själ), dvs "ordet". Vinet står för Kristi gudomliga ande, som gör ordet levande för altruistisk verksamhet. Den katolska kyrkan betonade förvandlingen av brödets och vinets substans till Kristi kött och blod. De evangeliska kyrkorna betonade firandet till Kristi åminnelse. Båda har i det avseendet visserligen rätt - redan vid vanligt "vigvatten" har vetenskapliga undersökningar visat på en förändring av vattenmolekylernas vinkel. Men den egentligen viktiga punkten är förvandlingen hos den deltagande själv, i det att denne koncentrerat ställer in sig på att bli förvandlad av det, som utgår från det förvandlade och från Kristi förvandlande "kött och blod". Därför är brödet och vinet samtidigt ett åskådningsexempel. Några försökte till och med att rent andligt, utan bröd och vin, ställa in sig på det förvandlade och sig förvandlande "Kristi kött och blod" - och fick känna på effekten. Detta är dock minst sagt svårare. Och - om någon skulle vilja genomföra en välsignad måltid, utan kravet på ett kyrkligt "sakrament", skulle detta snarare kallas "agapemåltid" - "kärleksmåltid".

Gisslingen kan förstås som en slags yttre, ovetande makters karikatyriska svar på det, som egentligen försiggick och måste därför inte stå så mycket i centrum av livet efter detta. Detta gäller också för den efterföljande törnekröningen. Den ibland något ensidiga betoningen av lidandet i den gamla kristna esoteriken förhåller sig till sådana nyare insikter ungefär som Johannes Döparens äldre framställning av Jesu och hans lärjungars sätt att undervisa. Människan är fri att välja, vilken av dessa vägar hon i första hand vill följa.

Inom teologin diskuterade man också om nattvarden representerade en egen form av den judiska påskmåltiden eller om Jesus, som här själv framställde sig som ett verkligt offerlamm, bytte ut den gamla högtiden. Guds nya förbund med människorna (Nya Testamentet) genom Jesus (Lukas 22:20) ansågs kopplat till 2 Moseboken 24:8; Jeremia 31:31-33; Jesaja 53:12. I brödet sågs i första hand Jesus lekamen, i blodet den fullständiga frälsande hängivelsen. Andra har tvivlat på traditionens ursprung (de så kallade instiftelseorden) – vilket med hänsyn till att de tillhör de tidigaste skrifterna inte precis ligger nära till hands.

Därtill kommer på den tyska och den engelska sidan ett citat ur Matteus 26,26-29 till nattvarden (Den heliga Nattvarden, eukaristi/tacksägelsen).

Frage:
Kan jag få be* Gud – om jag ännu inte upplevt detta – om en förmåga till kärleksfullt samarbete med andra – även om detta kräver andliga anpassningar?

Tillbaka till innehållsförteckningen
 
 

Törnekröningen och avskedstalen

Eftersom gisslingen hos romarna var ett brukligt lägsta straff, träder här tolkningen av detta begrepp i betydelsen förkristna mysteriekulter i bakgrunden. Törnekröningen - Johannes 19, 2-3, ett därpå följande begrepp från dessa mysterier, är däremot inte en i den normala romerska repertoaren ingående beståndsdel. Säkerligen är den möjlig att se som ironi: Törnen istället för guld. Ändå återstår frågan, hur det kommer sig, att soldaterna så exakt knyter an till mysterietraditionen, även om det kanske inte stod klart för dem i det ögonblicket. Även om de må ha varit medvetna om den yttre likheten – många romerska soldater var anhängare av sådana kulter –, hade de förvisso inte kunna reducera Kristus på det för dem bekanta upplevelsesättet.

Medan den gyllene kronan hade varit en symbol för världslig makt – inte nödvändigtvis i negativ mening –, var törnekronan hos Kristus en symbol för ett slags mästerskap, som i världens ögon inte hade något värde. Därvid stack törnena in i hans huvud. Även här gäller det inte endast smärta , utan en kraft, som övervinner all tankarnas misströstan, vilken Kristus i detta sammanhang inte visar någon antydan om. De hittas endast i detta ögonblick, innan han slutgiltigt bestämt sig för att inte låta "kalken" gå sig förbi. Med gissling och törnekröning finner vi något antytt, som i detta sammanhang utgör en fortsättning på fottvagningen. Också kännandet och insikten framstår – trotsande allt motstånd – snarare som "helgade".

De nämnda ständiga tendenserna i händelseförloppet att växa utöver sig själv har som kraft också ett samband med nya rörelser som fredsrörelse, miljörörelse, andliga strävanden, som vill "kurera jorden ".

Liksom redan vid "gisslingen" handlar det också vid "törnekröningen" om en reaktion, om en dålig kopia av det som redan tidigare egentligen hade framgått. Den egentliga punkt, varifrån, positivt sett, denna andliga öppning att växa utöver sig själv kommer till uttryck, ligger i Jesu "avskedstal", till exempel Johannes 13,31 - 17 och i sammanträffandena med Pilatus, till exempel Johannes 19,5* (*"Se människan", som i meditation kan visa sig som en föraning av Jesus Kristus som urbild för en förlöst människa) Inte endast fottvagningen och nattvarden som sådana, också Jesu ord var samtidigt gärningar.

Det kunde på motsvarande sätt vara meningsfullt för dessa insikter att, när man idag talar om "kristna invigningar eller utvecklingssteg", i större omfattning ta hänsyn till de positiva grundvalarna.

**) I religionshistorien förekom faktiskt en narr eller narrkonung som i någons ställe fick ta emot folkets vrede. I Gamla testamentet fanns det en syndabock som skulle sona folkets synder (3 Moseboken 16:15). I båda fallen fungerade det snarast som en symbolisk ritual. Därför har den traditionella teologin bemödat sig om att visa att Jesus var den förste som verkligen genomförde en effektiv offergärning för alla. Många kritiska teologer påstod att man på grund av dessa likheter med gamla offerkulter helt enkelt kan ifrågasätta offertanken. Det kan ha varit obetänksamt – men som framgår ovan finns det andra aspekter på händelsen än att offra sig. Det gäller också för vad.

Fråga:
Kan jag få be* Gud – om jag ännu inte är medveten om det – om ett klokt umgänge med grupper som jag tillhör – även om detta kräver att jag arbetar hårt med mina gamla tankemönster?

Tillbaka till innehållsförteckningen