avfallsregimer och regimskiften
231
Agrart och urbant som idé och praktik för kvittblivning
Den periodisering av Stockholms kvittblivning som jag gjort har
kopplingar till bredare idéhistoriska strömningar. De begränsar vilka
alternativ som ses som möjliga och de sätter ramarna för diskus-
sionerna, förslagen och de politiska åtgärderna. Det är därför lika
viktigt att förstå det idéhistoriska sammanhanget som att förstå de
begränsningar i handlingsalternativ som avfallets mängd och sam-
mansättning medför.
Nils Edling hävdar i sin avhandling Det fosterländska hemmet att
det svenska samhället kring 1900 brukar beskrivas som format av
urbaniseringen och industrialiseringen, men att det samtidigt fanns
en tanke om att utvecklingen och civilisationen även i framtiden
skulle vara ett agrart projekt. Samhället var statt i snabb förändring
men fast förankrat i ett äldre agrarsamhälle.
16
Andra forskare har
visat hur förhoppningar om teknisk och social utveckling i sam-
hället knöts till livet på landet och inte till städerna.
17
En komplet-
terande, och i tidigare forskning ofta framhållen, tolkning av det
agraras position under denna tid är att industrialiseringen skapade
en motreaktion som innebar att det agrara uppgraderades och sågs
som en garant för såväl social stabilitet som landets försörjning.
18
Oavsett orsaken till att det agrara eller lantliga var ett ideal vid
den här tiden är dessa idéströmningar relevanta för min studie.
Tillvarataganderegimen i Stockholm kan förstås som en del av hur
ett agrart kulturellt präglat Sverige förhöll sig till det nya, i detta
fall en avfallssammansättning som bar spår av industrisamhällets
konsumtion. Jag tolkar Stockholms kvittblivning under det tidiga
1900-talet som innehållande en spänning mellan den agrart präg-
lade staden, som ingår i ett kretslopp med omgivande landsbygd,
och en framväxande modern storstad. Tingsten återkom under sin
verksamhet till avfallets ”naturliga” plats och ”naturliga” använd-
ning som ett skäl till källsorteringen – en uppfattning som byggde
på ett kretsloppstänkande men som sattes på prov av den samtida
avfallssammansättningen:
Huru skall man […] utan utomordentliga omkostnader blifva kvitt
denna naturvidriga blandning, som i sitt sammanrörda tillstånd
endast har liten eller ingen användning. Eller kan väl anse natur-
stadens sopor
232
enligt och förnuftigt att sammanblanda potatisskal och kokshinkar,
mattor och hästspillning, köttrester och skodon, vegetabilier och
aflagda kläder, papper och löfruskor, skämda sydfrukter och bort-
kastade böcker. Nej förvisso! En sådan blandning måste betecknas
som barbarisk, och dess förekomst kan endast förklaras därmed, att
man ej beaktat, ej tänkt på, att de stora förändringar, som affallet
under de sista 25 à 50 åren undergått, med nödvändighet måste
fordra förändrade metoder för dess uppsamling och behandling.
19
Sorteringen och tillvaratagandet blev ett sätt att behålla stadens
koppling till det agrara men samtidigt foga sig i den moderna stadens
villkor: större mängder avfall och en mer heterogen avfallssamman-
sättning. Försöken att finna lösningar på stadens avfallsproblem hade
ett kretsloppsbaserat jordbruk som förebild men var för den sakens
skull inte omoderna i sin samtid. Den agrara förebilden präglade
såväl diskussion som praktik. Till det kan läggas att stadens avfall
trots den påbörjade förändringen mot en mer heterogen sammansätt-
ning till större del fortfarande var lämpligt som gödsel. Problemet
vid sekelskiftet 1900 var den del av avfallet som inte passade in i
det agrara kretsloppet.
De aktörer som jag i denna avhandling ger plats och röst åt har
gett uttryck för föreställningar med vissa bärande element. Till-
varataganderegimen kan ses som styrd av ett idékomplex grundat i
ett samhälle som kännetecknades av fattigdom och knappa resurser
och där det agrara fortfarande var norm. Med stöd av min empiriska
undersökning menar jag att tillvarataganderegimen som idékomplex
består av följande element (som delvis överlappar varandra):
• Avfallet har ett bruksvärde som motsvaras av ett marknadsvärde.
• Avfall utgörs av skilda kategorier, som har en naturlig plats och
hantering på grundval av hur det uppstått eller av vilket material
det består av.
• Sparsamhet med material bör eftersträvas i alla led från individ
till samhälle.
• Tillvaratagande är prioriterat.
avfallsregimer och regimskiften
233
Det sågs som självklart att avfallet hade ett bruksvärde som om
avfallet hanterades riktigt skulle motsvaras av ett marknadsvärde
och ge en inkomst till staden. En riktig hantering innebar en upp-
delning av avfallet i kategorier som var för sig kunde tillvaratas och
försäljas. Både avfallets bruksvärde och dess kategorisering anknyter
till kretsloppsförfarandet och den agrara normen att allt avfall kan
få ett användningsområde. Förutom kretsloppstanken utgår detta
idékomplex från en materiell verklighet med mycket fattigdom och
begränsade materiella resurser. Sparsamheten med material var för
många nödvändig men också kollektivt eftersträvansvärd. Idealen
om kretsloppshantering och sparsamhet gjorde att kvittblivning
genom tillvaratagande prioriterades.
Kopplingen mellan tillvaratagande av material och sparsamhet
var till stor del materiellt grundad. Strasser har med den ingången
förklarat tillvaratagande av avfall som en del av 1800-talets sam-
hälle, där idealen hade en fast förankring i hushållens ekonomi.
Att lägga ned tid på att lappa och laga lönade sig, och lump, metall
och gummi var också eftertraktade andrahandsvaror som kunde ge
hushållen en extra inkomst.
20
Sparsamhet kan emellertid vara ett
ideal även utan en faktisk knapphet. Så har till exempel idéhistori-
kern Peder Aléx hävdat att argument om sparsamhet historiskt sett
sällan varit ekonomiska.
21
Han har också visat att Sverige hade ett
hushållningsideal som till en del sträckte sig in på 1980-talet. Det
var grundat i knappa resurser fram till 1950-talet, men fortsatte att
vara ett ideal i konsumentupplysning, skolundervisning med mera
även när det fanns betydligt större möjligheter för gemene man att
konsumera.
22
Upphörandet av tillvarataganderegimens praktik innebar att
kvittblivningen blev det sista steget i ett enkelriktat materialflöde i
stället för att vara en del av ett kretslopp. Till detta kom ett idémäs-
sigt skifte från det agrara som norm. Det kan ses som en del av den
sista sucken för den ekonomiska och demografiska förändring som
brukar kallas ”den andra industriella revolutionen” mellan 1890 och
1930. Lennart Schön skriver att den andra industriella revolutionen
på flera sätt innebar en åtskillnad mellan stad och land. Från att
jordbrukarna hade varit en betydande ekonomisk och politisk kraft
Dostları ilə paylaş: |