stadens sopor
228
som gödsel. Det innebar dock inte att förbränning var det självklara
alternativet. Olika
former av tippning skulle, såsom i Storbritan-
nien (där pappersinslaget dock var mindre), ha kunnat praktiseras
i högre grad och ett kommunalt organiserat tillvaratagande av vissa
delar av avfallets icke-organiska beståndsdelar var möjligt. För det
senare fanns redan ett etablerat system.
Med argument om en rationell, enkel och för framtiden hållbar
lösning blev förbränning den metod som valdes.
Vid sidan om den
och i mindre skala praktiserades dumpning och, i huvudsak som
en rest från en tidigare praktik, visst tillvaratagande. Även om nyt-
tiggörande av förbränningens överskottsvärme inte praktiserades
under hela förbränningsregimens period
var tanken aktuell under
i stort sett hela tiden. Att tillvarata värmen var önskvärt men inte
ett prioriterat mål för kvittblivningen. Inte heller när den planerade
nedläggningen av Ågestaverket gjorde förbränningsanläggningen i
Högdalen intressant som fjärrvärmeproducent handlade det om att
nyttiggörandet tillskrevs ett betydande värde, utan om att staden
kunde utnyttja en befintlig anläggning.
Det var inte bara nyttiggörandet av förbränningen som var låg-
prioriterat, avfallets bruksvärde framställdes under den här tiden
som ointressant trots att man till exempel
noterade att den privata
pappersinsamlingen tidvis var mycket stor. Avfallet sågs som en
belastning. I början av förbränningsregimen var de estetiska och
lokala aspekterna på avfallets belastning centrala. Det kan i ljuset av
funktionalismens ideal ha fungerat som ett avståndstagande från en
förgången tid. Såväl sopnedkasten som förbränningen kan ses som
sätt att snabbt, osynligt och rationellt bli av med smuts och skräp.
Jag menar att valet att bygga en förbränningsanläggning i hög
grad var påverkat av samhällsideal som betonade tekniska, storskaliga
och framåtsyftande
lösningar, lösningar som sågs som inkompatibla
med sortering i kategorier och en hantering av avfall som krävde
kontakt med människohänder. Det tekniska system som infördes
i och med att förbränningsanläggningen i Lövsta byggdes 1938 är
av stor vikt för att förklara att förbränningen årtiondena därefter
inte ifrågasattes. Anläggningen var kostsam och hade redan från
start utformats med tanke på vidare utbyggnad. Under hela den
avfallsregimer och regimskiften
229
följande perioden gjorde den växande avfallsmängden att staden
tvingades att utöka förbränningen vid Lövsta. Senare tog staden
hjälp av bostadsbolagens värmeanläggningar
och slutligen byggdes
Högdalens förbränningsanläggning. Staden löste alltså de växande
behoven av avfallshantering med att komplettera befintliga logistiska
och tekniska system. Därtill var tippningen i den egna kommunen
eller i andra kommuner en provisorisk men välutnyttjad möjlighet.
Fram till slutet av 1960-talet uppfyllde förbränningen relativt väl
de mål om effektiv och oproblematisk hantering som fanns. Beslu-
tet att bygga anläggningen i Högdalen måste ses i det perspektivet.
Gatukontorets och stadens problem var under större delen av perioden
inte kvittblivningsmetoden utan avfallets snabbt stigande mängd.
Systemet framstod som pålitligt men otillräckligt, varför lösningar
för att bygga ut förbränningen anfördes och genomfördes. Förutom
tippningen, som användes när förbränningskapaciteten var otillräck-
lig, förklarades parallellt utnyttjade kvittblivningsmetoder i form
av tillvaratagande vara viktiga för att förbränningen skulle fungera.
De materiella svårigheterna
att hantera olja, kemiska komponenter
och vissa plaster i avfallet tilltog dock under 1960-talets slut och
1970-talets början och kan ha bidragit till att regimen förändrades
i början på 1970-talet.
Den största utmaningen för förbränningsregimen utgjordes emel-
lertid av en ny syn på, och en ny kunskap om, jordens ändliga
resurser och människans påverkan på miljön. I slutet av 1960-talet
innebar detta synsätt att det i fullmäktige framfördes önskemål om
nya kvittblivningsmetoder, som skulle bygga på kretsloppstänkande.
Under 1960- och 1970-talen bidrog miljöfrågan till att avfall sågs
som en belastning i ett längre tids- och rumsperspektiv.
Koncentrationen låg under 1970-talet på att komplettera och för-
bättra den rådande praktiken, inte att helt byta praktik.
Till detta
skifte mot mer pragmatiska lösningar finns det flera förklaringar,
en viktig sådan är att staden relativt nyss investerat i förbränning i
och med byggandet av Högdalen. De förändringar som infördes,
återvinning av avfallsmaterial och reglering av farligt avfall, innebar
att det befintliga systemet för förbränning kunde behållas
i stort
stadens sopor
230
sett som det var. Förbränningsregimens tröghet befästes än mer när
beslut togs om att ansluta Högdalen till Stockholms fjärrvärmenät.
En skillnad mellan de båda avfallsregimernas förändring är att
det under tillvarataganderegimens slutfas framstår som att avfallets
sammansättning var en central förklaring till regimen och till dess
förändring och upphörande, medan det under förbränningsregimens
uppbyggnad, utmaningar och förändring kring 1970 var föreställ-
ningar om rationalitet, modernitet, miljö och resursanvändning som
hade störst betydelse. Tekniska möjligheter och teknisk förändring
betydde också att en mer storskalig förbränning
av större delen av
avfallsmängden var möjlig.
Bild 8. Flygbild över Lövsta som visar hur strandlinjen förändrats efter
år tionden av dumpning. 1959.
Källa: Stockholms stadsmuseum, Fotonummer Fa 51091.
Fotograf: Oscar Blad.