avfallsregimer och regimskiften
237
olika formulerat. Tillvaratagandet under 1900-talets första del byggde
på att avfallet skulle kunna bidra till en inkomst för staden, under
1970-talet och därefter var miljöfrågan överordnad.
Kvittblivning?
Avhandlingens syfte har varit att studera Stockholms kvittblivning.
Jag har använt begreppet ”kvittblivning” i betydelsen ”att göra sig
av med avfallet på vilket sätt som helst”. Det överensstämmer med
Svenska Akademiens ordbok, vars förklaring lyder ”förhållandet att
lyckas göra sig av med ngt”.
32
Som nämndes i inledningskapitlet
har begreppets betydelse glidit under den studerade perioden, och
i viss mån har dess betydelse berott på vilken praktik för slutlig
avfallshantering som för tillfället varit den mest använda. Det är
inte bara begreppsglidningen som gör begreppet svårtolkat, utan än
mer problematiskt är att kvittblivningen av avfall i de flesta fall inte
lever upp till betydelsen ”att lyckas göra sig av med ngt”. Varken vid
tippning eller vid förbränning försvinner avfallet, det bara ändrar
form.
33
Kvittblivningen ger restprodukter i form av slagg, luft- och
markföroreningar och sätter spår i landskapet i form av igenfyllda
sjöar, artificiella strandlinjer och kullar. Inte heller tillvaratagandet
eller återvinningen har inneburit en fullständig kvittblivning. Ända
från det tidiga 1900-talets klagomål om att jordbrukarnas åkrar för-
stördes av konservburkar och glasrester från städernas gödselavfall
har tillvaratagandet och återvinningen bidragit med utsläpp och
föroreningar. Ett flagrant exempel är hur Westerviks pappersbruk,
en av Sveriges viktigaste returpappersproducenter, mellan 1915 och
1980 släppt ut mängder med PCB och kvicksilver i vattnet genom
reningen av trycksvärta från avfallspapper.
34
Kvittblivningens otillräcklighet är dock ingenting mot samhäl-
lets bristande förmåga att hejda och motverka avfallsproduktionen.
Som bland andra Melosi har hävdat har koncentrationen legat på
att hantera avfallsproblemen och inte på att lösa dem.
35
I början av
1900-talet menade Tingsten att stockholmarna var ett slösaktigt folk
och förvånades över hur många fullt brukbara saker som kastades.
36
Så många och fina saker slängdes att renhållningsverket lät uppföra
stadens sopor
238
ett litet sopmuseum vid Östra renhållningsstationen.
37
Upprördheten
över sopmängden som alstrades i staden försvann med Tingsten och
återkom först under 1960-talet. Då riktades udden inte mot slös-
aktiga individer utan mot ett slösaktigt samhällssystem. I den statliga
utredningen Ett renare samhälle, liksom i flera andra utredningar
och skrifter kring skiftet mellan 1960- och 1970-tal, togs frågan om
hur samhället skulle kunna minska sin produktion av avfall upp.
Förpackningarna sågs som det stora problemet och lösningarna
handlade bland annat om pantsystem.
38
Mängden förpackningar
i samhället minskade dock inte, och under 1970- och 1980-talen
ökade även mängden kläder och förbrukningsvaror i avfallet. I
ett samhälle där matsvinnet är utbrett, konsumtionen av kläder,
heminredning, elektronik och varor med begränsad livslängd är i
ständig ökning och förpackningsindustrins fantasi aldrig tycks avta
kan sopsortering och återvinning ses som symboliska handlingar.
39
239
Appendix
I detta appendix ges utförligare information om avhandlingens kvan-
titativa material, dess begränsningar men också dess möjligheter.
Det kvantitativa materialet kommer främst från Berättelse angående
Stockholms stads renhållningsväsen jämte statistisk öfversikt rörande
verksamheten (RV) 1909–1927 samt gatukontorets verksamhetsbe-
rättelser (GK) 1929–1975 ( Berättelse över gatukontorets verksamhet
1929–1960, Gatukontorets Verksamhetsberättelse 1961–1975) och Sta-
tistisk årsbok för Stockholms stad (SÅS) 1900–1955. Till en del finns
samma statistik i fullmäktigehandlingarna. Därtill kommer visst
statistiskt otryckt arkivmaterial som ligger på Stockholms stads-
arkiv. Det materialet är dock hårt gallrat och jag har inte använt
det i någon större utsträckning. I avhandlingens inledning tar jag
upp svårigheter med att jämföra statistiken över tid och rum. I detta
appendix redogör jag för några specifika problem samt klargör vissa
uträkningar som ligger till grund för diagram i avhandlingen.
Stockholms statistik om avfall
Renhållningsverkets berättelser utkom första gången 1909 och var
utförliga redogörelser i text- och tabellform över verkets organisa-
tion, ekonomi, personal, hästar, inventarier och hantering av avfall.
I dem har jag främst koncentrerat mig på avfallets transport från
staden (av vilket framgår mängden avfall), avfallets behandling vid
Lövsta och avfallets försäljning. Förbränning finns med under en
underrubrik: ”Försäljning och förbränning af skräpsopor”. I berät-
telsen för år 1920 var såväl text- som tabelldelen tämligen radikalt
förkortade och fram till och med den sista utgåvan, 1927 års berät-
telse, skedde ytterligare förkortningar. De rubriker som togs upp
240
appendix
i textdelen var dock desamma och merparten av de tabeller som
togs bort behandlade inte avfallets mängd eller sammansättning.
1
1928 togs ett fullmäktigebeslut om att renhållningsverket skulle
sortera under gatukontoret. 1929 började gatukontoret ge ut årliga
redogörelser för sin verksamhet där renhållningsavdelningen hade en
egen del. De var kortare än tidigare berättelser, men fortfarande togs
kvittblivningens praktik upp i text och tabeller fram till 1970, och
därefter i viss mån i text fram till 1974. De större förändringar som
skedde i redovisningen inträffade i 1938 års berättelse, då mycket av
det som tidigare redovisats i enskilda tabeller eller i text sammanfördes
till en tabell; i 1960 års, då återigen mer förklarande text fördes in
samt i 1963 års, då flera av de uppgifter som tidigare redovisats togs
bort och tabeller ersattes med figurer. Under den del av 1970-talet
som jag studerat togs ytterligare flera uppgifter bort, vissa tillkom,
och sammanställningen kom att handla mest om återvinning och
arbetsmiljö och inte så mycket om kvittblivning överlag.
Mängden avfall, ibland i avfallskategorier, har under åren redo-
visats på olika sätt: den mängd som hämtades från gårdarna, den
som lämnades på soplastningsstationerna, den som lämnades på
både soplastningsstationer och tippar eller den mängd som fördes
från staden till anläggningarna vid Lövsta och senare Högdalen
samt direkt till verkets kunder, bostadsbolagens värmecentraler eller
tippar utanför kommungränsen. Generellt har jag försökt använda
den uppgift som inbegripit så mycket av det samlade avfallet som
möjligt – alltså det som förts från staden. Eftersom mängden avfall
som hämtades från gårdarna eller lämnades till soplastningsstatio-
nerna oftare redovisades uppdelat på kategorier har jag använt dessa
siffror för att kunna säga något om avfallets sammansättning. Det
är naturligtvis vanskligt med tanke på att det avfall som hämtades
vid gårdarna kan ha haft en annan sammansättning än den totala
mängden avfall; den senare innehåller gatusopor och förmodligen
mer avfall från handel och industri. Det avfall som lämnades vid
soplastningsstationerna bör dock ha haft ungefär samma samman-
sättning som det avfall som sändes från Stockholm.
Mängden avfall som fraktades från staden till Lövsta angavs fram
till och med 1966 i måttet järnvägsvagnar, det är dock oklart hur
Dostları ilə paylaş: |