Tobias s tar k

 
305
Avslutning
är bandy både billigare och bättre. [---] Nej, ishockey är ingenting för svenska folket. Det är på sin 
höjd en aftonmuntration för ett tjogtal ynglingar i några av Stockholms bandyklubbar. Det är 
möjligt att ishockeyn kan bära sig i Stockholm men att den icke kan det i det övriga Sverige, är 
absolut säkert. Det är därför en alldeles onödig kraftansträngning att söka inympa ishockeygrenen 
på vårt urgamla, speciellt nationella bandyspel. Varje försök i den riktningen kan icke annat än 
verka splittrande och därför måste varje sådant försök slåss [sic!] tillbaka. [---] Om vi i Göteborg, 
Skåne, Västerås eller Uppsala få intresse för denna nya sport, så bygga vi ispalats och banor och 
sätta i gång med ishockeyspelet utan att fråga Svenska Fotbollförbundet om lov.
34
  
 
Den avslutande kommentaren om att idrottsrörelsens medlemmar själva kan bygga rinkar om de 
vill ta upp det nya spelet, och inte behöver be fotbollförbundet om lov, ter sig som ett indirekt 
påhopp på Johanson och hans föregivet självsvåldiga ledarstil. Annars skall noteras att Linde här 
– precis som Tegnér i excerpten i kapitlets inledning – förknippar ishockeysporten med konstlad 
utländsk spektakelidrott, medan bandyn i stället utmålas som ett naturligt inslag i den endemiska 
svenska idrottsfaunan. 
 
Det är i ljudet av denna organiska konceptualisering av bandyspelet som den nationella 
ishockeyledningens snabbt utvecklade historieskrivning skall ses. Det faktum att man började 
fästa ishockeyns historia på pränt redan före det att någon reguljär inhemsk ishockeyverksamhet 
att tala om ens hade kommit igång tjänade nämligen som ett led i arbetet med att legitimera 
sportens ställning i landet, under det att man sökte parera de tidstypiska amerikaniserings- och 
moderniseringskritiska invändningar som riktades mot det nya vinterspelet för dess föregivna 
kultur- och historielöshet. Från ishockeyförbundets sida fortsatte man sedan aktivt att naturalisera 
ishockeyn på svensk mark med ”historia som vapen”. Ett utomordentligt gott exempel på detta 
är den grundberättelse för hur man ser på och talar om ishockeyns upprinnelse som etablerades i 
och med Ishockey: Handbok om ishockeyspelet (1939):  
 
Så länge människor levat och byggt på denna jord, ha bollekar idkats. Urtidsmänniskan har säkert 
lekt med något föremål, en rund frukt eller en sten eller en flat sådan. Man har idkat kastlekar, man 
har sparkat det föremål, som varit lekens upphov, och man har använt sig av mer eller mindre 
primitiva slagträn och klubbor att fösa och slå föremålet med. På de isbelagda sjöarna och älvarna 
funnos lämpliga och stora lekplatser för innebyggarna i de kalla zonerna och där idkade man med 
all sannolikhet olika isspel. Mest troligt är, att man använde sig av någon flat sten, som lätt gled 
fram över isen och som man kastade utefter denna liksom man i dag spelar curling eller också slog 
man med någon sorts klubba, en böjd trädgren eller dylikt. I den senare leken ha vi att se 
ursprunget till vårt nuvarande ishockeyspel. När skridskoåkningen, som är en uråldrig idrott, blev 
allmännare utbredd kombinerades den med bollekarna. Hävderna veta att berätta, att i Norden i 
heden tid spelades ’knattleikr’ på isen. Av allt att döma var detta ett spel med en flat sten, som 
slogs med klubbor. ’Knattlekir’ förekom vid midvintertingen och vid de stora gästabuden. Det 

---

 
306
Avslutning
kunde inträffa, att väldiga skaror delade på två läger spelade mot varandra. Ofta var det två 
hövdingars kämpar eller två byalag, som tävlade mot varandra. Om isen låg blank och ren, blev 
spelplanen stor och vid, och det gällde då mången gång att driva stenen eller trissan från den ena 
stranden till den andra. Ofta urartade dessa spel till ganska allvarliga slagsmål. Lekar av liknande 
typ som vårt moderna ishockeyspel ha också under ytterst primitiva former förekommit på sina 
håll i Norden ända till sena tider.
35
 
 
Vad Anton Johanson här gör – för det är han som står bakom texten – är att på grundval av olika 
indicier och rena tankesprång förse den moderna ishockeyn med ett tydligt rotfäste i tidernas 
gryning. Eftersom ishockeyns uppkomst reduceras till en fråga om en förment allmänmänsklig 
vilja till fysisk rekreation gör han närmast gällande att sporten är en del av skapelsens krona. 
Genom att föra fram de isländska sagornas knattleikr jämte andra ospecificerade atavistiska 
nordiska speltyper som direkta förlagor till den moderna ishockeyn antyds samtidigt att Sverige 
faktiskt kan  vara sportens urhem. Att det, som Mats Hellspong visat, saknas belägg för att det 
sägenomspunna knattleikr förekommit i landet och att frånvaron av stora lagbollspel – såsom 
bandy och fotboll – överlag är frapperande i det svenska bondesamhällets idrottstraditioner ägnar 
Johanson ingen tanke.
36
 I handbokens andra upplaga (1946) har tonläget i stället skärpts, så till 
vida att den delvis omarbetade texten stadgar att ”[d]et är säkert att bollspel på is har sin 
upprinnelse i Norden”, varvid sannolikheten att ishockeyns vagga stod i Sverige alltså ter sig än 
större.
37
 
 
Denna historieskrivning är anmärkningsvärd, eftersom den vittnar om att varken Anton 
Johanson eller den nationella ishockeyledningen i övrigt bedrev någon renodlat modernistisk 
ishockeypropaganda under pionjäråren, utan även odlade sporten med hjälp av traditionalistiska 
föreställningar och handgrepp. Detta framgår kanske än tydligare av den historiska rekvisita som 
tidigt togs i bruk av ishockeyförbundet i form av förbundets logotyp, föreställande ett drakskepp 
(instiftat 1926), och A-landslagets tillnamn Tre Kronor, föranlett av att Sveriges heraldiska 
nationalsymbol med samma namn (härrörande från 1330-talet) anslogs matchtröjorna (1938).
38
 
Till saken hör att den svenska spelstilen under mellankrigstiden var tämligen hårdför, under det 
att man sade sig leva högt på det så kallade vikingahumöret, det vill säga den rent fornnordiska 
kraft som landets ”friska grabbar med hår på ’bröstet’” tycktes vara besjälade av.
39
 
 
Med facit i hand är det lätt att konstatera att den nationella ishockeyledningens arbete med 
att både måla ut ishockeyn som en framtidens melodi och en sport med långa historiska rötter var 
ett verkligt lyckokast. Detta särskilt som landets bandyvänner samtidigt ”grävde sig egen grav” 
genom att framställa spelet som en idyllisk kvarleva från en svunnen tid. Därmed kunde 
ishockeyfolket – till skillnad från bandyföreträdarna – närmast göra anspråk på slå en bro mellan 

---