44
Kadmiumhalten i matjorden är idag 0,23 mg/kg (Eriksson et al., 1997). Om det antas att en
kubikmeter matjord väger 1 200 kg och att matjorden har ett medeldjup på 25 cm (samma
antaganden görs i Hellstrand och Landner, 1998) innehåller matjorden 690 g Cd/ha i genomsnitt i
Sverige. Ökningen enligt tabell 14 ovan blir då 0,14 % per år vid slamgödsling.
7.3.2
Kadmium i livsmedel- hur påverkas vår föda?
Kadmium finns i de flesta matvaror och födan, främst spannmål, potatis och grönsaker, är den
största källan för kadmiumexponering för icke-rökare (Hedlund et al., 1997; Järup et al., 1998;
Malgeryd et al., 1998). I genomsnitt ligger det dagliga intaget via födan hos svenskarna på ca 10-20
µ
g per person (Hedlund et al., 1997; Järup et al., 1998; Malgeryd et al., 1998). Generellt sett
innehåller kött, fisk och frukt låga kadmiumhalter medan skaldjur, inälvsmat, kakao,
vissa svampar,
bönor, groddar, linser och olika sorters frön innehåller höga halter (Hedlund et al., 1997). Enligt
samma författare har kadmiumintaget via en krabba uppskattats till 0,85 mg! I bilaga 5 redovisas
kadmiumhalterna i en mängd olika livsmedel.
Vete är den största enskilda källan (Hedlund et al., 1997) men inte beroende på att
kadmiumhalterna är exceptionellt höga utan för att vi förtär stora mängder vete. Olika typer av
uppskattningar ger att:
•
Spannmålsprodukterna står för 48 %, det vill säga nästan hälften, därefter kommer potatis med
19 % och sedan mejeriprodukter och ägg med 13 % (Malgeryd et al. 1998).
•
Mer än 70 % av det totala kadmiumintaget härrör från cerealier (spannmålsprodukter),
rotfrukter, potatis och grönsaker där vete är den största enskilda källan (Hedlund
et al., 1997).
•
Vetemjöl, potatis, rågmjöl och morötter står för 94 % av det totala kadmiumintaget från
livsmedel (Hellstrand & Landner, 1998).
I Sverige görs så kallad livsmedelskontroll på vissa produkter, främst på animalielivsmedel. 0,15-0,3
promille av svin- och nötkreatur som slaktas ska analyseras med avseende på innehållet av ett antal
främmande ämnen, bland annat metaller (Hedlund et al., 1997). Även vetemjöl ska analyseras med
avseende på kadmiuminnehållet. I Sverige används riktvärdet 100 mg/kg vetekärna av
kvarnindustrin.
Det är, enligt Järup et al. (1998), omöjligt att göra statistiska analyser av trenderna för födointaget
av kadmium eftersom olika studier använt olika metoder och vissa endast använt sig av ett litet antal
prover. Därför är mer forskning om födointaget nödvändig.
7.3.2.1
Kadmium i olika grödor
Kadmium kommer huvudsakligen in i näringskedjan genom upptag av grödor. Vi får i oss kadmiumet
direkt från grödorna eller via grödorna från kött och mjölkprodukter. Den kadmiumbelastning som
har betydelse för kadmiumhalten i säd och andra grödor är huvudsakligen atmosfärisk deposition och
handelsgödsel. Växtupptaget av kadmium beror främst på markvätskans kadmiumhalt, se kap 7.2.2
Parametrar som påverkar växtupptaget. Således varierar upptaget avsevärt geografiskt. Det kan
därför vara stora skillnader mellan kadmiumhalterna i samma typ av gröda från olika områden.
45
Lågt pH gynnar växtupptag av kadmium, morötter och potatis är extra känsliga för pH-ändringar
(Järup et al. 1998). Det har också visat sig att pH kan ha avsevärt större betydelse för upptaget av
Cd i vårvete än vad en ökad halt i jorden har (Malgeryd et al., 1998). Även kadmiumhalten i
havrekärnan är starkt beroende av matjordens pH (Eriksson et al. 1995), pH kan i vissa fall vara av
större betydelse än jordens kadmiuminnehåll (Malgeryd et al., 1998). Vid fastställande av
gränsvärden borde därför hänsyn tagas till pH (Malgeryd et al., 1998).
Genetiska skillnader betyder mycket för olika grödors upptag av kadmium (Malgeryd et al., 1998).
Innehållet varierar mellan olika delar av växten. Generellt sett innehåller proteinrika, vegetativa delar,
det vill säga gröna blad och växtdelar, mer än generativa delar, till exempel spannmålskärnor som är
stärkelserika (Malgeryd et al., 1998). En förklaring till detta kan vara att grödans upptag av
kadmium successivt minskar under växtsäsongen (Malgeryd et al., 1998). Även typen av vävnad i
växten kan ha betydelse liksom hur lång transportsträcka metallen har i växten (se figur 10)
(Pettersson, 1994). I sädesslag är halterna av de flesta tungmetaller ofta lägre i kärnan än i övriga
delar. Även i kärnan kan halten variera och är ofta högre i de yttre delarna (Malgeryd et al., 1998).
Bladrika grödor har en större benägenhet att ta upp kadmium via luften (Malgeryd et al., 1998).
Tobak tar upp mycket tungmetaller såsom kadmium (Ekvall, 1995).
Figur 10. Haltfördelning av kadmium mellan olika delar av
en veteplanta,
µ
g/kg TS (Pettersson, 1994).
Av de olika spannmålsslagen är det vete som tar upp mest kadmium och ordningen är
vete>havre>korn (Malgeryd et al., 1998). Även råg och rågvete tar upp mindre än vete. Se bilaga 5
för halter.
De högsta halterna bland jordbruksprodukter har hittats i morötter (Hellstrand & Landner, 1998).
En undersökning av kadmiuminnehållet i morötter utförd av Livsmedelsverket (Jansson & Öborn,
1995) visade inte på några alarmerande höga halter men däremot på stor spridning. Det varierar
också en hel del mellan de olika län som var med i undersökningen. Slutsatsen av undersökningen är
att det finns stora möjligheter att odla morötter med låg kadmiumhalt i Sverige. Lösningen är att odla
morötterna (eller andra grödor) på jordar med lite växtillgängligt kadmium eller ändra
förutsättningarna på befintliga jordar för morotsodling genom att höja pH-värdet eller öka mullhalten.
Det påpekas också att det är viktigt att inte höja kadmiumhalten ytterligare i marken. De största