RapportCd2test. Pdf

44

Kadmiumhalten i matjorden är idag 0,23 mg/kg (Eriksson et al., 1997). Om det antas att en

kubikmeter matjord väger 1 200 kg och att matjorden har ett medeldjup på 25 cm (samma

antaganden görs i Hellstrand och Landner, 1998) innehåller matjorden 690 g Cd/ha i genomsnitt i

Sverige. Ökningen enligt tabell 14 ovan blir då 0,14 % per år vid slamgödsling.

7.3.2

 

Kadmium i livsmedel- hur påverkas vår föda?

Kadmium finns i de flesta matvaror och födan, främst spannmål, potatis och grönsaker, är den

största källan för kadmiumexponering för icke-rökare (Hedlund et al., 1997; Järup et al., 1998;

Malgeryd et al., 1998). I genomsnitt ligger det dagliga intaget via födan hos svenskarna på ca 10-20

µ

g per person (Hedlund et al., 1997; Järup et al., 1998; Malgeryd  et al., 1998). Generellt sett

innehåller kött, fisk och frukt låga kadmiumhalter medan skaldjur, inälvsmat, kakao, vissa svampar,

bönor, groddar, linser och olika sorters frön innehåller höga halter (Hedlund et al., 1997). Enligt

samma författare har kadmiumintaget via en krabba uppskattats till 0,85 mg! I bilaga 5 redovisas

kadmiumhalterna i en mängd olika livsmedel.

Vete är den största enskilda källan (Hedlund et al., 1997) men inte beroende på att

kadmiumhalterna är exceptionellt höga utan för att vi förtär stora mängder vete. Olika typer av

uppskattningar ger att:

•

 

Spannmålsprodukterna står för 48 %, det vill säga nästan hälften, därefter kommer potatis med

19 % och sedan mejeriprodukter och ägg med 13 % (Malgeryd et al. 1998).

•

 

Mer än 70 % av det totala kadmiumintaget härrör från cerealier (spannmålsprodukter),

rotfrukter, potatis och grönsaker där vete är den största enskilda källan (Hedlund et al., 1997).

•

 

Vetemjöl, potatis, rågmjöl och morötter står för 94 % av det totala kadmiumintaget från

livsmedel (Hellstrand & Landner, 1998).

I Sverige görs så kallad livsmedelskontroll på vissa produkter, främst på animalielivsmedel. 0,15-0,3

promille av svin- och nötkreatur som slaktas ska analyseras med avseende på innehållet av ett antal

främmande ämnen, bland annat metaller (Hedlund et al., 1997). Även vetemjöl ska analyseras med

avseende på kadmiuminnehållet. I Sverige används riktvärdet 100 mg/kg vetekärna av

kvarnindustrin.

Det är, enligt Järup et al. (1998), omöjligt att göra statistiska analyser av trenderna för födointaget

av kadmium eftersom olika studier använt olika metoder och vissa endast använt sig av ett litet antal

prover. Därför är mer forskning om födointaget nödvändig.

7.3.2.1

 

 Kadmium i olika grödor

Kadmium kommer huvudsakligen in i näringskedjan genom upptag av grödor. Vi får i oss kadmiumet

direkt från grödorna eller via grödorna från kött och mjölkprodukter. Den kadmiumbelastning som

har betydelse för kadmiumhalten i säd och andra grödor är huvudsakligen atmosfärisk deposition och

handelsgödsel. Växtupptaget av kadmium beror främst på markvätskans kadmiumhalt, se kap 7.2.2

Parametrar som påverkar växtupptaget. Således varierar upptaget avsevärt geografiskt. Det kan

därför vara stora skillnader mellan kadmiumhalterna i samma typ av gröda från olika områden.

---

45

Lågt pH gynnar växtupptag av kadmium, morötter och potatis är extra känsliga för pH-ändringar

(Järup et al. 1998). Det har också visat sig att pH kan ha avsevärt större betydelse för upptaget av

Cd i vårvete än vad en ökad halt i jorden har (Malgeryd et al., 1998). Även kadmiumhalten i

havrekärnan är starkt beroende av matjordens pH (Eriksson et al. 1995), pH kan i vissa fall vara av

större betydelse än jordens kadmiuminnehåll (Malgeryd et al., 1998). Vid fastställande av

gränsvärden borde därför hänsyn tagas till pH (Malgeryd et al., 1998).

Genetiska skillnader betyder mycket för olika grödors upptag av kadmium (Malgeryd et al., 1998).

Innehållet varierar mellan olika delar av växten. Generellt sett innehåller proteinrika, vegetativa delar,

det vill säga gröna blad och växtdelar, mer än generativa delar, till exempel spannmålskärnor som är

stärkelserika (Malgeryd et al., 1998). En förklaring till detta kan vara att grödans upptag av

kadmium successivt minskar under växtsäsongen (Malgeryd et al., 1998). Även typen av vävnad i

växten kan ha betydelse liksom hur lång transportsträcka metallen har i växten (se figur 10)

(Pettersson, 1994). I sädesslag är halterna av de flesta tungmetaller ofta lägre i kärnan än i övriga

delar. Även i kärnan kan halten variera och är ofta högre i de yttre delarna (Malgeryd et al., 1998).

Bladrika grödor har en större benägenhet att ta upp kadmium via luften (Malgeryd et al., 1998).

Tobak tar upp mycket tungmetaller såsom kadmium (Ekvall, 1995).

Figur 10. Haltfördelning av kadmium mellan olika delar av

en veteplanta, 

µ

g/kg TS (Pettersson, 1994).

Av de olika spannmålsslagen är det vete som tar upp mest kadmium och ordningen är

vete>havre>korn (Malgeryd et al., 1998). Även råg och rågvete tar upp mindre än vete. Se bilaga 5

för halter.

De högsta halterna bland jordbruksprodukter har hittats i morötter (Hellstrand & Landner, 1998).

En undersökning av kadmiuminnehållet i morötter utförd av Livsmedelsverket (Jansson & Öborn,

1995) visade inte på några alarmerande höga halter men däremot på stor spridning. Det varierar

också en hel del mellan de olika län som var med i undersökningen. Slutsatsen av undersökningen är

att det finns stora möjligheter att odla morötter med låg kadmiumhalt i Sverige. Lösningen är att odla

morötterna (eller andra grödor) på jordar med lite växtillgängligt kadmium eller ändra

förutsättningarna på befintliga jordar för morotsodling genom att höja pH-värdet eller öka mullhalten.

Det påpekas också att det är viktigt att inte höja kadmiumhalten ytterligare i marken. De största

---