RapportCd2test. Pdf
Yüklə 0,5 Mb. Pdf görüntüsü
|
- Bu səhifədəki naviqasiya:
- 7.1 Trender
35 vid full giva handelsgödsel. Variationen av kadmiumhalter i grödor mellan olika år och de olika försöksplatserna är dock betydligt större än den mellan slamgödslade och icke slamgödslade led där det i genomsnitt inte är någon skillnad. Slamgödslingen gav en positiv effekt på skörden för samtliga grödor och skördeökningen för de tolv första försöksåren var 12 % vid normal slamgiva i förhållande till helt ogödslat försöksled. Jämfört med gödsling med optimal handelsgödselgiva låg skördeökningen på 6 %. Även slamgödslingens effekt på en vanligt förekommande daggmaskart (Allolobophora chlorotica) har undersökts och resultatet visade att en rekommenderad giva påverkade tillväxt och kokongproduktion positivt och inga negativa effekter kunde påvisas. För att undersöka hur jordens mikroorganismer påverkas av slamgödsling utfördes olika mikrobiologiska tester (markandning, nitrifikation, kvävefixering, fosfatasaktivitet, kemikalienedbrytning) som visar hur slamspridningen påverkar omsättningen av de tre viktiga ämnena kol, kväve och fosfor. Resultaten visar att slamtillförseln i huvudsak påverkar de biologiska markprocesserna positivt, undantaget är nitrifikation som visat sig vara känsligt för koppar. Kopparhalten i det använda slammet är mycket hög jämfört med SV:s slam (mellan 650 och 1550 mg/kg TS). Den rekommenderade slamgivan ligger på 5 ton/ha vart femte år. Eftersom gränsvärdena för hur mycket kadmium åkermarken får tillföras baseras på 7-årsperioder används i praktiken en giva på 5 ton/ha var sjunde år för att inte gränsvärdet ska överskridas (Pettersson, pers medd, 1999). Kadmium kan bli begränsande för slamspridningen när nu nya gränsvärden gäller från år 2000. För att klara 0,75 g Cd/ha och år måste kadmiumhalten ned till ca 1,1 mg/kg TS om fosforgivan ska uppgå till 20 kg/ha. 36 7 K ADMIUMEXPONERING Sammanfattning kapitel 7 De svenska biotoperna är särskilt känsliga för till exempel kadmiumförorening på grund av Östersjöns låga salthalt och jordens dåliga buffringskapacitet. Kadmium är lättrörligt i mark och tas upp av växter genom förväxling med zink samt genom passivt upptag via rötterna. Växtupptaget påverkas av markfaktorer, väderlek, grödans egenskaper med mera. Det är främst markvätskans kadmiumkoncentration som är avgörande för växtupptaget och faktorer som påverkar denna är jordens kadmiumhalt, lerhalt, halt organiskt material och förekomst av adsorbenter, vätskans saltkoncentration och zinkhalt, pH och temperatur. Försurningen medför att befintligt kadmium i marken frigörs och blir mer biotillgängligt samt kan mobiliseras till djupare marklager och så småningom till avrinningsvatten och sjöar. Även förändrade jordbruksmetoder, såsom minskad användning av stallgödsel, har bidragit till ökad biotillgänglighet av kadmium. Kadmiumhalten i svensk åkermark är för närvarande 0,23 mg/kg TS (med stora variationer mellan olika platser) och ökningstakten är 0,1 % per år. Under 1900-talet har halten i matjorden ökat med 33 %. 8,5 % av jordarna har för höga kadmiumhalter för att avloppsslam ska få spridas. Vid slamgödsling på en hektar åkermark med dagens krav på maxtillförsel av kadmium blir ökningen av kadmiumhalten 1 g/ha och år eller ökningen av matjordens kadmiumhalt 0,14 % per år. Födan är den största kadmiumkällan för personer som inte röker. Det dagliga intaget i Sverige är 10-20 µ g/person. Generellt sett har kött, fisk och frukt låga kadmiumhalter medan skaldjur, inälvsmat, kakao, vissa svampar, bönor, groddar, linser och olika sorters frön har höga kadmiumhalter men vete är den största enskilda källan. I dricksvatten är kadmiumhalten generellt låg. Kadmiumhalterna i skogsmark, åkerjord och sötvatten i Sverige är förhöjda i jämförelse med bakgrundsvärden, enligt uppmätta halter (Parkman et al., 1998). Generellt sett så ökar halterna från norr till sydväst vilket indikerar att luftdepositionen påverkar halterna mycket eftersom södra Sverige är mer utsatt för nedfall från övriga Europa (Parkman et al., 1998). De svenska biotoperna är särskilt känsliga för ytterligare stressfaktorer, såsom extra tillskott av kadmium på grund av (Parkman et al., 1998): 1.
Bergrund av vulkaniskt ursprung dominerar vilket innebär låg vittringshastighet. Tillsammans med de tunna jordlagren medför detta att buffringskapaciteten är dålig. Jord och sötvattensystem är därför redan kraftigt påverkade av försurning och mark- och vattenorganismer är mindre toleranta för kadmiumexponering. Försurningen ökar dessutom mobiliteten av kadmium. 2.
lever nära sin fysiologiska toleransnivå. Den låga salthalten medför också att biotillgängligheten av kadmium är högre än i rent marina system eftersom jonerna inte i lika hög grad är komplexbundna av kloridjonerna.
Under det senaste århundradet har kadmiumproduktionen, konsumtionen och emissionen till jord, luft och vatten ökat dramatiskt (Järup et al., 1998). I Sverige har kadmiuminnehållet i vete mer än fördubblats under perioden 1918-1980 och under samma period har kadmiuminnehållet i jordbruksmarken ökat med ca 30 % (Järup et al., 1998). De senaste decennierna har dock depositionen av kadmium minskat och halterna i ytliga skogsjordar har börjat att minska. Trots detta ökar halterna i vissa akvatiska organismer vilket tyder på att kadmium har immobiliserats från jorden och hamnat i vattnet, säkerligen delvis på grund av försurningen (Parkman et al., 1998). Yüklə 0,5 Mb. Dostları ilə paylaş:
|